Louisa

Jag ringer det där samtalet
till honom
och efteråt knögglar jag ihop lappen
med hans telefonnummer
(som jag ännu inte hunnit memorera).

Kanske symboliskt.

Påslakanet som han har sovit i
läggs i tvättkorgen.
Vill bli av med alla spår.

Lukten av honom
varm hud
mina fingrar genom brunt lent hår.

Det är både sorgligt och en lättnad
att det aldrig mer blir vi två.

Han är en sån som somnar inom en minut. Jag är avundsjuk på det. Vi kan ligga och gosa och han rör sakta med fingrarna i mitt hår. I nacken. En gäspning och sen blir hans arm så tung. Ryckningar i benen, andetagen långsammare och pulsen lika så. Jag känner den genom hans hud, genom min hud. Försiktigt reser jag mig upp på ena armbågen och tittar på hans slutna ögon. Kan till och med stryka undan en slinga brunt hår från hans panna. Men han vaknar inte. Så jag viskar god natt och lägger mig ned. Kryper ihop bredvid honom.

Varför kan jag fortfarande känna mig så bottenlöst ensam i ett rum fullt av människor? Kommer den känslan någonsin försvinna helt? Jag kan inbilla mig att de andra har en osynlig samhörighet. Medlemmar av en exklusiv klubb. Att de hör ihop och jag är en felslipad pusselbit. Som aldrig kommer passa in. Jag inbillar mig att deras blickar granskar mig, ser under tyget på mina kläder. Att de viskar om mig när jag går och att de tystnar när jag kommer.

Vi vaknar båda två efter någon timme och då säger han att jag har gnisslat tänder. Riktigt högt så att han inte kunde somna om. Jag ler lite för mig själv i mörkret för jag är ju en sån som inte sover stillsamt. Och jag tror att han börjar förstå för jag berättar om mina många drömmar när han ber att få höra. Den censurerade versionen förstås.
Vi vaknar igen och han säger att jag pratat i sömnen och jag har ett svagt minne av det. Att det var något som jag ville säga honom, bara det att han sov. När vi lagt oss till rätta igen somnar han före mig. Förstås.

Ibland kan en idé verka bra från början, på långt håll. Som en uppenbarelse. Jag har haft många genom åren. Ofta när jag ska sova, när medvetandet passerar från ett stadium till ett annat. Då kan jag sätta nya mål, som blir huggna i sten. Det är bara det att det är så svårt att veta när man ska sluta. När gränsen är nådd. Det är lätt att flytta fram, skapa nya mål och bli ännu bättre. Strävar inte alla efter perfektion? Ett sorts tunnelseende kanske tills den dag då man tittar upp och märker hur de andra kastar långa blickar. De ställer frågor med tydlig undermening, ler nervöst eller håller diskret avstånd. Eller kanske inbillar jag mig.

Han är trött efter jobbet och snuvig när jag ringer. Säger att han saknar mig men jag har förbjudit oss att ses tills vi både är helt friska. Han förstår. Han frågar hur jag sovit i natt och vi pratar täcket åt fel håll och fragment av drömmar. Det är så mysigt att sova tillsammans, säger han drömmande. Man ligger så nära. I natt låg vi inte så nära, måste jag protestera. Jo men jag flyttade mig nära dig varje gång jag vaknade, säger han till sitt försvar. Inte tillräckligt, vill jag säga men det låter så hårt, som om han har gjort något fel. Så jag säger att jag önskar att han lagt sin arm om mig, då i natten. Jag ska göra det nästa gång, svarar han lydigt. Men jag har ändå känslan av att ingen någonsin kommer komma tillräckligt nära. Att det alltid kommer finnas det där stora tomrummet i mellan.

Det enda som är sant är bokstäver och siffror. Så kanske inbillar jag mig inte längre.

Jag är sjuk, lite ynklig. Tycker nog lite synd om mig själv också. Kanske får man göra det ibland. I natt sov jag nästan igenting, bara vände och vred. Ville somna men febern gav mig ingen ro. Jag försökte tänka positiva tankar som att feber är bra. Feber betyder att min kropp bekämpar de elaka inkräktarna. Men det hjälpte inte. Och sen kom drömmarna. Jag drömde att jag ringde till mitt jobb och sa att jag var sjuk men de sa att jag var tvungen att komma dit ändå. Att de inte klarade sig utan mig, att allt skulle falla samman utan mig. Så jag tror att jag tog mig dit men det vara bara lidande. Jag drömde att jag blev jagad genom en skog, hoppade utför ett stup och klättrade över taggtrådsstängslet till en övergiven gård. En liten flicka i vit spetsklänning följde efter mig som ett spöke. Jag drömde att jag var i vårat gamla hus. Där jag växte upp. Mitt barndomshem. Jag var sjuk även i drömmen och jag vaknade förvirrad i sängen i mitt gamla rum. Jag visste att det måste vara en dröm för det bor ju andra människor där nu.

Det är mitt eget fel att jag är sjuk nu. Jag gjorde ett val. Han kom hit i fredags, hängig och förkyld. Men vi var tvungna att träffas för längtan var så stark. Han ville inte kyssa mig, sa att jag skulle bli smittad. Men jag var så säker på min sak. Jag är en sån som sällan blir sjuk, sa jag bestämt. Mitt immunförsvar är jättebra. Dessutom struntar jag i dina bakterier, jag vill ju ha dig. Jag längtade efter hans mjuka läppar och han gav efter förstås, lät sig kyssas. Nu efteråt tänker jag att det kanske inte spelade så stor roll. Vi låg ju tätt intill hela natten och jag kan lika gärna ha blivit smittad då. Eller natten efter. Mina symtom kom som ett brev på posten natten mot måndag.

Igår jobbade jag trots att jag inte var i form. Själv tyckte jag inte att jag var så dålig att jag kunde stanna hemma med gott samvete. Men jag var glad över att jag fick de enkla uppgifterna för det enda jag tänkte på hela dagen var hur eländig jag kände mig. Totalt självcentrerad. De sa till mig att jag såg trött ut men jag svarade som jag brukar göra; jag blir sällan sjuk. Ett naivt förnekande? Jag har nog svårt att acceptera att jag inte är odödlig, perfekt. Att vara hemma från jobbet känns fortfarande som ett litet misslyckande för mig. Mina föräldrar var precis likadana. Det handlar väl om kontroll. Jag har svårt att släppa på kontrollen. Ha sa till mig i telefon igår kväll om du är sämre imorgon måste du stanna hemma, lova mig det. Och jag tänkte på dem orden i natt när jag vände och vred. Det kändes lite lättare idag att vara hemma sjuk, som om någon gett mig tillåtelse. Att vara liten och ynklig. Jag behöver inte vara stark i allt.

Pappa träffade specialistläkaren i veckan. Undersökning och mycket information, pappa hade svårt att ta till sig allt. Läkaren såg allvarlig ut, rapporterade pappa till mig efteråt, och sa att han hade sett "ludd". Pappa frågade vad luddet kunde vara men läkaren svarade ganska undvikande. Men jag tror att pappa förstår själv, att ludd kan vara något farligt. Jag ser olika former av ludd varje dag på mitt jobb bara det att vi kallar det tumör.
Läkaren skrev en remiss för ytterligare undersökning och biopsi på sjukhuset men det kan ta några veckor. Jag tror att pappa börjar bli rädd nu. Kanske ångrar han att han inte sökte för sina symtom tidigare. Jag har tjatat på honom i flera månader, kanske år. Jag vill inte att han ska bli som dem patienter som jag träffar, obotliga. Dem som har förnekat, nonchalerat, varit rädda. Jag vill ju inte att det ska hända oss.

Pappa säger att frågorna dök upp efteråt, när undersökningen redan var över. Han vill inte vänta, våndas, många veckor till nästa besök. Han skrev ett mail till läkaren med några frågor. Pappa är alltid så noggrann och ordentlig. Han skickade utkastet till mig först så att jag skulle få granska det och göra ändringar. Det var då jag insåg att pappa verkligen var rädd. För mailet var fullt med stavfel. Min pappa stavar inte fel, han har aldrig stavat fel. Det var då det började göra ont i mig, någonstans djupt inne i magen. För pappas skull.

Mamma har också träffat en specialist men det var för två veckor sen. Hon var duktig och sökte hjälp för symtomen med en gång. Jag behövde inte alls tjata på henne lika mycket. Hon gräver inte ned huvudet i sanden så som pappa gör. Och farfar gjorde.
Mammas doktor skrev också en remiss för vidare undersökning och provtagning. Hon väntar också på det.

Pappa väntar. Mamma väntar. Jag väntar.


Re: 2 jan 2008

Jag arbetar fyrtiofyra timmars veckor för att kunna vara ledig varannan fredag. Det är inte värt det. På kvällarna är jag en zombi, för trött för att göra något vettigt. Igår var jag alltså ledig. Jag sov riktigt bra, som en prinsessa, och kände mig som en ny människa sen. Pysslade och gjorde det fint hemma hela eftermiddagen.

Har varit lite osäker på hur jag känner egentligen. Allting har gått så snabbt, vi har inte känt varandra en vecka ens. Igår kväll när han kom hit, med blommor till mig, smälte jag totalt och glömde alla negativa tankar. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått blommor av en kille helt spontant. Kanske var det en försenad alla hjärtans dag bukett, jag brydde mig inte om att fråga. Han skickar söta sms när jag jobbar och jag dras till mitt skåp varje rast för att kolla mobilen, förväntansfullt.
Vi myste i soffan och kvällen blev en av de bästa jag haft på länge. Han somnade på min arm igen. Med varsitt täcke gick det mycket lättare att sova. Vi vaknade till vid fyra och då sa han att jag hade satt mig upp käpprätt i sängen och pratat i sömnen förut. Jag log för mig själv för jag är ju sån som sover livligt. Frågade vad jag hade sagt men han mindes inte. Jag har alltid varit lite rädd för att avslöja någon stor hemlighet. När någon annan hör. Det är ju svårt att censurera sig själv i det tillståndet.

Tvekade innan om jag ens skulle gå på festen. Jag tyckte inte att jag var på rätt humör. Kände mig inte låg, inte ledsen men konstigt tom och fundersam. Men eftersom jag redan tackat ja klädde jag mig, fixade håret och reste tvärs genom stan.

Jag såg honom direkt faktiskt, genom ett litet vardagsrum med femton människor och hög musik. Jag visste redan då att jag ville veta mer och det är ju härligt när man känner så. Timmarna gick, glasen fylldes gång på gång och mina sociala egenskaper blomstrade. Den där tomheten som jag känt innan försvann och ersattes av välbehag.

Vi stod i köket och pratade om stort och smått. Runt om oss blombuketter, presenter och tomma flaskor. Jag märkte att han ville veta mer om mig och jag försökte ge lagom utförliga svar. Tror att jag log mycket (för det brukar jag göra när jag är full) och jag tror att jag tog tag i hans arm ibland för att inte ramla när rummet snurrade och folk trängde sig förbi. Hans läppar var mjuka, försiktiga, huden i nacken varm mot min hand, mot min kind. De andra lämnade oss ensamma där, i köket, förstod jag sen.

Hans bruna hår genom mina fingrar. Ville inte säga till honom att det var samma nyans som mina tidigare. Fanns så mycket annat att tala om. Och allt det som vi inte sa. Han somnade på min utsträckta arm efter att ha kallat mig vacker. Våra kroppar tätt intill och jag kände när han ryckte till, så där som man gör när man håller på att somna. En sorts fysiologisk kortslutning.

Lyssnade länge på långsamma andetag i det mörka rummet. Overkligt men också en stor lättnad. Närhet och värme. Jag slumrade bara, kunde inte vänja mig vid hans närvaro. Kunde inte sluta tänka på kvällen, jag som inte ens ville gå dit. Jag såg dig redan från början, sa jag och strök med lätta fingrar över hans kind. Och jag såg dig, viskade han.

Jag läser min dagbok, från resan i somras. Minnen. Blir glad, pirrar som av nykärlek i magen. Har bokat sovplats och flygresa dit. I natt gjorde jag det. Har inte bestämt mig för hur jag ska åka hem. Antagligen via en annan stad, men har inte bestämt vilken. Jag kan öppna kartboken, blunda och peka. Bara det inte blir för långt bort. Det finns vissa gränser ändå. Tiden. Men det är äventyr som väntar och jag vill att det ska vara sommar nu. Jag vill smaka allt och inget, känna mig ung och fri. Gå mina egna vägar men inte göra samma misstag. Jag drömmer om att det ska bli alldeles perfekt.



...en bild kommer... snart

En av arbetskamraterna har varit en vecka i New York. Hon kom hem för två dagar sen. I morse hade vi möte och alla satt samlade, lite tysta till en början. Ihärdigt smattrande regn utanför som vi alla tvingats passera. Terroriserande väckarklockor för de icke morgonpigga. Tungt vintermörker börjar bli en vana nu. Men ändå inte. Befinner du dig i fel tidszon?, frågade någon tvärs genom rummet. Vadå ser jag trött ut?, svarade hon med en glimt av förolämpning i sin röst. Jag granskade hennes ansikte, hon såg faktiskt trött ut. Ögonlocken liksom hängde, som påsar, mer än vanligt. Hon hade beklagat sig igår om att hon inte kunnat sova på hela natten för att kroppen var ur rytm. Nej jag är inte trött, sa hon igen och därmed slutade diskussionen. Jag är i fel tidszon, viskade jag till min stolsgranne som log åt mitt skämt. Men det var då tanken slog mig, som en riktig aha-upplevelse. Jag lever i fel tidszon. I princip hela tiden. Min grad av vakenhet och kreativitet stämmer dåligt överens med nio-till-fem samhället. Även de dagar då jag går upp tidigt, tidigt måste jag kämpa för att lägga mig i utsatt tid på kvällen. Mitt inre dygn är betydligt längre än tjugofyra timmar. En klocka som aldrig går att ställa tillbaka, rätta till. Jag har läst att vissa människor har svårare att anpassa sig, tidsmässigt, till att gå upp tidigt, skiftarbete och långa flygresor. Kanske borde jag sluta bli arg på mig själv varje gång terrorväckarklockan ringer och jag sover som bäst. Kanske är det dags att inse att jag är en obotlig kvällsmänniska och stilla acceptera faktum.

Med viss farmakologisk hjälp sov jag jättegott hela natten och vaknade bara svettig på slutet. Hade dock bitit mig i kinden så det var tre fläckar med blod på kudden. Känner mig så pigg, positiv och full av energi nu. Glad och upprymd över de beslut jag fattade i natt angående resan. Har redan hunnit tvätta, dammsuga och sandpappra en dörr. Nu har jag precis tagit ut äppelsmulpajen ur ugnen, det luktar förförande gott i hela lägenheten. Av kanel. Jag ska äta den med vaniljglass till. Solen skiner och det känns allmänt som en bra dag. Nu ska jag se om Brokeback Mountain, försöka njuta av den och inte tänka på allt det som gått förlorat.

Jag har som vanligt fastnat framför datorn. Håller på att kolla om det finns billiga flygbiljetter och lediga hotellnätter inför juliresan. Blir enormt sugen på att resa nu med en gång. Det liksom vattnas i munnen och kartan över stadens smala gator väcker minnen. Sommarresan 2007 var en av de absolut bästa hittills. Jag vill resa. Nu.

Ett par timmar med vänner ikväll fick mig på mycket bättre humör. Hoppas nu att de envisa negativa tankarna håller sig borta över helgen. Önskar sova bättre i natt utan fem detaljerade svettiga efterhängsna drömmar. Vaknade darrande frusen varannan timme, bytte nattröja tre gånger och då är det ganska illa.