Louisa

Jag läser modebloggar och äter choklad. Det är så jag kopplar av nu för tiden, läser bloggar om mode, kändisar och cancer och blir hög av socker. Men jag skriver inte själv längre. Saknar ord. Saknar inspiration. Ordförrådet har möjligen krympt. Fotograferar inte heller. Sällan. Saknar.

Jag packar upp en resväska i köket med skrapmärken från bagagehanteringen på flygplatsen. Hjulen har rullat på smutsiga storstadsgator, förra året och nu. Genom vattenpölar och över intrampat tuggummi. I mitt huvud packar jag redan för nästa resa, förbereder mig mentalt. Jag älskar att göra så. Drömma. Planera. Fantisera. På golvet bredvid sängen ligger Asienboken uppslagen. Jag vill se Angkor Wat.

Jag ska jobba midsommarhelgen. Det känns okej, ska bli halvdåligt väder tror jag och det är inte många veckor kvar till semestern. På jobbet är det mycket stress och kan man inte hantera det blir man sjuk. Vi ska producera, inte vårda. Varje minut registreras i datorprogrammen och blir bytestiden för lång är det någon som har klantat sig. Önskar att det fanns möjlighet att få vara ny, att hinna prata i ett par minuter med patienten och hinna läsa journalen innan kirurgen kastar sig över kniven.

R och jag var i Berlin i veckan. Det regnade en dag och jag var halvförkyld alla dagar men det blev en bra resa ändå. Jag tycker verkligen om Berlin, blandningen av gamla och nya byggnader. Klumpigt och mjukt på samma gång. Vi promenerade mycket, jag visade honom alla obligatoriska turistställen. Vi åt lunch och middag på riktiga restauranger (inte snabbmat), satt och tittade på folk, tog ett par drinkar i baren på kvällen. Vi var unga och fria och kära. Det var en jättebra resa.

En annan grej. Mamma och pappa köpte en ny Volvo. Dem hämtade den på måndagen. Försäljaren var så gullig, bilen var typ övertäckt med en stor rosett när dem skulle hämta den och bredvid stod en blomma. På tisdagen lämnade dem in bilen på lackkonservering som ska skydda lacken i ett par år, det kostar ett par tusen. Dem hämtade bilen därifrån på onsdagen och på torsdagen blev bilen påkörd av en grävskopa. Glas, metall, lack, elledningar, bärande balkar, allt blev ihopknycklat på ena sidan. Så nu är bilen på verkstan, det tar tre veckor ungefär att få den lagad och kommer kosta sjuttio åttio tusen. Inte för mina föräldrar utan för försäkringsbolaget och dem som körde på bilen. I två dygn hann dem ha sin nya bil och mannen som tog emot den skadad på Volvo sa att det var synd att den inte hade gått sönder lite, lite till för då hade dem fått en helt ny bil direkt. Ja ja, ingen blev skadad i alla fall.


Det ligger en citron i kylskåpet som jag ska skrubba badkaret med. Någon dag.






Två av mina foton från Berlin sommaren 2007.

I handen har jag min bilnyckel som är så mycket mer än bara en nyckel. Frihet. Vuxenhet? Jag hämtade hem den lilla sötnosen i fredags. Jag älskar den och har redan hunnit drömma mardrömmar om att den blir stulen eller repad. Nyckelringen köpte jag när vi var i Stockholm i september. När jag såg den visste jag direkt att jag ville ha den på min blivande bilnyckel. Ordet puss är en synonym för R nu och jag vet att jag kommer att tänka på honom varje gång jag ser det. Mina naglar är kortklippta för det är så vi måste ha dem i jobbet.



Han har randiga tapeter i sitt nya sovrum. Grå bas med svarta lite oregelbundna ränder. Jag tycker mycket om hans val och jag tycker om att se hur ljuset faller över bergen och dalarna på ovansidan av min hand.

Idag var jag på kafé i Haga och fikade med en vän. Åt god chokladtårta och tittade på folk, inklusive söta bebisar och hundvalpar. Jag berättade om min resa och började minnas saker som liksom fallit i glömska redan efter en vecka hemma. Vi satt ute, på likadana bruna trämöbler som jag har på min uteplats.

Att tänka tankar i sitt eget huvud är en sak. Att säga det man tänker på högt är en helt annan sak. Jag har minskat på den tidigare så stränga censuren. För mig blir det som ett erkännande att säga orden högt och våga stå för dem. Och ibland leder just det till en ny insikt om mig själv. När jag bollar tankar med någon annan.

Har både idag och igår pratat om goda och dåliga egenskaper och erfarenheter. Jag har berättat för dem andra hur mycket relationen med R har påverkat hela min vardag. Hur avslappnad och glad jag känner mig med honom och hur det smittar av sig på allt annat jag gör. Jag har även sagt det till honom, att han får mig att må bra. Men jag tror inte att han riktigt förstår vad jag menar. Men det är inte lätt för honom att veta vad jag syftar på när jag inte har sagt något om åren som har gått innan vi träffades. För det ämnet har ännu inte kommit upp på ett naturligt sätt.

I morgon åker R och jag ned till Skåne på en hastigt planerad utflykt. Vi ska bland annat gå på konsert och sen sova en natt på fint hotell precis i hamnen. Det ska bli så kul att åka iväg tillsammans efter min senaste resa då han inte kunde följa med. Jag ska njuta av vädret, honom, musiken, staden, havet och leva i nuet så mycket det går.

Nu blev det ännu en sen natt här vid datorn. Försöker faktiskt att inte vända på dygnet för mycket då jobbet väntar igen på måndag morgon efter fyra veckor ledigt. Men som vanligt är det svårt eftersom jag är nattmänniska.

Sitter nu och kollar igenom bilderna från resan. Minnen kommer tillbaka. Konserterna jag var på, nätterna i staden. Vännerna som jag fick. Saknar. Har varit hemma tre dagar nu och nästan vant mig vid min lägenhet igen. Njuter av att kunna gå barfota på golvet och dricka kranvattnet och tystnaden utanför. Sånt som jag alltid saknar varje gång jag reser.
 
Ibland har jag saknat den där spralliga nykära känslan som jag upplevde så starkt den första månaden med R. Den har ersatts av något annat nu. Stabilitet kanske men jag tar ingenting för givet. Minns de andra gångerna då det inte slutade väl. Vill verkligen lära av mina misstag (för jag hade ju en del i det hela).
Nu när R och jag inte träffats på två veckor, då var vi som nykära igen. Det märktes så tydligt även om ingen av oss sa det högt; att vi uppskattade varandra så mycket mer. Närhet, beröring, leenden och blickar. Försiktiga, lite trevande kyssar som precis i början och vi låg länge och bara såg på varandra utan att säga något. Jag hade glömt bort hur varm hans hud kan kännas mot min kalla hand, doften av hans hår. Jag tycker om honom så oerhört mycket. Och jag är tacksam för varje ny dag jag får med honom. Jag hoppas att vi aldrig kommer att ta varandra för givet.

Efter två dygn tillsammans har han åkt hem till sig. Det är skönt att få vara ensam men samtidigt är det tomt efter honom. Ibland öppnar jag munnen för att säga något till honom men så kommer jag på att han inte finns här. Men saknaden och längtan är positiv för det dröjer inte två veckor till nästa gång. Och jag får tid till att packa upp ordentligt, granska foton och ringa kompisar. Det har regnat lite varje dag men jag njuter ändå av att jag har semester nu och inte har några måsten på min lista. Jag är så lugn och avslappnad i kroppen. Jag känner knappast att hjärtat slår, det går så sakta. Så långt ifrån all inre och yttre stress jag tyvärr känner när jag jobbar.



Kameran och ägarinnan i provhytt 6 juli 2008.