Louisa

Hon sa att hon såg på mig att jag var förändrad. Visserligen var det efter att jag hade berättat för henne hur jag hade haft det under de tre månader sen vi sist träffades. Men jag tror ändå att hon var ärlig. För jag märker ju själv att jag är förbättrad. Men inte alls lika mycket nu som då i början. Veckorna i januari februari när det underbara kom. Försiktigt krypande, nästan oidentifierbart men sen allt starkare. Nu börjar livet. Så här borde det ha varit hela tiden. Allting blev så lätt och så vackert. Och jag log för mig själv, så ofta, av vad jag tror var ren lycka. Över livet. Men sen avtog effekten och med den de vackra känslorna. Men hoppet har levt kvar. För nu vet jag vad som bor inne i mig. Vad som har överlevt en lång lång vinter.

Hon sa att hon var glad för min skull. Att det kändes skönt att kunna hjälpa någon och plötsligt kunde jag förstå henne. Alla gånger hon har sagt att vi är som kollegor. Jag vill ju också hjälpa människor att må bättre. Det är det som är mitt mål. Med studier och praktik och på avdelningen. Kanske har jag aldrig riktigt förstått henne förut. Att vi är så lika. För att jag stirrat mig blind på min roll som patient när jag sitter nedsjunken i hennes skinnfåtölj.

Hon skrev nya recept. Jag ska höja dosen för att se om den underbara lättnaden som jag kände under de där veckorna i januari februari kommer tillbaka. Hon tror det. Jag hoppas. Jag vill så innerligt känna som jag gjorde då. Jag förtjänar det. Det är en mänsklig rättighet att få må bra. Att tycka om sig själv. Att somna utan ångestfylld hjärtklappning och möta det dåliga samvetet i nattens alla drömmar. Eller att behöva möta det förflutna varje gång man ser sin spegelbild. Slippa tänka, analysera, varje minut och bara vara. Hitta det där lugnet i kroppen men ändå ha klara tankar. En harmoni som jag sällan känt förut.

När jag skulle gå frågade hon mig hur länge sen det var som jag sist hade känt något liknande. Hon förstod ju att det måste varit länge sen för jag har gått hos henne i många år och hela tiden har hon försökt hjälpa mig men inte riktigt lyckats. Så jag tänkte efter och räknade snabbt i huvudet. Det var nog sex sju år sen, svarade jag. När jag var nykär. Hon nickade.
Ute på gatan slog innebörden av det jag hade sagt emot mig. Den mulna himlen var ändå mer blå än grå och staden med sina gamla tegelhus var vacker. De gröna knopparna på träden ska snart slå ut. Och därför log jag stort för mig själv när ingen såg. Dagens besök gav mig nytt hopp och jag tänker göra allt för att få tillbaka den där känslan igen. För de där veckorna i januari februari kan jag omöjligen glömma.

Jag vet inte varför det känns så konstigt att gå runt där när ingen är hemma. Varför det känns som om jag gör något förbjudet. Som om jag rör mig på helig mark. För stillheten är så kompakt. Allting är undanplockat. Städat. Alla ytor står tomma. Persiennerna vinklade. Tystnaden. Så främmande. Förbjudna tankar. Tänk om dem aldrig återvänder?

Den kvava luften. Dem känns så närvarande här i rummen men ändå så långt borta. Jag påminns om i somras, när jag också var här. När dem var borta. Bara en vecka då. Nu längre. Och mer fjärran. Jag avundas deras äventyr men inte vägen dit. Försöker att inte tänka på alla detaljer. Hur det känns i kroppen efter tio timmars flygresa. Och den oundvikliga sömnbristen blandad med stor förväntan. Jag både vill och inte vill. Vara där.

Hallonmousse med browniebotten.

Tre långdragna, detaljerade, ångestfyllda mardrömmar i natt.

Härligt vårväder och vindstilla under promenaden i skogen.

Fortfarande något förhöjd energinivå sen igår. Dansade lite.

När samtalet kom var jag inte förberedd. Hade nästan glömt bort min ansökan. Befann mig helt i andra tankar. Både till tid och rum uppslukad av grupparbetet. Men jag fann snabbt fokus och min trevligaste röst.

Efter samtalet svepte en stor lättnad över mig. En glädje och hoppfullhet. Jag hade fått ett erkännande på att jag var tillräckligt bra. I telefonen lät chefen så glad och angelägen. Nu väntar en anställningsintervju i nästa vecka.

Jag var så glad sen. Resten av dagen. Vände bort huvudet och log mot fönsterrutan på bussen hem. Skuttade liksom tyngdlös över gräsmattan i solskenet. Som en liten flicka. Jag ville lyssna på musik på högsta volym och dansa över vardagsrumsgolvet. Jag hade kunnat springa en hel mil av ren glädje. Jag ville krama någon. Ville berätta för så många det fantastiska och allra helst för mina föräldrar. Men dem går inte att nå.

Men samtidigt med euforin aktualiseras också rädslan. Insikten om att det är på allvar nu. Det är en sak att skriva fina ord, att posta ett brev. Men att sen i egen hög person sitta på ett kontor framför någon och sälja sig själv. Jag har alltid varit rädd för det. Chefen var snäll att förvarna mig om att det kommer vara minst tre personer närvarande under intervjun. Jag kände mig genast granskad. Försöker att andas. Det är inget förhör. Jag står inte anklagad för något brott. Hon har hört av sig för att dem tycker att jag är intressant. För att de kan tänka sig att anställa mig. Inget annat.

Jag ljög inte i mitt brev. Men jag skrev så mycket positiva saker om mig själv att det gör mig nervös nu. Allt det där som de andra sa till mig under praktiken. Om mina goda egenskaper, som var så många. Och nu måste jag bevisa att det är sant. Kanske borde jag inte vara rädd för själva intervjun utan snarare för att få jobbet. För då måste jag leva upp till mina egna ord, mina egna krav, från dag ett och i all framtid. Jag får inte misslyckas. För dem sa ju att jag var exceptionell.

Det är inte första gången det här händer. Att bli kallad på en intervju och känna rädslan. Jag kan trösta mig med det. Men jag är övertygad om att det finns någon positiv lärdom även i det jobbiga. Även om jag inte får det här jobbet, även om jag skulle tacka nej, är det värt alla känslor som passerat igenom mig idag. För jag har känt mig så levande. Så oerhört levande och lätt. En glädje och massor av tillfällig energi och en stolthet över mig själv.

Det fanns ett träd. En stor ek. Som hade växt där i många många år. Runt den kraftiga stammen fanns en bänk i trä, att sitta på. Trädet stod vid en vägkorsning, en knutpunkt där man kunde sitta och studera allt och alla som passerade genom byn. En eller två huvudgator med nedgångna hus. Det var svårt att riktigt avgöra i mörkret. Det var sen kväll men luften var fortfarande klibbigt varm. Utan gatubelysning var det bara så mycket ljus att jag kunde urskilja människors siluetter. De få fordon som passerade rörde upp dammet på vägen och jag var tvungen att skyla ögonen en stund. En man sov ett par meter bort på en bit kartong. På en grusplan med kvarlämnorna av det som en gång varit en buss.
Jag väckte snart uppmärksamhet där jag satt under trädet. Männen samlades runt mig där i mörkret. Nyfikna. Ställde frågor. Vilket land kom jag ifrån. Hur gammal var jag. Hade jag en man. Varför reste jag ensam. Jag kramade min ryggsäck hårt med ena handen. Ville inte avslöja min rädsla. Ville inte visa mig sårbar. Jag ville egentligen bli lämnad i fred, sitta tyst och höra syrsornas bakgrundsmusik. Njuta av att kunna se stjärnhimlen alldeles klart. Men samtidigt var jag tacksam över att de fanns där för jag ville inte vara ensam i en by med en eller två gator och inga ljus på natten.
De lösdrivande hundarna närmade sig också, vädrade, nosade vid mina fötter. Ett gäng med ungdomar väsnades på håll och skrämde en ko som stod och sov på vägen. Jag hoppades att dem inte skulle närma sig och se mig. Insekter, mygg, surrade under trädets grenar. Det som de unga killarna på resebyrån hade kallat en busstation var alltså i praktiken bara en tom grusplan och ett träd.
Jag var väl medveten om att jag var helt utlämnad. Om jag hade försvunnit hade ingen saknat mig på många dagar. För jag var på väg från en stad till en annan. Om männen runt trädet hade bestämt sig för att göra mig illa hade jag knappast kunnat hindra dem för de var så många fler. Men inget hände. Jag väntade. De väntade med mig i natten för att jag var en sällsam fågel i en nedsläckt by. Och jag skämdes över min rädsla. Över att jag inte kunde lita på främlingarna. Att jag ibland tänkte att de var ociviliserade vildar. När mina fördomar kom fram.

Jag satt där i en timme. Under trädet. Innan bussen kom. Försenad. Och sen klev jag på och la mig tillrätta på en brits och vaggades i natten många mil. Längs kusten söderut. Tills solen gick upp i en ny stad.