Ruset
Kände mig väldigt glad och positiv i eftermiddags när jag nyss gått upp. Hann bara sova sju timmar och drömde en massa om jobbet men det var okej. Kände mig förvånansvärt pigg och inte alls bakfull och seg som brukligt. Relativt fint väder och behaglig temperatur ute. Det var så där lagom varmt inne i bilen och jag tänker alltid på hur det var när jag var yngre. När man varit och badat på sommaren och åkte hem i bilen och det var liksom skönt att få värma upp sig där inne. Jag blev alltid dåsig och ville krypa ihop och sova. Åkte iväg med bilen på ärenden.Allting kändes så bra. Hade tagit med en nybränd skiva med favoritmusiken. Mentalt upprymd efter igår och glad för de nya skorna. Medveten om småsaker som att jag inte hade ont i ryggen som under veckan. Inte ens magkatarr. Helt lugn i kroppen trots en del saker på programmet. Efter ärenden blev det en extra biltur som slutade med fotopromenad bland båtar och hav.
Men nu under kvällen känner jag mig segare och funderade på allvar på att lägga mig redan vid tio. Hyfsat lugn i kroppen men en del ovälkomna tankar. Kanske för att jag lyssnat på fel sorts musik. Den typen som uppmuntrar till melankoli. Tänker också på den senaste tidens möten med nya människor. En del har gått igenom fruktansvärda saker och jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att det känns som jag kommit igenom det värsta nu. Att det går mot ljusare tider. Men det krävs mycket kämpande också. Men jag är priviligerad som föddes med bättre förutsättningar än så många andra.
Jag har väldigt låg toleransnivå. Det har alltid varit så och sen brukar det gå relativ lång tid mellan gångerna. I kombination med att jag inte hade ätit så mycket innan blev ruset igår väldigt starkt. Men så härligt. Var tvungen att sjunka ned på kompisens dubbelsäng, när min kropp blev för tung. Halvt ihopkrupen på sidan, blundade och log för mig själv bakom uppuffat hår och läppglans. Kände hundarnas mjuka päls. Musiken från vardagsrummet och deras röster. De pratade om mig. Avundsjuka på mina härliga känslor. Så starkt som de andra aldrig upplevde nu för tiden. Och jag kan absolut förstå varför folk blir beroende av olika substanser. Den där känslan, att allting bara är underbart och världen utanför bleknar och saknar betydelse. Klart jag också längtar efter att uppleva den igen för den varade bara i ett par minuter, innan jag gradvis piggnade till. Jag saknar Amsterdam nu. Nästa sommar vill jag sitta vid kanalerna igen.
Men nu under kvällen känner jag mig segare och funderade på allvar på att lägga mig redan vid tio. Hyfsat lugn i kroppen men en del ovälkomna tankar. Kanske för att jag lyssnat på fel sorts musik. Den typen som uppmuntrar till melankoli. Tänker också på den senaste tidens möten med nya människor. En del har gått igenom fruktansvärda saker och jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att det känns som jag kommit igenom det värsta nu. Att det går mot ljusare tider. Men det krävs mycket kämpande också. Men jag är priviligerad som föddes med bättre förutsättningar än så många andra.
Jag har väldigt låg toleransnivå. Det har alltid varit så och sen brukar det gå relativ lång tid mellan gångerna. I kombination med att jag inte hade ätit så mycket innan blev ruset igår väldigt starkt. Men så härligt. Var tvungen att sjunka ned på kompisens dubbelsäng, när min kropp blev för tung. Halvt ihopkrupen på sidan, blundade och log för mig själv bakom uppuffat hår och läppglans. Kände hundarnas mjuka päls. Musiken från vardagsrummet och deras röster. De pratade om mig. Avundsjuka på mina härliga känslor. Så starkt som de andra aldrig upplevde nu för tiden. Och jag kan absolut förstå varför folk blir beroende av olika substanser. Den där känslan, att allting bara är underbart och världen utanför bleknar och saknar betydelse. Klart jag också längtar efter att uppleva den igen för den varade bara i ett par minuter, innan jag gradvis piggnade till. Jag saknar Amsterdam nu. Nästa sommar vill jag sitta vid kanalerna igen.
Kommentarer
Trackback