Skagen
En av de vackra strandängarna i solsken och blåst.
Förra helgen var vi i Skagen. Resan blev ungefär som jag trodde att den skulle bli. Hans vänner som jag inte träffat innan var trevliga och lätta att umgås med. Men jag märkte att jag inte är van vid att resa i ett stort sällskap och umgås så tätt inpå varandra. Åtta olika viljor tidvis men vi hade kul. Vissa personer fyllecyklade hem från discot mitt i natten och vissa andra mer halvnyktra kände ansvar och oro för att någon skulle skada sig. Det blev en intensiv helg.
Tyvärr var både R och jag småförkylda och det tar ju på krafterna när man dessutom lever spartanskt som vi gjorde. Skagen är vackert, både den lilla byn och naturen runt omkring. Vi gick på strandängarna och ut på Grenen. Alla gånger jag varit där tidigare med föräldrarna har det varit strålande solsken och massor av turister. Men vi hade inte tur med vädret förra helgen och gatorna var konstigt tomma. På nätterna tog vinden i utanför så att jag trodde att taket skulle lyfta. Och det regnade en del. Men det var underbart mysigt att ligga under varma täcken då bredvid honom och lyssna på ovädret utanför. Han somnar alltid före mig men när jag drömmer finns han där.
På väg ut mot Grenen i full sandstorm.
Skaldjursbuffet på en trevlig restaurang i byn sista kvällen. Vitt vin. Bord nummer 28.
Tid
Jag har egentligen mycket att berätta och några foton att visa men jag har liksom ingen ro att skriva. Har känt så i några veckor, som om tiden går för fort. När inspirationen väl kommer, alltid sent på kvällen, måste jag i stället sova för att orka med nästa dag. Skriver ibland stödord eller längre stycken på små lappar vid sängen. Jag älskar lappar.
Min förkylning har inte helt gått över vilket stör mig. Jag har varit på jobbet hela denna vecka men känt mig mer energilös än vanligt. Det finns någonting i kroppen som inte är helt läkt. Försöker ta hand om mig men tiden räcker inte alltid till till det heller. Eller så handlar det om prioriteringar. Och högst på min lista just nu står att vara med R. I hans närhet märker jag hur jag kan slappna av totalt och släppa alla efterhängsna tankar från arbetet och annat negativt som tynger mig. Det är ren magi hur mycket kärlek kan göra. Påverka hela min värld.
Ikväll packar jag lilla resväskan, R och jag ska åka till Danmark över midsommarhelgen med ett par av hans kompisar. Det känns så stort, vår första resa tillsammans och jag känner inte alls dem andra, men samtidigt försöker jag håller kraven och förväntningarna på rimlig nivå. Det viktigaste är att vi är tillsammans och om det regnar hela helgen blir vi blöta om vi går hand i hand på stranden, men det kan inte förstöra något. Jag tycker så oerhört mycket om honom. I mina tidigare seriösa längre förhållanden har jag sorgset tänkt "vad synd att vi inte träffades långt tidigare". Men med R känner jag inte så. Jag är bara så glad att vi har funnit varandra här och nu. Hade vi träffats på samma plats för tre år sen hade jag inte varit redo. Ibland tror jag att jag håller på att bli vuxen. Att jag har fått andra perspektiv.
Min förkylning har inte helt gått över vilket stör mig. Jag har varit på jobbet hela denna vecka men känt mig mer energilös än vanligt. Det finns någonting i kroppen som inte är helt läkt. Försöker ta hand om mig men tiden räcker inte alltid till till det heller. Eller så handlar det om prioriteringar. Och högst på min lista just nu står att vara med R. I hans närhet märker jag hur jag kan slappna av totalt och släppa alla efterhängsna tankar från arbetet och annat negativt som tynger mig. Det är ren magi hur mycket kärlek kan göra. Påverka hela min värld.
Ikväll packar jag lilla resväskan, R och jag ska åka till Danmark över midsommarhelgen med ett par av hans kompisar. Det känns så stort, vår första resa tillsammans och jag känner inte alls dem andra, men samtidigt försöker jag håller kraven och förväntningarna på rimlig nivå. Det viktigaste är att vi är tillsammans och om det regnar hela helgen blir vi blöta om vi går hand i hand på stranden, men det kan inte förstöra något. Jag tycker så oerhört mycket om honom. I mina tidigare seriösa längre förhållanden har jag sorgset tänkt "vad synd att vi inte träffades långt tidigare". Men med R känner jag inte så. Jag är bara så glad att vi har funnit varandra här och nu. Hade vi träffats på samma plats för tre år sen hade jag inte varit redo. Ibland tror jag att jag håller på att bli vuxen. Att jag har fått andra perspektiv.
Obalans
Över långhelgen var jag alltså ute på en liten resa. Fyra dagar, tre nätter. Det var trevligt men samtidigt har jag känt mig stressad en länge tid så jag hade svårt att koppla bort vardagens måsten helt och bara njuta. I måndags kväll under flygresorna hem började jag känna mig vissen (i halsen mest) och under natten blev jag sjuk på riktigt. Så nu har jag varit hemma från jobbet i två dagar och är tyvärr bara sämre.
Tycker fortfarande att det är jobbigt att ringa till chefen och säga att jag är sjuk. Känner dåligt samvete varje dag jag är hemma. Inbillar mig att alla tror att jag fejkar för att jag bara är trött eller inte känner för att jobba just den dagen. Under åren i grundskolan var jag aldrig, aldrig sjuk. Kanske två dagar per läsår och ibland inte ens det. Och jag har väl svårt att acceptera att jag inte är lika stark som då. Bara i år har jag varit hemma flera dagar pga halsfluss och stressrelaterad magkatarr. Jag är arg på mig själv för att jag blivit sjuk igen.
Sitter här nu om natten och allting är tyst i området utanför. Jag är tillfälligt pigg efter alla små sovstunder idag. De senaste veckorna har varit så tunga och jag har alltid varit trött vid fel tillfälle. Veckorna innan det började tänkte jag nästan varje dag på hur bra jag hade det. Att det kändes som om livet äntligen flöt på. Våren var på väg och jag hade träffat R. Sen ändrades vissa saker, som betydde så mycket för mig. Jag har och är väl fortfarande väldigt sliten, både i kroppen och i huvudet. Så när jag tänker efter är det inte konstigt att jag blivit sjuk. Långvarig stress påverkar immunförsvaret.
Det är nu jag inser att jag återupprepar gamla mönster och spelar samma roller. Jag går och bär på tunga saker utan att tala med någon annan om det. Jag döljer det medvetet för mina föräldrar, för R och för de som står mig närmast av arbetskamraterna. Jag vill berätta men tillfället måste kännas rätt och jag vet inte hur jag ska lägga orden. Är rädd för mina föräldrars reaktion, just för att de känner mig så väl och vet hur lätt balansen kan rubbas. Jag skäms, även om jag inte gjort något fel (mer än att kanske vara naiv). Jag vill inte ha det så här, jag ska berätta, jag ska. Imorgon kanske. Eller nästa dag.
Jag har bara varit hemma sjuk i två dagar men i eftermiddags kändes det som om jag skulle bli galen. Av alla tankar, av rastlöshet. Av att vara instängd i dessa rum, i min febriga, värkande kropp. Har varken ork eller lust att ta mig an alla små projekt här hemma just nu men jag känner mig så lat som inte gör något vettigt. Och jag har inte ens blivit bättre ännu. Jag vill verkligen inget hellre än att vara frisk.
Nej jag har verkligen grävt en djup grop denna gång. Har känt på mig i ett par veckor att det skulle hända, att det var på gång. Men visste inte hur jag skulle förhindra det. Tillslut sa kroppen stopp. Har lovat förut att ta hand om mig själv bättre men nu blir det som ännu en varningssignal. En del behöver kanske göra om samma misstag flera gånger för att lära sig något?
Tycker fortfarande att det är jobbigt att ringa till chefen och säga att jag är sjuk. Känner dåligt samvete varje dag jag är hemma. Inbillar mig att alla tror att jag fejkar för att jag bara är trött eller inte känner för att jobba just den dagen. Under åren i grundskolan var jag aldrig, aldrig sjuk. Kanske två dagar per läsår och ibland inte ens det. Och jag har väl svårt att acceptera att jag inte är lika stark som då. Bara i år har jag varit hemma flera dagar pga halsfluss och stressrelaterad magkatarr. Jag är arg på mig själv för att jag blivit sjuk igen.
Sitter här nu om natten och allting är tyst i området utanför. Jag är tillfälligt pigg efter alla små sovstunder idag. De senaste veckorna har varit så tunga och jag har alltid varit trött vid fel tillfälle. Veckorna innan det började tänkte jag nästan varje dag på hur bra jag hade det. Att det kändes som om livet äntligen flöt på. Våren var på väg och jag hade träffat R. Sen ändrades vissa saker, som betydde så mycket för mig. Jag har och är väl fortfarande väldigt sliten, både i kroppen och i huvudet. Så när jag tänker efter är det inte konstigt att jag blivit sjuk. Långvarig stress påverkar immunförsvaret.
Det är nu jag inser att jag återupprepar gamla mönster och spelar samma roller. Jag går och bär på tunga saker utan att tala med någon annan om det. Jag döljer det medvetet för mina föräldrar, för R och för de som står mig närmast av arbetskamraterna. Jag vill berätta men tillfället måste kännas rätt och jag vet inte hur jag ska lägga orden. Är rädd för mina föräldrars reaktion, just för att de känner mig så väl och vet hur lätt balansen kan rubbas. Jag skäms, även om jag inte gjort något fel (mer än att kanske vara naiv). Jag vill inte ha det så här, jag ska berätta, jag ska. Imorgon kanske. Eller nästa dag.
Jag har bara varit hemma sjuk i två dagar men i eftermiddags kändes det som om jag skulle bli galen. Av alla tankar, av rastlöshet. Av att vara instängd i dessa rum, i min febriga, värkande kropp. Har varken ork eller lust att ta mig an alla små projekt här hemma just nu men jag känner mig så lat som inte gör något vettigt. Och jag har inte ens blivit bättre ännu. Jag vill verkligen inget hellre än att vara frisk.
Nej jag har verkligen grävt en djup grop denna gång. Har känt på mig i ett par veckor att det skulle hända, att det var på gång. Men visste inte hur jag skulle förhindra det. Tillslut sa kroppen stopp. Har lovat förut att ta hand om mig själv bättre men nu blir det som ännu en varningssignal. En del behöver kanske göra om samma misstag flera gånger för att lära sig något?
Hem
Kvällen 22 maj. Lågvatten och två pojkar leker på stranden. Skuggorna i gräset. Allt är stilla. Inuti och utanför.
Hem ljuva hem...
Juni
Det är redan juni. Det känns skönt att börja en ny månad. Symboliskt. Den här veckan har varit riktigt tung. Har fått kämpa mot/med mig själv jättemycket dygnets alla vakna timmar. Alla tankar och all oro har lett till smärtor och värk i kroppen. Sånt som inte längre går över under natten. Sånt som jag inte känt på många år.
Allt går bra med oss. Vi lever i nuet men gör även små planer inför framtiden. En liten weekendresa i september. Den där riktigt euforiska nyförälskelsen är helt klart över för min del. Jag sörjer det lite grann. Det gav mig så mycket energi och hopp. Men samtidigt vet jag ju att vårt förhållande bara har rört sig in i en annan fas, som har sina fördelar.
I fredags var vi ute i den göteborgska nöjesnatten med hans arbetskamrater. Jag är medveten om att det är ett steg framåt på seriöshetsskalan att bli introducerad för hans vänner. Hans kompis, som visserligen var ganska full, sa till mig när vi var ensamma att han pratat en hel del om mig på jobbet. På ett sätt som han tydligen aldrig gjort tidigare, om någon annan. Klart jag blir glad av att höra sånt för det ligger säkert viss sanning i det. Men samtidigt känner jag mig fånig, som om jag fortfarande gick i högstadiet och fick höra viskningar om att nån kille gillade mig. Fånig för att innebörden betyder så mycket. För egot.
Tidigt fredag morgon reser jag med flyg till en ny storstad. Det har varit så mycket annat nu denna vår att jag inte riktigt hunnit inse att det är dags nu. Har inte planerat och läst på riktigt lika mycket som jag brukar. Blir nog mer spontanitet denna gång. Längtade mig nästan sjuk de första dagarna i januari när jag bokade. Nu är det redan juni och den här sommaren känns väldigt positiv för att jag har honom.
Allt går bra med oss. Vi lever i nuet men gör även små planer inför framtiden. En liten weekendresa i september. Den där riktigt euforiska nyförälskelsen är helt klart över för min del. Jag sörjer det lite grann. Det gav mig så mycket energi och hopp. Men samtidigt vet jag ju att vårt förhållande bara har rört sig in i en annan fas, som har sina fördelar.
I fredags var vi ute i den göteborgska nöjesnatten med hans arbetskamrater. Jag är medveten om att det är ett steg framåt på seriöshetsskalan att bli introducerad för hans vänner. Hans kompis, som visserligen var ganska full, sa till mig när vi var ensamma att han pratat en hel del om mig på jobbet. På ett sätt som han tydligen aldrig gjort tidigare, om någon annan. Klart jag blir glad av att höra sånt för det ligger säkert viss sanning i det. Men samtidigt känner jag mig fånig, som om jag fortfarande gick i högstadiet och fick höra viskningar om att nån kille gillade mig. Fånig för att innebörden betyder så mycket. För egot.
Tidigt fredag morgon reser jag med flyg till en ny storstad. Det har varit så mycket annat nu denna vår att jag inte riktigt hunnit inse att det är dags nu. Har inte planerat och läst på riktigt lika mycket som jag brukar. Blir nog mer spontanitet denna gång. Längtade mig nästan sjuk de första dagarna i januari när jag bokade. Nu är det redan juni och den här sommaren känns väldigt positiv för att jag har honom.