Medvind
Frekvent har jag fått beröm den senaste tiden. Ibland har jag nästan svårt att tro att det är sant. För alla de gånger som jag kämpat i motvind och aldrig fått den uppskattning som jag förtjänat. Aldrig den klapp på axeln som jag behövt som ny. Nu inser de plötsligt hur värdefull jag är. Och jag har blivit mycket bättre på att säga tack vad roligt att du tycker det istället för att förringa mig själv med nja jag vet inte jag är inte så bra på det och det.
Jag hade en dröm för ett tag sen. Jag skulle tatuera in det som var viktigt för mig, för att aldrig glömma. Aldrig bli avtrubbad som de andra. Men just nu tror jag inte att de orden behövs. Jag bär de med mig inuti i stället. Leenden och hälsningsfraser som i början av sommaren var lätt krystade och fyllda av underliggande nervositet kommer nu så lätt och naturligt. Och för första gången talar jag utan att tänka innan. Utan att regisera, censurera. Rädslan för att göra bort mig har släppt. Står i köket nu på kvällen och inser att mina resor har hjälpt mig med allt detta. Jag har växt och genom resorna har jag fått känna på hur mycket jag klarar av. Och det är mycket.
Skrapa inte under ytan
Om jag inte skrapar för mycket under ytan har jag det väldigt bra just nu. Jag trivs på jobbet och ser fram emot en nya dag varje morgon. Min kropp är lugn och tankarna snälla. Sömnen är okej och knölen som jag oroat mig för har minskat lite i storlek. Av arbetskamrater och chefen har jag fått beröm och jag tror på mig själv.
Mina drömmar brukar till viss del baseras på intryck och händelser under dagen och drömmarna som jag hade i natt var verkligen ett bra exempel på det. Det kändes inte som om jag sov utan jobbade.
I drömmen hade jag hand om en svårt cancersjuk man. Doktorn och jag satt och rondade på ett litet kontor och konstaterade att den senaste röntgen visade metastaser överallt i skelettet. Lungcancern hade spridit sig och det fanns verkligen ingen bot längre. Mannens fru och unge son satt med oss och vi pratade om hur vi skulle försöka ta hand om mannen på bästa sätt. De var ledsna förstås och jag tyckte att det kändes tungt för jag hade verkligen kommit honom nära. Det kändes nästan som om han var min egen pappa. Han var för trött för att sitta upp nu och låg i sängen i ett litet rum och slumrade.
I en annan dröm var jag i sjukhusets källare och blev ombedd att byta om vid en brits. Jag hade förvandlats till patient och skulle genomgå ERCP. En sorts röntgenundersökning där man för ned ett endoskop via munnen och magen ända ned i gallgångarna. Jag kände ångest för under utbildningen hade vi fått reda på att denna undersökning ibland kunde leda till allvarliga komplikationer. Och jag skulle bli nedsövd och tänkte på alla risker med det och hur jag under praktiken med egna ögon sett hur det slarvats med medvetslösa patienter. Bristen på kontroll kändes otäck. Jag ville veta om den läkare som skulle utföra ingrepp var erfaren eller helt ny. Helst ville jag springa därifrån för jag kände mig inte sjuk.
I tredje drömmen bodde jag tillfälligt i Berlin (tittade på foton därifrån igår). Jag hade en liten lägenhet från 1900-talets början men den var i fint skick med högt till tak och vitmålade väggar och härlig balkong. Jag trivdes jättebra i den. Även ytterdörren var gammal, tunn som en garderobsdörr i olackerat trä. Nyckeln var snirklig i järn, tung och 15 cm lång, såg ut som en medeltida nyckel till ett slott. Jag gick ut och in på ärenden ett par gånger och då fungerade låset bra. Men sen gick det plötsligt inte att låsa ytterdörren och jag var tvungen att gå ut. Så jag stod där och lirkade ganska länge och mina förnäma grannar gick förbi i den halvmörka trappen. Att inte kunna låsa ytterdörren är verkligen ett återkommande tema i mina drömmar. Och det är nog därför jag har varit uppe och öppnat dörren i sömnen ett par gånger. För att jag har drömt om att den inte var låst.
Jag sov verkligen djupt i natt. Var uppe sent och kämpade mot fysisk och mental trötthet efter de stressiga dagarna jag haft. Varje gång jag vaknade till under natten kände jag mig helt omtöcknad av trötthet. Och när klockan ringde vid tolv kändes det som om det var riktigt tidigt på morgonen.
Skavsår
Mitt största besvär just nu är att jag har skavsår i ena örat efter iPodens hörsnäcka. Det har blivit en nygammal vana att lyssna på lugnande favoritmusik medan jag somnar. Men trycket från mitt huvud har skapat en ömmande punkt i ytterörat. När jag skulle lyssna på musik på bussen imorse gjorde det riktigt ont. Jag hoppade nästan till. Och jag inser förstås vilket litet problem detta är och jag är så glad för att jag har fått perspektiv. På livet. Som jag inte hade för tio år sen eller fem. På jobbet möter jag dagligen de döende. De med smärtor som inga mediciner biter på. De som tappas på fem liter vätska ifrån buken. De med medicinlistor som upptar tre och en halv sida. De vars namn vi skriver och därefter "ingen återupplivning" med röd penna. Och gör cirklar runt. Jag ser så mycket på jobbet. Och därför är jag extra glad för det jag har just nu.
Regn
men jag känner viss brist på inspiration just nu.
Så det blir ett foto istället. Från Berlin.
Leipziger Straße en regnig kväll.
Nattliv
Mina nätter är aldrig tråkiga. Min hjärna är verkligen högaktiv och producerar långa, detaljerade drömmar som jag ofta minns på morgonen eller när jag vaknar under natten. Min kropp vill inte alltid ligga stilla i sängen. Då och då vaknar jag ute i hallen eller i köket och tänker vad håller jag på med. Kan inte minnas hur jag tog mig dit. Ett par gånger har jag förvirrat öppnat ytterdörren (och vaknat då) vilket inte känns speciellt tryggt.
Imorse (okej eftermiddags) när jag vaknade visste jag att jag hade somnat med iPoden bredvid mig igår. Så jag började leta efter den. Lyfte på kudden, vred på täcket, kikade vid fotändan, under sängen om den ramlat ned. På nattduksbordet där jag brukar lägga den och drog ut lådan. Bland kläderna på golvet. Den var spårlöst försvunnen. Jag kliade mig nyvaket i huvudet och letade en omgång till i sängen. Kanske hade den letat sig in i påslakanet. Inte där. Det dumma och bra är ju att den är så himla liten och smal. Kikade i vardagsrummet, i soffan, vid datorn, i hallen. Tillslut hittade jag den i badrummet. Dock inte på golvet utan på en låda. Oskadd. Någon hade varit uppe i natt och av okänd anledning tagit med sig den in dit. Jag brukar faktiskt alltid minnas att jag varit uppe men inte i natt. Kanske gick i sömnen.
Att jag flyttar prylar på natten har jag varit med om förut. Men det känns ibland lite läskigt när jag gör saker som jag inte kan minnas nästa dag. Som de gångerna då jag har hittat lappar bredvid sängen som jag har skrivit till mig själv under natten. Har stirrat på dem en lång stund men bara kunnat konstatera att det är min handstil, om än lite slarvig.
Och jag minns en gång när jag blev superskrämd för att jag vaknade upp fullt påklädd, i helt andra kläder än de jag hade somnat i. Plötsligt hade jag långbyxor och en kofta med en massa knappar (som jag hade knäppt helt rätt). Kläder som låg långt ned i byrån och som jag inte hade använt på ett tag. Det fanns kläder på närmare håll, på stolen vid sängen. Men, det fanns kanske en speciell anledning. Ett välgrundat motiv. Hoppas jag. Alla väl inövade rörelser, monotona saker verkar gå bra. Har hört talas om folk som kört bil i sömnen och vaknat på stora vägen. Farligt.
Jag pratar på nätterna också. Ofta. Har jag fått höra från pojkvänner och från föräldrarna när vi har delat rum under semestern. Nu i Berlin pratade jag i sömnen en natt, på svenska, sa han som hörde men inte förstod något. Säkert lika bra det. Är alltid lite rädd att avslöja någon hemlighet.
För bara ett par dar sen vaknade jag med lite torkat blod på läpparna. Trodde på något vis att det var choklad innan jag upptäckte att jag hade bitit mig i kinden och att tandavtrycken liksom syntes som små röda märken. Har aldrig sett det förut. Bara på vanlig hud. I natt har jag bitit mig i tungan, upptäckte en liten sårskorpa när jag vaknade. Aj. Det som gör mig så förundrad är att det gör så himla ont att bita sig i tungan när man håller på och äter till exempel. Jag brukar bli alldeles tårögd. Men på natten verkar jag inte märka om jag biter mig själv. Men jag brukar nästan alltid vakna när jag slår knät i väggen, vilket händer ofta. Pappa har berättat att jag sparkades jättemycket när jag var liten och låg i deras säng ibland. Han tyckte jag var jobbig.
Min sömn har varit så här orolig i ungefär tio år nu så jag har vant mig. För att se det från den positiva sidan: ibland kan det vara lite spännande på kvällen. Hur kommer natten bli? Kommer jag vakna i något annat rum? Vad kommer drömmarna handla om? Det är som om jag utforskar en del av mig själv på natten. Det undermedvetna visar sig i drömmarna. Ibland subtilt i olika teman. Men samtidigt är drömmarna ofta skoningslösa och brutala. Inte ens på natten kan jag få glömma. Sånt som jag har tänkt på hela dagen eller ältat i flera år. Jag önskar att jag någon gång kunde få fullständig vila och ro.
Converse
Min mamma tycker att jag är för gammal för att köpa denna typen av skor! Hon förknippar dem med tonåringar. Tycker att jag borde ha kommit över den perioden. Men jag har talat om för henne att när jag åker bussen till jobbet tidiga morgnar ser jag flera hippa kvinnor, mammor i 40-årsåldern som har Converse. Bruna eller vita. Man blir aldrig för gammal. Så det så.
På Converse.com kan man designa ett par egna, helt unika skor. Kostar lite extra (inte att leka med färgerna) men det går verkligen att få dem hur som helst. Olika färger/mönster på in- och utsidan om man så vill. Vilket gör det ännu svårare att välja, när man får så många alternativ. Nej, jag ska ha ett par enfärgade. Till att börja med.
Grandpa's Chair White (kolla in rullstolen i lila)
Jag provar röda skor idag i affären (och vill inte gå därifrån)
En kille som heter Joshua har rekordmånga Converse (dela med dig!)
Denna modell tycker jag verkligen är ful (bacon and egg)
På ängen
Den kvällen gick vi över lugna gator i villaområdet, bort till lekplatsen vid skogen. Vi satt på gungorna och pratade. Ritade menlösa mönster i sanden med fötterna. Log mot varandra och fnissade, åt ingenting, jag vet inte. Men att vara där ensamma var det viktigaste och vi märkte inte hur tiden gick eller hur luften sakta blev svalare. För det var inte viktigt då, sjutton arton år. Vi var nästan odödliga och fulla av lust.
Vi gick ut på ängen den natten, bortom gatubelysningens sken, in i mörkret. Följde sakta den smala stigen av torkad lera genom högt ovårdat gräs. Det var en stjärnklar natt. Och så tyst som om alla andra sov. Hela skogen runt omkring oss. Bara vi två, där i mörkret och en stilla bris. Våra ögon vande sig och snart kunde vi urskilja konturerna av allt det som fanns där. Träd och stenblock. För vi hade växt upp där och lekt där sen vi var små. Så vi visste allt och jag kände alla träd. Och det fanns en sorts trygghet i det.
I cirklar snurrade jag runt där på stigen. Som ett barn med ansiktet mot himlen och det långa håret utsläppt. Han var där när jag blev yr och vi log i samförstånd men luften började bli kylig mot bara ben. Du är så härlig, sa han till mig. Livlig och berusad av kärlek ville jag skrika ut hans namn, till stjärnorna och alla träden. Till alla dem som sov. Vi höll om varandra i mörkret, på stigen på ängen under stjärnklar himmel. Den natten. Och i hans öra viskade jag de finaste orden.
Mannen i gräset
Med cykeln brevid mig ropade jag hallå med något kraxig röst men vinden var hård och han reagerade inte. Ställde ifrån mig cykeln och närmade mig försiktigt. Han hade ljusblå jeans och en mörkblå kofta. Såg ut att vara i 60-årsåldern, ganska välvårdad. I handen hade han ett par bilnycklar. Den tjocka tröjan gjorde att det var svårt att avgöra om han andades men efter ett tag såg jag hur bröstkorgen höjde sig. Jag stod lutad över honom där han låg i gräset och ropade igen. Hallå. Efter ett par sekunder öppnade han sakta ögonen. Hur är det med dig?, frågade jag. Jag är trött, mumlade han så att jag bara uppfattade det sista ordet riktigt tydligt. Han lät lugn och inte alls arg. Jag ville fråga honom om han hade varit på puben men jag ville inte förnärma honom ifall att han inte var berusad. Men det var det jag misstänkte. Jag ville bara kolla så du inte var sjuk, sa jag förklarande, varför jag hade stört honom. Han öppnade ögonen lite halvt igen. Det är jag inte, tack för din omtanke, svarade han lugnt och det lät verkligen som om han menade det. Något i hans röst fick mig att tänka på min farfar när jag backade därifrån. Min farfar som aldrig låg berusad i gräset men som läste sagor för mig när jag var liten. Hans röst var så kärleksfull. Jag tog min cykel och gick hem men det kändes absolut bra att ha stannat till och pratat med honom.
En eftermiddag i Amsterdam när jag skulle parkera min hyrda cykel vid en bro såg jag en man som låg bakom ett elskåp och sov på asfalten. Jag kunde se på hans kläder och allmänna status att han var en missbrukare eller hemlös. Men han låg mitt i stan, mitt på dagen och på gatan passerade massor av människor. Jag var tvungen att kolla att han andades innan jag kunde gå därifrån och jag stod bredvid honom en minut eller två. Han var helt utslagen och märkte inte av min närvaro och det tråkiga är ju att han säkert spenderar många dagar och nätter så. På gatan.
Utflykt
När jag var liten pratade pappa om att bilen får helt andra vägegenskaper när den är fullastad inför semesterresan eller har takbox. Idag konstaterade jag att en cykel får helt andra vägegenskaper med en trekilos vattenmelon i cykelkorgen...
Djurliv
Det har blivit en del Tv-tittande nu när jag varit sjuk. Såg en fascinerande dokumentär på Animal Planet om surikater, ett kattliknande däggdjur som lever i stora grupper i Namibias öken. Väldigt söta och aktiva små djur. Har även sett första säsongen av serien Weeds. Tyckte första avsnittet var lite knepigt men sen föll jag pladask för serien och dess svarta humor. Säsong två börjar imorgon på Tv3.
Feber
Ställde väckarklockan och gick upp tidigt för att ringa vårdcentralen. Möttes dock av en telefonsvarare som meddelade att alla dagens akuttider var bokade och att man kunde försöka igen (dvs imorgon bitti) eller besöka akuten. Gick och la mig och sov ett par timmar till. Känner mig betydligt lugnare idag. Ska nog ringa imorgon igen. Men samtidigt vill jag bara strunta i det och vänta tills/om/när knölen växer och kontakta någon då. Men det är precis den strategin (vänta och se/ignorera symtom) många av de patienter som jag vårdat har följt. Ofta med dåligt resultat.
Vaknade upp på eftermiddagen förkyld och febrig. Hade inte känt så mycket tidigare på morgonen så jag blev överraskad att det dök upp så snabbt. Och jag trodde på något vis att det skulle bli bättre efter ett par timmars vilande och att jag då skulle orka cykla iväg och handla. Men jag överskattade min energinivå, märkte jag så fort jag reste mig från soffan. Så det har blivit en lugn dag trots det fina vädret.
Symtom
En gnagande oro som jag burit på i ett par månader har aktualiserats igen. Kan inte låta bli att tro det värsta. Att jag är allvarligt sjuk. Känner mig så patetisk som oroar mig. Vore så lätt att säga till sig själv att det bara är inbillning om inte symtomen fanns där rent fysiskt. Men det kan ju lika gärna vara något annat, något helt ofarligt. En knöl behöver inte betyda döden. Men det är hela grejen med att söka hjälp. Jag vill inte, vill lösa saker själv som alltid. Vara stark. Är rädd för att de ska tycka att jag tagit upp deras tid i onödan. Att de ska skratta åt mig efteråt i fikarummet. Min utbildning och insiderkunskap är bara i vägen. Det är den som göra att en del av mig anser att jag borde kunna diagnostisera mig själv. Som om kunskap skulle kunna förändra fakta. Jag kan inte låta bli att söka på nätet, läser om symtom och incidens för att motbevisa mig själv. För att se hur ovanligt det är för någon i min ålder osv. Men jag tror att det ofta får motsatt effekt. Ger mer bränsle till elden. Det stämmer ju in på mig. Och det också. Och har jag inte haft... Vet inte vad jag ska göra. Har sagt till mig själv länge att söka hjälp om jag oroar mig så mycket att det upptar flera timmar om dagen. Som vanligt: det största hindret i min väg är jag själv!
Min tanke var att om jag skriver det här kanske känslorna lägger sig lite för ikväll iaf.
Otrygg
Åkte spårvagnen förbi den nattöppna akutmottagningen. Först såg jag en stor polisbuss slarvigt parkerad på trottoaren. Sen fem polismän som höll fast en ung man, nedbrottad på mage/sida på marken. Ett svart föremål låg bredvid honom. En sköterska inifrån akuten stod två steg bakom och såg på. Vagnen passerade så snabbt att jag inte hann se alla detaljer. Misstänker att det handlade om en våldsam patient, någon som viftat eller hotat med vapen. Påverkad. Sånt händer säkert varje natt här i storstan. Bara det att jag inte ser det.
Det har regnat lite idag och blåst men nu på natten var det ändå varmt. Till och med enligt min hårda standard. Jag som alltid alltid är frusen hade nu jackan och sjalen kvar över armen hela vägen hem. Kan inte minnas när det hände senast. 16 grader ute just nu.
Jag brukar inte vara speciellt rädd när jag går från hållplatsen och hem nattetid. Men nu, nyss, var gatorna oroväckande folktomma och inga bilar passerade heller. Och alla buskage längs vägen, alla skuggor. Tankarna växte. Mina steg bestämda, snabba. Målinriktade. Nödfallsplaner i huvudet, om ifall att. Det var ödsligheten och tystnaden som skrämde. Det kändes som om jag var den enda människan kvar i hela staden. Jag brukar inte vara rädd. I Berlin kände jag obehag någon gång sent en natt, var tvungen att passera under mörk järnvägsbro. I Amsterdam kände jag det aldrig. Jag kände en stor (falsk?) trygghet när jag gick längs kanalerna hem. Staden var så vacker och det var så mycket som jag ville säga, tänka, skriva. Om natten. Aldrig var jag rädd där.
Berlin & Amsterdam
Smärtsam dröm
Har regnat kraftigt sen jag vaknade. Iskalla händer men jag börjar nog vänja mig vid det här. Ute i hallen ligger kläder och prylar på golvet osorterade. Tiden går så fort när man sover länge. Men jag har semester.
Drömde mycket och detaljrikt även i natt. Jag gick nära hamnen i staden i ett annat land. Skulle korsa järnvägsspår. Elledningar med högspänning hade lossnat från sina fästen över spåren och fallit ned. Ett tiotal människor hjälptes åt att hålla upp ledningarna i väntan på räddningstjänsten, så att inte någon skulle få ström i sig och skadas. Med sträckta armar höll de dem svarta, gummiisolerade rören upp i luften, bort från marken. Det var vackert på något vis, det mönster som dem bildade. Som pelarna i ett cirkustält. Jag skyndade lite kutryggig där under. Tänkte att om jag bara inte kom åt något skulle det inte vara farligt.
Men halvvägs igenom kände jag hur det brände till på min högra fot. Jag såg att jag inte nuddade något men strömmen liksom drogs till mig ändå. Hoppade som en röd liten blixt i luften, i slow motion så att jag hann se den i ögonvrån. Bortanför det farliga området stannade jag till på den soliga trottoaren och drog ned strumpan på höger fot. Där på fotryggen hade huden brännts bort på ett område stort som en femkrona och smärtan var riktigt intensiv. Huden var svedd och sotig, sårkanterna krulliga av hettan. En riktig brännskada konstaterade jag. Vaknade av att jag gned min fot.
Jo och i drömmen bläddrade jag i mitt pass och upptäckte chockad och förvirrad att en av sidorna var stämplade med "terminally ill". Jag var döende.
Lutning
men då vardagsrummet börjat luta kraftigt
tror jag att det är bäst att jag förflyttar mig till sängen
innan jag ramlar av den här stolen eller kräks.
Igloo
Det regnar ute och min lägenhet är kall som en igloo. Kallare än vintertid. Dubbla mysbyxor, strumpor, filtar, allt. Elementen är avstängda, tydligen, för det är ju sommar. Kanske vänjer jag mig snart.