Siffror

Han är en sån som somnar inom en minut. Jag är avundsjuk på det. Vi kan ligga och gosa och han rör sakta med fingrarna i mitt hår. I nacken. En gäspning och sen blir hans arm så tung. Ryckningar i benen, andetagen långsammare och pulsen lika så. Jag känner den genom hans hud, genom min hud. Försiktigt reser jag mig upp på ena armbågen och tittar på hans slutna ögon. Kan till och med stryka undan en slinga brunt hår från hans panna. Men han vaknar inte. Så jag viskar god natt och lägger mig ned. Kryper ihop bredvid honom.

Varför kan jag fortfarande känna mig så bottenlöst ensam i ett rum fullt av människor? Kommer den känslan någonsin försvinna helt? Jag kan inbilla mig att de andra har en osynlig samhörighet. Medlemmar av en exklusiv klubb. Att de hör ihop och jag är en felslipad pusselbit. Som aldrig kommer passa in. Jag inbillar mig att deras blickar granskar mig, ser under tyget på mina kläder. Att de viskar om mig när jag går och att de tystnar när jag kommer.

Vi vaknar båda två efter någon timme och då säger han att jag har gnisslat tänder. Riktigt högt så att han inte kunde somna om. Jag ler lite för mig själv i mörkret för jag är ju en sån som inte sover stillsamt. Och jag tror att han börjar förstå för jag berättar om mina många drömmar när han ber att få höra. Den censurerade versionen förstås.
Vi vaknar igen och han säger att jag pratat i sömnen och jag har ett svagt minne av det. Att det var något som jag ville säga honom, bara det att han sov. När vi lagt oss till rätta igen somnar han före mig. Förstås.

Ibland kan en idé verka bra från början, på långt håll. Som en uppenbarelse. Jag har haft många genom åren. Ofta när jag ska sova, när medvetandet passerar från ett stadium till ett annat. Då kan jag sätta nya mål, som blir huggna i sten. Det är bara det att det är så svårt att veta när man ska sluta. När gränsen är nådd. Det är lätt att flytta fram, skapa nya mål och bli ännu bättre. Strävar inte alla efter perfektion? Ett sorts tunnelseende kanske tills den dag då man tittar upp och märker hur de andra kastar långa blickar. De ställer frågor med tydlig undermening, ler nervöst eller håller diskret avstånd. Eller kanske inbillar jag mig.

Han är trött efter jobbet och snuvig när jag ringer. Säger att han saknar mig men jag har förbjudit oss att ses tills vi både är helt friska. Han förstår. Han frågar hur jag sovit i natt och vi pratar täcket åt fel håll och fragment av drömmar. Det är så mysigt att sova tillsammans, säger han drömmande. Man ligger så nära. I natt låg vi inte så nära, måste jag protestera. Jo men jag flyttade mig nära dig varje gång jag vaknade, säger han till sitt försvar. Inte tillräckligt, vill jag säga men det låter så hårt, som om han har gjort något fel. Så jag säger att jag önskar att han lagt sin arm om mig, då i natten. Jag ska göra det nästa gång, svarar han lydigt. Men jag har ändå känslan av att ingen någonsin kommer komma tillräckligt nära. Att det alltid kommer finnas det där stora tomrummet i mellan.

Det enda som är sant är bokstäver och siffror. Så kanske inbillar jag mig inte längre.


TumpanVas

Smittad

Jag är sjuk, lite ynklig. Tycker nog lite synd om mig själv också. Kanske får man göra det ibland. I natt sov jag nästan igenting, bara vände och vred. Ville somna men febern gav mig ingen ro. Jag försökte tänka positiva tankar som att feber är bra. Feber betyder att min kropp bekämpar de elaka inkräktarna. Men det hjälpte inte. Och sen kom drömmarna. Jag drömde att jag ringde till mitt jobb och sa att jag var sjuk men de sa att jag var tvungen att komma dit ändå. Att de inte klarade sig utan mig, att allt skulle falla samman utan mig. Så jag tror att jag tog mig dit men det vara bara lidande. Jag drömde att jag blev jagad genom en skog, hoppade utför ett stup och klättrade över taggtrådsstängslet till en övergiven gård. En liten flicka i vit spetsklänning följde efter mig som ett spöke. Jag drömde att jag var i vårat gamla hus. Där jag växte upp. Mitt barndomshem. Jag var sjuk även i drömmen och jag vaknade förvirrad i sängen i mitt gamla rum. Jag visste att det måste vara en dröm för det bor ju andra människor där nu.

Det är mitt eget fel att jag är sjuk nu. Jag gjorde ett val. Han kom hit i fredags, hängig och förkyld. Men vi var tvungna att träffas för längtan var så stark. Han ville inte kyssa mig, sa att jag skulle bli smittad. Men jag var så säker på min sak. Jag är en sån som sällan blir sjuk, sa jag bestämt. Mitt immunförsvar är jättebra. Dessutom struntar jag i dina bakterier, jag vill ju ha dig. Jag längtade efter hans mjuka läppar och han gav efter förstås, lät sig kyssas. Nu efteråt tänker jag att det kanske inte spelade så stor roll. Vi låg ju tätt intill hela natten och jag kan lika gärna ha blivit smittad då. Eller natten efter. Mina symtom kom som ett brev på posten natten mot måndag.

Igår jobbade jag trots att jag inte var i form. Själv tyckte jag inte att jag var så dålig att jag kunde stanna hemma med gott samvete. Men jag var glad över att jag fick de enkla uppgifterna för det enda jag tänkte på hela dagen var hur eländig jag kände mig. Totalt självcentrerad. De sa till mig att jag såg trött ut men jag svarade som jag brukar göra; jag blir sällan sjuk. Ett naivt förnekande? Jag har nog svårt att acceptera att jag inte är odödlig, perfekt. Att vara hemma från jobbet känns fortfarande som ett litet misslyckande för mig. Mina föräldrar var precis likadana. Det handlar väl om kontroll. Jag har svårt att släppa på kontrollen. Ha sa till mig i telefon igår kväll om du är sämre imorgon måste du stanna hemma, lova mig det. Och jag tänkte på dem orden i natt när jag vände och vred. Det kändes lite lättare idag att vara hemma sjuk, som om någon gett mig tillåtelse. Att vara liten och ynklig. Jag behöver inte vara stark i allt.

Ludd

Pappa träffade specialistläkaren i veckan. Undersökning och mycket information, pappa hade svårt att ta till sig allt. Läkaren såg allvarlig ut, rapporterade pappa till mig efteråt, och sa att han hade sett "ludd". Pappa frågade vad luddet kunde vara men läkaren svarade ganska undvikande. Men jag tror att pappa förstår själv, att ludd kan vara något farligt. Jag ser olika former av ludd varje dag på mitt jobb bara det att vi kallar det tumör.
Läkaren skrev en remiss för ytterligare undersökning och biopsi på sjukhuset men det kan ta några veckor. Jag tror att pappa börjar bli rädd nu. Kanske ångrar han att han inte sökte för sina symtom tidigare. Jag har tjatat på honom i flera månader, kanske år. Jag vill inte att han ska bli som dem patienter som jag träffar, obotliga. Dem som har förnekat, nonchalerat, varit rädda. Jag vill ju inte att det ska hända oss.

Pappa säger att frågorna dök upp efteråt, när undersökningen redan var över. Han vill inte vänta, våndas, många veckor till nästa besök. Han skrev ett mail till läkaren med några frågor. Pappa är alltid så noggrann och ordentlig. Han skickade utkastet till mig först så att jag skulle få granska det och göra ändringar. Det var då jag insåg att pappa verkligen var rädd. För mailet var fullt med stavfel. Min pappa stavar inte fel, han har aldrig stavat fel. Det var då det började göra ont i mig, någonstans djupt inne i magen. För pappas skull.

Mamma har också träffat en specialist men det var för två veckor sen. Hon var duktig och sökte hjälp för symtomen med en gång. Jag behövde inte alls tjata på henne lika mycket. Hon gräver inte ned huvudet i sanden så som pappa gör. Och farfar gjorde.
Mammas doktor skrev också en remiss för vidare undersökning och provtagning. Hon väntar också på det.

Pappa väntar. Mamma väntar. Jag väntar.


Re: 2 jan 2008

Variationer

Det är sen natt och jag har fastnat framför datorn. Letat information i ett par timmar om ämnen som jag tycker om. Är inte alls trött och sängen lockar inte. Fryser redan nu påklädd och invirad i lila filten. Vill inte klä av mig och krypa ned mellan svala ensamma lakan. Så många drömmar och uppvaknanden i natt, vill inte återuppleva.

Det är tyst ute trots att det är en storm på väg. Vilda vindar för någon timme sen och något slog mot fönstret. Men nu stillhet och alla andra hus är mörka. Jag har tänt några stearinljus så att det inte blir helt becksvart inne om det skulle bli strömavbrott, som de varnat för. Men det blåser alltså inte ens just nu.

Har varit jättetrött under veckan. Långa dagar och mycket ny kunskap. Det ständiga mörkret, kan inte minnas att en vinter någonsin varit så grå och mörk. Men det har den säkert, bara det att jag redan glömt. Ibland känns det som om mitt liv endast består av äta, sova, jobba. Mönster som återkommer hela tiden. Tycker så mycket om mitt jobb men jag känner dåligt samvete för att det tar all min kraft. Jag orkar inte ta tag i saker som jag egentligen vill. Som att ringa det där samtalet till en vän.

Konstigt hur min sinnesstämning pendlat upp och ned den senaste tiden. Ibland känner jag mig riktigt positiv, stolt över mig själv. Jag är duktig, jag är trevlig, social. Jag vill så mycket, har planer och ambitioner. Men så finns också tvivlet där, rädslan och negativa tankar. Jag är inte tillräckligt bra, utan ganska misslyckad egentligen. Önskar att jag vore helt perfekt, som så många gånger förr. Små små saker, får mig ur balans. Får mig att minnas det som varit, får mig att gräva ned mig i det negativa. Idag har jag mest varit sån, som grävt ned mig.

Det positiva är att min magkatarr är bättre. För första gången på tre fyra år kan jag äta apelsiner utan att genast behöva vika mig dubbel av magsmärtor. Ett stort framsteg och jag funderar på att sluta med medicinen nu. Eller trappa ned dosen i alla fall.

Nu i natt när jag satt och läste saker, kom jag till en sorts insikt. Det låter så enkelt, så självklart men. Att problem kan manifestera sig på så många olika sätt. Genom livet. Att mitt beteende nu är en form av det jag gjorde för ett par år sen och ytterligare en form av det som pågick för tio år sen. Femton år sen. De är bara variationer av samma tema. Och det är skönt att jag förstår det äntligen. Jag tror det kan hjälpa mig. För ibland inbillar jag mig att jag blivit fri från så mycket, att det som händer nu är ett isolerat problem. Jag ljuger för mig själv. Och för andra också när de kommer mig på spåren. Men jag känner mig faktiskt glad, nu i natten. Och hoppfull att det finns en lösning för sånna som mig.

Släktdrag

Vi är så skrattretande lika i min familj. Vi döljer våra problem för varandra. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Vi vill inte oroa någon, vi vill inte visa oss svaga. Jag tog efter mina föräldrars beteende såklart. Jag blev likdan. Psykologerna har suttit där och analyserat, vridit och vänt på mina ord. Kanske har det hjälpt mig lite, att förstå.
Så nu står mamma framför mig i min hall ikväll och berättar nästan med skamsen blick om symtom hon har haft en tid tillbaka. Och jag tänker att det är så typiskt henne, typiskt oss. Jag minns den gången för två år sen då jag reste i främmande land i ett par månader. Jag ringde hem och skrev mail regelbundet men det var först under mina sista resdagar som hon vågade berätta. Om problemen hon haft och undersökningen hon skulle genomgå dagen innan de skulle möta mig på flygplatsen. Hon ville liksom erkänna något som hon dolt för mig i många veckor. Tror att det var lättare för henne att säga det över telefon. Alla känslor blev mycket starkare när vi var ifrån varandra och våra samtal mer ärliga. Hon sa att hon inte ville att jag skulle oroa mig när jag befann mig så långt borta. Jag vet, för jag är likadan. Vill inte heller oroa och därför håller jag så mycket för mig själv. Pratar aldrig om min störda sömn eller alla mediciner. Dem vet förstås men vi är så bra på att låtsas. Hela familjen.

Så mamma står där och väntar på min reaktion och jag tänker att det kan vara allvar. Klassiska symtom på något allvarligt och meningar från en lärobok, en föreläsning eller ett fall på en tenta, passerar förbi. Jag tänker cancer. För jag kan inte bortse från alla de människor, i alla åldrar, som jag dagligen möter. Som gemensamt har att dem har gått för länge med sina symtom. Förnekat. Av rädsla, okunskap eller en miljon andra orsaker, har de inte sökt hjälp i tid. För en del är det redan försent och jag går omkring med cancerceller under skorna. Hela tiden.
Mamma pratar själv om att kontakta en läkare igen och jag har lovat hjälpa henne forska lite i det. Vill att hon ska gå till en privat specialistmottagning så hon slipper vänta fyra veckor med att få tid på vårdcentralen, där dem ändå inte svarar när man ringer. Men ikväll är vårt samtal så färskt, här hemma i min hall och jag kommer oroa mig i natt tror jag. Imorgon är jag uppsatt på en femtimmars canceroperation och jag hade tänkt att sova riktigt gott, för att samla kraft både mentalt och fysiskt. Nej min mamma har säkert inte cancer. Jag tänker inte sörja i förväg, men alla tänker ju det drabbar inte mig.

Återbesök

Var ledig idag och hade gärna sovit till tolv men jag hade fått en svårfångad läkartid och gick alltså upp före sju för att vara på plats vid åtta. Det var inte mycket fok på gatorna i stan så dags. Några stycken som cyklade eller gick till jobbet. Men i vanliga fall har vi på sjukhuset redan hunnit arbeta en timme och en kvart vid den tiden.

Har alltid en gnagande rädsla i maggropen varje gång jag ska till henne. Är rädd att hon ska säga nu räcker det, nu tänker jag inte skriva ut fler, nu måste du sluta. Men hon sa inte det denna gång heller. Och jag tycker om henne så mycket för det. Har gått där i fem sex år och vi känner liksom varandra nu. Pratar ofta om våra yrken. Hon kallar mig kollega vilket jag ofta har lite svårt för.
Hon blev inte arg för att jag höjt dosen på egen hand. Jag inflikade att jag har läst i FASS att det ju är normaldos. Hon log för sig själv och sa jag kan tänka mig att du har läst i FASS. Jag bläddrar i den tjocka boken flera gånger dagligen. Måste det genom jobbet. Klart jag också slår upp och kollar mina egna mediciner. Klart att jag har gjort det i tio år sen den första gången. Hon förstår mig som ingen läkare tidigare har gjort. Och förstående läkare växer inte på träd. Enligt egen erfarenhet iaf.

Affärena hade inte öppnat så tidigt. Köpcentrumet  var nära på helt öde kvart i nio en onsdag. Endast några tiggare som jag kände igen. Några burkletare och tyska backpackers med stora sjuttifemliters ryggsäckar, på väg till centralstationen. Inne på Apoteket var det ingen kö. På eftermiddagarna är det ofta trettio nummer före. På måndagar fyrtio. Tog bara ut en förpackning, dock en storlek större än tidigare. Blev negativt överraskad när kvittot visade 1200 kronor. Kan inte minnas att jag någonsin betalat så mycket för ett enda uttag. En enda ask. Min rabatt hade tydligen gått ut. Tur att jag hade pengar på visakortet.

Klockan var nio och jag längtade hem till sängen men hade andra tider att passa. Senare. Klädaffärerna var stängda. Regnmolnen började komma på himlen. Några turister lunkade här och där. Tidigt ute som jag var så många gånger. Liksom rastlösa och måste utnyttja varje minut? Lukten av sopor ibland, tänker på Indien då. Gränderna med kastad blast från grönsaker och kospillning i små vattenpölar. Varma bussavgaser mot mina bara ben när jag går längs gatan, tänker på New York. Lockande bakelser bakom glasfönstret vid bageriet. Hade enorm abstinens i fredags på jobbet, efter chokladcroissanterna som jag njöt av varje dag i Amsterdam. Det lilla bageriet med den trevliga tjejen, nära där jag bodde. Min morgonritual. Det var en månad sen nu men jag kan ännu känna smaken i munnen. Jag drömde om dem en natt för inte så länge sen.
Tog några foton nere vid hamnen. Mest för att tiden gick så sakta, inte för att jag var inspirerad. Men jag satt där nere vid vattnet och en stor svan simmade förbi alldeles nära och helt orädd. Den såg ut som en sagobokssvan. En sån som ett barn kan rida bakpå. Respektingivande. Patrullerande längs kajen.


Blodprov sen och drop-in klippning på ett ställe där jag varit förut. Hamnade hos en trevlig ung tjej och hon pratade på och för första gången någonsin kände jag mig inte besvärad. Har alltid haft småångest för att gå till frissan och behöva sitta framför skoningslösa speglar och tvingas vara social eller ha dåligt samvete för att jag vill läsa en skvallertidning och vara tyst. Men idag gick det så bra och vi pratade om semester och hon frågade vad jag jobbade med och allting kändes bara så okej. Och mitt hår blev riktigt bra.
Det roliga var att jag frågade henne medan hon höll på att klippa är det någon speciell frisyr som är inne just nu? Och hon svarade eftertänksamt ja, den du har är det. Aldrig trodde jag att jag var så hipp!

Kom hem vid lunchtid och tänkte sova middag men hann inte då jag var tvungen att åka iväg på andra ärenden här hemma. Min DVD är trasig. Har fått installera min gamla video som känns helt stenålders nu när jag inte använt den på ett halvår. Det går snabbt att ändra uppfattning. Har ju klarat mig utan DVD i tjugofem år...
Märker att man kan få väldigt mycket gjort när man går upp tidigt. Det har varit en ovanligt produktiv ledig dag. Men nästa gång jag är ledig, på måndag, tänker jag minsann sova riktigt länge.

GustavAdolfsTorg

Börshuset från 1894 på Gustav Adolfs torg


Nattliv

Mina nätter är aldrig tråkiga. Min hjärna är verkligen högaktiv och producerar långa, detaljerade drömmar som jag ofta minns på morgonen eller när jag vaknar under natten. Min kropp vill inte alltid ligga stilla i sängen. Då och då vaknar jag ute i hallen eller i köket och tänker vad håller jag på med. Kan inte minnas hur jag tog mig dit. Ett par gånger har jag förvirrat öppnat ytterdörren (och vaknat då) vilket inte känns speciellt tryggt.

Imorse (okej eftermiddags) när jag vaknade visste jag att jag hade somnat med iPoden bredvid mig igår. Så jag började leta efter den. Lyfte på kudden, vred på täcket, kikade vid fotändan, under sängen om den ramlat ned. På nattduksbordet där jag brukar lägga den och drog ut lådan. Bland kläderna på golvet. Den var spårlöst försvunnen. Jag kliade mig nyvaket i huvudet och letade en omgång till i sängen. Kanske hade den letat sig in i påslakanet. Inte där. Det dumma och bra är ju att den är så himla liten och smal. Kikade i vardagsrummet, i soffan, vid datorn, i hallen. Tillslut hittade jag den i badrummet. Dock inte på golvet utan på en låda. Oskadd. Någon hade varit uppe i natt och av okänd anledning tagit med sig den in dit. Jag brukar faktiskt alltid minnas att jag varit uppe men inte i natt. Kanske gick i sömnen.

Att jag flyttar prylar på natten har jag varit med om förut. Men det känns ibland lite läskigt när jag gör saker som jag inte kan minnas nästa dag. Som de gångerna då jag har hittat lappar bredvid sängen som jag har skrivit till mig själv under natten. Har stirrat på dem en lång stund men bara kunnat konstatera att det är min handstil, om än lite slarvig.
Och jag minns en gång när jag blev superskrämd för att jag vaknade upp fullt påklädd, i helt andra kläder än de jag hade somnat i. Plötsligt hade jag långbyxor och en kofta med en massa knappar (som jag hade knäppt helt rätt). Kläder som låg långt ned i byrån och som jag inte hade använt på ett tag. Det fanns kläder på närmare håll, på stolen vid sängen. Men, det fanns kanske en speciell anledning. Ett välgrundat motiv. Hoppas jag. Alla väl inövade rörelser, monotona saker verkar gå bra. Har hört talas om folk som kört bil i sömnen och vaknat på stora vägen. Farligt.

 

Jag pratar på nätterna också. Ofta. Har jag fått höra från pojkvänner och från föräldrarna när vi har delat rum under semestern. Nu i Berlin pratade jag i sömnen en natt, på svenska, sa han som hörde men inte förstod något. Säkert lika bra det. Är alltid lite rädd att avslöja någon hemlighet.

För bara ett par dar sen vaknade jag med lite torkat blod på läpparna. Trodde på något vis att det var choklad innan jag upptäckte att jag hade bitit mig i kinden och att tandavtrycken liksom syntes som små röda märken. Har aldrig sett det förut. Bara på vanlig hud. I natt har jag bitit mig i tungan, upptäckte en liten sårskorpa när jag vaknade. Aj. Det som gör mig så förundrad är att det gör så himla ont att bita sig i tungan när man håller på och äter till exempel. Jag brukar bli alldeles tårögd. Men på natten verkar jag inte märka om jag biter mig själv. Men jag brukar nästan alltid vakna när jag slår knät i väggen, vilket händer ofta. Pappa har berättat att jag sparkades jättemycket när jag var liten och låg i deras säng ibland. Han tyckte jag var jobbig.

Min sömn har varit så här orolig i ungefär tio år nu så jag har vant mig. För att se det från den positiva sidan: ibland kan det vara lite spännande på kvällen. Hur kommer natten bli? Kommer jag vakna i något annat rum? Vad kommer drömmarna handla om? Det är som om jag utforskar en del av mig själv på natten. Det undermedvetna visar sig i drömmarna. Ibland subtilt i olika teman. Men samtidigt är drömmarna ofta skoningslösa och brutala. Inte ens på natten kan jag få glömma. Sånt som jag har tänkt på hela dagen eller ältat i flera år. Jag önskar att jag någon gång kunde få fullständig vila och ro.


Djurliv

Fortfarande rejält krasslig. Sov jätteoroligt i natt vilket jag brukar göra när jag är sjuk. Vaknade frusen ett par gånger av feberfrossa men svettades också så mycket att jag fick byta lakan. Dessutom lite vakna mardrömmar om att folk var inne i min lägenhet och ville stjäla mina värdesaker.  
Det har blivit en del Tv-tittande nu när jag varit sjuk. Såg en fascinerande dokumentär på Animal Planet om surikater, ett kattliknande däggdjur som lever i stora grupper i Namibias öken. Väldigt söta och aktiva små djur. Har även sett första säsongen av serien Weeds. Tyckte första avsnittet var lite knepigt men sen föll jag pladask för serien och dess svarta humor. Säsong två börjar imorgon på Tv3.

Surikat

Feber

Ställde väckarklockan och gick upp tidigt för att ringa vårdcentralen. Möttes dock av en telefonsvarare som meddelade att alla dagens akuttider var bokade och att man kunde försöka igen (dvs imorgon bitti) eller besöka akuten. Gick och la mig och sov ett par timmar till. Känner mig betydligt lugnare idag. Ska nog ringa imorgon igen. Men samtidigt vill jag bara strunta i det och vänta tills/om/när knölen växer och kontakta någon då. Men det är precis den strategin (vänta och se/ignorera symtom) många av de patienter som jag vårdat har följt. Ofta med dåligt resultat.

Vaknade upp på eftermiddagen förkyld och febrig. Hade inte känt så mycket tidigare på morgonen så jag blev överraskad att det dök upp så snabbt. Och jag trodde på något vis att det skulle bli bättre efter ett par timmars vilande och att jag då skulle orka cykla iväg och handla. Men jag överskattade min energinivå, märkte jag så fort jag reste mig från soffan. Så det har blivit en lugn dag trots det fina vädret.


Symtom

Kom i säng först vid 05:30 av den vanliga anledningen (det finns så mycket roligt att göra på natten och min kreativitet vaknar och det finns tid och miljontals sidor som erbjuder kunskap). Somnade vid 06, det var ljust ute då. Vaknade av telefonen 09, det var en kille som ringt fel. Somnade om men drömde mig svettig och fick byta nattkläder. Vaknade klockan 13 då morfar ringde. Väckte jag dig? Jo, men det gör inget. Gav upp då och gick upp men har inte varit speciellt trött idag eller seg sen igår. Har gått en promenad till havet. Bästa vädret på flera dagar här. Middag blev nygräddade våfflor med hallonsylt och glass. Och jag har bakat äppelsmulpaj, som jag egentligen inte känner för att äta. Men det var kul att baka.

En gnagande oro som jag burit på i ett par månader har aktualiserats igen. Kan inte låta bli att tro det värsta. Att jag är allvarligt sjuk. Känner mig så patetisk som oroar mig. Vore så lätt att säga till sig själv att det bara är inbillning om inte symtomen fanns där rent fysiskt. Men det kan ju lika gärna vara något annat, något helt ofarligt. En knöl behöver inte betyda döden. Men det är hela grejen med att söka hjälp. Jag vill inte, vill lösa saker själv som alltid. Vara stark. Är rädd för att de ska tycka att jag tagit upp deras tid i onödan. Att de ska skratta åt mig efteråt i fikarummet. Min utbildning och insiderkunskap är bara i vägen. Det är den som göra att en del av mig anser att jag borde kunna diagnostisera mig själv. Som om kunskap skulle kunna förändra fakta. Jag kan inte låta bli att söka på nätet, läser om symtom och incidens för att motbevisa mig själv. För att se hur ovanligt det är för någon i min ålder osv. Men jag tror att det ofta får motsatt effekt. Ger mer bränsle till elden. Det stämmer ju in på mig. Och det också. Och har jag inte haft... Vet inte vad jag ska göra. Har sagt till mig själv länge att söka hjälp om jag oroar mig så mycket att det upptar flera timmar om dagen. Som vanligt: det största hindret i min väg är jag själv!
Min tanke var att om jag skriver det här kanske känslorna lägger sig lite för ikväll iaf.

Förbättrad

Hon sa att hon såg på mig att jag var förändrad. Visserligen var det efter att jag hade berättat för henne hur jag hade haft det under de tre månader sen vi sist träffades. Men jag tror ändå att hon var ärlig. För jag märker ju själv att jag är förbättrad. Men inte alls lika mycket nu som då i början. Veckorna i januari februari när det underbara kom. Försiktigt krypande, nästan oidentifierbart men sen allt starkare. Nu börjar livet. Så här borde det ha varit hela tiden. Allting blev så lätt och så vackert. Och jag log för mig själv, så ofta, av vad jag tror var ren lycka. Över livet. Men sen avtog effekten och med den de vackra känslorna. Men hoppet har levt kvar. För nu vet jag vad som bor inne i mig. Vad som har överlevt en lång lång vinter.

Hon sa att hon var glad för min skull. Att det kändes skönt att kunna hjälpa någon och plötsligt kunde jag förstå henne. Alla gånger hon har sagt att vi är som kollegor. Jag vill ju också hjälpa människor att må bättre. Det är det som är mitt mål. Med studier och praktik och på avdelningen. Kanske har jag aldrig riktigt förstått henne förut. Att vi är så lika. För att jag stirrat mig blind på min roll som patient när jag sitter nedsjunken i hennes skinnfåtölj.

Hon skrev nya recept. Jag ska höja dosen för att se om den underbara lättnaden som jag kände under de där veckorna i januari februari kommer tillbaka. Hon tror det. Jag hoppas. Jag vill så innerligt känna som jag gjorde då. Jag förtjänar det. Det är en mänsklig rättighet att få må bra. Att tycka om sig själv. Att somna utan ångestfylld hjärtklappning och möta det dåliga samvetet i nattens alla drömmar. Eller att behöva möta det förflutna varje gång man ser sin spegelbild. Slippa tänka, analysera, varje minut och bara vara. Hitta det där lugnet i kroppen men ändå ha klara tankar. En harmoni som jag sällan känt förut.

När jag skulle gå frågade hon mig hur länge sen det var som jag sist hade känt något liknande. Hon förstod ju att det måste varit länge sen för jag har gått hos henne i många år och hela tiden har hon försökt hjälpa mig men inte riktigt lyckats. Så jag tänkte efter och räknade snabbt i huvudet. Det var nog sex sju år sen, svarade jag. När jag var nykär. Hon nickade.
Ute på gatan slog innebörden av det jag hade sagt emot mig. Den mulna himlen var ändå mer blå än grå och staden med sina gamla tegelhus var vacker. De gröna knopparna på träden ska snart slå ut. Och därför log jag stort för mig själv när ingen såg. Dagens besök gav mig nytt hopp och jag tänker göra allt för att få tillbaka den där känslan igen. För de där veckorna i januari februari kan jag omöjligen glömma.


Vågorna

Vågor av aptitlöshet sköljer över mig på kvällarna. Det är biverkningar av medicinen. Jag äter mitt godis men jag tvingas lämna halva till nästa dag ibland. Stressen har påverkat mig lite mer nu med ökat ansvar. Magkatarren gör sig påmind genom smärta. Hjärtklappning även hemma i soffan och framför datorn. Vårens relativa värme har gjort att jag kan sluta med långkalsongerna. Men fortfarande fryser jag på nätterna under täcket. Vaknar svettig av drömmarna. Så det är kanske därför siffrorna pekar nedåt. BMI 17,4 idag.


Mysterium

Just nu är jag förundrad över min kropp. Den beter sig inte som den borde. Jag intar typ dubbelt så mycket energi som jag gör av med. I alla fall på helgen. Sover, ligger i soffan och ser på film, sitter vid datorn. Det är ju inte så energikrävande aktiviteter. Men det märkliga är att min vikt håller sig väldigt konstant och ibland till och med minskar. Det är det som inte går ihop i mitt huvud. Och det handlar inte om någon dag då och då. Så jag undrar om det bor något inom mig som förbrukar den överflödiga energin. En parasit. Eller en sjukdom. Någonstans måste ju överskottet rimligen ta vägen. Har inte varit så stressad denna termin som förra. Det enda jag kommer att tänka på är att jag ofta fryser. Trots dubbla sockor och dubbla filtar och nattkläder och långkalsonger alltid. Men kan det verkligen vara orsaken? För mig är det hela lite av ett mysterium.

Jag blir sällan sjuk. Sällan ens förkyld. När de flesta andra i klassen eller på jobbet är förkylda brukar jag klara mig. Men inte denna gång. I måndags mötte jag trettio nya människor på en och samma dag (och deras bakterier). På tisdagen började jag få ont i halsen. Sen dess har jag känt mig lite halvdan. Det har varit värst på morgnarna och blivit bättre på kvällarna.
Igår fick jag ont i höger öra. Undrar om det kanske är en öroninflammation på gång. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft ont i örat förut, så det är en ny känsla för mig. Ett tryck inne i örat och ibland en pulserande smärta. Jag har en uppsvullen lymfkörtel på ena sidan av halsen. Men det är vanligt att få när man är sjuk. Nu väntar jag på att förkylningen ska bryta ut eller bli helt bra tills på måndag. Har inte tid att vara borta något från praktiken.

Min dator mår inte heller helt bra. Den har varit ovanligt seg och konstig i en vecka. Oroande.

Solsken

Jag är så tacksam för de senaste dagarna. Jag har för första gången på länge vaknat efter drömfria nätter, sett fram emot den nya dagen och orkat fokusera och närvara ända till hemgång. Ibland har jag till och med haft lite energi över.

Har trotsat några av mina rädslor och ignorerat negativa tankar, med viss framgång. Beröm från omgivningen och trevligt sällskap bidrar till den positiva stämningen inom mig. Men jag tror att den största förtjänsten är min egen. Även om alla mina problem inte är lösta väljer jag att fokusera på det som faktiskt är bra och fungerar just nu. Framtiden känns plötsligt mycket ljusare.

Om min sinnesstämning vänder snart igen ska jag ändå försöka minnas denna tid och i de mörkaste stunderna tänka på att det faktiskt kan bli bättre. Efter regn kommer solsken?

Lugnet före stormen

Den senaste veckan har varit ganska slapp. Efter tentan i måndags har jag inte pluggat någonting. Har inte behövt det. I morgon börjar en ny kurs. Tio veckors praktik. Jag är som vanligt ganska rädd. Dels för att misslyckas och vara otillräcklig och allt sånt, men ännu mer för min hälsa. Jag är rädd att stressen kommer att äta upp mig. Förtära mig. Finnas med mig även på lediga kvällar och helger. Dem envisa tankarna och hjärtklappningen. Mardrömmarna om samma återkommande tema. Men samtidigt frågar jag mig: om jag inte klarar tio veckor i ett sträck hur ska jag någonsin kunna jobba då? På riktigt.

Min magkatarr har under jullovet hållit sig lugn. Kunde till och med dricka apelsinjuice för första gången på ett halvår utan att få kraftiga smärtor efteråt. Det är ett tecken på att magen mår hyfsat bra just nu. Inte för att jag vill ta ut något i förskott men jag vet ju av erfarenhet att praktiken med all stress gör magen illa.

Fenomen

Mötet i spegeln. Två svarta runda. Skrämmer mig själv. Förstorade pupiller. Mydriasis heter det tydligen. De vägrar ge vika ens för det skarpa badrumsljuset. Så som de borde. Som de annars gör.

Ännu en dag soffbunden. Jag vet inte om det är värt det.

Tänker på alla tappra cancerpatienter som jag träffat. Jag gav dem cellgifter och de mådde illa i flera veckor. Det jag upplevde i torsdags var nog ingenting i jämförelse.


Pupiller

Biverkningar

Det tog mig ett tag att förstå hur det låg till. Jag trodde att illamåendet berodde på sömntabletten. Ibland på morgnarna kan jag känna en eftersmak som tillsammans med frukost gör mig illamående. Men idag blev det ingen frukost för jag var tvungen att åka iväg fastande till sjukhuset för en blodprovstagning. När jag satt och väntade kände jag mig lite matt. Sen åt jag en frukt på väg till skolan och frös. När jag kom dit kände jag mig nervös över att vi skulle få reda på resultatet av tentan och bedömningen av redovisningen. Då kände jag hur mitt blodtryck sjönk och jag blev blek och kall. Sen blev illamåendet bara värre och jag kunde knappt koncentrera mig på vad som hände runt om kring. Regnet vräkte ned utanför och jag orkade inte ta mig hem. Föreläsningen vi sen skulle ha hade jag redan räknat bort. Omöjligt i mitt tillstånd och den var inte obligatorisk. Efter en halvtimmes vila stapplade jag ut i ovädret och huttrade på bussen hem i blöta jeans och sen motvind.

Har legat i fem timmar på sängen, slumrat eller blundat, och det känns lite bättre nu. Men illamåendet har inte gått över helt och jag får yrsel så fort jag rör mig. Och i bakhuvudet, i hjärnan, känner jag pirrningar och stötar. Sånt som jag haft förut. Det var alltså inte förrän jag kom hem från skolan som jag sakta insåg att det intensiva obehaget beror på den nya medicinen som jag började med i morse. Jag har aldrig känt mig så knockad redan första dagen. Biverkningarna brukar komma efter ett tag. Jag hoppas att min kropp har vant sig vid substansen tills på måndag då min praktik börjar. Idag har jag verkligen inte varit mig själv.

Recept på hopp

Besöket hos läkaren gick bra. Jag var lite nervös över att hon skulle förvägra mig ett nytt recept. Att hon skulle säga att jag måste trappa ned, vänja mig av. Men så blev det inte. Hon sa Du har inte varit här på länge. Hur har du klarat dig? Dem kan ju inte ha räckt. Jag förklarade att jag hade sparat in, gjort uppehåll under loven och helgerna, så som hon sa till mig att göra för länge sen. Jag berättade lite om min vardag. Min ständiga kamp mot energilösheten. Hon sa att jag borde ta tabletterna varje natt. Det var skönt att höra. Men jag vet inte om hon har rätt. Det är inte bara sömnen som är ett problem, det är ju alla tankarna. Dem som finns med mig på bussen, i skolan, i duschen, framför Tvn, i mörkret. I mitt huvud.

Jag var mer ärlig mot henne idag än vad jag varit tidigare. Det är mitt stora problem; att jag så gärna vill censurera mig själv inför alla. Även dem som ska försöka hjälpa mig. Jag har aldrig sagt hela sanningen till mina psykologer eller läkare eller vänner eller föräldrar. Aldrig.

En sak som jag har lite svårt för är när hon kallar mig kollega. Idag sa hon vid ett tillfälle "Vad tycker du? Du är ju som en kollega." Jo visst det kanske jag är, men inte just nu. I din fåtölj vill jag vara patient. Jag är här för att jag har sökt din expertis. Lämna mitt yrke utanför just nu. Se mig som den jag är.

Men jag kände mig nöjd och lättad efteråt. Receptet på hundratjugo sömntabletter ger visst hopp om några stilla nätter och den nya medicinen ska jag ge en chans. De andra har inte hjälpt mig men kanske, kanske kommer det hända något denna gång.

Flaskor


Passerat gränsen

Anade att jag kanske hade passerat gränsen nu. Tycker att det är konstigt med tanke på min ohälsosamma livsstil men det är nog den som lett fram till det här. 49 kilo. Magkatarren som brukar dämpas av medicinen har den senaste tiden gett sig till känna allt mer. Jag har ont när jag äter och när jag inte äter. Det är kanske därför jag glömmer bort måltider ibland. En omedveten strategi? Jag känner mig lugn nu men jag har varit konstant stressad i fyra veckor, under kravfylld praktik. Smärtan kommer först efteråt när jag slappnar av. Så har det varit alla de andra gångerna också. Lagom till jul.

Sammanträffande

Det kändes så absurt i morse när jag kom till nya praktikplatsen och det första jag fick höra var att vi skulle ha hand om åtta ECT-behandlingar. Efter Tv-programmet igår kväll låg jag och tänkte på ämnet ganska länge. Tänkte även på det i morse på väg i bussen. Undrade om jag mindes fel, den där gången jag var med och tittade. Men idag, när jag såg det igen, var det värre än alla fantasier och minnesbilder. Tack och lov att patienterna är nedsövda och inte minns något själva av kramperna. Tack och lov att det faktiskt hjälper många människor att tillfriskna. Men det ser verkligen hemskt ut. Brutalt och omänskligt. I alla fall idag. Handledaren sa att det kan bero lite på vem som utför behandlingen och hur van den läkaren är. Att det brukar vara lugnare. Jag önskar att jag inte hade sett, inte visste allt. För nu kan jag aldrig tillåta mig själv att ligga där om frågan skulle aktualiseras i framtiden.


Tidigare inlägg