Louisa

 

28 november 2005. Nollgradig eftermiddag.  Jag promenerade vid havet, längs stranden där jag känner mig hemma. Kameran, silvergrå, i jackfickan. Minns fortfarande hur jag kände då. Hela mitt fokus låg fortfarande  på resan. Hade kommit hem men inte kommit över det. Försökte sortera tankarna tror jag.

Ett år har gått och så mycket hinner ändras. Hade hoppats på att vissa saker hade förändrats till det bättre. Varit annorlunda. Datum gör det så tydligt. Som en deadline. Jag kan se tillbaka på det nu, året som gått. Vad som varit bra och dåligt.  Mitt första riktiga jobb efter utbildningen. Stressen som höll på att bryta ned min kropp. Återfall och ljusa stunder. Mediciner både för kropp och själ. Jag har blivit äldre.

Lyssnar på REM och försöker få ordning i nya bokhyllan. Väldigt vitt har det blivit här hemma efter ommålningen. Funderade på att köpa vit bokhylla men det hade nog blivit lite för mycket. Köpte en i björk istället och är nöjd med det.
Mycket folk på IKEA som vanligt. Det trettioåriga paret i kassan bredvid köpte åtta stolar och annat för drygt tiotusen kronor. Inget ovanligt tror jag när man kanske flyttar ihop och ska inreda ett hem. Folk tar upp kortet och betalar utan direkt eftertanke. Så även jag. Konsumenter är vi allihopa.

Blir trött när jag tänker på allting som behöver göras/köpas. Hylla, spegel och lampa till hallen. Hyllor, spegel, byrå, soffbord, gardiner, nytt tyg till soffan som ska kläs om, tavlor, ev matta och lampor till vardagsrummet. Och ny TV. Har levt i provisorium sen i maj, innan stamrenoveringen då jag var tvungen att flytta bort alla möbler. Visste att det skulle målas om sen så jag satte aldrig tillbaka hyllor och sånt på väggarna. Har faktiskt levt med halvprovisoriska möbler i flera år eftersom jag inte visste hur länge jag skulle bo kvar. Men tiden går. Åren går. Nu är det verkligen dags att få ordning här hemma. Synd bara att allting kommer på en gång.

Sovit dåligt i helgen som väntat. Uppehåll från tabletterna. Vaknat fem tio gånger per natt. Drömt en massa om sjukhus och döende människor och en del annat icke önskvärt. Men det känns ändå okej. Jag har varit ganska utvilad och pigg men min kropp värker efter möbelflyttandet. Ska upp 06:20 imorgon så det blir ingen helkväll vid datorn precis.

Dagens överraskning. Lilla glädje. Siffrorna på vågen. Kan inte förstå hur jag kan bli lättare när jag lever som jag gör. Pizza och 250 gram godis igår. Har inte motionerat avsiktligt sen i augusti. Har inte ens hunnit gå en promenad på fyra veckor. Levt på onyttigheter de senaste veckorna. Varje dag.
Men jag förstår nog ändå hur det gått till. Praktiken tar en massa energi. Att vara stressad dygnet runt. Det var likadant i våras när jag började nya jobbet. Jag gick ned flera kilon bara av stressen. Årstiden gör att jag fryser hela dagarna. Inte när det är som mest hektiskt på praktiken men annars. På vägen dit, på vägen hem. Hela kvällarna fryser jag trots min lila filt. Sover med långa ärmar/ben och vaknar ändå frusen ibland. Jag vet att sånt tar energi från kroppen utan att det märks. Och alla intensiva tankar. Och att flytta möbler och prylar.

Men jag älskar dem siffrorna. 50,0. Det är som att komma hem. Stå vid vägskälet och det känns så nära till 49, 48 och den vägen. Det är minnen från gymnasiet. Samma kropp som då. Samma längd, samma mått. Vit klänning på studenten storlek 34. Jag är så glad. Det är bara siffror men bland allt annat (elände) ger det hopp.

För en stund sen, här vid datorn, kom minnen från den gångna dagen tillbaka. Luktminnen. Lukten av bränt människokött. I stället för att skära i vävnad med en kniv kan man använda en elektrisk apparat som bränner de små blodkärlen och minskar blödningen. Det är svårt att beskriva exakt hur det luktar. Nej, jag ska inte ge mig in på det nu. Men minnet är inte behagligt och det är natt och allting är tyst utanför i området och här inne bland ekande, kala väggar. Känner mig liten och ensam och jag vill inte gå och lägga mig när minnena kommer så starka. Vill inte få mardrömmar.
Har varje dag under veckan varit utsatt för den där lukten så det är inte konstigt att jag "kan" den utantill nu. Munskyddet hjälper inte mot lukterna eller farliga gaser. Säkert förstärker synen intrycken också. Hur det ser ut när man bränner vävnaden, lite förkolnat. Lite grå rök i små puffar. Men lukten är det starkaste minnet.

Varit med på en abort. Jag höll i slangen som sög ut resterna av fostret. Några koagulerade stycken blod. Mer än så syns inte i en så tidig graviditet (innan tolfte veckan). När kirurgen tagit av sig handskarna och gått ut ur salen stod jag kvar med en blodfylld påse. Vad som kunde blivit någons barn. På riktigt. Jag fick slänga det i en blå avfallstunna med gult lock. Bland annat skräp. Biologiskt avfall. Egentligen är det kanske konstigt hur lite man funderar i en sån situation. Man gör sitt jobb, stannar inte upp just då. Det är nu efteråt som tankarna kommer. För att låta dramatisk: har jag medverkat till att avsluta ett liv?

Tre dagar utan min kära dator gav som förväntat abstinens. Har så mycket förlorad tid att ta igen nu att det är svårt att finna motivation till att lägga mig och stänga av trots att ögonlocken blir allt tyngre. Måste absolut börja läsa på tentan i morgon, vet att detta är sista chansen för slösurfning på ett tag. 

Rummen är nymålade, har fortfarande kala väggar. Det första jag packade upp idag var min dator. Sen sängen. Allt annat är inte lika viktigt. Det kan vänta till i morgon. Önskar att jag kände mig gladare över den stora förändringen. Har verkligen avskytt tapeterna som jag hade innan. Längtat efter detta i flera år. Planerat. Nu när det är klart är jag mest bara trött. Efter en ansträngande vecka på praktiken. Efter att ha bott hos mina föräldrar i fyra nätter (känns som tio minst). Dem är snälla och allt sånt men det är inte samma sak som att bo hemma. Ha kläder och annat i kassar. Känna sig som ett barn igen, som en gäst i främlingars hem. Kanske känns det bättre i morgon när jag hinner njuta mer.  

Ska inte älta minnen, lukter, dåligt samvete mer men det är så typiskt (klassiskt?) att känslorna och minnena poppar upp nu om natten. Under dagen har jag varit för upptagen. Nu ska hjärnan bearbeta och gå igenom.

Första dagen på praktiken gick hundra gånger bättre än befarat. Sov bra i natt, trevliga hallucinationer av medicinen som jag levt på halva dagen. Bättre kemi med den nya handledaren. Jag fick ta över hennes roll idag, hon vågade släppa på kontrollen och låta mig pröva mina vingar och det var därför det kändes så bra. Att jag fick vara med på riktigt. Jag gjorde en massa små fel, sånt som jag lärt mig i skolan men glömde bort i den pressade situationen. Sånt som jag inte lärt mig men fick höra nu. Fick tillrättavisning av kirurgen men det kändes ändå okej. Tror att han menade väl och förstod att jag var student och okunnig. Jag överlevde kritiken och tog åt mig på ett positivt sätt. Jag vill bli bättre. Önskar alla dagar kändes som idag. Självförtroendet är delvis tillbaka.

Sitter i ett kalt rum. Ljudet från fingrarna över tangentbordet ekar. Alla möbler är borta. Alla saker. Gardinerna också. I morgon börjar förvandlingen. Här hemma. Det kommer bli fint.

Har haft så mycket att göra, rent fysiskt, de senaste tre dagarna att jag inte haft tid att funderar så mycket och inte haft tid att må dåligt. Och att hålla kroppen sysselsatt gör mig trött redan under tidig kväll och jag tror att det hjälper mig att sova. Det är dessutom skönt att känna i kroppen att jag har presterat något. Mer än bara tankar.

Vill kanske inte tänka på men det dyker upp ganska ofta, att jag manipulerar mig själv. Mina tankar, min kropp. Låtsas så mycket, intalar mig, försöker må bättre men ibland fallerar det bara. Luftslottet faller ihop. Blir platt och jag står naken. Inför mig själv. Dömande, kritisk. Hatisk blick. Varför lyckas jag aldrig?

Har tränat på att intubera i skolan. På dockor än så länge men ska ha praktik i några veckor nu och kommer sannolikt få testa på riktiga människor. Jag? Såg ju på Cityakuten och alla andra sjukhusserier när jag gick på högstadiet och inte kunde jag tro (men vad visste jag om framtiden egentligen) att jag en dag skulle vara ansvarig för någon annans liv. Det har jag varit nu, så många gånger, på den vanliga avdelningen. Men i operationssalen blir det ännu tydligare. Hur utlämnade dem är. Nedsövda och ovetande. Har nyligen lärt oss hur man söver ned människor, både praktiskt och teoretiskt. Vilka läkemedel som förlamar alla kroppens muskler, vilka som ger minst biverkningar, vilka som har längst effekt. Livsfarligt. Alla risker. Ibland ryser jag till och förundras över att de flesta faktiskt överlever. Blir ju rädd (med alla rätt) för att göra fel och döda någon.

Kanske inte konstigt att jag känner en ökande press nu när andra praktikperioden börjar. Nu är det allvar igen. Nu är förväntningarna höga. Jag har lärt mig mer och måste därför prestera mer. Ibland minns jag knappt varför jag gav mig in på det här. Den enkla vägen. Trodde jag. Som vanligt tog jag inte med i beräkningarna att jag skulle behöva kämpa mot mig själv, förutom allt annat.

Efter två månader på rundresa i Indien kom jag hem. Landade på Paris flygplats tidigt på morgonen och lyckades ta mig ut för att andas in lite europeisk frisk vinterluft. Jag såg solen gå upp där, utanför flygplatsen bland bilar och betongfundament och det var så vackert och jag var vid liv.
Sen kom jag hem till Sverige vid lunchtid och mamma & pappa mötte mig med vinterjackan. Allting kändes så konstigt då. Sömnbrist, jetlag, ny miljö. Jag stod i hallen till min lägenhet och det var tyst och stilla och rent och overkligt. Det var som att vara hemma hos en främling. Det skrämde mig lite att det bara tog mig två månader att bli helt omprogrammerad.



Paris flygplats 8 november 2005.

I natt drömde jag att jag var tvungen att döda en kattunge. Den var underbart söt, gråspräcklig päls, liten och oskyldig. Det var någon som tvingade mig att dra åt en ståltråd kring dess hals och långsamt kväva den till döds. Det som plågade mig mest var att det var en långsam, utdragen död. Men jag hann inte se den dö, jag vaknade, full av ångest och det tog tid innan jag förstod att det inte var på riktigt. Alla små detaljer var så verkliga. Mina känslor.

Jag skulle vilja veta varför min hjärna hittar på sådana här saker? Varför plågar den mig? På natten vill jag koppla av. Koppla bort. Möjligen kan medicinen spela in, den kan framkalla mardrömmar. Men otäcka drömmar har jag haft flera gånger i veckan i över tio år, så det är inget nytt. Ibland minns jag dem bättre, ibland bara fragment. Och gånger som denna finns minnet av drömmen med mig under hela dagen. Jag minns alla detaljerna lika klart nu som i natt. Och det kanske är det som är felet med mig, att jag har svårt att släppa och gå vidare.

Morgonrusning i Göteborg är inte det samma som morgonrusning i New York.

Jag sov extremt dåligt när jag var i New York. Vaknade av mig själv varje morgon klockan sex trots att jag lagt mig sent. Det kliade liksom i kroppen av upptäckarlust och förväntan. Jag visste att min tid där var begränsad så jag ville utnyttja den maximalt och uppleva "allt". Det tog min hjärna typ en vecka att bearbeta alla intryck när jag kommit hem.
Ett av de starkaste minnena jag har där ifrån är från dem tidiga morgnarna. Jag vaknade som sagt ofrivilligt tidigt, klädde på mig medan de andra sov, korsade gatan och gick ned i tunnelbanan. Sen kom tåget och det var halvfullt av kostymklädda businessmen som läste Financial Times på väg till Wall Street, med bagel och kaffe i handen. Och där satt jag, en liten tjej från Sverige, på besök i den stora staden som jag sett på Tv så många gånger och drömt om att besöka. Imponerad. Jag mötte så många olika människor i tunnelbanan, varje gång. Det är nog orättvist att kategorisera dem i fack som om de bara var stereotyper och inget annat. 

De där tidiga morgontimmarna var speciella för klockan var bara sju och dem "vanliga" turisterna hade inte hunnit ut på stan ännu. Hemma hade jag aldrig gått upp och ut så tidigt. Men New York är verkligen inte hemma och jag är så glad att jag fick uppleva det där. Vardagslivet. För jag tror att det är människorna som utgör stadens själ.

Bästa: sömnmedelsinducerad nattvila i åtta timmar
Insats: hjälpt morfar att skruva ihop ett nytt skrivbord från IKEA. Men det fattades delar :-(
Väder: duggregn
Tråkigaste: att det är söndag och jag måste lägga mig tidigt ikväll
Godaste: salta kex
Klagomål: grannen ovanför har besök av flera småbarn som springer runt och hoppar i golvet (mitt tak) och det stör min koncentration
Njutning: nytvättat hår
Musik: Muse, Placebo och David Gray

Det kom ingen tidning i dag. Röd dag. Inser nu att det var därför jag inte hörde tidningsbudet i natt. Satt vid datorn till efter 03. Sov sen väldigt fragmentariskt och med många drömmar. Kände mig ovanligt seg och som "dagen efter" idag. Det är mer regel än undantag att jag sitter uppe sent så jag förstår inte varför jag kände mig så konstig just idag. Men det har nästan gått över nu.

Min bredbandsleverantör har gett mig fyrdubbla hastigheten men för samma månadsavgift som innan. Toppen. Annars blir ju allting bara dyrare. Märkte faktiskt stor skillnad när jag laddade ned musik idag.

3 november 2005. Varanasi, Indien. På "strandpromenaden" längs Ganges satt en kvinna och sålde pärlor. Dem var så färgglada och fanns i så många olika sorter att jag inte kunde motstå att ta ett kort.

Har varit vaken sen före klockan sex i morse. Det var mörkt och minus fem och en halv grad ute. Det tog verkligen emot att gå upp och gå ut. Tröttheten har kommit i vågor under sena eftermiddagen och kvällen. Men datorn lockar mer än sängen som vanligt. Den håller mig kvar här.
Jag jobbade igår 13:00 - 21:30 och idag 06:45 - 15:30. Det var lugnt på avdelningen och alla mina patienter var riktigt trevliga. Det är otroligt hur snabbt man kan bli fäst vid någon. Men även till synes små skador kan dölja tragiska livsöden och jag påminns om hur bra jag har det, som är relativt frisk. Det är så lätt att glömma, ta för givet. Att man kan gå och stå, inte behöver matas, har alla armar och ben i behåll, inte behöver ta tio olika mediciner varje dag, inte behöver plågas av ständig smärta.

Det var ett tag sen jag jobbade nu och jag var lite orolig innan att jag skulle ha glömt bort viktiga saker. Men rutinerna satt inpräntade i mig, jag behövde bara tänka efter lite mer. Alla frågade förstås hur det gick för mig i skolan, nu när vi inte träffats på ett tag. När jag slutade i augusti lovade jag att komma och hälsa på men det har inte blivit av. Bara tanken gjorde mig nervös. Men det kändes roligt nu att träffas igen även om jag inte direkt gillar den extra uppmärksamheten som det medförde. Och att hoppa in så här i sin gamla roll får mig att fundera på om jag gjort rätt val. Vill jag verkligen byta bort hela livet på avdelningen?

Det är så många av sysslorna som jag kommer att sakna. Att dokumentera, att informera, att ta hand om, lägga en tröstande hand på axeln, ge ett leende till någon även när jag själv känner mig svag. Alla samtalen förstås men även dem små sakerna som att gå iväg med en remiss till röntgen, att få en liten paus från stressen och den höga ljudnivån på expeditionen. Ansvaret att hämta en nyvaken och ömtålig patient från operation som fortfarande luktar av narkosgas. Att ringa samtal i min yrkesroll. Även efter ett år känns det ibland häftigt att presentera sig med sin titel. Efter alla de gånger under praktikerna som man fick lägga till ordet "studerande" efter allt. Nu är jag fri, egen, klar, självständig. Men ändå en liten del i en stor process. Viktig dock.
Jag tycker om det praktiska som att stå och blanda medicin, de olika färgerna på kanylerna. Våra hyllor med läkemedel: färger, former, styrkor, paket. Journalmappar och papper som ska strimlas eller sparas eller skickas. Det som kan tyckas självklart men som tyvärr inte alltid är det: att alltid ge sitt yttersta för att ge ett gott bemötande. Att inte mitt i stressen och kaoset och konflikterna glömma bort att det är människorna som är det viktigaste. Att glömma hur det är att vara sjuk eller skadad och rädd i en ny miljö.

När jag tänker efter så här blir jag så glad för det som har varit. Dem positiva minnena som jag tagit med mig. Men framtiden gör mig rädd. Är det för att jag inte kan förutsäga hur den kommer bli? Men så har det ju alltid varit. Är det ännu mer på allvar nu?

Tentan gick bra. När jag kom ut från salen kändes det som om jag nästan kunde ha alla rätt. Men efter att ha diskuterat med andra i klassen vad vi svarat på den och den frågan insåg jag att jag nog hade något fel här och var. Så är det alltid efteråt. Man pratar och jämför och beklagar sig och så blir folk nedstämda. Inte jag den här gången, men ungefär halva min klass konstaterade att dem säkert blivit underkända. Vi vet redan var godkäntgränsen går. Jag vill inte skryta men jag har lätt för att lära mig nya saker. Denna gång hade jag inte alls engagerat mig så mycket som jag borde/som jag gjort tidigare och ändå gick det väldigt bra. Och dem frågorna som kom på tentan var inte ens dem som jag kunde bäst.
Hur som helst är det skönt att det är över nu. Men på måndag väntar en ny delkurs och schemat verkar tufft.


Vi gick till en indisk restaurang efteråt. Sällskapet var bra och maten likaså. Vi glömde tentan. Men det var kallt ute när jag åkte hem sen. Vinden kom från norr och det sved över kinderna. I natt kom den första snön. Ett tunt vitt lager över buskar och träd. Trodde att det skulle smälta bort under dagen men det är kvar ännu.

Oj, nu har klockan slagit. Nu är det november!

Jag har en tenta senare idag. Den börjar inte förrän 14:30, därför är jag fortfarande vaken. Just nu känner jag mig lugn och tror att jag har läst på tillräckligt. Hoppas att den känslan håller i sig även när jag får se tentafrågorna i morgon i skrivsalen. Efteråt ska hela klassen gå på restaurang och fira att kursen är över.