Louisa

Sommaren är över, hösten är på väg. Förändringar i luften. Har vetat om det sen innan sommaren, att det antagligen skulle bli så här. Men det definitiva beskedet kom först nu i veckan och hoppet har levt kvar till dess. Hoppet om att få stanna kvar, fortsätta utvecklas och fortsätta le för mig själv i korridoren. För jag älskar mitt jobb, även om det har sina svåra stunder.
Nu signerar jag min sista rapport och städar ur mitt skåp. Jag ler och tar emot lyckönskningar och blommor trots att mina tankar är någon annanstans. Det är inget personligt, säger chefen, du har gjort ett jättebra jobb. Men det handlar om ekonomin förstår du. Vi är för många just nu och du är ju den som började här sist.

Det är vemod och en sorts sorg. I våras tänkte jag ofta på hur lycklig jag var över att äntligen ha funnit stabilitet. Saker som förut tagit så mycket kraft gick lättare och jag berömde mig själv för hur långt jag kommit i utvecklingen. Så när jag fick reda på de stora förändringarna som skulle ske kändes det som en lucka i golvet öppnades och jag föll. Handlöst. Det är svårt att förklara men ibland väcker varje ny motgång det gamla till liv. Minnen, beteenden, rädslor. Jag har varit och är väl fortfarande väldigt rädd för att det här ska rubba balansen. Stabiliteten. Jag vill aldrig gå tillbaka till det liv jag levde förut.

Nu under sommaren när jag vetat att min tid var begränsad har jag uppskattat mitt jobb så mycket mer. Och det är flera personer som jag har kommit närmare den sista tiden. Det är så typiskt att relationerna förbättras först när de ska ta slut. Men jag ska hålla kontakten med vissa. Andra har sagt att de ska ringa mig om de ska på after work nån fredag. Även om det kanske inte blir av känns det skönt att höra sådana saker. Att jag har varit betydelsefull och omtyckt. Igår blev det många kramar, viss hårda och långa. I min familj har vi bara kramat varandra vid födelsedagar, på julafton och vid avsked på flygplatsen. Jag önskar att jag och andra var bättre på att ge beröm och närhet i vardagen. Inte bara vid speciella tillfällen när det ibland känns påtvingat. De här sista dagarna har varit bra på så vis.

Så igår städade jag ur mitt skåp och gick genom korridoren för sista gången. Alla har vi kanske inom oss en rädsla för att bli bortglömda. Jag vet ju att på måndag står dem alla framför den stora vita anslagstavlan och aktiviteten fortsätter som vanligt, utan mig. Mitt namn finns skrivet på flera ställen, min signatur i sterila paket som kommer öppnas först om någon månad. Kanske kommer någon tänka på mig då. Det här året har betytt så mycket för mig. Några fler pusselbitar har fallit på plats.