Louisa

Plötsligt i eftermiddags kom reslusten över mig. Det började pirra i fötterna av rastlöshet och förväntan. Jag vill packa den stora ryggsäcken och ge mig iväg här och nu. Jag vill uppleva allt det där igen, de speciella känslorna. Frihet, äventyr, enkelhet. Att sitta på flygplanet, precis i början, med alla tankarna nu lämnar jag allting bakom mig och en oskriven dagbok. Att gå huvudgatan ned i en ny by och välja sovplats för natten. Sitta på en restaurang med fötterna i sanden och äta frukost och samtidigt låta fingrarna glida över kartan. Se solen gå ned från en strand, ett hustak eller ett bussfönster. Att vara ensam med sig själv och tycka om det. Jag kan resa vart jag vill. Ingenting är omöjligt. Det är jag själv som står för begränsningarna, kan inte skylla på något annat. I natt var jag i Kina och i Japan, strövade bland tempel och gamla byggnader gjorda av bambu. Två år sen min senaste långresa nu och jag håller på att förgås i natt av upptäckarlust. Jag brinner inuti och vill inte längre nonchalera. 

Jag brukar inte ge nyårslöften, inte ens tyst i huvudet. Men 2008 är en kombination av vackra siffror, så kanske därför. Jag lovar mig själv att ta bättre vara på tiden än vad jag har gjort hittills. Jag ska leva mer. Och försöka acceptera att jag inte är felfri.
Det har tagit mig så många år att inse att det är jag själv som styr mitt liv och ingen annan. Länge väntade jag på att någon annan skulle ta mig i handen och hjälpa mig upp. Men nu har jag rest mig och jag har gjort det alldeles själv. Så jag ska fortsätta utvecklas och inte bara vara utan leva.

Som bekant tycker jag om att sova länge på helgen. Idag efter frukost började jag dammsuga och göra det fint här hemma. Tände alla lampor, stora som små, i alla rum men det hjälpte verkligen inte. Det var rena månskenet som min pappa brukar säga. Jag hade faktiskt behövt en riktigt bra pannlampa då för att se vad jag gjorde. En sån som vi har på jobbet. Säkert hade det inte hjälpt om jag gått upp tidigare idag för solen har inte varit framme en endaste minut de senaste dagarna.

Jag har vant mig vid att det är mörkt på morgonen när jag går till bussen, tänker inte mycket på det. Men sen står jag inne på salen vid åtta och gör i ordning och ibland kan jag kasta en blick ut genom de vinklade persiennerna och konstatera att det fortfarande är nattmörkt där ute. Helt normalt påminner jag mig men sen blir klockan tio eller elva och det är fortfarande inte dagsljus. Då sjunker hoppet och det tysta hatet gror mot detta västsvenska gråväder. Sen går hela dagen, plötsligt är det eftermiddag och mörkret blir allt tätare och när jag åker hem vid fyra är det precis lika mörkt som på morgonen. Ännu en genommulen dag har passerat.
Ofta önskar jag att jag befann mig i någon annan del av världen eller att det åtminstone var fullt med snö som kunde lysa upp. Jag minns vintrarna från min barndom, det var kallt och dagarna mörka men det var ändå snö på alla gångvägar och träd. Det var annorlunda då. Sen borde jag kanske inte klaga i och med att vi har gratis ljusterapi på jobbet när vi står under de stora starka lamporna i många timmar. Och det går att reglera temperaturen inne på varje sal. Fast vi brukar låta den vara runt tjugotre grader oftast.

På nyårsafton ska jag hem till en arbetskamrat, tror att vi skulle bli en femton stycken. Jag har aldrig varit hemma hos henne och inte heller träffat hennes sambo tidigare så det blir lite spännande. Hoppas det inte regnar vid tolvslaget, så trist för alla som vill gå ut och titta på den färgsprakande himlen.

Igår efter jobbet var jag och klippte mig. Känns alltid lite motigt att gå dit men efteråt är det så skönt att ha blivit av med de utvuxna, slitna topparna. Det märks väldigt väl hur snabbt håret växer när man har en kort frisyr. Var inte lika noga med att gå och klippa mig med jämna mellanrum när jag hade jättelångt hår ner mot midjan. Blev väldigt nöjd med hur klippningen blev, frisören förstod mig och gjorde precis som jag sa. Så är det inte alltid. Nu har jag likadan frisyr som på fotot igen. Men luggen är taggig, inte rak.

Dumma tankar, smyger sig på som en ilning under vinterjackan, när jag möter omvärlden i ett knökfullt köpcentrum i reatider. Det är inte det att alla har vassa armbågar, kön är lång eller att provrummets ljus är obarmhärtigt och kallt. Utan att alla andra går tillsammans. Hör ihop två och två. Bästa vänner ler mot varandra med tunga kassar och det unga paret hand i hand, nyförälskade på väg till bion. Påminner så mycket om det jag en gång hade och nu saknar. Ett sorts utanförskap, varför duger inte jag?

Tack och lov att jag ska jobba imorgon, komma bort från dessa fyra vita väggar. Trött på julmat, chokladaskar, gråväder och mardrömmar. Längtar efter nya intryck, välkända ansikten, blod och bandage. Jobbet som trygghet kanske, för där har vi alla våra bestämda platser, roller. Och identitet.

Jag sover riktigt tungt, kanske en lättnad i kroppen när de sista dagarna är över. Vaknar inte varje timme men fryser ibland och kurar ihop mig, drar i täcket, masserar huden över benen. Fryser tillslut för mycket för att kunna låtsas sova vidare. En välkänd situation med sängen full av nattsvett efter drömmarna. Halvvaken blundandes bestämmer jag mig för att jag måste duscha av mig det klibbiga som omger mig. Men klockan visar bara noll sex noll noll. Den tid då jag brukar vara vaken, äta frukost, klä på mig, gå till jobbet. Kroppen känner på sig tror jag.
Kliver ur sängen och hänger upp genomblött nattlinne över en stol. Granskar lakanen, stora fläckar. Nattsvetten. Inte sån svett som kommer från armhålan och luktar illa utan en sorts vattenånga som alstras ur alla porer under täcket. En klibbig hinna över hela kroppen. Motvilligt byter jag lakan i sängen, kan omöjligen vrida och vända täcket med så stora fläckar. Fryser naken men vill inte duscha vid denna tid, trodde det var förmiddag. Lördag nu och området alldeles tyst ute och inne. Magen kurrar, missnöjd efter en kväll med hostmedicin, värktabletter, varm choklad och glass. Halvvaken och lite manisk går jag genom rummen och känner på ytterdörren. Har inte gått i sömnen i natt. Klär på mig torra nattkläder, långärmat, tjocka strumpor, har alltid flera ombyten i reserv.
Somnar åter ganska snabbt och drömmer om konserter, svartvita fotografier av en motorväg och hjärtmedicin som jag inte vet varför jag äter. Jag organiserar i en låda, skriver i min dagbok, gör listor men pennan (min favorit) fungerar inte och bokstäverna blir bara kladd. Vaknar på eftermiddagen, i svettiga lakan och tröja men nu ska jag gå upp och duscha så jag behöver inte vara arg på mig själv. Det är fortfarande mörkt ute men är det nu det vänder mot ljuset?

Ikväll har jag stått öga mot öga med Janne Josefsson i mataffären. Dock inte på ICA utan Coop Forum. Han stod och klämde på en djupfryst kyckling och jag stod med frysta hallon då jag hörde en välkänd röst. Tittade upp på mannen och kände genast igen hans glasögon, ansikte, klädstil. Jag stirrade inte men han tittade upp och våra blickar möttes. Innan jag såg att han stod där med sin fru och lille son var min första tanke att han höll på att göra research till något nytt reportage. En sån som honom vilar väl aldrig, letar ständigt nytt material. Sover med ett öga öppet? Han stod lite lutad över frysdisken och lät något upprörd på rösten. Men han kanske alltid är temperamentsfull, även när han inte är arg.
Undrar om personalen blir lite nervösa varje gång de ser honom gå in i en mataffär, oavsett vem han har sällskap med. Undrar om han har vant sig vid att bli igenkänd av alla, om han besväras av det. Hans fru såg van ut vid uppmärksamheten, hon tittade bort hela tiden på varor, mötte inga blickar. Lille sonen var nog lyckligt ovetande, hoppade runt full av energi i sin vinteroverall. Jag såg inte var de tog vägen i det gigantiska varuhuset och tänkte inte mer på det. Men sen hamnade jag precis bakom dem i kassan. Dem hade köpt grillchips och en julbock i halm bland annat. Och det var då när jag stod där och väntade på att frun skulle betala som jag såg att dem hade köpt ett stort paket köttfärs. Coops egen stod det, inte ICAs alltså.

Ännu en dag hemma. Började känna mig uttråkad redan igår och det är väl ett friskhetstecken. I natt sov jag så himla dåligt, sämre än på flera månader faktiskt. Inga mardrömmar direkt men jag bara vände och vred hela tiden och kunde inte hitta en bekväm position. De tunna sömmarna i min vanliga nattröja irriterade mig och knäna kändes beniga mot varandra. Var tyvärr inte så där tungt trött som när man har gjort något ansträngande eller är riktigt sjuk. Somnade men vaknade varje timme och vände och vred igen. Så höll det på hela natten. Drömde att det var visning på min lägenhet men ingen hade talat om det för mig så jag fick snabbt plocka bort klädhögar på golvet och annat, medan mäklaren och den intresserade familjen stod ute i hallen. Jobbigt.

Känner fortfarande inget direkt dåligt samvete för att jag är hemma sjuk men jag saknar jobbet. Mår bättre idag så jag har ringt och sagt att jag kommer imorgon. Hoppas att det inte är ett förhastat beslut men jag känner mig så rastlös i huvudet och uttråkad att jag inte klarar en dag till hemma. Är inte helt återställd men så pass mycket att jag (tror att jag) skulle klara en tretimmarsgrej om jag skulle vara satt på en sån sal imorgon. Två dagar kvar på veckan och sen är jag ledig fem dagar i rad över jul. Lyx jämfört med tidigare år.

Så det enda som tar emot lite är att behöva gå upp före klockan sex imorgon. Har vänt lite på dygnet nu när jag varit hemma. Somnat vi ett och vaknat vid tolv. Ska tvinga mig i säng tidigt nu och hoppas att jag får sova mycket bättre i natt.

Jag är sjuk så sällan att jag hinner glömma bort mellan gångerna hur det känns. Ungefär två dagar om året brukar jag vara borta från skolan eller jobbet. Ibland inte ens det. Kände mig lite diffust konstig igår kväll vid läggdags men kunde inte sätta fingret på vad som var fel. I morse ringde den brutala väckarklockan före sex och jag hastade upp och började mina vanliga rutiner utan att hinna känna efter speciellt mycket. Påväg till bussen kände jag att något var på gång. Väl på jobbet kände jag mig halvsjuk och sen blev det bara värre under förmiddagen. Kraftig huvudvärk, ont i hela kroppen, stel i nacken, magont som inte liknade magkatarr. Febern kom smygandes och jag märkte hur huden över min bröstkorg blev varm. Men samtidigt ilningar av frossa genom kroppen och jag fick ta på mig extra tröjor. Men det hjälpte inte. Tittade med avund på de halvsovande patienterna under randiga uppvärmda täcken. Lyckligtvis var jag i salen där vi gör mindre ingrepp. Hade jag fått stå på en tretimmars operation hade jag verkligen inte orkat. Det är oerhört svårt att koncentrera sig med bultande huvudvärk och när alla rörelser gör ont.
Sju arbetskamrater var redan sjuka idag men tack vare att vi börjat ha neddragen verksamhet inför julen, klarade dem sig utan mig. Jag gick hem vid lunch. Kraftig smärta bakom ögonen, det gör ont när jag för blicken åt sidorna. Skönt att komma hem och byta till myskläder och ta värktablett och sen sov jag i soffan ett par timmar. När jag vaknade kändes det mycket bättre och jag kände mig nästan bra. En kort stund. Men märkte sen att det är långt ifrån över och nu under kvällen har febern återkommit men mina fötter och händer är iskalla. Huvudvärk och ont i ögonhålorna igen. Hjärtat slår så snabbt, av ansträngning, trots att jag är stilla. Har ändå varit så pass pigg att jag orkar sitta uppe och till och med långsamt röra mig genom rummen. Har ätit lite rostat bröd och druckit vatten, försiktigt.

Imorgon kommer jag stanna hemma. Alltid brukar jag få så dåligt samvete för det, trots att jag är sjuk, men inte denna gång. Framsteg. Jag vet att dem klarar sig utan mig. Dem får klara sig utan mig. Jag är hemma så sällan, jag är alltid där.
Så nu minns jag alltså hur det känns att vara sjuk. Men jag är så glad för att jag inte har ont i halsen. Hellre feber än smärta varje gång man sväljer eller täppt näsa så man inte kan sova bra och får sår efter allt snytande. Hellre feber än kraftigt illamående och yrsel i liggande läge. Känner mig inte speciellt ynklig. För att vara sjuk har jag det bra. Jag tänker på alla dem som har cancer. Som kämpar i månader, ibland år, mot smärtor och illamående, ångest och förlorad tid. Två tre dagar med feber och ont i hela kroppen är ingenting. Jag är ju hemma nu och ligger inte ensam på ett sunkigt hotellrum i Indien med insekter springandes i sängen. Det kommer gå över snart. Jag vet och är tacksam för det. Lilla.

Ibland får jag så mycket idéer men när jag sätter mig vid datorn, blir jag oftast blank. I huvudet. Kan inte prestera, förlorar inspirationen. Jag vill visa foton men orkar inte redigera. Censurera. Har inte ens berättat om vackra Amsterdam ännu, trots att det var månader sen.
Är tacksam för det jag har och orkar. Men ändå inte. Kanske är jag i förnekarstadiet nu. Vill inte skrapa under ytan för mycket. Vill fortsätta låtsas och låta tiden gå, för att det är enklast så. Drömmer mycket olust men kan ändå hantera det. Känner mig utvilad och äter okej. Ler ärligt mot folk på jobbet och skrattar ibland. Mitt hjärta är så lugnt, har varit så i flera dar. Ibland känner jag det inte ens, undrar om det finns där. Men härligt att slippa höra blodet pulsera i öronen dygnet runt.
Med fina lägenheten blev det inget av. Jag såg den och kände på den men den var inte den rätta, för mig. Jag la inte ens något bud men jag hörde var det slutade. Tillbaka på ruta ett men känner mig inte så besviken. Mer oberörd. Liten lättnad också att jag kan skjuta upp de svåra besluten ett par veckor till, eller månader.
Ikväll gick jag ned till havet, stod på banvallen och såg de mörka kullarna med lysande hus, på andra sidan bukten. Har inte varit där på månader, inte på kvällen. Det var så vackert och så olikt sommartider. Helt vindstilla och inte ens jag frös bakom alla lager kläder. Ville gå ned på de mörka strandängarna, såg vattnet glittra, som silver. I den lilla viken. Alla ljusen, från andra sidan, påminde om en storstad. Det kändes som om jag såg allt för första gången.

Vill krypa ur mitt skinn ikväll. Det kliar. Sitter åt. Spänner över höftbenet. Ålar runt i soffan, kan inte hitta en bekväm position. En rastlöshet i kroppen. Som har funnits där någon vecka, kanske fler. Kommer och går. Känner igen den. Vet inte riktigt varför men gör nog det ändå. Ett jävla missnöje, med mig själv och tillvaron. Orkar så mycket ibland. Vill så mycket, så ofta, men finner mig själv hemma, ensam en lördagkväll. I soffan, nedsjunken och tittar på mina ben och fötter i ögonvrån. Förbi Tvn mot den vita kala väggen. Är det här mina ben? Kroppen känns konstig, främmande. Kliar, i huden. Otvättat hår men ovanligt tjockt. Tycker om känslan, just idag. Vad jag svamlar nu, ljudlöst i huvudet. Var uppe alldeles för sent i natt. Drömde sen fem svettiga mardrömmar om temat misslyckande. Frös hela natten, regnstorm utanför. Det knakar i min nacke. Och blixtrar av elektriska impulser när jag vrider huvudet. Vill ha mer av allt och inget. Fasen som jag hatar denna rastlösa känsla. Vill ringa alla jag känner. Men vad ska jag säga?