Bästa film
Jag gillar speciellt den delen som handlar om Jamie (Colin Firth) och hans portugisiska hemhjälp Aurelia. Dem talar inte samma språk men hittar sitt eget sätt att kommunicera på. Och ett leende eller en blick kan säga mer än alla ord i världen. När dem sitter i bilen, han kör henne hem och dem tittar blygt på varandra. Det får mig att le. Även nu efteråt. Den filmen, med alla invecklade förhållanden, ger mig hopp om att jag kanske också kommer hitta kärleken igen.
The Departed fick fyra Oscar, bland annat för bästa film. Det förtjänade den. Får väl erkänna att det som först fick mig att ladda ned den var namnen på alla snygga och talangfulla skådespelare som medverkade. Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Mark Wahlberg. Men under ytan fanns mycket mer än så. En riktigt välgjord film. Åter igen snyggt foto och bra manus och en spännande, känslig kärlekshistoria mitt bland all action. Jack Nicholson var trovärdig i sin roll som gangsterboss. Men han är i princip bra i alla roller han gör. Roligt också att Martin Scorsese äntligen vann en Oscar för bästa regi efter hela sju nomineringar. Har sett många av hans filmer, dem är alltid välgjorda.
Little Miss Sunshine som jag skrev om i julas fick även den två Oscar och har tidigare fått ett antal fina priser. En film utöver det vanliga slätstrukna.
Once in a lifetime
Känslan
när det röda ljuset
lyser på mig
tre meter från scenen.
Overkligt.
Jag sträcker ut handen och tror
att jag ska kunna nudda vid honom
för han är tre meter bort
står vid kanten med sin gitarr.
Jag känner honom väl
det är bara M och jag
inte tolvtusen andra.
Han ser på mig bakom sminkade ögon
bara mig
för jag är den utvalda.
Djupt inom mig växer kraften
som får min kropp att vridas i extas
av hans blick
och jag ropar hans namn
ljud som drunknar i femtusen decibel.
Rösterna som jag känner så väl nu
minsta nyans
dem har ekat i mitt flickrum, i min lägenhet
på bussar och tåg
i ensamhet och avgrundsdjup förtvivlan
i tio år.
Alla rörelser, era små egenheter
har jag sett förut
och nu träffas vi igen
inte bara i mina drömmar
utan tre meter ifrån
men min utsträckta hand
når inte fram.
Jag går därifrån med mina minnen
mina foton
och känslan
som är värd mer än alla pengar i världen.
Jo det här fotot på Martin Gore har jag tagit.
Mysterium
Jag blir sällan sjuk. Sällan ens förkyld. När de flesta andra i klassen eller på jobbet är förkylda brukar jag klara mig. Men inte denna gång. I måndags mötte jag trettio nya människor på en och samma dag (och deras bakterier). På tisdagen började jag få ont i halsen. Sen dess har jag känt mig lite halvdan. Det har varit värst på morgnarna och blivit bättre på kvällarna.
Igår fick jag ont i höger öra. Undrar om det kanske är en öroninflammation på gång. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft ont i örat förut, så det är en ny känsla för mig. Ett tryck inne i örat och ibland en pulserande smärta. Jag har en uppsvullen lymfkörtel på ena sidan av halsen. Men det är vanligt att få när man är sjuk. Nu väntar jag på att förkylningen ska bryta ut eller bli helt bra tills på måndag. Har inte tid att vara borta något från praktiken.
Min dator mår inte heller helt bra. Den har varit ovanligt seg och konstig i en vecka. Oroande.
Att vara ny igen
Måndag var första dagen. Jag kände mig förvirrad och bortkommen då. Självförtroendet som jag byggt upp rann av mig inom ett par minuter. Som ett barn ville jag bara rusa därifrån och springa över gårdsplanen till det trygga. Till det välkända. Min gamla praktikplats. Min snälla handledare. Jag ville slippa vara den nya gång på gång. En liten del av mig ville ge upp.
Men nu på tredje dagen känns det redan bättre. Det är nya lokaler, nya ansikten, nya namn, nya instrument och rutiner. Till och med nya handskar. Och tvål. Sånt som jag trodde var likadant överallt på sjukhuset. Men jag har liksom kastat mig in i det. Försöker att inte tänka och överanalysera. Älta mina misstag som jag är så bra på. Igår fick jag lite beröm och idag ännu mer. Då kändes det bättre. Då kändes det som om det kommer ordna sig den här gången också. Mitt självförtroende börjar sakta återställas. Nu tror jag att dem här fem veckorna kommer att bli bra.
I natt jag drömde
Jag tyckte om vädret igår. Halvgrått och blåsigt men inget regn, ingen snö. Det var mysigt att stanna inne och gå runt i dubbla sockor och krypa ihop under dubbla filtar i soffan. Huset, området var stilla och tyst. Genom fönstret kunde jag inte se något liv. Inte ens fåglar på trädets kala grenar. Det passade mig. Stämningen. För jag kände mig stilla inombords också. Jag kände mig lugn.
Min mamma älskar tulpaner. Hon köper det ofta till sig själv och ibland till mig. Jag har inget emot det men jag är lite som Phoebe i Vänner. Jag tycker att det är sorgligt när blommorna dör efter bara ett par dagar. Krukväxter passar mig bättre. Igår hade snälla vänner med sig en söt blomma i kruka till mig. Jag ska ta hand om den. Men för tulpanerna i vasen på köksbordet kan jag inte mycket göra.
Under helgen brukar mina drömmar bli livligare och min sömn riktigt fragmenterad utan medicinen. Det är okej, jag har vant mig. Det är ett litet pris att betala för att få sova gott under veckorna.
Natten till fredag drömde jag om mord och våld. Riktigt långa, detaljerade, ångestfyllda drömmar där jag blev jagad i öde hus. Gamla trappor, rum fyllda av minnen och skuggor. Självmord, mord. Stympade djur. Kvävda skrik. Jag gick runt där med vetskapen, känslan i kroppen, att något hemskt skulle hända. Jag höll i en bebis som jag ville skydda till varje pris.
Natten till lördag låg fokus på praktiken och sjukhus. Ta ditt ansvar, ditt nattduksbord är ett operationsbord. Pennorna på rad är instrument. Håll händerna sterila. Byt handskar om du kliat dig i håret. Väntan. Lägger ned huvudet mot kudden, får dåligt samvete då. Men det tar sån tid. Den sjunde operationen. Håller händerna framför mig, ihop. Jag är ju duktig. Exceptionell. Jag kan inte svika dem nu.
Måste tända lampan när jag inte kan se instrumenten tillräckligt tydligt. Jag kan inte ge kirurgen det han ber om. Mina pennor. Mina instrument. Ta ditt ansvar. Du ligger visserligen i din säng nu, men du jobbar. Kom inte med bortförklaringar om att det är natt.
I natt, äntligen en bra dröm. Kärlek och sex. Jag var Martin Gores älskarinna. Vi träffades i en mataffär. Vi älskade på golvet där. Det låter inte så romantiskt men det var det. Han och bandet var på turné här i landet. Han åkte i en buss med sina vänner och jag åkte i en annan med några tjejer. Vi försökte vara diskreta, han var ju gift men hans fru var hemma i USA. När vi gosade såg han på mina händer och jag förstod att han skulle fråga varför mina naglar var så kortklippta. Jag funderade på om mitt blivande yrke hette "OR nurse" på engelska. Lite pinsamt att jag inte vet.
Vi gick in på en exklusiv restaurang med stilren inredning där Fletch firade sin födelsedag med sin flickvän. Jag gick fram och hälsade på honom. Han frågade: Är det du som är med Martin? Jag nickade. Du ska vara glad över det, sa han kryptiskt och smålog. Det var jag. Ända till drömmen tog slut.
Men innan jag drömde om M hade jag en sjukhusdröm. Jag jobbade på en operationsavdelning och hade fått omfattande brännskador och skärsår på armarna. Det gjorde ont, jag var ledsen. Kirurgerna och jag gick genom en korridor på väg till något möte. Jag såg ned på mina sargade armar. Jag hade en ljusblå kortärmad tröja. Över dem värsta såren låg fuktade vita kompresser. Mina händer var relativt oskadda. Men dem andra verkade inte förstå. Att jag kände mig liten och ynklig just då. Att jag inte ville fortsätta jobba.
Martin Gore, blomman jag fick av vänner, mammas tulpaner, min nya frisyr.
Exceptionell
Det första jag la märkte till var hur du hela tiden fokuserade på patienten. Det var så värdigt att jag blev rörd. Min lärare sitter framför mig i det lilla rummet. Hon är tyst och vi ser på varandra. Stora ord. Jag nickar blygsamt. Jag är enormt lättad att bedömningen är över. I två timmar har hon varit med och observerat min minsta rörelse. I många veckor har jag väntat på det här. Väntat med en liten klump i magen.
Jag ser mot fönstret och förklarar för henne att det är härligt att få höra att det jag strävat efter kunnat synliggöras. Att andra faktiskt kan se det. Att det inte är inbillning. Jag är stolt över mig själv.
Min handledare öser beröm över mig och min lärares leende blir allt större och varmare. Veckorna här. Jag har utvecklats mycket. Jag lär mig extremt lätt. Jag lyssnar på allt och tar till mig. Det märks att jag tänker mycket, analyserar och ifrågasätter. Vågar ta plats i ett rum med nya människor. Klarar av att fokusera varje minut, även under många timmar. Mina handledare säger att jag tar ansvar, tar det på allvar men på ett lagom sätt. Du har växt in i rollen oväntat snabbt. Jag säger att det inte känns som en roll för mig. Det känns naturligt. Jag liksom glömmer bort att jag bara är student och tror att jag är färdig. Både min lärare och min handledare skiner upp. Det är så det ska vara. Det är inte bara en roll för dig. Det är en identitet.
En kollega till min handledare som varit med i salen idag sa att jag verkligen var duktig. Jag log lite blygt som man kan göra när man hört något många gånger och inte riktigt tror på det. Men hon sa jag menar det verkligen. Du behöll lugnet hela tiden och klarade alla situationer bra. Det kommer gå jättebra för dig.
Jag vill berätta om det här därför att för mig är det något unikt. Men samtidigt känner jag en ovilja att dela med mig. En rädsla för att det ska uppfattas som skryt. Jag vill inte framstå som självgod eller arrogant. Men detta är för bra för att inte berättas om. Jag förtjänade allt beröm. Varenda ord. Det var inga överdrifter. Jag är bara inte van att ta emot.
Men det här var min revansch. Över mig själv. Över negativa tankemönster. Över dåligt självförtroende. Över dåligt samvete och jobbrelaterade mardrömmar och nattliga hallucinationer. I många år.
För tio år sen stod jag i det grönkaklade rummet för första gången och känslan jag fick då har funnits med mig sen dess. Långt inom mig. En längtan tillbaka. En fascination. En dröm.
Men vägen har varit lång och krokig. Så många gånger har jag tvivlat på mig själv. Nästan gett upp. Men nu, efter tio år, är jag på väg och närmar mig målet. Och dessa ord och uppmuntran är en underbar hjälp på vägen. En bekräftelse på att min känsla var rätt. Du är som gjord för det här. Du har en naturlig fallenhet.
Det jag vill säga, till mig själv och andra, är att man aldrig ska ge upp. Säkert kommer jag ha dåliga dagar fram över men jag hoppas att jag kan ta med mig den här erfarenheten. Att jag kan våga tro på mig själv igen. För i rätt miljö, med rätt person, med rätt näring kunde jag blomstra. Och jag vill bara fortsätta växa nu.
Du är exceptionellt duktig, säger min handledare innan vi skiljs åt. Hon vill att jag ska stanna.
Nya namn
För ett par veckor sen hade jag antagligen trott att jag hörde fel men nu vet jag att kirurgiska instrument kan ha en mängd (konstiga) namn. Så det gäller att spetsa öronen och urskilja det viktiga ur mumlet. Och inte låta fantasin skena i väg allt för mycket.
Ps. Krokodilen var en lång, smal, vinklad sax.
Avancemang
Under lager av gröna dukar ligger patienten, sovandes, med slangar och kanyler. CVK, PEG, KAD, EKG, trach, artärnål, ventilator. Värre kommer det nog bli. En plats på IVA väntar och veckor av prövningar.
Jag tänker att om patienten kunde se sig själv nu, se hur det verkligen går till, hade personen då gjort samma val? Att genomgå denna tiotimmars operation och främst den långa återhämtningen. Det är ju en sak att få information innan, det är en annan sak att genomgå det på riktigt och vakna efteråt. Tänker jag. Kommer patienten ångra sig när den vaknar upp i smärtor några dygn senare? Hur kommer det nya livet se ut efteråt? Nya vanor. En andra chans, mer tid. Men med en kropp som inte är som förut och aldrig kommer bli hel. Om jag också var obotligt sjuk hade jag säkert satsat allt. Tagit alla chanser. Men inte när jag står här och ser. Då vill jag inte att någon jag känner ska behöva gå igenom det här. Men samtidigt slås jag av en beundran för hur mycket människokroppen klarar.
Jag frågar om tumören, dess utbredning. Som svar får jag en blodig klump i handen, fäst på en peang. Uppsvullna lymfkörtlar. En bit av ett stort kärl. En nerv kanske och annan vävnad. Anatomilektion på hög nivå.
Ibland stirrar man så länge på en och samma punkt att man glömmer helheten. Zoomar sen ut och ser att huden i halva ansiktet är bortskalad och lagd åt sidan. Och jag tänker liksom wow. Hur har det här gått till? Vad gör jag här? Trots att jag varit med från allra första början. Muskler och kärl ligger blottade. Overkligt. Hela halsens anatomi. Så fantastiskt. Igen och igen. Jag tröttnar aldrig.
Och så står jag där med patientens underkäke i handen. Den delen som vi tagit bort. Sågat bort. Avlägsnat. Anatomilektion på extremt hög nivå. Mandibel. En halv underkäke med tänder kvar. Hårt ben mellan mina handskbeklädda fingrar. Jag njuter i hemlighet. Av avancemanget tror jag. Jag har drömt om det här sen jag var fjorton år. Drömt om att befinna mig i händelsernas centrum, att få vara med, bevittna, känna. Nu står jag här. Nu står jag här. Med en underkäke i handen.
Under alla skynken sover patienten vidare medan femton personer arbetar i rummet. Temperaturen är inställd på 25.6 grader för att förhindra avkylning. Vi andra svettas. Två team med kirurger arbetar parallellt på två olika ställen av patientens kropp. Tar ben från ett annat ställe för att ersätta defekten som vi orsakat. Som cancer orsakat. Jag står vid patientens huvud med tre kirurger. Jag instrumenterar ensam åt tre kirurger. Fjärde veckan, jag är stolt över mig själv nu. Jag vågar stå rakryggad för jag kan.
Min kropp är mörbultad. Det känns som om jag har sprungit ett maraton. En hel dag på helspänn, både fysiskt och mentalt. Men så roligt jag har haft. Spännande. I två veckor har jag vetat om detta, att jag skulle få vara med. På en operation som är så unik att den bara görs ett par gånger om året.
Min nyfikenhet och törst efter mer, erfarenhet, fick mig att glömma tid och rum. Alla känslor av hunger och dylikt försvann. Och att jag är öm nu är bara skönt för då vet jag att jag har gjort något. Bra. En av femton. Jag kan gå och lägga mig med rent samvete ikväll. Jag är på väg någonstans. 
Timmarna
Med andra ögon
Jag undrar vad han tänkte om allt det överflöd som vi omger oss med och tar för givet. Det verkade inte som om han märkte alls blickar. Han strosade lugnt och stilla i sin egen värld. Det såg fridfullt ut. Men jag tänkte på Indien och mina egna upplevelser av att vara exotisk, att få allas uppmärksamhet.
Tredje veckan
Jag har fått mycket beröm även denna vecka och jag har sett många riktigt intressanta saker. Och jag fick ett nästan-jobberbjudande som först gjorde mig enormt glad och sen rädd. Det är ju en sak att ha handledaren två steg efter hela tiden, att veta att hon finns i rummet och jag kan fråga henne när jag behöver det. Att det inte riktigt är på riktigt ännu. Att jag inte har hela ansvaret även om jag står där själv. Men om bara ett par månader är utbildningen över. Visserligen kommer jag säkert få ett par veckors introduktion på nya jobbet men sen ska jag stå där själv. Någon gång måste jag klara mig själv. Just nu känns det läskigt att tänka på. Blir rädd, som i höstas. Osäker på min förmåga. Självförtroendet vacklar. Men jag har klarat av att vara ny förut. Jag var så rädd men det gick bra.
Min soffa är nu helt färdigomklädd och blå. Mitt sömnbehov har minskat och jag vaknar klockan 06 även när jag är ledig. Kroppen har vant sig vid att gå upp då och känner på sig att det är dags att vakna. Men jag brukar somna om ett par timmar till (på helgen alltså).
När jag tvättade håret för första gången efter klippningen blev jag lite förvånad. Var är resten av håret, tänkte jag när det liksom tog slut så snabbt och jag tog för mycket shampo av gammal vana. Men det är härligt att ha det kort. Nu har det gått en vecka men imorse vaknade jag och undrade var resten av håret var. Tar lite tid att vänja sig.