Låg
Idag var ingen bra dag. Hade sovit helt okej och kände mig pigg. Men sen när vi började jobba och en massa saker strulade. Då kände jag mig så låg och den känslan satt i hela dagen. Jag kände mig osocial, men inte besvärad av de andras närvaro. Men jag kände inte för att prata, bara arbeta under tystnad och tänka. Det blir så ibland. Ett steg tillbaka. Som vanligt sa min handledare att det hade gått jättebra men jag kunde inte hålla med. Jag tyckte att jag hade kunnat göra saker bättre. Hon suckade åt mina överkrav. Jag kände mig patetisk som redan under helgen glömt bort det vi pratade om i fredags. Hon är bra på att peppa mig men jag förstår ju att jag inte kan leva på det i fortsättningen. Jag måste börja förstå och tro på själv att jag är bra. Varför är det så svårt.
Var inte alls nöjd med min koncentration under dagen. I alla fall när jag stod sysslolös någon minut. Då vandrade tankarna iväg. Har sett en lägenhet och det känns som om det kanske kan bli något denna gång. Men samtidigt är jag så rädd för att ta fel beslut. Tänk om jag ångrar mig. Det handlar om så stora pengar nu och det hem jag lämnar. Jag är plågsamt medveten om alla de andra som delar min dröm. Vi som armbågat varandra i ryggen under visningarna på den populäraste gatan. Ibland känns det hopplöst.
Köpte en fin vinterjacka i lördags och idag när jag hade den på riktigt för första gången var det så klart tio plusgrader och jag blev för varm på eftermiddagen när jag åkte hem. Jag vill ha kyla nu, så jag får känna hur gosig den är. Var så glad när jag hittade den. Har letat i flera veckor i alla tänkbara affärer och temperaturen har bara sjunkit. Men så såg jag den och det var kärlek vid första ögonkastet. Små saker kan göra mig glad. Ofta.
Bränn på mig
Jippi för första natten på två veckor som jag inte drömmer om operationer. Men jag drömde om vanliga sjukhusavdelningar istället och en massa trassel. Men inget direkt ångestfyllt. Sen var jag även på fyra lägenhetsvisningar med mamma, men ingen av dem var bra. I en hade det bott en gammal tant. Hon hade dubbla heltäckningsmattor i sovrummet. Det var lite skumt.
Så jag står där med kirurgen som i princip alltid har en läkarkandidat med sig, för vi är ju ett undervisningssjukhus som det så fint heter. Och kirurgen säger till kandidaten att denne måste släppa peangen riktigt långsamt för om det går för fort kan de avklippta blodkärlen smita iväg innan man hinner knyta åt dem och det är inte bra. Och kandidaten försöker men det är konstiga vinklar och denne får ta med vänster hand och är inte så van. Så en stund senare säger kirurgen jag tror det är bäst att du tar den här till mig för nu handlar det om stora viktiga kärl och om dem glider undan blir det en störtblödning. Och jag vill liksom inte säga att jag är lika oerfaren som kandidaten, att jag heller inte är bra med vänster hand eller i konstiga vinklar. För det känns lite hedrande att ha fått ett sånt förtroendet. Att kirurgen fått intrycket av att jag är duktig, annars hade han inte bett mig. Så jag griper om peangen och öppnar försiktigt, jättesakta, när jag blir ombedd. Känner pressen från alla i rummet som nästan håller andan och det går bra och han mumlar bra, perfekt och sen går vi alla vidare med nästa moment. Men då växer jag någon centimeter inombords.
Ibland står jag där med två kollegor som inte har träffats på ett tag och har mycket att prata om. Först pratar dem om vad de håller på med eller olika tekniker. Men sen blir det också prat om familj & barn och semesterresor. Och sen lite skvaller om någon som har börjat jobba på ett annat ställe och hur den personen var egentligen. Privata saker och normalt sätt hade man tagit ett par steg bort och låtsas vara upptagen med något annat. Men det går inte nu för vi står alla här, arm mot arm och söker igenom en öppen buk på jakt efter blödning. Det är ungefär som på spårvagnen när man sitter bakom en person som pratar i mobiltelefonen riktigt högt med en kompis och man får höra en massa detaljer om dennes privatliv. Sånt som man inte har bett om att få höra. Man kan känna sig besvärad ibland. Men just när jag står med två kirurger som pratar så, då känner jag mig mest som en tjuvlyssnare. Men de vet ju mycket väl att jag står där och hör. Och helt plötsligt rakt i meningen om bra semesterhus på franska rivieran säger någon sax eller bränn på mig.
Så jag står där med kirurgen som i princip alltid har en läkarkandidat med sig, för vi är ju ett undervisningssjukhus som det så fint heter. Och kirurgen säger till kandidaten att denne måste släppa peangen riktigt långsamt för om det går för fort kan de avklippta blodkärlen smita iväg innan man hinner knyta åt dem och det är inte bra. Och kandidaten försöker men det är konstiga vinklar och denne får ta med vänster hand och är inte så van. Så en stund senare säger kirurgen jag tror det är bäst att du tar den här till mig för nu handlar det om stora viktiga kärl och om dem glider undan blir det en störtblödning. Och jag vill liksom inte säga att jag är lika oerfaren som kandidaten, att jag heller inte är bra med vänster hand eller i konstiga vinklar. För det känns lite hedrande att ha fått ett sånt förtroendet. Att kirurgen fått intrycket av att jag är duktig, annars hade han inte bett mig. Så jag griper om peangen och öppnar försiktigt, jättesakta, när jag blir ombedd. Känner pressen från alla i rummet som nästan håller andan och det går bra och han mumlar bra, perfekt och sen går vi alla vidare med nästa moment. Men då växer jag någon centimeter inombords.
Ibland står jag där med två kollegor som inte har träffats på ett tag och har mycket att prata om. Först pratar dem om vad de håller på med eller olika tekniker. Men sen blir det också prat om familj & barn och semesterresor. Och sen lite skvaller om någon som har börjat jobba på ett annat ställe och hur den personen var egentligen. Privata saker och normalt sätt hade man tagit ett par steg bort och låtsas vara upptagen med något annat. Men det går inte nu för vi står alla här, arm mot arm och söker igenom en öppen buk på jakt efter blödning. Det är ungefär som på spårvagnen när man sitter bakom en person som pratar i mobiltelefonen riktigt högt med en kompis och man får höra en massa detaljer om dennes privatliv. Sånt som man inte har bett om att få höra. Man kan känna sig besvärad ibland. Men just när jag står med två kirurger som pratar så, då känner jag mig mest som en tjuvlyssnare. Men de vet ju mycket väl att jag står där och hör. Och helt plötsligt rakt i meningen om bra semesterhus på franska rivieran säger någon sax eller bränn på mig.
Undertoner
Visst tänker jag en del på jobbet även under min lediga tid. Men tankarna har varit väldigt snälla den senaste veckan. Jämförelsevis. Ändå drömmer jag om jobbrelaterade händelser varje natt. Ofta flera olika episoder. Ofta av det mardrömslika slaget. Jag upptäcker ett stort köttigt sår på min fot. Jag tar hand om svårt skadade barn. Jag har ångest inför att bli nedsövd. Nästan alltid ringer väckarklockan mitt i en dröm och jag stänger av den av ren reflex och tänder lampan. Men det kan ta flera minuter innan jag inser fakta. Att det inte var på riktigt. Det kan ta någon timme innan jag riktigt skakat av mig den senaste mardrömmen.
Visst förstår jag att min hjärna bearbetar intryck även på natten. Den stänger aldrig av helt. Men jag önskar att mina drömmar hade en mer positiv ton. För det finns mycket som är positivt just nu. Trivs på jobbet och får ofta beröm. Känner mig hyfsat nöjd efter dagens slut och lugn i kroppen. Varför måste drömmarna vara så elaka? Klart att jag fortfarande är rädd för att misslyckas under ytan. Kanske kommer jag alltid vara det. Men jag behöver inte det där ångestfyllda uppvaknandet med hjärtklappning och svettigt nattlinne varje morgon.
Visst förstår jag att min hjärna bearbetar intryck även på natten. Den stänger aldrig av helt. Men jag önskar att mina drömmar hade en mer positiv ton. För det finns mycket som är positivt just nu. Trivs på jobbet och får ofta beröm. Känner mig hyfsat nöjd efter dagens slut och lugn i kroppen. Varför måste drömmarna vara så elaka? Klart att jag fortfarande är rädd för att misslyckas under ytan. Kanske kommer jag alltid vara det. Men jag behöver inte det där ångestfyllda uppvaknandet med hjärtklappning och svettigt nattlinne varje morgon.
Passar in
Har varit och bowlat ikväll med några vänner. Det var riktigt kul och alldeles för länge sen sist. Det är roligt att göra något på en vardag, inte bara under helgen, även om jag ska upp tidigt imorgon som vanligt. Jag lyckades få strike två gånger. Blev jätteglad. Men sen missade jag en del också.
Jobbet går osannolikt bra. Varje morgon längtar jag faktiskt efter att få komma dit och börja dagens program. Jag har fått mycket beröm av flera personer som jag träffat för första gången. Det betyder så mycket, att känna att jag är på rätt väg. Att få uppmuntran och hopp. Det känns som om jag har passerat den där första jobbigaste tiden som ny och bottenlöst osäker. Nu börjar rutinerna falla på plats. Alla kan mitt namn och jag märker att jag räknas som en av dem. Och jag suger åt mig alla positiva ord för det förtjänar jag, som har väntat och törstat i flera år. Efter detta. Revanschen. Jag tänker ta för mig nu. För äntligen känns det som om jag passar in. Som om jag är gjord för det här.
Jobbet går osannolikt bra. Varje morgon längtar jag faktiskt efter att få komma dit och börja dagens program. Jag har fått mycket beröm av flera personer som jag träffat för första gången. Det betyder så mycket, att känna att jag är på rätt väg. Att få uppmuntran och hopp. Det känns som om jag har passerat den där första jobbigaste tiden som ny och bottenlöst osäker. Nu börjar rutinerna falla på plats. Alla kan mitt namn och jag märker att jag räknas som en av dem. Och jag suger åt mig alla positiva ord för det förtjänar jag, som har väntat och törstat i flera år. Efter detta. Revanschen. Jag tänker ta för mig nu. För äntligen känns det som om jag passar in. Som om jag är gjord för det här.
Vanilj
Andra försöket. Cupcakes. Vanilj. Gräddade någon minut kortare och smaken blev ännu bättre. Dessutom har jag inhandlat dyrt men sött strössel.
Utveckling
Arbetsveckan är nästan över nu. Det har gått lite upp och ned. Mest när det gäller mitt självförtroende. I tisdags kände jag inte att jag hade något flyt. Jag hakade upp mig på småsaker och började tänka negativt och inbillade mig att de andra tänkte likadant. Om mig. Efteråt sa min handledare, som varit med som stöd, att jag hade skött mig bra men jag höll inte med. Berättade lite om mina negativa tankar och hon sa att ingen annan hade märkt någonting. Arbetet hade ju flutit på jättebra. Än en gång uppmanade hon mig att sänka mina krav. På mig själv. Men jag har så svårt för det. Jag vill ju vara lika duktig som alla andra, som jobbat där i flera år. Jag vill vara perfekt.
Så idag hade jag två långa operationer på raken med en vänsterhänt kirurg, vilket gör det hela lite krångligare. Måste tänka extra mycket på alla moment. Jag kände ganska snabbt att det gick väldigt bra för mig. Det gick lätt, jag var snabb, koncentrerad, laddad. Märkte knappt vad som pågick runtomkring. Helt fokuserad på oss tre i mitten av rummet. Efteråt kändes det så himla bra. Log stort av glädje och lättnad för mig själv.
När jag började det nya jobbet för en månad sen kändes det jobbigt att jag hade glömt så mycket sen praktiken för ett halvår sen. Jag hade svårt att acceptera det för jag mindes hur jag var då på slutet när jag blivit någorlunda van. Fick beröm varje dag och bara längtade till att bli klar med utbildningen. Idag, äntligen, kände jag att jag passerat den utvecklingsnivå som jag nådde efter tio veckor i våras. Nu är jag bättre. Nu har jag fått känslan för helheten, som jag inte hade då. Nu blir jag lämnad ensam, min handledare går ut och fikar. Jag har vuxit, igen.
Jag står där så fokuserad, spetsar öronen, en beredskap i kroppens muskler. Har inte hunnit njuta någonting, av att jag nu gör det jag drömt om i så många år. Men så under andra operationen när jag stått sysslolös i en minut och kirurgerna skötte sig själva. Då började jag tänka på var jag befann mig och märkte förvånat att min kropp var alldeles lugn. Just då. Och jag tänkte här står jag. Här står jag. Och då tappade jag förstås genast koncentrationen på omvärlden och var tvungen att sluta tänka så.
När den erfarne kirurgen som jag samarbetat med hela dagen backade bort från bordet på sena eftermiddagen, för att ta av sig rocken och gå. Då sa han tack för idag, du har skött dig utmärkt för han visste att jag är ny. Och jag har faktiskt jobbat med honom ett par gånger förut och då har han aldrig sagt något. Så jag sög åt mig direkt och svarade det är roligt att höra. I ett annat rum en stund senare var jag tvungen att fråga min handledare hörde du, han sa att jag var duktig. För att liksom förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Det har jag sagt hela tiden, sa hon. Men du har inte velat lyssna.
Så idag hade jag två långa operationer på raken med en vänsterhänt kirurg, vilket gör det hela lite krångligare. Måste tänka extra mycket på alla moment. Jag kände ganska snabbt att det gick väldigt bra för mig. Det gick lätt, jag var snabb, koncentrerad, laddad. Märkte knappt vad som pågick runtomkring. Helt fokuserad på oss tre i mitten av rummet. Efteråt kändes det så himla bra. Log stort av glädje och lättnad för mig själv.
När jag började det nya jobbet för en månad sen kändes det jobbigt att jag hade glömt så mycket sen praktiken för ett halvår sen. Jag hade svårt att acceptera det för jag mindes hur jag var då på slutet när jag blivit någorlunda van. Fick beröm varje dag och bara längtade till att bli klar med utbildningen. Idag, äntligen, kände jag att jag passerat den utvecklingsnivå som jag nådde efter tio veckor i våras. Nu är jag bättre. Nu har jag fått känslan för helheten, som jag inte hade då. Nu blir jag lämnad ensam, min handledare går ut och fikar. Jag har vuxit, igen.
Jag står där så fokuserad, spetsar öronen, en beredskap i kroppens muskler. Har inte hunnit njuta någonting, av att jag nu gör det jag drömt om i så många år. Men så under andra operationen när jag stått sysslolös i en minut och kirurgerna skötte sig själva. Då började jag tänka på var jag befann mig och märkte förvånat att min kropp var alldeles lugn. Just då. Och jag tänkte här står jag. Här står jag. Och då tappade jag förstås genast koncentrationen på omvärlden och var tvungen att sluta tänka så.
När den erfarne kirurgen som jag samarbetat med hela dagen backade bort från bordet på sena eftermiddagen, för att ta av sig rocken och gå. Då sa han tack för idag, du har skött dig utmärkt för han visste att jag är ny. Och jag har faktiskt jobbat med honom ett par gånger förut och då har han aldrig sagt något. Så jag sög åt mig direkt och svarade det är roligt att höra. I ett annat rum en stund senare var jag tvungen att fråga min handledare hörde du, han sa att jag var duktig. För att liksom förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Det har jag sagt hela tiden, sa hon. Men du har inte velat lyssna.
Bank & bakning
Jag har varit på banken idag och fått ett lånelöfte. Jippi. Var lite nervös innan, har aldrig varit i den här situationen förut. Hade med pappa som moraliskt stöd. Men det gick bra. Det räknades på mina inkomster och utgifter. Vad den typen av lägenhet som jag är ute efter kostar på ett ungefär och vad jag kan få för den jag har nu. Så nu har jag blivit godkänd, jag får låna drygt en miljon kronor om jag vill. Men jag har tänkt att shoppa runt lite innan jag bestämmer mig för någon annan bank har bättre räntor. Det var skönt att få detta gjort. Ett litet steg närmare en flytt känns det som. Gäller bara att hitta drömbostaden nu och hoppas på att det inte är någon annan som är intresserad av just den. Så att inte priset typ stiger med en halv miljon. Får väl se hur det går. Ganska ofta känns det som absurt mycket pengar. Fantasisummor. Men bostadspriserna har stigit med flera hundra procent de senaste åren och det finns knappt en enda villa här i grannskapet som säljs för under tre miljoner idag. Lite läskigt. Pappa, som vet mycket om sånt här, säger att ett lån på en miljon är småpotatis för banken. Jo det lät faktiskt så under besöket idag. Men för mig känns det stort. Jag ska på nya visningar under veckan. Hoppas, hoppas.
Har haft en nästan helt bra dag på jobbet. Brukar vara extra seg på måndag förmiddag, svårt att komma igång men idag gick det väldigt smärtfritt. Dock lite pulserande huvudvärk som förstörde min koncentration tidvis. Men jag sov gott i natt. En kollega satte på Peter LeMarcs nya album inne på salen medan vi jobbade. Jag tycker om hans röst, gillar lugna låtar men de jag hörde idag var för melankoliska. Iaf när jag försökte koncentrera mig på slingriga tarmar och tvinnade sladdar. Jag blev liksom låg. Energilös. Började tänka på gamla pojkvänner och andra relationer som tagit slut.
Har väl haft mina aningar men idag fått bevis på att jag är yngst av alla på jobbet. Vi är ungefär 55 stycken, blir riktigt trångt när vi har APT-möten i lunchrummet. Överfullt. Det är ganska många som är närmare sextio år. En kollega berättade idag att hon började här på avdelningen på 70-talet och har varit kvar sen dess! Då var jag inte ens född. Men det vågade jag inte säga. Men som sagt, jag är yngst. Det var jag på min förra avdelning också. Och den förrförra. Allting är relativt men ibland känner jag mig inte alls speciellt ung. Och ibland tvärt om. Beror väl på sällskapet. Flera av kollegorna har barn i min ålder. Och barnbarn.
I lördags bakade jag kladdiga chokladmuffins enligt ett nytt recept. Blev bra. Och igår testade jag för första gången cupcakes. Trippel choklad, blev nästan lite för maffigt. Kände mig något besviken över att dem inte blev så vackra som jag hade föreställt mig. Alla bilder på cupcakes på nätet är ju så färgglada och läckra. Glömde köpa dekoration att ha ovanpå. Men nästa gång ska jag prova någon jordgubbsaktig frosting ovanpå. De går ju att variera i oändligheten. Men antar att jag borde vara nöjd med att dem smakade bra, detta var ju första försöket.
Först muffins sen cupcake. Mycket choklad.
Har haft en nästan helt bra dag på jobbet. Brukar vara extra seg på måndag förmiddag, svårt att komma igång men idag gick det väldigt smärtfritt. Dock lite pulserande huvudvärk som förstörde min koncentration tidvis. Men jag sov gott i natt. En kollega satte på Peter LeMarcs nya album inne på salen medan vi jobbade. Jag tycker om hans röst, gillar lugna låtar men de jag hörde idag var för melankoliska. Iaf när jag försökte koncentrera mig på slingriga tarmar och tvinnade sladdar. Jag blev liksom låg. Energilös. Började tänka på gamla pojkvänner och andra relationer som tagit slut.
Har väl haft mina aningar men idag fått bevis på att jag är yngst av alla på jobbet. Vi är ungefär 55 stycken, blir riktigt trångt när vi har APT-möten i lunchrummet. Överfullt. Det är ganska många som är närmare sextio år. En kollega berättade idag att hon började här på avdelningen på 70-talet och har varit kvar sen dess! Då var jag inte ens född. Men det vågade jag inte säga. Men som sagt, jag är yngst. Det var jag på min förra avdelning också. Och den förrförra. Allting är relativt men ibland känner jag mig inte alls speciellt ung. Och ibland tvärt om. Beror väl på sällskapet. Flera av kollegorna har barn i min ålder. Och barnbarn.
I lördags bakade jag kladdiga chokladmuffins enligt ett nytt recept. Blev bra. Och igår testade jag för första gången cupcakes. Trippel choklad, blev nästan lite för maffigt. Kände mig något besviken över att dem inte blev så vackra som jag hade föreställt mig. Alla bilder på cupcakes på nätet är ju så färgglada och läckra. Glömde köpa dekoration att ha ovanpå. Men nästa gång ska jag prova någon jordgubbsaktig frosting ovanpå. De går ju att variera i oändligheten. Men antar att jag borde vara nöjd med att dem smakade bra, detta var ju första försöket.
Först muffins sen cupcake. Mycket choklad.
Tröttsamma tankar
Alldeles för mycket tankar igår kväll. Men det är väl inte konstigt att hjärnan har mycket att bearbeta efter veckan. Drömde säkert fem olika episoder i natt om jobbet, sjukvård, patienter. I en dröm hade jag till och med en narkosapparat ståendes i mitt vardagsrum mellan soffan och Tvn. Det utfördes operationer här hemma hos mig och efteråt bytte jag blodiga slangar till sugen och olika filter. Konstaterade att de högar med grejer jag tagit med från jobbet började ta slut. Usch, känner mig inte speciellt utvilad idag. Seg och halvhuvudvärk.
Negativa tankar i natt om jobbet, framtiden, flyttandet, den mörka årstiden, förlorade kontakter med barndomsvänner. Sånt där som bara stressar. Sånt som är onödigt. Tar energi. Har också läst en del från mina resedagböcker. De datum som passerat. Är glad över att jag skrev så mycket då. Det känns bra att ha nu. Jag läser om hur jag blev sjuk, hur det började smygande och jag trodde hela tiden att det skulle gå över. Så jag väntade och uthärdade men det blev bara värre. Kan se det med mer objektiv blick nu efteråt. När jag har hela händelseförloppet klart. Då är det så enkelt att se att jag borde sökt hjälp mycket tidigare. Kunde inte dricka, inte äta och orkade inte lämna hotellrummet för att köpa vatten. Smärtor och febersvettningar hela tiden och jag sov knappt någonting, de sista nätterna innan sjukhuset. Men jag minns precis hur det var, när jag liksom förnekade faktum, ville klara mig själv, ville bli bättre, ville resa vidare. Jag trodde faktiskt hela tiden att det skulle gå över.
Jag vet att det inte alltid kommer vara så här. Alla tankar kring att vara ny på jobbet. All press och stress. Mardrömmar. Det kommer bli bättre. Jag kommer kunna slappna av hemma. Jag kommer kunna tänka positivt igen. Så många gånger förut har jag varit ny och det har tagit all kraft. Jag känner ju igen det här men det är som om jag blir förvånad över hur jobbigt det är. Just denna vecka har det tagit över allt. Ibland står jag där i salen och undrar är det värt det? Självförtroendet pendlar upp och ned. Misstag straffas med ältande i flera år. Hjärtklappning, magkatarr, aptitlöshet, mardrömmar. Det kommer gå över. Jag måste förbli hoppfull. Jag har klarat mig igen det alla andra gånger.
Sjukhus à la Indien
29 sept 2005
Negativa tankar i natt om jobbet, framtiden, flyttandet, den mörka årstiden, förlorade kontakter med barndomsvänner. Sånt där som bara stressar. Sånt som är onödigt. Tar energi. Har också läst en del från mina resedagböcker. De datum som passerat. Är glad över att jag skrev så mycket då. Det känns bra att ha nu. Jag läser om hur jag blev sjuk, hur det började smygande och jag trodde hela tiden att det skulle gå över. Så jag väntade och uthärdade men det blev bara värre. Kan se det med mer objektiv blick nu efteråt. När jag har hela händelseförloppet klart. Då är det så enkelt att se att jag borde sökt hjälp mycket tidigare. Kunde inte dricka, inte äta och orkade inte lämna hotellrummet för att köpa vatten. Smärtor och febersvettningar hela tiden och jag sov knappt någonting, de sista nätterna innan sjukhuset. Men jag minns precis hur det var, när jag liksom förnekade faktum, ville klara mig själv, ville bli bättre, ville resa vidare. Jag trodde faktiskt hela tiden att det skulle gå över.
Jag vet att det inte alltid kommer vara så här. Alla tankar kring att vara ny på jobbet. All press och stress. Mardrömmar. Det kommer bli bättre. Jag kommer kunna slappna av hemma. Jag kommer kunna tänka positivt igen. Så många gånger förut har jag varit ny och det har tagit all kraft. Jag känner ju igen det här men det är som om jag blir förvånad över hur jobbigt det är. Just denna vecka har det tagit över allt. Ibland står jag där i salen och undrar är det värt det? Självförtroendet pendlar upp och ned. Misstag straffas med ältande i flera år. Hjärtklappning, magkatarr, aptitlöshet, mardrömmar. Det kommer gå över. Jag måste förbli hoppfull. Jag har klarat mig igen det alla andra gånger.
Sjukhus à la Indien
29 sept 2005
Sliten
I natt var jag uppe och stökade. Minns att jag gick in i både köket och vardagsrummet, klockan var runt halv två. Jag minns faktiskt att jag tänkte på att röra mig långsamt så att jag inte skulle vakna till helt. Så att jag lättare skulle falla i sömn igen. Jag hängde upp ett antal tröjor över möblerna innan jag gick och la mig. Den brutala väckarklockan ringde före sex. Vaknade något förvirrad mitt i en dröm. En av de värsta drömmarna på flera månader tyvärr. Väl uppe såg jag spåren av min nattliga aktivitet. Kläder hade jag hängt både över soffan och stolarna. Mindes ju lite halvt att jag varit uppe men kändes ändå som om det var någon annan som gjort det.
Åtta veckor kändes så enormt länge när jag började. Nu har redan halva tiden gått och jag tycker inte att jag har hunnit gå igenom speciellt mycket av det som står på måstelistan. Stressad över det. Alla krav, allvaret, nu är det på riktigt. På riktigt. Matas med information hela dagarna. Står fokuserad, intresserad, aktiverad. När jag kommer hem från jobbet är jag fullständigt slut. Sover ibland middag, försöker lägga mig tidigare. Men morgonarna blir allt mörkare trots att jag går upp vid samma tid varje dag. Det gör mig också trött. Men jag antar att det är att okej att vara trött just nu. Det är en intensiv period.
Åtta veckor kändes så enormt länge när jag började. Nu har redan halva tiden gått och jag tycker inte att jag har hunnit gå igenom speciellt mycket av det som står på måstelistan. Stressad över det. Alla krav, allvaret, nu är det på riktigt. På riktigt. Matas med information hela dagarna. Står fokuserad, intresserad, aktiverad. När jag kommer hem från jobbet är jag fullständigt slut. Sover ibland middag, försöker lägga mig tidigare. Men morgonarna blir allt mörkare trots att jag går upp vid samma tid varje dag. Det gör mig också trött. Men jag antar att det är att okej att vara trött just nu. Det är en intensiv period.
Fömåner
Sent på eftermiddagen går jag halvt sysslolös i korridoren. Jag stannar till utanför en sal, kikar in genom de små fönstren i dörren. Där inne sitter en man med naken överkropp på en kontorsstol. Mössa på huvudet och gröna byxor. En annan man står bakom med nål och tråd. En sköterska bredvid med uppdukat bord, sterila handskar. En kirurg alltså som opererar en annan kirurg. Tar bort ett födelsemärke på ryggen, under lokalbedövning. Men det ser så konstigt ut, att se dem sy i varandra. Är ju van att kika in och se en patient nästan täckt av stora gröna dukar, ned till golvet. Bara slangarna till respiratorn syns, och den höga stapeln med maskiner.
Dem ler där inne, åt varandra. Vi är flera som stannat och tittat och jag frågar dem andra är detta som en arbetsförmån? Lite skämtsamt. Men den ena svarar att en kollega faktiskt har tagit bort födelsemärken på hennes arm. En annan medger att även hon har fått det gjort, fast där hon jobbade förut. Den tredje berättar att det skedde i ett förråd, för många år sen. Jag blir lite förvånad. Över att det verkar vara så himla vanligt. Vad är det mer som jag inte vet om ännu. Finns det andra "förmåner"?
Det lilla preparatet läggs i en noggrant namnad burk och skickas till patologen. Det är rutin får jag veta. Även när det suttit på en frisk läkares rygg. De granskar alltid efter cancer. Blodet droppar nedför ryggen, på kontorsstolen. Kirurgen för välja vilken typ av förband han vill ha. Det ser liksom komiskt ut. Kan inte låta bli att betrakta. Dem ler där inne igen. Vet mycket väl om att de är iakttagna.
Dem ler där inne, åt varandra. Vi är flera som stannat och tittat och jag frågar dem andra är detta som en arbetsförmån? Lite skämtsamt. Men den ena svarar att en kollega faktiskt har tagit bort födelsemärken på hennes arm. En annan medger att även hon har fått det gjort, fast där hon jobbade förut. Den tredje berättar att det skedde i ett förråd, för många år sen. Jag blir lite förvånad. Över att det verkar vara så himla vanligt. Vad är det mer som jag inte vet om ännu. Finns det andra "förmåner"?
Det lilla preparatet läggs i en noggrant namnad burk och skickas till patologen. Det är rutin får jag veta. Även när det suttit på en frisk läkares rygg. De granskar alltid efter cancer. Blodet droppar nedför ryggen, på kontorsstolen. Kirurgen för välja vilken typ av förband han vill ha. Det ser liksom komiskt ut. Kan inte låta bli att betrakta. Dem ler där inne igen. Vet mycket väl om att de är iakttagna.
Ruset
Kände mig väldigt glad och positiv i eftermiddags när jag nyss gått upp. Hann bara sova sju timmar och drömde en massa om jobbet men det var okej. Kände mig förvånansvärt pigg och inte alls bakfull och seg som brukligt. Relativt fint väder och behaglig temperatur ute. Det var så där lagom varmt inne i bilen och jag tänker alltid på hur det var när jag var yngre. När man varit och badat på sommaren och åkte hem i bilen och det var liksom skönt att få värma upp sig där inne. Jag blev alltid dåsig och ville krypa ihop och sova. Åkte iväg med bilen på ärenden.Allting kändes så bra. Hade tagit med en nybränd skiva med favoritmusiken. Mentalt upprymd efter igår och glad för de nya skorna. Medveten om småsaker som att jag inte hade ont i ryggen som under veckan. Inte ens magkatarr. Helt lugn i kroppen trots en del saker på programmet. Efter ärenden blev det en extra biltur som slutade med fotopromenad bland båtar och hav.
Men nu under kvällen känner jag mig segare och funderade på allvar på att lägga mig redan vid tio. Hyfsat lugn i kroppen men en del ovälkomna tankar. Kanske för att jag lyssnat på fel sorts musik. Den typen som uppmuntrar till melankoli. Tänker också på den senaste tidens möten med nya människor. En del har gått igenom fruktansvärda saker och jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att det känns som jag kommit igenom det värsta nu. Att det går mot ljusare tider. Men det krävs mycket kämpande också. Men jag är priviligerad som föddes med bättre förutsättningar än så många andra.
Jag har väldigt låg toleransnivå. Det har alltid varit så och sen brukar det gå relativ lång tid mellan gångerna. I kombination med att jag inte hade ätit så mycket innan blev ruset igår väldigt starkt. Men så härligt. Var tvungen att sjunka ned på kompisens dubbelsäng, när min kropp blev för tung. Halvt ihopkrupen på sidan, blundade och log för mig själv bakom uppuffat hår och läppglans. Kände hundarnas mjuka päls. Musiken från vardagsrummet och deras röster. De pratade om mig. Avundsjuka på mina härliga känslor. Så starkt som de andra aldrig upplevde nu för tiden. Och jag kan absolut förstå varför folk blir beroende av olika substanser. Den där känslan, att allting bara är underbart och världen utanför bleknar och saknar betydelse. Klart jag också längtar efter att uppleva den igen för den varade bara i ett par minuter, innan jag gradvis piggnade till. Jag saknar Amsterdam nu. Nästa sommar vill jag sitta vid kanalerna igen.
Men nu under kvällen känner jag mig segare och funderade på allvar på att lägga mig redan vid tio. Hyfsat lugn i kroppen men en del ovälkomna tankar. Kanske för att jag lyssnat på fel sorts musik. Den typen som uppmuntrar till melankoli. Tänker också på den senaste tidens möten med nya människor. En del har gått igenom fruktansvärda saker och jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att det känns som jag kommit igenom det värsta nu. Att det går mot ljusare tider. Men det krävs mycket kämpande också. Men jag är priviligerad som föddes med bättre förutsättningar än så många andra.
Jag har väldigt låg toleransnivå. Det har alltid varit så och sen brukar det gå relativ lång tid mellan gångerna. I kombination med att jag inte hade ätit så mycket innan blev ruset igår väldigt starkt. Men så härligt. Var tvungen att sjunka ned på kompisens dubbelsäng, när min kropp blev för tung. Halvt ihopkrupen på sidan, blundade och log för mig själv bakom uppuffat hår och läppglans. Kände hundarnas mjuka päls. Musiken från vardagsrummet och deras röster. De pratade om mig. Avundsjuka på mina härliga känslor. Så starkt som de andra aldrig upplevde nu för tiden. Och jag kan absolut förstå varför folk blir beroende av olika substanser. Den där känslan, att allting bara är underbart och världen utanför bleknar och saknar betydelse. Klart jag också längtar efter att uppleva den igen för den varade bara i ett par minuter, innan jag gradvis piggnade till. Jag saknar Amsterdam nu. Nästa sommar vill jag sitta vid kanalerna igen.
Fredag/lördag
Ett: Väldigt nyss hemkommen efter ett par timmars festande med vänner. Det blev en trevlig kväll där det mesta gick vägen. Har inget ringande ljud i öronen och fötterna känns helt okej. Tror dock att jag kommer vara jätteseg imorgon. Brukar bli så dagen efter.
Två: Blev väldigt nyss omsprungen av en ung tjuv maskerad i munkjacka och lång rock. Polismannen verkligen rusade ur bilen nästan i farten och sprang efter. I det annars så lugna området. En märklig situation. Som på film.
Tre: Gick upp straxt före klockan sex imorse som vanligt. Det innebär att jag snart varit vaken i ett dygn. Planerade in en kort sovstund efter jobbet men det falerade. Är inte speciellt trött just nu. Men ska krypa ned i sängen snart.
Två: Blev väldigt nyss omsprungen av en ung tjuv maskerad i munkjacka och lång rock. Polismannen verkligen rusade ur bilen nästan i farten och sprang efter. I det annars så lugna området. En märklig situation. Som på film.
Tre: Gick upp straxt före klockan sex imorse som vanligt. Det innebär att jag snart varit vaken i ett dygn. Planerade in en kort sovstund efter jobbet men det falerade. Är inte speciellt trött just nu. Men ska krypa ned i sängen snart.
Växer
Jag trivs väldigt bra på nya jobbet. Bättre än vad jag vågat hoppas på. Även om jag ofta är trött tidigt på morgonen när klockan ringer ser jag faktiskt fram emot varje ny dag. Jag lär mig så mycket och det är uppmuntrande att känna hur mycket jag utvecklas. Suger åt mig kunskap. Växer.
Men. Har märkt att jag börjat fundera mer. Inte älta men spinna vidare in i onödiga tankar. Sånt som slukar energi. Ofta kommer de vid läggdags. Ofta av negativ art. Jag är rädd för att det är början till en sämre period. Hela sommaren har i princip varit bra. Jag vill inte tillbaka i de där mönstren. Till ältandet. Jag är klar med det.
De här första veckorna har jag varit riktigt bra på att koppla bort jobbet när jag går hem för dagen. Allting är relativt men det har känts mycket bättre än tidigare. De gånger jag tänker på jobbet hemma är det mest av fri vilja. Tyvärr har min magkatarr blivit sämre av stressen de här första veckorna. Jag förstod nästan att det skulle bli så. Har även värk i axlarna varje dag för att jag omedvetet spänner mig. Jag hoppas att jag kan lära mig att slappna av längre fram.
Vet inte hur många gånger jag konstaterat att jag ställer högre krav på mig själv än vad omgivningen gör. Mina handledare är så snälla och märker det. Dem säger att ingen förväntar sig att jag ska kunna jobba självständigt efter tre veckor. De förstår att jag har glömt mycket från praktiken i februari. Men jag har väl svårt att acceptera det. Kommer till insikt men glömmer bort igen. Åtta veckors bredvidgång ska jag få. Sen kommer jag släppas fri gradvis. Men alla säger att det tar ungefär två år innan man på riktigt behärskar yrket. Och jag vet ju att fullärd blir man aldrig.
Men. Har märkt att jag börjat fundera mer. Inte älta men spinna vidare in i onödiga tankar. Sånt som slukar energi. Ofta kommer de vid läggdags. Ofta av negativ art. Jag är rädd för att det är början till en sämre period. Hela sommaren har i princip varit bra. Jag vill inte tillbaka i de där mönstren. Till ältandet. Jag är klar med det.
De här första veckorna har jag varit riktigt bra på att koppla bort jobbet när jag går hem för dagen. Allting är relativt men det har känts mycket bättre än tidigare. De gånger jag tänker på jobbet hemma är det mest av fri vilja. Tyvärr har min magkatarr blivit sämre av stressen de här första veckorna. Jag förstod nästan att det skulle bli så. Har även värk i axlarna varje dag för att jag omedvetet spänner mig. Jag hoppas att jag kan lära mig att slappna av längre fram.
Vet inte hur många gånger jag konstaterat att jag ställer högre krav på mig själv än vad omgivningen gör. Mina handledare är så snälla och märker det. Dem säger att ingen förväntar sig att jag ska kunna jobba självständigt efter tre veckor. De förstår att jag har glömt mycket från praktiken i februari. Men jag har väl svårt att acceptera det. Kommer till insikt men glömmer bort igen. Åtta veckors bredvidgång ska jag få. Sen kommer jag släppas fri gradvis. Men alla säger att det tar ungefär två år innan man på riktigt behärskar yrket. Och jag vet ju att fullärd blir man aldrig.
Djupblå
Sitter vid datorn, vid mitt fönster och ser himlen gå från djupblå till nästan svart utanför. Vinden är fortfarande kraftig, i skogen vajade träden och i natt var det nästan storm. De tre snäckorna på fönsterbrädan tog jag med mig från stranden i maj eller juni. Den där stranden bakom berget på udden, den som jag inte hade besök på flera år. Jag tog med mig dem hem för att jag skulle minnas hur härligt det var att stå där. I maj. När jag glömde att tiden gick och bara njöt och var glad för det lilla. Och jag minns nu. Precis hur det var. Så snäckorna tjänar sitt syfte. En daglig påminnelse. I mitt fönster.
Re: 20 maj, 29 maj
En overklig scen
Sitter på bussen på väg hem efter några timmar på stan efter jobbet. Lyssnar på iPoden, tänker på jeans och det märkliga vädret. Solen skiner, himlen är vacker men störtregnet har lämnat tydliga spår. Allting är blött. Bussen saktar in. Jag ser en ung kille i vit t-shirt och jeans gå längs mitträcket på den stora motorleden. En bit längre fram står en liten röd bil parkerad. Bensinstopp antar jag men han har ingen dunk i handen. Och närmaste mack ligger åt andra hållet vet jag ju. Men så passerar bussen en annan bil, vit. Och bredvid den en grupp människor. En medelålders kvinna ligger på marken, på sidan med benen lite böjda. En filt eller klädesplagg över sig. Hela pannan mörkröd av blod. Hon ligger med öppna ögon, verkar vara vid medvetande men ser chockad ut. Blek och stilla. Det ögonblicket som min blick passerar. Någon sitter på huk vid hennes sida, håller henne i handen. Sex, sju stycken ungdomar, ungefär i min ålder, står bakom henne. Står där nära räcket för att inte bli påkörda av de passerande bilarna. Står där i bara tröjor med uttryckslösa ansikten. Det ser märkligt ut. En ögonblicksbild. En scen frusen i tiden. Overkligt. Jag känner dåligt samvete över att jag sitter och tänker på shopping och jeans när en kvinna ligger där skadad, blödande. Jag vill hjälpa till, hålla handen, prata lugnande, lyssna. Allt det där som jag gör varje dag. Som jag blivit så bra på. Jag har faktiskt aldrig sett en trafikolycka förut, där inte ambulansen hunnit fram. Både tur och otur att sjukhuset bara ligger två minuter bort. Jag vill att dem ska skynda sig. Komma fram nu genast så hon slipper ligga där på den blöta asfalten. Så att ungdomarna kan sätta sig i bilen och köra vidare. Börja bearbeta det dem sett. Släppa sitt ansvar och veta att hon är i goda händer. Så mycket tankar trängs i mitt huvud, skumpar vidare på bussen, ser på vacker klar himmel. Många gånger har jag funderat på hur jag skulle reagera om jag kom först till en olycka. Om jag trots utbildning skulle bli handlingsförlamad och rädd. Jag har drömt om sådana situationer ofta. I form av mardrömmar alltid. I drömmen försöker jag göra allt för att rädda någon, med mina bara händer, men jag räcker aldrig till.
Förrädaren
Sovit länge, dock inte speciellt gott. Men det är söndag och jag är ledig och det blir lång tidningsläsarfrukost i köket i slappa sköna myskläder. Solen skiner utanför och jag tittar ut på grönskan. Det känns som den sista fina helgen innan hösten börjar. Jag har till och med vevat ned markiserna för att slippa hettan. Jag ser mig omkring i rummen och tänker varför skulle jag någonsin vilja lämna allt detta? Varför skulle jag vilja flytta härifrån? De nymålade väggarna, det vackra parkettgolvet. Kaklet i badrummet som jag fått välja helt själv och det söta rundade glänsande handfatet. Alla små detaljer och positiva minnen från detta hem. I sju år. Men så inser jag att jag sitter där med bostadsbilagan i händerna, som en förrädare. Och jag drömmer ju allt oftare om något större, någon annanstans. Spetsar öronen vid A-ekonomi och har bokat in två nya visningar i kommande vecka. Men samtidigt en saknad inom mig redan nu. En känsla av att det här kanske blir sista hösten här och att jag måste ta vara på tiden och njuta. Av tystnade utanför. En stilla söndagseftermiddag. Och alla de nätter när jag är vaken, skrivandes vid datorn, ibland till gryningen. När alla andra sover men min hjärna bara spinner vidare, utan hejd. Närheten till havet och jag lovar mig själv att gå dit oftare nu den sista tiden. För att jag kan. För att jag kommer ångra mig sen. Men allting har ju sin tid, påminner jag mig själv om. Jag ska försöka leva här och nu.
Pusselbitar
Det har varit en turbulent första vecka på nya jobbet. Det hände något oväntat som tyvärr minskade min glädje något. Första dagen hade jag svårt att acceptera att jag inte var lika duktig nu som under sista veckan på praktiken i våras då jag i vissa moment var helt självgående och min handledare bara stod vid sidan och såg uttråkad ut. Nu kändes det i många avseenden som att börja om från noll. Två steg bakåt och ett framåt istället för tvärt om. Jag har glömt mycket (som säkert finns under ytan), jag känner en stor osäkerhet. Mitt självförtroende som vuxit sig starkt under sommaren krympte drastiskt. Min handledare är dock snäll och förstående. Hon påminde mig om att jag hade väldigt höga krav på mig själv redan i våras. Med tiden kommer jag att bli bättre. Jag vet. Men jag är otålig. Vill vara duktig redan från början. Men alla arbetskamrater har verkligen varit trevliga och fått mig att känna mig välkommen. De har sagt att de tyckter att det är roligt att jag fått börja här, där jag ville. De har sett genuint glada ut och det värmer så klart inuti.
Jag har sett fram emot att gå till jobbet varje dag. Men morgontröttheten har varit besvärlig trots att jag gick upp en timme tidigare på gamla jobbet. Varje morgon när väckarklockan terroriserat mig har jag längtat till lördag morgon när jag får sova ut. Igår kväll var jag på restaurang med gamla klasskamrater och det blev sen hemkomst. Som så ofta fastnade jag i sånt som jag egentligen kan göra andra tider (utforska världen via datorn). Det var första när huvudet började kännas omänskligt tungt som jag gick och la mig. Jag har varit trött i flera dagar. Alla nya intryck och turbulens. Har kämpat mig igenom varje kväll för att inte sova middag i timmar på soffan och förstöra nattsömnen. Så igår när jag äntligen la mig var jag så trött att jag upplevde hallucinationer när jag försökte hålla mig vaken för att ställa väckarklockan. Tankar och speciella ord från kvällens konversationer kom farandes som guppande noter och melodier framför mig i luften. Öppnade ögonen och då försvann de men återkom igen och så höll jag på ett tag. När jag la mig tillrätta kände jag att jag skulle somna riktigt snabbt. Som ett barn, som när jag var ýngre, tänkte jag nu ska jag vara uppmärksam och medveten om just det ögonblicket när jag somnar. Självklart blir det aldrig så men jag somnade inom två minuter. Med alla intryck och upplevelser från kvällen och den gångna veckan blev sömnen fragmenterad och drömmarna otäcka, plågsamma och många. De flesta handlade om sjukhusmiljö, lidande, självmord, obotliga skador, ångest. Men jag är van.
Under veckan när det var som mest turbulent och halva världen för ett ögonblick vände sig upp och ned. Då fylldes min kropp av ilska och kämparglöd som gav en enorm energi. Som flera gånger tidigare kände jag att jag skulle kunna springa en mil på ren ilska. Och det var härligt på något sätt att känna så. Att inte vilja slå någon i frustration och maktlöshet. Att inte rikta ilskan mot mig själv som så många gånger förr. Inte suga i mig den och spara den djupt där inne där den ligger och gnager. Nej nu insåg jag att jag har lärt mig att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Jag tror att fler och fler pusselbitar faller på plats.
Jag har sett fram emot att gå till jobbet varje dag. Men morgontröttheten har varit besvärlig trots att jag gick upp en timme tidigare på gamla jobbet. Varje morgon när väckarklockan terroriserat mig har jag längtat till lördag morgon när jag får sova ut. Igår kväll var jag på restaurang med gamla klasskamrater och det blev sen hemkomst. Som så ofta fastnade jag i sånt som jag egentligen kan göra andra tider (utforska världen via datorn). Det var första när huvudet började kännas omänskligt tungt som jag gick och la mig. Jag har varit trött i flera dagar. Alla nya intryck och turbulens. Har kämpat mig igenom varje kväll för att inte sova middag i timmar på soffan och förstöra nattsömnen. Så igår när jag äntligen la mig var jag så trött att jag upplevde hallucinationer när jag försökte hålla mig vaken för att ställa väckarklockan. Tankar och speciella ord från kvällens konversationer kom farandes som guppande noter och melodier framför mig i luften. Öppnade ögonen och då försvann de men återkom igen och så höll jag på ett tag. När jag la mig tillrätta kände jag att jag skulle somna riktigt snabbt. Som ett barn, som när jag var ýngre, tänkte jag nu ska jag vara uppmärksam och medveten om just det ögonblicket när jag somnar. Självklart blir det aldrig så men jag somnade inom två minuter. Med alla intryck och upplevelser från kvällen och den gångna veckan blev sömnen fragmenterad och drömmarna otäcka, plågsamma och många. De flesta handlade om sjukhusmiljö, lidande, självmord, obotliga skador, ångest. Men jag är van.
Under veckan när det var som mest turbulent och halva världen för ett ögonblick vände sig upp och ned. Då fylldes min kropp av ilska och kämparglöd som gav en enorm energi. Som flera gånger tidigare kände jag att jag skulle kunna springa en mil på ren ilska. Och det var härligt på något sätt att känna så. Att inte vilja slå någon i frustration och maktlöshet. Att inte rikta ilskan mot mig själv som så många gånger förr. Inte suga i mig den och spara den djupt där inne där den ligger och gnager. Nej nu insåg jag att jag har lärt mig att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Jag tror att fler och fler pusselbitar faller på plats.
Han sa nej
Mitt jobb är inte ett sånt där jobb som man bara stämplar ut ifrån på eftermiddagen och går hem. Alltid följer tankarna på patienterna och dagens händelser med hem. I sommar har tankarna varit mycket snällare än förut men likväl har dem funnits där. Speciellt vid läggdags när allting är tyst runt omkring.
Det är ovanligt att jag har ansvar för samma patienter varje dag under mer än en veckas tid men nu har det varit så. Ofta blir det att man får byta efter några dagar, beroende på schemat och vilka andra som jobbar. Många patienter stannar bara fyra, dem dagar på avdelningen och kan sen gå hem eller vidare till andra ställen. En del ligger hos oss i veckor. Och en del dör hos oss.
Den här mannen har jag alltså lärt känna. Det är inte så att vi har pratat speciellt mycket, för han är fåordig. Men jag märker att han känner igen mig och jag har lärt mig läsa av hans minspel under den gångna veckan. Han har varit sjuk och medtagen utan att någon riktigt vetat vad det beror på. Vi har diskuterat alla tänkbara diagnoser under storronderna och funderat ensamma vid skrivbordet. Klart att jag har gått hem ibland och tänkt på honom när jag är ledig. Önskat att vi kunnat hjälpa. Man känner sig maktlös när man ser någon lida varje dag. Och han är inte den som klagar. Jag har nästan fått dra ur honom information.
Jo så jag tycker att jag känner honom väl och för ett par dagar sen blev han sämre. Han kom fram till mig och försökte säga något, be om extra medicin antog jag, som han brukar. Men orden som han sa var inte riktiga ord. Betydelselösa ljud, sånt fenomen som jag bara läst om i böckerna. Vi kunde inte förstå vad han menade. Men jag förstod ju direkt att något hänt, inom honom.
Han blev allt sämre den kvällen, okontaktbar. Reagerade inte på tilltal eller beröring. Akuta prover, röntgen, syrgas, undersökningar, konsulter, morfin, lugnande. Plötsligt krampanfall och jag fick ringa jouren för att fråga om han skulle återupplivas om han slutade andas. Svaret blev helt väntat nej, han var ju gammal och multisjuk sen tidigare.
För första gången kändes det som om någon verkligen skulle dö under mitt pass. Jag gick hem den kvällen och det är klart att han fanns i mina tankar då. Väldigt mycket, i alla fall de närmaste timmarna. Och följande morgon. Förväntade mig att se hans namn utsuddat på tavlan nästa dag. Men han har förvånat oss alla.
Igår löstes mysteriet och de kom fram till vad han drabbats av. Behandling sattes genast in och idag var han lite, lite bättre. I alla fall kan vi som känner honom se en viss skillnad. Han har gradvis vaknat ur medvetslösheten. Börjat röra armar och ben spontant igen. Blinkar nu och har fokuserat blicken på oss ett par gånger. Sånt som man blir glad av.
Hela tiden har vi pratat med honom. Som om han var vaken. För säkert fanns han där någonstans under ytan. Instängd i en kropp som inte ville lyda. Det sista sinnet som släcks ut är hörseln har jag hört. Tänker själv hur det skulle vara att hamna i en sån situation. Hur rädd och förvirrad man troligen skulle vara. Så jag har fortsatt att ställa frågor, gett information om vad vi gör med honom. Injicera, inhalera, infundera, vända, tvätta, munvård, salvor, ögondroppar, lakanbyten. Och så i eftermiddag precis innan jag skulle gå hem var jag inne hos honom. Sa hans namn, rörde vid hans arm och frågade har du ont någonstans i kroppen utan att direkt förvänta mig något svar. Men då såg han på mig med dimmig blick och läpparna rörde sig sakta och han sa nej. Efter att ha vakat över honom i tre dagar, medvetslös, blev jag helt varm inombords. Ett fantastiskt framsteg. Ville rusa ut till expeditionen och tala om för alla att han svarat mig. Men jag visste att alla hade fullt upp med sitt och det finns flera andra patienter som är halvdåliga. Men sen log jag för mig själv flera gånger på vägen hem och tänkte på honom när jag gick vid havet på kvällen.
Jag jobbar med människor och förut önskade jag att jag efter dagens slut kunde trycka på en knapp och glömma allt som hänt, sluta tänka och känna. Jag vet ju att det inte går men jag tycker att jag har lärt mig att hantera det nu. Mycket bättre i alla fall. Och idag kände jag verkligen att det ger så oerhört mycket, de där små stunderna. Även om det också tar mycket kraft. Men det är helt klart värt det. Dagar som denna.
Visningar
Har nyligen börjat gå på lägenhetsvisningar men jag har en känsla av att det kan dröja många månader innan flytten blir av. Nu när jag engagerat mig så mycket i det här, främst känslomässigt, vill jag hitta drömlägenheten direkt. Vill inte vänta. Men det är ju inte bara jag som letar. Mäklaren ringde idag och frågade om jag ville vara med i budgivningen. Var och tittade igår på en fin tvåa med perfekt läge. Men det kändes inte helt rätt och den hade redan gått upp trehundrafemtiotusen i pris. Sen igår. Så jag avstod. Jag har trivts väldigt bra där jag bor nu. Men samtidigt känner jag att det nog är dags att gå vidare. Det är väl en del av livet det där. Man förändras. Får andra perspektiv och inser vad det är man helst vill prioritera. Min pappa har fått svara på många av mina frågor om rörlig och fast ränta, amorteringsfritt lån, den nya fastighetsskatten och lönelöfte från banken. Jag är både förvånad och imponerad över hur mycket han som vanlig vuxen utan ekonomisk utbildning kan om sånt. Men han har ju många års erfarenhet av bostadslån som jag helt saknar, han handlar med aktier och följer börsen varje dag. Men jag ville säga till honom: varför har du aldrig talat om det här för mig förut? Kanske för att jag inte har varit intresserad.
Regndroppar
Sommarregn. Inte det grå tunga, utan luftigt uppfriskande sommarregn. När temperaturen stannar på nitton, arton grader. När himlen förblir ljusblå långt där borta och solen tittar fram mellan molnen. Vet att det kommer gå över snart. Så det gör inget. Tvärt om är det dags att njuta. Och jag går hemåt genom det grönskande området. Saktar in lite på stegen för jag är redan blöt. Hur länge sen var det egentligen som jag stack ut tungan i regnet? Fångade dropparna och kände smaken. Jag minns inte ens, så jag gör det nu. Stannar utom synhåll för bostäderna, skymd av ett träd. Blundar och känner de små stänken mot huden, orgelbundna i frekvens och form. Mot de känsliga läpparna. Ger små rysningar. Och jag ler för mig själv åt det lilla. Jag är fri och lugn och ledig imorgon. Så jag kan njuta nu och jag kan torka strumporna och jackan när jag kommer in. Vill egentligen bara stå kvar där. Länge och låta alla tankarna tystna. Men. I spegeln ser jag alla små fuktdroppar i håret. De liksom glimmar till. Men torkar snabbt. Efterlängtade sommarregn!