Louisa

Det har varit en turbulent första vecka på nya jobbet. Det hände något oväntat som tyvärr minskade min glädje något. Första dagen hade jag svårt att acceptera att jag inte var lika duktig nu som under sista veckan på praktiken i våras då jag i vissa moment var helt självgående och min handledare bara stod vid sidan och såg uttråkad ut. Nu kändes det i många avseenden som att börja om från noll. Två steg bakåt och ett framåt istället för tvärt om. Jag har glömt mycket (som säkert finns under ytan), jag känner en stor osäkerhet. Mitt självförtroende som vuxit sig starkt under sommaren krympte drastiskt. Min handledare är dock snäll och förstående. Hon påminde mig om att jag hade väldigt höga krav på mig själv redan i våras. Med tiden kommer jag att bli bättre. Jag vet. Men jag är otålig. Vill vara duktig redan från början. Men alla arbetskamrater har verkligen varit trevliga och fått mig att känna mig välkommen. De har sagt att de tyckter att det är roligt att jag fått börja här, där jag ville. De har sett genuint glada ut och det värmer så klart inuti.

Jag har sett fram emot att gå till jobbet varje dag. Men morgontröttheten har varit besvärlig trots att jag gick upp en timme tidigare på gamla jobbet. Varje morgon när väckarklockan terroriserat mig har jag längtat till lördag morgon när jag får sova ut. Igår kväll var jag på restaurang med gamla klasskamrater och det blev sen hemkomst. Som så ofta fastnade jag i sånt som jag egentligen kan göra andra tider (utforska världen via datorn). Det var första när huvudet började kännas omänskligt tungt som jag gick och la mig. Jag har varit trött i flera dagar. Alla nya intryck och turbulens. Har kämpat mig igenom varje kväll för att inte sova middag i timmar på soffan och förstöra nattsömnen. Så igår när jag äntligen la mig var jag så trött att jag upplevde hallucinationer när jag försökte hålla mig vaken för att ställa väckarklockan. Tankar och speciella ord från kvällens konversationer kom farandes som guppande noter och melodier framför mig i luften. Öppnade ögonen och då försvann de men återkom igen och så höll jag på ett tag. När jag la mig tillrätta kände jag att jag skulle somna riktigt snabbt. Som ett barn, som när jag var ýngre, tänkte jag nu ska jag vara uppmärksam och medveten om just det ögonblicket när jag somnar. Självklart blir det aldrig så men jag somnade inom två minuter. Med alla intryck och upplevelser från kvällen och den gångna veckan blev sömnen fragmenterad och drömmarna otäcka, plågsamma och många. De flesta handlade om sjukhusmiljö, lidande, självmord, obotliga skador, ångest. Men jag är van.

Under veckan när det var som mest turbulent och halva världen för ett ögonblick vände sig upp och ned. Då fylldes min kropp av ilska och kämparglöd som gav en enorm energi. Som flera gånger tidigare kände jag att jag skulle kunna springa en mil på ren ilska. Och det var härligt på något sätt att känna så. Att inte vilja slå någon i frustration och maktlöshet. Att inte rikta ilskan mot mig själv som så många gånger förr. Inte suga i mig den och spara den djupt där inne där den ligger och gnager. Nej nu insåg jag att jag har lärt mig att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Jag tror att fler och fler pusselbitar faller på plats.