MJ
Min semester började igår. Trodde att det skulle ta lång tid att varva ned, speciellt som helgen var en av de värsta på jobbet på säkert ett halvår. Allting krånglade, vi kände oss otillräckliga och det var varmt. Men nu är jag ledig och jag njuter av att inte ha några måsten. Har sovit länge, läst lite bok, forskat på nätet kring kommande resor, ätit vattenmelon och choklad. Vänt på dygnet.
Ikväll satt jag och tittade på Michael Jacksons minnesceremoni från Los Angeles. Det var en värdig tillställning med många stora artister och talare. Jag undrar om han hade varit med om att bestämma hur han ville ha det. Om han var en sån person som planerat sin egen begravning ut i fall att. Jag tror att ha var så, att han ville ha kontroll.
Jag tyckte verkligen om honom när jag var elva, tolv år. Han var min första idol, jag köpte hans album Dangerous på kassett och spelade i bandspelaren tills den blev varm. Han fascinerade mig på så många sätt; hans kläder, rörelser och musiken. Vi hade precis börjat lära oss engelska i skolan och jag satt på golvet med ordboken hemma och översatte hans låttexter ord för ord vilket tog timmar. Jag ville så gärna förstå. Kort därefter började de första anklagelserna om övergrepp mot barn. Hans stjärnstatus svalnade men jag började upptäcka hans tidigare låtar och musikvideos.
Jag blev förvånad över all uppståndelse kring hans död. De senaste tio, femton åren har han ju inte direkt blivit uppmärksammad för sin musik utan alla nyheter har handlat om hans (märkliga) privatliv. Men när han nu är död hyllas han av alla som King Of Pop och allt det andra verkar vara förlåtet. Bortglömt. Dagen han dog var seriösa Tv-kanalen CNNs hemsida fullständigt tapetserad av inlägg och bilder om honom och delar av Internet klarade inte av den plötsliga påfrestningen. Fans från hela världen var otröstliga och presidenter gjorde uttalanden. Men varför kunde inte Michael fått höra alla dessa fantastiska lovord medan han levde?
Alla människor i kväll på galan med kostym och svarta klänningar, blomsterarrangemang och de svarta, välpolerade bilarna i kortege på en avstängd Los Angeles-motorväg med helikoptrar surrandes ovanför berörde mig. Helt otroliga tal, om hans talang, hans givmildhet, att han var gränsöverskridande, den förste, den bäste. Unik. Tänk om han hade kunnat höra det själv. Det är synd att det ska komma för sent. Jag är övertygad om att han inte kan ha levt ett lyckligt liv de senaste åren. Han hade behövt stödet då.
Ikväll satt jag och tittade på Michael Jacksons minnesceremoni från Los Angeles. Det var en värdig tillställning med många stora artister och talare. Jag undrar om han hade varit med om att bestämma hur han ville ha det. Om han var en sån person som planerat sin egen begravning ut i fall att. Jag tror att ha var så, att han ville ha kontroll.
Jag tyckte verkligen om honom när jag var elva, tolv år. Han var min första idol, jag köpte hans album Dangerous på kassett och spelade i bandspelaren tills den blev varm. Han fascinerade mig på så många sätt; hans kläder, rörelser och musiken. Vi hade precis börjat lära oss engelska i skolan och jag satt på golvet med ordboken hemma och översatte hans låttexter ord för ord vilket tog timmar. Jag ville så gärna förstå. Kort därefter började de första anklagelserna om övergrepp mot barn. Hans stjärnstatus svalnade men jag började upptäcka hans tidigare låtar och musikvideos.
Jag blev förvånad över all uppståndelse kring hans död. De senaste tio, femton åren har han ju inte direkt blivit uppmärksammad för sin musik utan alla nyheter har handlat om hans (märkliga) privatliv. Men när han nu är död hyllas han av alla som King Of Pop och allt det andra verkar vara förlåtet. Bortglömt. Dagen han dog var seriösa Tv-kanalen CNNs hemsida fullständigt tapetserad av inlägg och bilder om honom och delar av Internet klarade inte av den plötsliga påfrestningen. Fans från hela världen var otröstliga och presidenter gjorde uttalanden. Men varför kunde inte Michael fått höra alla dessa fantastiska lovord medan han levde?
Alla människor i kväll på galan med kostym och svarta klänningar, blomsterarrangemang och de svarta, välpolerade bilarna i kortege på en avstängd Los Angeles-motorväg med helikoptrar surrandes ovanför berörde mig. Helt otroliga tal, om hans talang, hans givmildhet, att han var gränsöverskridande, den förste, den bäste. Unik. Tänk om han hade kunnat höra det själv. Det är synd att det ska komma för sent. Jag är övertygad om att han inte kan ha levt ett lyckligt liv de senaste åren. Han hade behövt stödet då.
Citron
Jag läser modebloggar och äter choklad. Det är så jag kopplar av nu för tiden, läser bloggar om mode, kändisar och cancer och blir hög av socker. Men jag skriver inte själv längre. Saknar ord. Saknar inspiration. Ordförrådet har möjligen krympt. Fotograferar inte heller. Sällan. Saknar.
Jag packar upp en resväska i köket med skrapmärken från bagagehanteringen på flygplatsen. Hjulen har rullat på smutsiga storstadsgator, förra året och nu. Genom vattenpölar och över intrampat tuggummi. I mitt huvud packar jag redan för nästa resa, förbereder mig mentalt. Jag älskar att göra så. Drömma. Planera. Fantisera. På golvet bredvid sängen ligger Asienboken uppslagen. Jag vill se Angkor Wat.
Jag ska jobba midsommarhelgen. Det känns okej, ska bli halvdåligt väder tror jag och det är inte många veckor kvar till semestern. På jobbet är det mycket stress och kan man inte hantera det blir man sjuk. Vi ska producera, inte vårda. Varje minut registreras i datorprogrammen och blir bytestiden för lång är det någon som har klantat sig. Önskar att det fanns möjlighet att få vara ny, att hinna prata i ett par minuter med patienten och hinna läsa journalen innan kirurgen kastar sig över kniven.
R och jag var i Berlin i veckan. Det regnade en dag och jag var halvförkyld alla dagar men det blev en bra resa ändå. Jag tycker verkligen om Berlin, blandningen av gamla och nya byggnader. Klumpigt och mjukt på samma gång. Vi promenerade mycket, jag visade honom alla obligatoriska turistställen. Vi åt lunch och middag på riktiga restauranger (inte snabbmat), satt och tittade på folk, tog ett par drinkar i baren på kvällen. Vi var unga och fria och kära. Det var en jättebra resa.
En annan grej. Mamma och pappa köpte en ny Volvo. Dem hämtade den på måndagen. Försäljaren var så gullig, bilen var typ övertäckt med en stor rosett när dem skulle hämta den och bredvid stod en blomma. På tisdagen lämnade dem in bilen på lackkonservering som ska skydda lacken i ett par år, det kostar ett par tusen. Dem hämtade bilen därifrån på onsdagen och på torsdagen blev bilen påkörd av en grävskopa. Glas, metall, lack, elledningar, bärande balkar, allt blev ihopknycklat på ena sidan. Så nu är bilen på verkstan, det tar tre veckor ungefär att få den lagad och kommer kosta sjuttio åttio tusen. Inte för mina föräldrar utan för försäkringsbolaget och dem som körde på bilen. I två dygn hann dem ha sin nya bil och mannen som tog emot den skadad på Volvo sa att det var synd att den inte hade gått sönder lite, lite till för då hade dem fått en helt ny bil direkt. Ja ja, ingen blev skadad i alla fall.
Det ligger en citron i kylskåpet som jag ska skrubba badkaret med. Någon dag. 
Två av mina foton från Berlin sommaren 2007.
Avskeden
Jag packar en väska, en kasse, en bil. Om några timmar åker jag hem till R och i morgon, tidigt, åker vi mot fjällen. En vecka ledigt från jobbet, från vardagen. Vi ska njuta av varandra och skidåkningen, våran stuga och snön. Höga förväntningar antar jag. Men det är en del att packa också. När jag var barn och vi var uppe i fjällen varje vinter var det mamma som skötte det här med att ta med lakan, handdukar och viss mat. Allt det praktiska. Men jag tror att vi ska klara det även R och jag. Det var flera år sen jag sist åkte skidor så jag har fått köpa ny skidjacka, glasögon, vantar och lite annat. Har bränt och packat ned flera CD-skivor så vi har bra musik under den 7-8 timmar långa bilresan. Tydligen ska det bli snöstorm i morgon.
Mamma och pappa håller också på att packa. De ska åka till Australien på onsdag och vara borta i tre veckor. Jag var hos dem i eftermiddag och sa adjö. Just det är en ganska jobbig detalj med resandet; mamma räknar alltid med att någon av oss ska dö. Så när vi säger adjö inför en resa blir det som ett permanent avsked. Liksom föregående tillfällen får jag muntligen instruktioner om färg på blommor till begravningen och dödsannonsens utformning. Ja så är det och har varit de senaste tio åren. På vägen hem började jag tänka att mamma kanske har rätt. Vi kanske aldrig kommer ses igen och då fick jag en stor klump i halsen av ångest och tårarna kom fram. Vände mig om och mamma stod och vinkade i fönstret.
Så nu har jag tagit avsked av mina föräldrar och snart ska jag sätta mig i bilen och köra till R. Och det var faktiskt tankarna på att jag själv kanske kommer dö (på vägen till fjällen eller hem) som fick mig att skriva det här inlägget i bloggen, som jag inte använt på månader i brist på inspiration. Så är det.
Mamma och pappa håller också på att packa. De ska åka till Australien på onsdag och vara borta i tre veckor. Jag var hos dem i eftermiddag och sa adjö. Just det är en ganska jobbig detalj med resandet; mamma räknar alltid med att någon av oss ska dö. Så när vi säger adjö inför en resa blir det som ett permanent avsked. Liksom föregående tillfällen får jag muntligen instruktioner om färg på blommor till begravningen och dödsannonsens utformning. Ja så är det och har varit de senaste tio åren. På vägen hem började jag tänka att mamma kanske har rätt. Vi kanske aldrig kommer ses igen och då fick jag en stor klump i halsen av ångest och tårarna kom fram. Vände mig om och mamma stod och vinkade i fönstret.
Så nu har jag tagit avsked av mina föräldrar och snart ska jag sätta mig i bilen och köra till R. Och det var faktiskt tankarna på att jag själv kanske kommer dö (på vägen till fjällen eller hem) som fick mig att skriva det här inlägget i bloggen, som jag inte använt på månader i brist på inspiration. Så är det.
Insikt
Jag bokar en flygresa. I hans namn och mitt. Det står att han kommer vara 30 år då och jag 28. Till sommaren. Jag måste tänka efter innan jag förstår att det stämmer.
Jag är rädd för långa meningar. Jag läser en berättelse som jag skrev för ett par år sen och jag märker det då. Att jag var rädd för långa meningar.
Ibland tror jag att jag har kontroll, att jag vet så mycket mer nu än vad jag gjorde när jag var tjugo eller senare. Jag tror att jag mår bra och har kommit över det värsta, och det har jag ju. Men så kommer en stressig period i livet och det känns som om jag faller handlöst igen. Samma tankemönster, samma misstag, gör jag om. Det är först då jag inser, igen och igen, att jag alltid kommer ha den där sårbarheten under ytan. Alltid en känslighet för motgångar. Jag måste bli bättre på att ta hand om mig. Annars kommer jag gå sönder gång på gång.
Jag drömmer om resor som vi ska göra till sommaren. Längtar verkligen varje dag efter värmen och den ljusa årstiden. Oftast vill jag att det ska vara juni nu, vill strunta i det kommande halvåret som bara känns mörkt och tungt. Men om man skulle kunna vrida fram tiden så, då skulle vi också åldras så snabbt. Då skulle så många dagar bara försvinna och bli ogjorda och det känns fel. Det är väl så att jag är väldigt dålig på att leva i nuet. I många år har jag antingen ältat det som har varit eller fantiserat om framtiden. Jag vill bli bättre på att uppskatta det jag har nu och inte ha så bråttom.
Jag är rädd för långa meningar. Jag läser en berättelse som jag skrev för ett par år sen och jag märker det då. Att jag var rädd för långa meningar.
Ibland tror jag att jag har kontroll, att jag vet så mycket mer nu än vad jag gjorde när jag var tjugo eller senare. Jag tror att jag mår bra och har kommit över det värsta, och det har jag ju. Men så kommer en stressig period i livet och det känns som om jag faller handlöst igen. Samma tankemönster, samma misstag, gör jag om. Det är först då jag inser, igen och igen, att jag alltid kommer ha den där sårbarheten under ytan. Alltid en känslighet för motgångar. Jag måste bli bättre på att ta hand om mig. Annars kommer jag gå sönder gång på gång.
Jag drömmer om resor som vi ska göra till sommaren. Längtar verkligen varje dag efter värmen och den ljusa årstiden. Oftast vill jag att det ska vara juni nu, vill strunta i det kommande halvåret som bara känns mörkt och tungt. Men om man skulle kunna vrida fram tiden så, då skulle vi också åldras så snabbt. Då skulle så många dagar bara försvinna och bli ogjorda och det känns fel. Det är väl så att jag är väldigt dålig på att leva i nuet. I många år har jag antingen ältat det som har varit eller fantiserat om framtiden. Jag vill bli bättre på att uppskatta det jag har nu och inte ha så bråttom.
Perfekt
De senaste veckorna har mitt jobb tagit all min tid. Jag äter, sover, andas jobb. Jag är mitt yrke. Mina misslyckanden där betyder att jag är misslyckad som person. Just nu. Det följer med mig hem på kvällar och helger och tankarna verkligen gnager. Analyserar, planerar, fantiserar. Du kommer aldrig kunna få det helt perfekt, säger dem andra med längre erfarenhet och kanske börjar jag förstås. Att min största svaghet är just viljan att vara perfekt.
Skulle aldrig kunna leva så här i längden men jag har upplevt det förut, alla de gånger jag varit ny. Vet att det kommer bli bättre, om ett par månader kanske. Men det är slitsamt just nu. Det känns som om det är mitt yrke som definierar mig. Jag är nittio procent mitt jobb just nu. Fem procent flickvän och fem procent ny bilägare. Något annat ryms inte.
Vissa dagar är bra, jag har roligt, jag går hem med rak rygg. Jag vill lära mig mer, bli bättre, bli en av dem som man kan fråga om allt. Men det spelar stor roll vem och vilka man samarbetar med och det är frustrerande att göra sitt yttersta och ändå inte nå ett bra resultat eftersom andra personer inte strävar efter samma mål. Tyvärr finns det så många människor som borde jobba med något annat, jag blir rädd och ledsen över det jag ser.
Saknaden efter mitt gamla jobb kommer och går. Tänker ofta på allt det jag lärde mig och kollegorna som jag lärde känna. Ibland är det svårt att förstå varför den här omställningen blev så känslomässigt stor. Men jag älskade älskade älskade mitt jobb, min arbetsplats. Det var där som jag för första gången på över tio år kände att jag hörde hemma. Det var som om jag hittat en stor pusselbit av mig själv, en del av kartan. Varje dag påminner jag mig själv om att jag kommer kunna få komma tillbaka dit om några år om saknaden fortfarande finns kvar.
Skulle aldrig kunna leva så här i längden men jag har upplevt det förut, alla de gånger jag varit ny. Vet att det kommer bli bättre, om ett par månader kanske. Men det är slitsamt just nu. Det känns som om det är mitt yrke som definierar mig. Jag är nittio procent mitt jobb just nu. Fem procent flickvän och fem procent ny bilägare. Något annat ryms inte.
Vissa dagar är bra, jag har roligt, jag går hem med rak rygg. Jag vill lära mig mer, bli bättre, bli en av dem som man kan fråga om allt. Men det spelar stor roll vem och vilka man samarbetar med och det är frustrerande att göra sitt yttersta och ändå inte nå ett bra resultat eftersom andra personer inte strävar efter samma mål. Tyvärr finns det så många människor som borde jobba med något annat, jag blir rädd och ledsen över det jag ser.
Saknaden efter mitt gamla jobb kommer och går. Tänker ofta på allt det jag lärde mig och kollegorna som jag lärde känna. Ibland är det svårt att förstå varför den här omställningen blev så känslomässigt stor. Men jag älskade älskade älskade mitt jobb, min arbetsplats. Det var där som jag för första gången på över tio år kände att jag hörde hemma. Det var som om jag hittat en stor pusselbit av mig själv, en del av kartan. Varje dag påminner jag mig själv om att jag kommer kunna få komma tillbaka dit om några år om saknaden fortfarande finns kvar.
Nyckel
I handen har jag min bilnyckel som är så mycket mer än bara en nyckel. Frihet. Vuxenhet? Jag hämtade hem den lilla sötnosen i fredags. Jag älskar den och har redan hunnit drömma mardrömmar om att den blir stulen eller repad. Nyckelringen köpte jag när vi var i Stockholm i september. När jag såg den visste jag direkt att jag ville ha den på min blivande bilnyckel. Ordet puss är en synonym för R nu och jag vet att jag kommer att tänka på honom varje gång jag ser det. Mina naglar är kortklippta för det är så vi måste ha dem i jobbet. 
Han har randiga tapeter i sitt nya sovrum. Grå bas med svarta lite oregelbundna ränder. Jag tycker mycket om hans val och jag tycker om att se hur ljuset faller över bergen och dalarna på ovansidan av min hand.
Silverpil
Jag har köpt en silverbil. En silverpil.
Min första bil.
Min första bil.
Min första bil.
En söndagseftermiddag i regnet. Jag stod under ett svart paraply med grå stickad kjol, röda Converse och brun höstjacka. Du var grå i skuggan av lagerbyggnaderna på den trista industritomten. I slutet av veckan ska du få komma hem till mig. Jag lovar att vårda dig ömt i många år.
Min första bil.
Min första bil.
Min första bil.
En söndagseftermiddag i regnet. Jag stod under ett svart paraply med grå stickad kjol, röda Converse och brun höstjacka. Du var grå i skuggan av lagerbyggnaderna på den trista industritomten. I slutet av veckan ska du få komma hem till mig. Jag lovar att vårda dig ömt i många år.
Höst
Genom fönstren i operationssal fem ser jag ut på gården med tre höga lövträd. För en vecka sen var nästan alla de gula löven kvar på grenarna, nu ligger de nedanför på marken. Jag studerar träden varje dag och förundras över den snabba utvecklingen mot höst. Jag längtar efter att gå i skogen och fotografera men har svårt att finna tid.
Här hemma utanför mitt fönster står ett stort burrigt träd som jag har sett i åtta höstar. Löven är fortfarande gröna, inga har fallit till marken. Varför kan det vara så olika? Beror det på att träden står i olika väderstreck? Skyddade på olika sätt?
Det är lördag och jag har sovit i elva timmar. Första sovmorgonen denna vecka. Jag känner mig så avslappnad och lugn i kroppen. Nöjd och samvetet är rent. Har kämpat så hårt denna arbetsvecka och nu får jag vila. Jag vill köpa en bil, ska åka och titta med mamma och pappa nu i helgen.
För ett år sen var jag fast besluten om att flytta till en annan stadsdel och gick på lägenhetsvisningar så ofta jag hann. Nästa höst tänker jag inte bo kvar här, tänkte jag då. Det var mitt mål. Nu känner jag annorlunda, har bestämt mig för att stanna. Jag tycker ju om min lilla lägenhet och närheten till havet. Min mamma växte upp i dessa kvarter, har så mycket minnen härifrån. Mycket beror det också på att jag har träffat R och perspektiven ändras. Jag vill inte byta bostad och ta ett lån på en miljon om vi ändå kanske ska flytta ihop om något år. Det förvånar mig hur mycket som kan ändras på bara ett år.
Här hemma utanför mitt fönster står ett stort burrigt träd som jag har sett i åtta höstar. Löven är fortfarande gröna, inga har fallit till marken. Varför kan det vara så olika? Beror det på att träden står i olika väderstreck? Skyddade på olika sätt?
Det är lördag och jag har sovit i elva timmar. Första sovmorgonen denna vecka. Jag känner mig så avslappnad och lugn i kroppen. Nöjd och samvetet är rent. Har kämpat så hårt denna arbetsvecka och nu får jag vila. Jag vill köpa en bil, ska åka och titta med mamma och pappa nu i helgen.
För ett år sen var jag fast besluten om att flytta till en annan stadsdel och gick på lägenhetsvisningar så ofta jag hann. Nästa höst tänker jag inte bo kvar här, tänkte jag då. Det var mitt mål. Nu känner jag annorlunda, har bestämt mig för att stanna. Jag tycker ju om min lilla lägenhet och närheten till havet. Min mamma växte upp i dessa kvarter, har så mycket minnen härifrån. Mycket beror det också på att jag har träffat R och perspektiven ändras. Jag vill inte byta bostad och ta ett lån på en miljon om vi ändå kanske ska flytta ihop om något år. Det förvånar mig hur mycket som kan ändras på bara ett år.
Stockholm
Den helt fantastiske Chris Martin 18 september 2008 i Globen
För en vecka sen var vi i Stockholm på Coldplays konsert. Det var en resa som vi hade planerat sen i början av juni. Jag har tänkt så mycket på den och fantiserat om hur det skulle bli. Så när det väl var dags att packa väskan och åka kändes det mest overkligt. Vår första romantiska weekend på fint hotell, det kändes så stort för mig och vuxet.
Jag har lyssnat på Coldplay sen deras första album kom ut 2000. Jag älskar så många av deras sånger. Minnen av glädje och nykärlek men också av långa mörka perioder. Att få se dem live var jättekul och även R har lyssnat på dem i ett par år. Vi åkte till arenan någon timme innan förbandet gick på och vi hamnade riktigt långt fram, cirka fem meter från scenkanten i ett hav av betydligt yngre tonåringar. Kände mig plötsligt så gammal och erfaren då. Men när de väl började spela glömde jag nästan omgivningen, fokuserade på scenen, följde med i rytmerna och mina favoritmelodier som jag har väntat på så länge att få höra. Äntligen. Hans armar om min mage gjorde huden svettig, vi stod packade i folkhavet och alla spotlights bländade och blinkade i kapp. Jag älskar konserter, när jag blir oblyg och vågar sjunga med för att det ändå inte är någon som hör det. När mina armar sträcks uppåt bland tusen andra som av en magisk kraft. Det är att vara fri. Och med R blev det så mycket bättre.
Vi sov länge och brydde oss inte om att om stressa ut på stan för att hinna med en massa saker. Det var vår weekend, våra pengar, våran tid. Vi var ju där för att vara med varandra långt från jobb och vardagens måsten. Så det är nästan mitt bästa minne; när vi vaknade under fluffiga vita täcken i hotellsängen, tittade på varandra, gosade en stund och sen somnade om. Vi är så lika, så sömniga, morgontrötta, nattpigga. Köpte kanelbullar och röda äpplen på 7-Eleven klockan halv två på natten. På gatan där vi bodde kom det tjugo taxibilar på rad utan någon vanlig bil i mellan. Vi stod och tittade en lång stund och R räknade förvånat. De små detaljerna som jag bara älskar med honom. Han kan vara så pojkaktig.
Helgen gick snabbt, vi gick i affärer en del, fikade och åt middag. Sov middag på rummet, gick runt i mysiga bostadskvarter på kvällen och natten. Jag försökte visa honom, guida honom, få honom att förstå. Det jag upplevt där i staden under mina år. Minnen från skridskoåkning i Kungsträdgården med skolan, McDonaldsbesök med vänner efter shoppingrundor, Vattenfestivalen när den existerade och så mycket annat. En massa minnen som tränger sig på. Samma stad men ändå inte. Åren går, man förändras. Jag känner inte alls samma klump i magen som förr, inte när jag pratar om det eller nu när jag var där. Det är liksom passerat nu. Äntligen kan jag säga det. Att det faktiskt är passerat.
Vuxenlekar
Tiden går så fort. Halva september har gått. Jag har börjat ett nytt jobb. De första dagarna var värre än vad jag hade föreställt mig. Saknaden efter mitt gamla jobb är fortfarande stark. Som en förälskelse där jag inte var den som gjorde slut. Ibland drömmer jag om salarna och arbetskamraterna på natten. Oftast med mörka undertoner. Jag längtar tillbaka varje dag men jag försöker acceptera att det blev som det blev. Om några år kommer denna händelsen inte kännas så dramatisk som den gör just nu.
I helgen var jag och R bjudna på kräftskiva/inflyttningsfest. En av hans bästa vänner och dennes flickvän har köpt ett radhus med jättefin trädgård i ett lugnt villaområde i förorten. Vi var över tjugo personer där och många kände varandra sen tidigare, hade gått i samma skola, men inte jag. Barndomsvänner.
R och jag hade köpt en present till paret på DUKA. Någonting till köket. Det kändes så himla stort, att vi som ett par köpt en present till ett annat par. Vuxet. Jag har aldrig varit med om det förut. När jag var yngre var det "ta med er egen dricka", nu är det på en annan nivå. I alla fall denna fest i helgen. Det pratades en del om jobb, husköp och gravidmagar. Jag kan inte förstå att vi närmar oss trettio. Inuti känner jag mig fortfarande som tjugotvå.
Mamma och pappa är på veckolång resa till Prag. I lördags drömde jag att de reste iväg långt bort och jag oroade mig för att vi aldrig skulle ses igen. Jag tycker det är så roligt att de har tagit tag i sina drömmar och börjat resa mer på allvar. Kina, USA, Australien. Men samtidigt gnager oron om att något ska hända. Det känns så sårbart. Våran lilla familj. Jag vet ju att de lika gärna kan råka ut för något här hemma. En olycka eller plötslig sjukdom, dem är inte så unga längre. Men tanken på att de är långt borta, utomlands, om något händer. Minns den saknad jag kände när jag var ute och reste i flera veckor. Hur mycket mer jag uppskattade det vi hade. Varje gång som dem är bortresta känner jag så igen. Rädslan och känslan av att vara liten och maktlös.
I helgen var jag och R bjudna på kräftskiva/inflyttningsfest. En av hans bästa vänner och dennes flickvän har köpt ett radhus med jättefin trädgård i ett lugnt villaområde i förorten. Vi var över tjugo personer där och många kände varandra sen tidigare, hade gått i samma skola, men inte jag. Barndomsvänner.
R och jag hade köpt en present till paret på DUKA. Någonting till köket. Det kändes så himla stort, att vi som ett par köpt en present till ett annat par. Vuxet. Jag har aldrig varit med om det förut. När jag var yngre var det "ta med er egen dricka", nu är det på en annan nivå. I alla fall denna fest i helgen. Det pratades en del om jobb, husköp och gravidmagar. Jag kan inte förstå att vi närmar oss trettio. Inuti känner jag mig fortfarande som tjugotvå.
Mamma och pappa är på veckolång resa till Prag. I lördags drömde jag att de reste iväg långt bort och jag oroade mig för att vi aldrig skulle ses igen. Jag tycker det är så roligt att de har tagit tag i sina drömmar och börjat resa mer på allvar. Kina, USA, Australien. Men samtidigt gnager oron om att något ska hända. Det känns så sårbart. Våran lilla familj. Jag vet ju att de lika gärna kan råka ut för något här hemma. En olycka eller plötslig sjukdom, dem är inte så unga längre. Men tanken på att de är långt borta, utomlands, om något händer. Minns den saknad jag kände när jag var ute och reste i flera veckor. Hur mycket mer jag uppskattade det vi hade. Varje gång som dem är bortresta känner jag så igen. Rädslan och känslan av att vara liten och maktlös.
Nytt
Han ville inte låta mig betala för middagen på restaurangen igår. Älskling, spara dina pengar, du är ju arbetslös nu, sa han skämtsamt men jag vet att han är lite oroad för mig. I morgon var det en vecka sen jag lämnade jobbet så jag är ju inte precis långtidsarbetslös. I onsdags var jag på intervju och i nästa vecka börjar jag med stor sannolikhet på nya arbetsplatsen. Jag tycker alltså att R överdriver min ekonomiska krissituation, men han är söt som bryr sig. Kanske har han blivit nojig för att han själv fått räkningar på över miljonen nyligen, för hans nya lägenhet. Garage för sextio tusen, extra tillval i kök och badrum för fyrtio nånting. De ska betalas nu i slutet av september. Vi väntar båda spänt på att få kliva in i hans nya hem. Utsikten över havet är nog det bästa. I våras klättrade vi upp på byggnadsställningarna utmed fasaden, på kvällstid när inte arbetarna var där. Det blåste kyligt där högt uppe men utsikten fick de små håren på mina armar att resa sig. Han är så blygsam och jag var inte förberedd på att det skulle vara så vackert. Vi hade bara varit tillsammans i en månad då och jag minns att jag hoppades på att vi fortfarande skulle vara ihop vid inflyttningen i höst, så jag fick se lägenheten från insidan. Nu är det nästan dags. Jag vet att han räknar dagarna.
Vi har umgåtts så intensivt nu i tre dygn och när han åkte hem i eftermiddags kände jag att jag såg fram emot att vara ensam ett tag och få tid för mig själv. Men bara efter fyra fem timmar började lägenheten kännas tom och saknaden kom. Ingen att laga mat med, ingen att krama i soffan. Ingen som masserar ryggen eller leker med mitt hår. Ingen att somna och vakna bredvid. Men det är en positiv saknad som är lätt att stå ut med just nu. Vi har det så bra och jag har så mycket att se fram emot i höst.
Mitt nya jobb innebär lite längre resväg och tyvärr är kommunikationerna dit rättså dåliga från mitt håll. Det och lite annat har gjort att jag bestämt mig för att skaffa bil. Min första egna bil. Det känns jättestort. Vuxenpoäng.
Vi har umgåtts så intensivt nu i tre dygn och när han åkte hem i eftermiddags kände jag att jag såg fram emot att vara ensam ett tag och få tid för mig själv. Men bara efter fyra fem timmar började lägenheten kännas tom och saknaden kom. Ingen att laga mat med, ingen att krama i soffan. Ingen som masserar ryggen eller leker med mitt hår. Ingen att somna och vakna bredvid. Men det är en positiv saknad som är lätt att stå ut med just nu. Vi har det så bra och jag har så mycket att se fram emot i höst.
Mitt nya jobb innebär lite längre resväg och tyvärr är kommunikationerna dit rättså dåliga från mitt håll. Det och lite annat har gjort att jag bestämt mig för att skaffa bil. Min första egna bil. Det känns jättestort. Vuxenpoäng.
Stabilitet
Sommaren är över, hösten är på väg. Förändringar i luften. Har vetat om det sen innan sommaren, att det antagligen skulle bli så här. Men det definitiva beskedet kom först nu i veckan och hoppet har levt kvar till dess. Hoppet om att få stanna kvar, fortsätta utvecklas och fortsätta le för mig själv i korridoren. För jag älskar mitt jobb, även om det har sina svåra stunder.
Nu signerar jag min sista rapport och städar ur mitt skåp. Jag ler och tar emot lyckönskningar och blommor trots att mina tankar är någon annanstans. Det är inget personligt, säger chefen, du har gjort ett jättebra jobb. Men det handlar om ekonomin förstår du. Vi är för många just nu och du är ju den som började här sist.
Det är vemod och en sorts sorg. I våras tänkte jag ofta på hur lycklig jag var över att äntligen ha funnit stabilitet. Saker som förut tagit så mycket kraft gick lättare och jag berömde mig själv för hur långt jag kommit i utvecklingen. Så när jag fick reda på de stora förändringarna som skulle ske kändes det som en lucka i golvet öppnades och jag föll. Handlöst. Det är svårt att förklara men ibland väcker varje ny motgång det gamla till liv. Minnen, beteenden, rädslor. Jag har varit och är väl fortfarande väldigt rädd för att det här ska rubba balansen. Stabiliteten. Jag vill aldrig gå tillbaka till det liv jag levde förut.
Nu under sommaren när jag vetat att min tid var begränsad har jag uppskattat mitt jobb så mycket mer. Och det är flera personer som jag har kommit närmare den sista tiden. Det är så typiskt att relationerna förbättras först när de ska ta slut. Men jag ska hålla kontakten med vissa. Andra har sagt att de ska ringa mig om de ska på after work nån fredag. Även om det kanske inte blir av känns det skönt att höra sådana saker. Att jag har varit betydelsefull och omtyckt. Igår blev det många kramar, viss hårda och långa. I min familj har vi bara kramat varandra vid födelsedagar, på julafton och vid avsked på flygplatsen. Jag önskar att jag och andra var bättre på att ge beröm och närhet i vardagen. Inte bara vid speciella tillfällen när det ibland känns påtvingat. De här sista dagarna har varit bra på så vis.
Så igår städade jag ur mitt skåp och gick genom korridoren för sista gången. Alla har vi kanske inom oss en rädsla för att bli bortglömda. Jag vet ju att på måndag står dem alla framför den stora vita anslagstavlan och aktiviteten fortsätter som vanligt, utan mig. Mitt namn finns skrivet på flera ställen, min signatur i sterila paket som kommer öppnas först om någon månad. Kanske kommer någon tänka på mig då. Det här året har betytt så mycket för mig. Några fler pusselbitar har fallit på plats.
Nu signerar jag min sista rapport och städar ur mitt skåp. Jag ler och tar emot lyckönskningar och blommor trots att mina tankar är någon annanstans. Det är inget personligt, säger chefen, du har gjort ett jättebra jobb. Men det handlar om ekonomin förstår du. Vi är för många just nu och du är ju den som började här sist.
Det är vemod och en sorts sorg. I våras tänkte jag ofta på hur lycklig jag var över att äntligen ha funnit stabilitet. Saker som förut tagit så mycket kraft gick lättare och jag berömde mig själv för hur långt jag kommit i utvecklingen. Så när jag fick reda på de stora förändringarna som skulle ske kändes det som en lucka i golvet öppnades och jag föll. Handlöst. Det är svårt att förklara men ibland väcker varje ny motgång det gamla till liv. Minnen, beteenden, rädslor. Jag har varit och är väl fortfarande väldigt rädd för att det här ska rubba balansen. Stabiliteten. Jag vill aldrig gå tillbaka till det liv jag levde förut.
Nu under sommaren när jag vetat att min tid var begränsad har jag uppskattat mitt jobb så mycket mer. Och det är flera personer som jag har kommit närmare den sista tiden. Det är så typiskt att relationerna förbättras först när de ska ta slut. Men jag ska hålla kontakten med vissa. Andra har sagt att de ska ringa mig om de ska på after work nån fredag. Även om det kanske inte blir av känns det skönt att höra sådana saker. Att jag har varit betydelsefull och omtyckt. Igår blev det många kramar, viss hårda och långa. I min familj har vi bara kramat varandra vid födelsedagar, på julafton och vid avsked på flygplatsen. Jag önskar att jag och andra var bättre på att ge beröm och närhet i vardagen. Inte bara vid speciella tillfällen när det ibland känns påtvingat. De här sista dagarna har varit bra på så vis.
Så igår städade jag ur mitt skåp och gick genom korridoren för sista gången. Alla har vi kanske inom oss en rädsla för att bli bortglömda. Jag vet ju att på måndag står dem alla framför den stora vita anslagstavlan och aktiviteten fortsätter som vanligt, utan mig. Mitt namn finns skrivet på flera ställen, min signatur i sterila paket som kommer öppnas först om någon månad. Kanske kommer någon tänka på mig då. Det här året har betytt så mycket för mig. Några fler pusselbitar har fallit på plats.
Hästarna
Idag har jag matat hästarna i hagen. Med äpplen från träden på gräsmattan intill det gula huset. Som Rs mormor bodde i när hon var liten. Ute på landet men nära havet. Huset som har blivit deras sommarstuga nu. Och jag fick följa med för första gången. Nu i helgen. Det var så vackert där. Jag har fler foton som väntar på att bli lite klippta.
Möten
Idag mötte jag två kvinnor som gjorde djupt intryck på mig. Deras situationer var läskigt likartade. Tragiska. Journalhandlingar som vittnade om två människor som gått hemma med symtom en längre tid utan att söka hjälp. Diffusa förändringar i kroppen som till viss del kan skyllas på åldern eller ofarliga processer. Säkert kommer ibland tankarna på att det kan vara något farligt men vi människor är så bra på att förneka. Kanske av rädsla.
Den ena kvinnan låg helt apatisk på britsen, för tagen för att göra motstånd. Sjukdomen hade tagit all hennes kraft, hindrat henne från att äta och dricka. Under täckena var hon bara skinn och ben, men tumörerna kändes genom huden som stora svullnader. Så grymt när man läser om det. Hur hon liksom många andra först sökt hjälp på vårdcentralen och blev avfärdad, de hittade inget speciellt och hon blev hemskickad med värktabletter. Dagar eller veckor senare när obehaget helt tog över sökte hon på akuten på sjukhuset och blev inlagd på avdelning där undersökningarna började. På röntgen såg man det som växt i kroppen. Flyttad till annan avdelning, ställningstagande om operation och cellgiftsbehandling efteråt eller strålning. Alla besked, alla nya människor och omställningar på bara ett par dar. Avancerad cancer med mycket dålig prognos. Det är väl naturligt att bli berörd, att tänka på ens egna närstående? Att oroas för vad som kan hända i framtiden med ens egen kropp. Idag kändes det som att hela världen har cancer.
Den andra kvinnan kramade min hand krampaktigt där hon låg i sängen och viskade det kommer väl inte göra ont? innan jag ens hade hunnit presentera mig. Hennes röst lät som en liten flickas och jag såg skräcken lysa i hennes ögon, i hennes ansiktsuttryck. På ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag har sett hos någon annan patient tidigare. Jag kände mig så fattig på tröstande ord i den situationen. Så liten och maktlös. Jag kände för den kvinnan, jag ville verkligen hjälpa henne. Men jag tror att det var alla besked hon precis fått och rädslan för att sövas och öppnas upp.
Det där första mötet med henne gick för fort och jag kände ett sorts obehag. Sällan har vi patienter som gråter eller visar stark ångest. De allra flesta visar sig starka, har kanske accepterat situationen eller i alla fall hunnit bearbeta lite. Alla har heller inte cancer utan godartade tillstånd.
Jag minns hennes fingrar runt mina, jag hade ännu inte sagt mitt namn. Desperationen i hennes ögon och utsattheten och jag sa nej det kommer inte göra ont. Självklart kan jag inte lova något sådant. Vad vet jag om de månader som hon har kvar i livet. Men det kändes som det enda rätta just då.
Den ena kvinnan låg helt apatisk på britsen, för tagen för att göra motstånd. Sjukdomen hade tagit all hennes kraft, hindrat henne från att äta och dricka. Under täckena var hon bara skinn och ben, men tumörerna kändes genom huden som stora svullnader. Så grymt när man läser om det. Hur hon liksom många andra först sökt hjälp på vårdcentralen och blev avfärdad, de hittade inget speciellt och hon blev hemskickad med värktabletter. Dagar eller veckor senare när obehaget helt tog över sökte hon på akuten på sjukhuset och blev inlagd på avdelning där undersökningarna började. På röntgen såg man det som växt i kroppen. Flyttad till annan avdelning, ställningstagande om operation och cellgiftsbehandling efteråt eller strålning. Alla besked, alla nya människor och omställningar på bara ett par dar. Avancerad cancer med mycket dålig prognos. Det är väl naturligt att bli berörd, att tänka på ens egna närstående? Att oroas för vad som kan hända i framtiden med ens egen kropp. Idag kändes det som att hela världen har cancer.
Den andra kvinnan kramade min hand krampaktigt där hon låg i sängen och viskade det kommer väl inte göra ont? innan jag ens hade hunnit presentera mig. Hennes röst lät som en liten flickas och jag såg skräcken lysa i hennes ögon, i hennes ansiktsuttryck. På ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag har sett hos någon annan patient tidigare. Jag kände mig så fattig på tröstande ord i den situationen. Så liten och maktlös. Jag kände för den kvinnan, jag ville verkligen hjälpa henne. Men jag tror att det var alla besked hon precis fått och rädslan för att sövas och öppnas upp.
Det där första mötet med henne gick för fort och jag kände ett sorts obehag. Sällan har vi patienter som gråter eller visar stark ångest. De allra flesta visar sig starka, har kanske accepterat situationen eller i alla fall hunnit bearbeta lite. Alla har heller inte cancer utan godartade tillstånd.
Jag minns hennes fingrar runt mina, jag hade ännu inte sagt mitt namn. Desperationen i hennes ögon och utsattheten och jag sa nej det kommer inte göra ont. Självklart kan jag inte lova något sådant. Vad vet jag om de månader som hon har kvar i livet. Men det kändes som det enda rätta just då.
Spegelblankt
26 juli hemmaJag saknar de där jättevarma kvällarna i slutet av juli. Då det fortfarande var 27 grader varmt ute klockan nio på kvällen och havet låg nästan spegelblankt. Två veckor med riktig högsommarvärme och självklart klagade jag då, sov extra dåligt och svettades massor. Men nu känns det som om hösten har kommit. Det är bara i början på augusti men kvällarna är märkbart mörkare och regnmolnen många. Jag som ville bada mer när jag äntligen fått smak för det. Jag som var ledig då och avslappnad i hela kroppen. Jag saknar nog den där känslan mest. Av frihet och ungdomlig nyförälskelse. R skjutsade mig på min blå cykel, på kvällarna när vi susade ned till badet. Jag satt på pakethållaren och höll om hans midja. Syrsorna spelade i det höga gräset på ängen och jag var fjorton år igen. Och älskade livet.
R och jag har det riktigt bra. Ibland är jag nästan lika nykär som i början. Vi planerar en liten weekend på hotell i september i samband med en konsert. Det är så roligt att äntligen få drömma och planera tillsammans med någon. Det är vad jag länge drömt om. Han är det som fattades.
Jag har jobbat i två veckor efter semestern. De första dagarna var sega, jag fick tänka igenom allting två gånger. Jag tycker så mycket om det jag gör att ibland går jag och ler för mig själv och känner mig fånig när jag upptäcker det. Men nu i höst väntar stora förändringar och det skapar negativa tankar som maler i magen varje dygn. Kämpar mycket med att hålla dem på rimlig nivå. Men i det stora hela har jag det bra.
