Louisa

Vi är så skrattretande lika i min familj. Vi döljer våra problem för varandra. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Vi vill inte oroa någon, vi vill inte visa oss svaga. Jag tog efter mina föräldrars beteende såklart. Jag blev likdan. Psykologerna har suttit där och analyserat, vridit och vänt på mina ord. Kanske har det hjälpt mig lite, att förstå.
Så nu står mamma framför mig i min hall ikväll och berättar nästan med skamsen blick om symtom hon har haft en tid tillbaka. Och jag tänker att det är så typiskt henne, typiskt oss. Jag minns den gången för två år sen då jag reste i främmande land i ett par månader. Jag ringde hem och skrev mail regelbundet men det var först under mina sista resdagar som hon vågade berätta. Om problemen hon haft och undersökningen hon skulle genomgå dagen innan de skulle möta mig på flygplatsen. Hon ville liksom erkänna något som hon dolt för mig i många veckor. Tror att det var lättare för henne att säga det över telefon. Alla känslor blev mycket starkare när vi var ifrån varandra och våra samtal mer ärliga. Hon sa att hon inte ville att jag skulle oroa mig när jag befann mig så långt borta. Jag vet, för jag är likadan. Vill inte heller oroa och därför håller jag så mycket för mig själv. Pratar aldrig om min störda sömn eller alla mediciner. Dem vet förstås men vi är så bra på att låtsas. Hela familjen.

Så mamma står där och väntar på min reaktion och jag tänker att det kan vara allvar. Klassiska symtom på något allvarligt och meningar från en lärobok, en föreläsning eller ett fall på en tenta, passerar förbi. Jag tänker cancer. För jag kan inte bortse från alla de människor, i alla åldrar, som jag dagligen möter. Som gemensamt har att dem har gått för länge med sina symtom. Förnekat. Av rädsla, okunskap eller en miljon andra orsaker, har de inte sökt hjälp i tid. För en del är det redan försent och jag går omkring med cancerceller under skorna. Hela tiden.
Mamma pratar själv om att kontakta en läkare igen och jag har lovat hjälpa henne forska lite i det. Vill att hon ska gå till en privat specialistmottagning så hon slipper vänta fyra veckor med att få tid på vårdcentralen, där dem ändå inte svarar när man ringer. Men ikväll är vårt samtal så färskt, här hemma i min hall och jag kommer oroa mig i natt tror jag. Imorgon är jag uppsatt på en femtimmars canceroperation och jag hade tänkt att sova riktigt gott, för att samla kraft både mentalt och fysiskt. Nej min mamma har säkert inte cancer. Jag tänker inte sörja i förväg, men alla tänker ju det drabbar inte mig.