Louisa

Jag var arg när jag gick ned till havet. Utan att jag letat efter det dök det upp på Internet. Fotot av en person som jag inte haft kontakt med på över tio år. Och alla minnen kom tillbaka blixtsnabbt. Ilska och ledsamhet. Känslan av maktlöshet. Alla frågor varför? Kanske hat. För att han var med när förfallet började och såg. Men stod tyst och tom. Min kropp fylldes med energi och jag skyndade ned till havet och berget på udden. Jag ville krossa alla de vackra snäckorna på stranden. Och hela vägen dit ältade jag, alla minnen, alla händelser. Alla år som gått. Hur jag har kämpat varje dag och jag ville att han skulle veta det. Hur jag har försökt glömma.

Men så fort jag gick uppför berget, över småsten, på stigen under gröna grenar. Då bleknade ilskan och på toppen av berget mötte jag havet. Det mörkblå havet. Solen glittrade i vågorna och utsikten var precis lika vacker som för ett par dagar sen. Och mina tankar på det gamla försvann. Faktiskt. Som ett trolleri. Och jag satt där uppe och vinden lekte med mitt hår och solen sken precis lagom varmt mot min rygg och mot min kind. Om ett par timmar skulle den gå ned bakom de högra träden. Ett par vita segelbåtar passerade ute på fjärden och jag hörde hur linorna smattrade mot masten, i vinden, som vacker musik. Tisdag kväll i slutet av maj och jag var helt ensam där. Vilken enorm lyx. Hela havet framför mig. För mig själv.

På stranden bland snäckorna och tankarna var fortfarande snälla. Jag klev försiktigt över dem och satt sen ned på den platta stenen. Huvudet nästan tomt. Ren njutning. Här och nu. En vindstilla vik vid havet. Ett par änder simmade förbi, långsamt. Honan kallade hela tiden på sina tre fjuniga ungar. Hanen efter, vaktande. Det var så skönt att sitta där och glömma bort sig själv. En timme passerade utan att jag en enda gång tittade på klockan. Och jag tänkte jag ska gå hit varje gång i sommar när jag har det jobbigt. När jobbet gör mig stressad. Jag ska komma hit och glömma allt. Jag hoppas att det blir så.
Sen gick jag hemåt och jag frös inte trots att vinden var hård från norr. Och nu några timmar senare känner jag mig fortfarande lugn. Helt lugn i kroppen och de onda tankarna håller sig på avstånd och jag hoppas att imorgon blir en bra dag. För jag har kommit så långt nu.

                                

I det lilla rummet låg jag avklädd på den mjuka britsen, inlindad i gröna frottéhanddukar. Vant avslappnad med slutna ögon. Den dämpade belysningen och den rogivande, instrumentala musiken tog mig med långt bort och jag märkte hur min andning blev allt djupare. Hennes lena händer mot min hud och över spända muskler. Inlagrad stress löstes sakta upp. I denna tidlösa, varma kokong ville jag stanna hela dagen och bara njuta. Men en underlig känsla fångade mitt intresse. Jag insåg snart att det var hennes gravida mage mot min hjässa som jag kände. Ett lätt tryck när hon stod över mig, sträckte sig för att massera från axlarna, längs med ryggraden ända ned till svanskotan. Jag log för mig själv och undrade om fostret också märkte något. Där inne. I sin kokong. Det märkliga, tyckte jag, var att magen var så mjuk. Mer lik en kudde än någon kroppsdel som jag tidigare varit helt nära. Den fjädrade tillbaka. Jag har faktiskt aldrig lagt handen mot en höggravid kvinnas mage men jag önskar att jag en dag får chansen att känna hur det är.

Redovisningar har i många år varit min stora skräck. Jag har till och med funderat på att hoppa av flera utbildningar för att bara blotta tanken på att prata inför andra gjort mig så enormt ångestfylld. Så kände jag faktiskt senast i september förra året när terminen precis börjat. Nu känns det betydligt bättre.
Minns vad jag tror är en av mina första redovisningar. Gick i lågstadiet och vi skulle klippa ur en artikel från en tidning och presentera den inför klassen. Inget avancerat, bara en kort resumé. Kanske ett par minuter. Vi var ju inte så gamla då. Men jag minns hur jag kände en stor klump i magen redan när jag fick reda på uppgiften. Dock var det innan jag fick riktiga problem så det var nog vanlig förväntansångest.

Ett annat minne är från mellanstadiet. Fyran tror jag. Det måste ha varit i historia. Min grupp skulle redovisa vårt arbete, om Vikingatiden. Jag hade lärt mig hela texten till en runsten utantill (på fornsvenska) och jag var så stolt över det. Gick hemma och övade. Jag var den duktiga flickan. Men sen när jag stod där framme inför de andra blev jag så nervös att alla ord försvann ifrån mitt huvud. Allting som jag hade lärt mig. Det var en läskig känsla. Tror att det var första gången det hände. Jag minns att jag var tvungen att läsa det mesta innantill och det kändes som ett stort nederlag för mig. Jag fick ju inte visa att jag kunde.

I högstadiet och gymnasiet blev det mycket, mycket värre. Vill inte älta det nu, hur fruktansvärt det var. Även på universitetet var det inte lätt men ändå lite bättre. I en ny stad med nya klasskamrater. En ny början. Men det är nog först de senaste två åren som jag har märkt en viss förbättring. En tydlig skillnad. Idag efter redovisningen kände jag mig knappt ens lättad för att jag hade räknat med redan innan att det skulle gå bra. Har inte reflekterat över det efteråt heller och det känns faktiskt som att jag nedvärderar min prestation. Den enorma förbättring som helt är min egen förtjänst.

I september var jag så rädd att jag vill vända om och springa ut från klassrummet när redovisningarna kom på tal. Jag ville strunta i allting. Men någonstans på vägen blev det lite lättare. Kanske för att jag har lärt känna personerna i rummet bättre med tiden (och därmed deras svagheter). Eller för att mitt självförtroende förstärkts en hel del genom all positiv kritik under praktiken. I april var det dags för den största redovisningen under hela utbildningen. Kvällen före kände jag mig så laddad att jag till viss del såg fram emot nästa dag. Så har jag nog aldrig känt förut. Bara det är ju ett gott tecken. Jag var nervös när jag väl stod där framme och munnen blev alldeles torr men till nittio procent gick det bra och efteråt var lättnaden nästan obeskrivligt stor.

Ikväll inser jag hur långt jag verkligen har kommit. Det är bara två veckor kvar på utbildningen nu och två redovisningar återstår och jag oroar mig inte alls för dem. Inte det minsta. Jag vet att dem kommer gå bra. Säkert inte perfekt men tillräckligt. Min oro och ångest inför en redovisning ligger idag på vad jag skulle klassa som en normal nivå, kanske till och med därunder. I alla fall är det inte längre en patologisk rädsla.

Det jag ville berätta om: redovisningen idag. Att stå där framme och göra något spontant. Att inte få reda på uppgiften innan, att inte kunna öva kvällen före. Det absolut värsta för mig. Förut. Jag minns ett par skräckexempel från gymnasiet när allt blev totalt fel. Inte älta nu men spontanitet har aldrig varit min starka sida. Men idag, där framme inför dem andra. Jag pratade och fann orden och hade ögonkontakt med åhörarna som om jag inte hade gjort annat i hela mitt liv. Som om jag var gjord för det här. Som om jag älskade att höra min egen röst och få allas blickar på mig. Just då fanns inte en enda svettdroppe på min kropp. Inte den minsta darrningen i benen eller svaghet i rösten. Det var den perfekta redovisningen för mig. För att låta superlöjlig; det var så nära fullkomlighet som jag kommit (i den situationen).

Aldrig, aldrig under de senaste tolv, fjorton åren har jag vågat hoppats på att det skulle kunna kännas så här igen. Nej, jag har nog inte själv förstått hur långt jag har kommit. Så jag begär inte att någon annan ska förstå det heller. Hur stort det här är. Men jag hoppas att någon ändå är glad för min skull.

Idag var jag på sjukhuset och blev gipsad. Av en klasskamrat. Jo vi fick träna på varandra och det var en väldigt skojig och lärorik timme. Tror att vi alla uppskattar de praktiska momenten under utbildningen som tyvärr är ganska få, förutom den långa praktikperioden. Jag har aldrig haft gips tidigare så det var intressant att få känna hur tungt det var. Vi gipsade varandras underarmar, låtsades att vi hade handledsfrakturer. Efteråt klippte vi så klart bort gipset. Vi blev även visade en såg som man använder för att ta av cirkulärt gips. Den såg väldigt läskig ut med öppen, snurrande klinga. Men tydligen är det ingen som helst risk att man sågar ned i patienten, upplyste läraren om. Sågen känner av det på något vis vilket känns lite betryggande. Men många patienter, inte minst barn, blir rädda när de ser en sån såg närma sig. Det skulle nog även jag bli.

Vaknade 05 imorse och kände mig med ens helt klarvaken. Min första tanke var att jag önskade att jag fortfarande hade praktik. Mer än gärna hade jag gått upp vid den tiden om bara gröna kläder och instrument av glänsande stål hade väntat på mig. Jag längtade. Riktigt hungrade efter mer erfarenhet. Men tyvärr, ännu en skoldag och klockan ringde kallhjärtat klockan 07. Grupparbete. Lite mindre lidande än i förra veckan men det beror nog på att vi snart är klara och de flesta diskussionerna avklarade. Dock jätteintressant föreläsning i traumatologi. Slutade 18.

Mitt hopp går upp och ned. Ibland har jag en stark övertygelse om att allting kommer att ordna sig, att jag kommer att få drömjobbet och börja må bättre. Men sen kommer ofta tvivlet igen, timmar eller dagar senare. Oroliga nätter, det bultande hjärtat och rädslan varje gång telefonen ringer. Varför skulle dem vilja ha mig? Hur ska det här gå? Kommer det bli som förra sommaren och sommaren innan dess? Den som lever får se.

               

Har den lilla flugan drunknat?
                                         

Det finns en mening bakom allting. Även grupparbeten. Det är nyttigt att lära sig att samarbeta med andra människor. Att lyssna på varandras åsikter. Att ta gemensamma beslut. I teorin alltså. Verkligheten blir ofta annorlunda. Några engagerar sig mer än andra. Några leker med mobiltelefoner, ritar cirklar, filarna naglar, pratar om annat eller lyser med sin frånvaro. Jag har mer än en gång fått ta på mig ledarrollen för att vi ska få något gjort. För att vi ska hinna klart innan deadline. För att jag inte kan komma undan min känsla av ansvar och annars dåliga samvete.

Vi har haft roligt också det ska jag inte förneka. Jag har haft tur att hamna i grupper med genuint trevliga människor. Vi har tagit små pauser då vi pratat om jobb, familj, drömmar och framtiden. Vi har upptäckt många likheter och nya sidor hos varandra. Jag har skrattat mer de senaste veckorna än vad jag har gjort på flera år. Det är härligt att skratta med någon, inte åt någon. Och jag tror att det gagnar samarbetsförmågan att lära känna varandra som individer och inte bara på det strikt skolmässiga planet.

Men. Jag har som vanligt upplevt en hel del frustration i tysthet. Över en del klasskamraters oengagemang och uppenbara brist på ansvar. Jag försöker påminna mig själv om att vi är olika. Alla har inte känslan för språket, för de rätta formuleringarna. För skrivregler och referenser. Alla har inte lika lätt för att granska vetenskapliga artiklar på engelska och fånga den röda tråden. Alla har inte lärt sig att man inte får kopiera en text från en bok rakt av och ange den som sin egen!! Jag måste visa ödmjukhet och i tysthet ta ett djupt andetag när vi inte kommit någon vart på tjugo minuter. Men det är synd att så mycket av min energi och tankekraft ska behöva gå åt till att förklara sådant som borde vara självklart när man skriver ett arbete på högskolenivå. Vi har till och med fått ett häfte med anvisningar hur vi ska skriva men det är inte alla som förstår och diskussionerna blir ibland långa.

Nu minns jag så väl varför jag absolut ville skriva min c-uppsats själv medan de flesta andra ville ta hjälp av varandra. Tanken på tio veckor av det jag nu genomgår var för mycket. Även nu önskar jag att jag kunde få göra hela vårt grupparbete själv. Det skulle gå mycket fortare, bli mer enhetligt och jag skulle få det precis som jag vill. Egoistiskt kan tyckas men jag lider av att behöva sätta mitt namn på något som jag inte är nöjd med. På ett arbete som i värsta fall är skrivet på ett språk som jag växte ifrån någon gång under mellanstadiet. Mitt stora kontrollbehov är bara i vägen nu och jag försöker verkligen sänka mina krav. Ett grupparbete kan inte bli perfekt.

Myggor gillar mig. Eller så gillar dem buskarna utanför mina fönster och min solvarma altan. När de väl tagit sig in smyger de sig ljudlöst på mig under natten när jag sover. Det var igår jag märkte att jag hade två myggbett mitt på magen. Underligt ställe. Lite senare började det klia misstänkt baktill på höger axel och i spegeln kunde jag räkna till femton stycken myggbett, alla inom ett kvadratdecimeterstort område. Den lata myggan har väl stuckit mig och sen flyttat sig en halvcentimeter och stuckit igen och hållit på så tills den var mätt och nöjd.
Det brukar annars vara mina fötter och ben som blir bitna eftersom de är de delar som oftast hamnar utanför täcket under natten. För någon vecka sen hade jag fem stora bett på ena fotknölen. Men dem kunde jag möjligen ha fått när jag gick i skogen. Sällan tar jag myggen på bar gärning. Men igår kväll när jag gick hem från bussen kände jag att jag blev biten i hårbotten och nu har jag två kliande knölar där. Tack. Kanske borde jag sätta upp ett myggnät över sängen. Sommaren har inte ens börjat.

Nu är det maj och i denna månad kommer jag ta min examen. Lite läskigt känns det nu. Året har gått så fort. Jag undrar om jag i framtiden kommer läsa något annat på universitetet eller om det här blir sista gången i livet som jag kan kalla mig student. Sjutton år i skolan totalt. Känns lite vemodigt när jag tänker tillbaka.

Jag har deklarerat via Internet i år. Gick väldigt smidigt. Brukar ringa annars. Glad över att jag kommer få tillbaka hela 7960 kronor. Nästan åtta tusen. För dem pengarna kan jag resa långt bort. Det finns så många platser som jag skulle vilja besöka. Tyvärr är det oftast tiden snarare än pengarna som ställer till problem för mig. Kan ju inte börja ett nytt jobb med att säga att jag vill ha ledigt två månader i höst. Tror inte att det skulle uppskattas. Kanske blir det en kortare resa under sommarens lediga veckor.

Ps. Ett nytt bett på överarmen och två på foten ger totalt 22 myggbett just nu. Kanske inte personligt rekord men i alla fall årsbästa...