Louisa

I natt var jag uppe och stökade. Minns att jag gick in i både köket och vardagsrummet, klockan var runt halv två. Jag minns faktiskt att jag tänkte på att röra mig långsamt så att jag inte skulle vakna till helt. Så att jag lättare skulle falla i sömn igen. Jag hängde upp ett antal tröjor över möblerna innan jag gick och la mig. Den brutala väckarklockan ringde före sex. Vaknade något förvirrad mitt i en dröm. En av de värsta drömmarna på flera månader tyvärr. Väl uppe såg jag spåren av min nattliga aktivitet. Kläder hade jag hängt både över soffan och stolarna. Mindes ju lite halvt att jag varit uppe men kändes ändå som om det var någon annan som gjort det. 

Åtta veckor kändes så enormt länge när jag började. Nu har redan halva tiden gått och jag tycker inte att jag har hunnit gå igenom speciellt mycket av det som står på måstelistan. Stressad över det. Alla krav, allvaret, nu är det på riktigt. På riktigt. Matas med information hela dagarna. Står fokuserad, intresserad, aktiverad. När jag kommer hem från jobbet är jag fullständigt slut. Sover ibland middag, försöker lägga mig tidigare. Men morgonarna blir allt mörkare trots att jag går upp vid samma tid varje dag. Det gör mig också trött. Men jag antar att det är att okej att vara trött just nu. Det är en intensiv period.

Sent på eftermiddagen går jag halvt sysslolös i korridoren. Jag stannar till utanför en sal, kikar in genom de små fönstren i dörren. Där inne sitter en man med naken överkropp på en kontorsstol. Mössa på huvudet och gröna byxor. En annan man står bakom med nål och tråd. En sköterska bredvid med uppdukat bord, sterila handskar. En kirurg alltså som opererar en annan kirurg. Tar bort ett födelsemärke på ryggen, under lokalbedövning. Men det ser så konstigt ut, att se dem sy i varandra. Är ju van att kika in och se en patient nästan täckt av stora gröna dukar, ned till golvet. Bara slangarna till respiratorn syns, och den höga stapeln med maskiner.
Dem ler där inne, åt varandra. Vi är flera som stannat och tittat och jag frågar dem andra är detta som en arbetsförmån? Lite skämtsamt. Men den ena svarar att en kollega faktiskt har tagit bort födelsemärken på hennes arm. En annan medger att även hon har fått det gjort, fast där hon jobbade förut. Den tredje berättar att det skedde i ett förråd, för många år sen. Jag blir lite förvånad. Över att det verkar vara så himla vanligt. Vad är det mer som jag inte vet om ännu. Finns det andra "förmåner"?
Det lilla preparatet läggs i en noggrant namnad burk och skickas till patologen. Det är rutin får jag veta. Även när det suttit på en frisk läkares rygg. De granskar alltid efter cancer. Blodet droppar nedför ryggen, på kontorsstolen. Kirurgen för välja vilken typ av förband han vill ha. Det ser liksom komiskt ut. Kan inte låta bli att betrakta. Dem ler där inne igen. Vet mycket väl om att de är iakttagna.

   

För mycket tankar ikväll igen. De gnager och skaver mellan mina fyra vita väggar. Önskar de kunde tystna men de blir bara fler och mer högljudda inför natten. Vara i säng klockan tio noll noll fungerar aldrig. Men jag ska lägga mig nu och vill inte drömma om sunkiga rum i öde hus och kackerlackor stora som möss. Som i natt. Vaknade svettig.
Har sett på The Bourne Ultimatum ikväll och började tänka på Indien, scenerna från del två. Tog fram min dagbok som jag skrev under resan, läste vad som hände detta datum. Jag visste ungefär. Är så glad nu att jag skrev så mycket som jag gjorde då. Det blir som en sorts bearbetning i efterhand. Orden får mig att minnas precis. När jag bodde i det dragiga insektsrummet där små svarta kryp sprang över kudden på natten. Det var där jag började bli sjuk. Skulle besöka grottorna i trakten. Men allting blev så jobbigt. Ändå längtar jag tillbaka ofta. Vill ut och resa igen. Det finns så mycket att se. Det tar kraft, stora prövningar. Men ger perspektiv och minnen för livet. Så jag vill ha fler.

Re: 15 dec, 10 mars, 16 sept

Kände mig väldigt glad och positiv i eftermiddags när jag nyss gått upp. Hann bara sova sju timmar och drömde en massa om jobbet men det var okej. Kände mig förvånansvärt pigg och inte alls bakfull och seg som brukligt. Relativt fint väder och behaglig temperatur ute. Det var så där lagom varmt inne i bilen och jag tänker alltid på hur det var när jag var yngre. När man varit och badat på sommaren och åkte hem i bilen och det var liksom skönt att få värma upp sig där inne. Jag blev alltid dåsig och ville krypa ihop och sova. Åkte iväg med bilen på ärenden.Allting kändes så bra. Hade tagit med en nybränd skiva med favoritmusiken. Mentalt upprymd efter igår och glad för de nya skorna. Medveten om småsaker som att jag inte hade ont i ryggen som under veckan. Inte ens magkatarr. Helt lugn i kroppen trots en del saker på programmet. Efter ärenden blev det en extra biltur som slutade med fotopromenad bland båtar och hav.

Men nu under kvällen känner jag mig segare och funderade på allvar på att lägga mig redan vid tio. Hyfsat lugn i kroppen men en del ovälkomna tankar. Kanske för att jag lyssnat på fel sorts musik. Den typen som uppmuntrar till melankoli. Tänker också på den senaste tidens möten med nya människor. En del har gått igenom fruktansvärda saker och jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att det känns som jag kommit igenom det värsta nu. Att det går mot ljusare tider. Men det krävs mycket kämpande också. Men jag är priviligerad som föddes med bättre förutsättningar än så många andra.

Jag har väldigt låg toleransnivå. Det har alltid varit så och sen brukar det gå relativ lång tid mellan gångerna. I kombination med att jag inte hade ätit så mycket innan blev ruset igår väldigt starkt. Men så härligt. Var tvungen att sjunka ned på kompisens dubbelsäng, när min kropp blev för tung. Halvt ihopkrupen på sidan, blundade och log för mig själv bakom uppuffat hår och läppglans. Kände hundarnas mjuka päls. Musiken från vardagsrummet och deras röster. De pratade om mig. Avundsjuka på mina härliga känslor. Så starkt som de andra aldrig upplevde nu för tiden. Och jag kan absolut förstå varför folk blir beroende av olika substanser. Den där känslan, att allting bara är underbart och världen utanför bleknar och saknar betydelse. Klart jag också längtar efter att uppleva den igen för den varade bara i ett par minuter, innan jag gradvis piggnade till. Jag saknar Amsterdam nu. Nästa sommar vill jag sitta vid kanalerna igen.

Ett: Väldigt nyss hemkommen efter ett par timmars festande med vänner. Det blev en trevlig kväll där det mesta gick vägen. Har inget ringande ljud i öronen och fötterna känns helt okej. Tror dock att jag kommer vara jätteseg imorgon. Brukar bli så dagen efter.
Två: Blev väldigt nyss omsprungen av en ung tjuv maskerad i munkjacka och lång rock. Polismannen verkligen rusade ur bilen nästan i farten och sprang efter. I det annars så lugna området. En märklig situation. Som på film.
Tre: Gick upp straxt före klockan sex imorse som vanligt. Det innebär att jag snart varit vaken i ett dygn. Planerade in en kort sovstund efter jobbet men det falerade. Är inte speciellt trött just nu. Men ska krypa ned i sängen snart.

Jag trivs väldigt bra på nya jobbet. Bättre än vad jag vågat hoppas på. Även om jag ofta är trött tidigt på morgonen när klockan ringer ser jag faktiskt fram emot varje ny dag. Jag lär mig så mycket och det är uppmuntrande att känna hur mycket jag utvecklas. Suger åt mig kunskap. Växer.
Men. Har märkt att jag börjat fundera mer. Inte älta men spinna vidare in i onödiga tankar. Sånt som slukar energi. Ofta kommer de vid läggdags. Ofta av negativ art. Jag är rädd för att det är början till en sämre period. Hela sommaren har i princip varit bra. Jag vill inte tillbaka i de där mönstren. Till ältandet. Jag är klar med det.

De här första veckorna har jag varit riktigt bra på att koppla bort jobbet när jag går hem för dagen. Allting är relativt men det har känts mycket bättre än tidigare. De gånger jag tänker på jobbet hemma är det mest av fri vilja. Tyvärr har min magkatarr blivit sämre av stressen de här första veckorna. Jag förstod nästan att det skulle bli så. Har även värk i axlarna varje dag för att jag omedvetet spänner mig. Jag hoppas att jag kan lära mig att slappna av längre fram.
Vet inte hur många gånger jag konstaterat att jag ställer högre krav på mig själv än vad omgivningen gör. Mina handledare är så snälla och märker det. Dem säger att ingen förväntar sig att jag ska kunna jobba självständigt efter tre veckor. De förstår att jag har glömt mycket från praktiken i februari. Men jag har väl svårt att acceptera det. Kommer till insikt men glömmer bort igen. Åtta veckors bredvidgång ska jag få. Sen kommer jag släppas fri gradvis. Men alla säger att det tar ungefär två år innan man på riktigt behärskar yrket. Och jag vet ju att fullärd blir man aldrig.

Sitter vid datorn, vid mitt fönster och ser himlen gå från djupblå till nästan svart utanför. Vinden är fortfarande kraftig, i skogen vajade träden och i natt var det nästan storm. De tre snäckorna på fönsterbrädan tog jag med mig från stranden i maj eller juni. Den där stranden bakom berget på udden, den som jag inte hade besök på flera år. Jag tog med mig dem hem för att jag skulle minnas hur härligt det var att stå där. I maj. När jag glömde att tiden gick och bara njöt och var glad för det lilla. Och jag minns nu. Precis hur det var. Så snäckorna tjänar sitt syfte. En daglig påminnelse. I mitt fönster.

Re: 20 maj, 29 maj

Sitter på bussen på väg hem efter några timmar på stan efter jobbet. Lyssnar på iPoden, tänker på jeans och det märkliga vädret. Solen skiner, himlen är vacker men störtregnet har lämnat tydliga spår. Allting är blött. Bussen saktar in. Jag ser en ung kille i vit t-shirt och jeans gå längs mitträcket på den stora motorleden. En bit längre fram står en liten röd bil parkerad. Bensinstopp antar jag men han har ingen dunk i handen. Och närmaste mack ligger åt andra hållet vet jag ju. Men så passerar bussen en annan bil, vit. Och bredvid den en grupp människor. En medelålders kvinna ligger på marken, på sidan med benen lite böjda. En filt eller klädesplagg över sig. Hela pannan mörkröd av blod. Hon ligger med öppna ögon, verkar vara vid medvetande men ser chockad ut. Blek och stilla. Det ögonblicket som min blick passerar. Någon sitter på huk vid hennes sida, håller henne i handen. Sex, sju stycken ungdomar, ungefär i min ålder, står bakom henne. Står där nära räcket för att inte bli påkörda av de passerande bilarna. Står där i bara tröjor med uttryckslösa ansikten. Det ser märkligt ut. En ögonblicksbild. En scen frusen i tiden. Overkligt. Jag känner dåligt samvete över att jag sitter och tänker på shopping och jeans när en kvinna ligger där skadad, blödande. Jag vill hjälpa till, hålla handen, prata lugnande, lyssna. Allt det där som jag gör varje dag. Som jag blivit så bra på. Jag har faktiskt aldrig sett en trafikolycka förut, där inte ambulansen hunnit fram. Både tur och otur att sjukhuset bara ligger två minuter bort. Jag vill att dem ska skynda sig. Komma fram nu genast så hon slipper ligga där på den blöta asfalten. Så att ungdomarna kan sätta sig i bilen och köra vidare. Börja bearbeta det dem sett. Släppa sitt ansvar och veta att hon är i goda händer. Så mycket tankar trängs i mitt huvud, skumpar vidare på bussen, ser på vacker klar himmel. Många gånger har jag funderat på hur jag skulle reagera om jag kom först till en olycka. Om jag trots utbildning skulle bli handlingsförlamad och rädd. Jag har drömt om sådana situationer ofta. I form av mardrömmar alltid. I drömmen försöker jag göra allt för att rädda någon, med mina bara händer, men jag räcker aldrig till.

Sovit länge, dock inte speciellt gott. Men det är söndag och jag är ledig och det blir lång tidningsläsarfrukost i köket i slappa sköna myskläder. Solen skiner utanför och jag tittar ut på grönskan. Det känns som den sista fina helgen innan hösten börjar. Jag har till och med vevat ned markiserna för att slippa hettan. Jag ser mig omkring i rummen och tänker varför skulle jag någonsin vilja lämna allt detta? Varför skulle jag vilja flytta härifrån? De nymålade väggarna, det vackra parkettgolvet. Kaklet i badrummet som jag fått välja helt själv och det söta rundade glänsande handfatet. Alla små detaljer och positiva minnen från detta hem. I sju år. Men så inser jag att jag sitter där med bostadsbilagan i händerna, som en förrädare. Och jag drömmer ju allt oftare om något större, någon annanstans. Spetsar öronen vid A-ekonomi och har bokat in två nya visningar i kommande vecka. Men samtidigt en saknad inom mig redan nu. En känsla av att det här kanske blir sista hösten här och att jag måste ta vara på tiden och njuta. Av tystnade utanför. En stilla söndagseftermiddag. Och alla de nätter när jag är vaken, skrivandes vid datorn, ibland till gryningen. När alla andra sover men min hjärna bara spinner vidare, utan hejd. Närheten till havet och jag lovar mig själv att gå dit oftare nu den sista tiden. För att jag kan. För att jag kommer ångra mig sen. Men allting har ju sin tid, påminner jag mig själv om. Jag ska försöka leva här och nu.

Det har varit en turbulent första vecka på nya jobbet. Det hände något oväntat som tyvärr minskade min glädje något. Första dagen hade jag svårt att acceptera att jag inte var lika duktig nu som under sista veckan på praktiken i våras då jag i vissa moment var helt självgående och min handledare bara stod vid sidan och såg uttråkad ut. Nu kändes det i många avseenden som att börja om från noll. Två steg bakåt och ett framåt istället för tvärt om. Jag har glömt mycket (som säkert finns under ytan), jag känner en stor osäkerhet. Mitt självförtroende som vuxit sig starkt under sommaren krympte drastiskt. Min handledare är dock snäll och förstående. Hon påminde mig om att jag hade väldigt höga krav på mig själv redan i våras. Med tiden kommer jag att bli bättre. Jag vet. Men jag är otålig. Vill vara duktig redan från början. Men alla arbetskamrater har verkligen varit trevliga och fått mig att känna mig välkommen. De har sagt att de tyckter att det är roligt att jag fått börja här, där jag ville. De har sett genuint glada ut och det värmer så klart inuti.

Jag har sett fram emot att gå till jobbet varje dag. Men morgontröttheten har varit besvärlig trots att jag gick upp en timme tidigare på gamla jobbet. Varje morgon när väckarklockan terroriserat mig har jag längtat till lördag morgon när jag får sova ut. Igår kväll var jag på restaurang med gamla klasskamrater och det blev sen hemkomst. Som så ofta fastnade jag i sånt som jag egentligen kan göra andra tider (utforska världen via datorn). Det var första när huvudet började kännas omänskligt tungt som jag gick och la mig. Jag har varit trött i flera dagar. Alla nya intryck och turbulens. Har kämpat mig igenom varje kväll för att inte sova middag i timmar på soffan och förstöra nattsömnen. Så igår när jag äntligen la mig var jag så trött att jag upplevde hallucinationer när jag försökte hålla mig vaken för att ställa väckarklockan. Tankar och speciella ord från kvällens konversationer kom farandes som guppande noter och melodier framför mig i luften. Öppnade ögonen och då försvann de men återkom igen och så höll jag på ett tag. När jag la mig tillrätta kände jag att jag skulle somna riktigt snabbt. Som ett barn, som när jag var ýngre, tänkte jag nu ska jag vara uppmärksam och medveten om just det ögonblicket när jag somnar. Självklart blir det aldrig så men jag somnade inom två minuter. Med alla intryck och upplevelser från kvällen och den gångna veckan blev sömnen fragmenterad och drömmarna otäcka, plågsamma och många. De flesta handlade om sjukhusmiljö, lidande, självmord, obotliga skador, ångest. Men jag är van.

Under veckan när det var som mest turbulent och halva världen för ett ögonblick vände sig upp och ned. Då fylldes min kropp av ilska och kämparglöd som gav en enorm energi. Som flera gånger tidigare kände jag att jag skulle kunna springa en mil på ren ilska. Och det var härligt på något sätt att känna så. Att inte vilja slå någon i frustration och maktlöshet. Att inte rikta ilskan mot mig själv som så många gånger förr. Inte suga i mig den och spara den djupt där inne där den ligger och gnager. Nej nu insåg jag att jag har lärt mig att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Jag tror att fler och fler pusselbitar faller på plats.