Stockholm
Den helt fantastiske Chris Martin 18 september 2008 i Globen
För en vecka sen var vi i Stockholm på Coldplays konsert. Det var en resa som vi hade planerat sen i början av juni. Jag har tänkt så mycket på den och fantiserat om hur det skulle bli. Så när det väl var dags att packa väskan och åka kändes det mest overkligt. Vår första romantiska weekend på fint hotell, det kändes så stort för mig och vuxet.
Jag har lyssnat på Coldplay sen deras första album kom ut 2000. Jag älskar så många av deras sånger. Minnen av glädje och nykärlek men också av långa mörka perioder. Att få se dem live var jättekul och även R har lyssnat på dem i ett par år. Vi åkte till arenan någon timme innan förbandet gick på och vi hamnade riktigt långt fram, cirka fem meter från scenkanten i ett hav av betydligt yngre tonåringar. Kände mig plötsligt så gammal och erfaren då. Men när de väl började spela glömde jag nästan omgivningen, fokuserade på scenen, följde med i rytmerna och mina favoritmelodier som jag har väntat på så länge att få höra. Äntligen. Hans armar om min mage gjorde huden svettig, vi stod packade i folkhavet och alla spotlights bländade och blinkade i kapp. Jag älskar konserter, när jag blir oblyg och vågar sjunga med för att det ändå inte är någon som hör det. När mina armar sträcks uppåt bland tusen andra som av en magisk kraft. Det är att vara fri. Och med R blev det så mycket bättre.
Vi sov länge och brydde oss inte om att om stressa ut på stan för att hinna med en massa saker. Det var vår weekend, våra pengar, våran tid. Vi var ju där för att vara med varandra långt från jobb och vardagens måsten. Så det är nästan mitt bästa minne; när vi vaknade under fluffiga vita täcken i hotellsängen, tittade på varandra, gosade en stund och sen somnade om. Vi är så lika, så sömniga, morgontrötta, nattpigga. Köpte kanelbullar och röda äpplen på 7-Eleven klockan halv två på natten. På gatan där vi bodde kom det tjugo taxibilar på rad utan någon vanlig bil i mellan. Vi stod och tittade en lång stund och R räknade förvånat. De små detaljerna som jag bara älskar med honom. Han kan vara så pojkaktig.
Helgen gick snabbt, vi gick i affärer en del, fikade och åt middag. Sov middag på rummet, gick runt i mysiga bostadskvarter på kvällen och natten. Jag försökte visa honom, guida honom, få honom att förstå. Det jag upplevt där i staden under mina år. Minnen från skridskoåkning i Kungsträdgården med skolan, McDonaldsbesök med vänner efter shoppingrundor, Vattenfestivalen när den existerade och så mycket annat. En massa minnen som tränger sig på. Samma stad men ändå inte. Åren går, man förändras. Jag känner inte alls samma klump i magen som förr, inte när jag pratar om det eller nu när jag var där. Det är liksom passerat nu. Äntligen kan jag säga det. Att det faktiskt är passerat.
Juli
Jag har varit hemifran i tva veckor nu men det kanns sa mycket langre. Tiden blir alltid pa ett annat satt nar man reser. En egen bubbla och dagar fyllda av nya intryck. Sant som man bearbetar omedvetet i flera veckor eller manader efterat. I alla fall fungerar jag sa.
Har planerat denna lilla resa sen i borjan av aret och det ar klart att forvantningarna vaxt sig stora. Liksom kraven fran mig sjalv pa att allt ska bli battre denna gang. Varje resa blir en ny chans till battring. Jag ska njuta mer, grubbla mindre, le mot framlingar, ta till vara pa varje minut. Det har varit en bra resa pa manga satt men jag ar inte helt nojd med vissa dagar. Tankar och mardrommar som foljer efter, som inte kanner granser mellan lander, som inte vet skillnaden mellan juni och juli. Jag har ju semester nu.
Man lar sig sa mycket om sig sjalv nar man reser. Och om andra. Aven om jag rest bade langre bort och langre tid sa ar ju varje situation unik. Det ar sant jag glommer ibland. Men nar jag promenerade hem harom kvallen kom jag att tanka pa det; att jag lar kanna mig sjalv mer och mer. Och det ar kanske darfor det aven ar jobbigt att resa, att sta naken och behova inse fakta om sig sjalv. Att vara ensam, inte bara rent fysiskt.
Om ett par timmar ska jag resa harifran. R ska mota mig pa flygplatsen sent ikvall och i mitt huvud har jag redan ovat in scenen nar jag far krama om honom riktigt hart och lange. Jag hoppas att jag kanner mig mer hel da. Tva veckor ar lang tid just nu for det kanns fortfarande som om vart forhallande ar nytt och lite skort. Vissa dagar har langtan efter honom kants harlig och positiv men ibland har den mer handlat om gnagande frustration. Da har jag velat gora en lista pa hur manga timmar och minuter det ar kvar tills vi ses och rakna ned. Det ar sa dubbelt det dar med att se fram emot en resa men samtidigt sakna dem dar hemma.
Min motivation for att fotografera har varit dalig hela varen men jag trodde den skulle bli battre i ny miljo. Jag har tagit en del kort nu under resan men manga har varit ganska pliktskyldiga. Bladdrade lite bakat i kameran har om dagen och upptackte bilder fran resans borjan som jag glomt bort. Sa nu ser jag fram emot att fa se alla foton i datorn hemma. Jag hoppas att nagra blivit bra.
Har planerat denna lilla resa sen i borjan av aret och det ar klart att forvantningarna vaxt sig stora. Liksom kraven fran mig sjalv pa att allt ska bli battre denna gang. Varje resa blir en ny chans till battring. Jag ska njuta mer, grubbla mindre, le mot framlingar, ta till vara pa varje minut. Det har varit en bra resa pa manga satt men jag ar inte helt nojd med vissa dagar. Tankar och mardrommar som foljer efter, som inte kanner granser mellan lander, som inte vet skillnaden mellan juni och juli. Jag har ju semester nu.
Man lar sig sa mycket om sig sjalv nar man reser. Och om andra. Aven om jag rest bade langre bort och langre tid sa ar ju varje situation unik. Det ar sant jag glommer ibland. Men nar jag promenerade hem harom kvallen kom jag att tanka pa det; att jag lar kanna mig sjalv mer och mer. Och det ar kanske darfor det aven ar jobbigt att resa, att sta naken och behova inse fakta om sig sjalv. Att vara ensam, inte bara rent fysiskt.
Om ett par timmar ska jag resa harifran. R ska mota mig pa flygplatsen sent ikvall och i mitt huvud har jag redan ovat in scenen nar jag far krama om honom riktigt hart och lange. Jag hoppas att jag kanner mig mer hel da. Tva veckor ar lang tid just nu for det kanns fortfarande som om vart forhallande ar nytt och lite skort. Vissa dagar har langtan efter honom kants harlig och positiv men ibland har den mer handlat om gnagande frustration. Da har jag velat gora en lista pa hur manga timmar och minuter det ar kvar tills vi ses och rakna ned. Det ar sa dubbelt det dar med att se fram emot en resa men samtidigt sakna dem dar hemma.
Min motivation for att fotografera har varit dalig hela varen men jag trodde den skulle bli battre i ny miljo. Jag har tagit en del kort nu under resan men manga har varit ganska pliktskyldiga. Bladdrade lite bakat i kameran har om dagen och upptackte bilder fran resans borjan som jag glomt bort. Sa nu ser jag fram emot att fa se alla foton i datorn hemma. Jag hoppas att nagra blivit bra.
Skagen
En av de vackra strandängarna i solsken och blåst.
Förra helgen var vi i Skagen. Resan blev ungefär som jag trodde att den skulle bli. Hans vänner som jag inte träffat innan var trevliga och lätta att umgås med. Men jag märkte att jag inte är van vid att resa i ett stort sällskap och umgås så tätt inpå varandra. Åtta olika viljor tidvis men vi hade kul. Vissa personer fyllecyklade hem från discot mitt i natten och vissa andra mer halvnyktra kände ansvar och oro för att någon skulle skada sig. Det blev en intensiv helg.
Tyvärr var både R och jag småförkylda och det tar ju på krafterna när man dessutom lever spartanskt som vi gjorde. Skagen är vackert, både den lilla byn och naturen runt omkring. Vi gick på strandängarna och ut på Grenen. Alla gånger jag varit där tidigare med föräldrarna har det varit strålande solsken och massor av turister. Men vi hade inte tur med vädret förra helgen och gatorna var konstigt tomma. På nätterna tog vinden i utanför så att jag trodde att taket skulle lyfta. Och det regnade en del. Men det var underbart mysigt att ligga under varma täcken då bredvid honom och lyssna på ovädret utanför. Han somnar alltid före mig men när jag drömmer finns han där.
På väg ut mot Grenen i full sandstorm.
Skaldjursbuffet på en trevlig restaurang i byn sista kvällen. Vitt vin. Bord nummer 28.
Pojkdrömmen
Getty ImagesJag kan inte minnas exakt när det dök upp i mitt medvetande. Kanske någon gång i mellanstadiet i samband med att vi gjorde skolarbeten om andra länder. Grand Canyon. Säkert hade jag hört talas om det långt innan dess. Geografi har alltid intresserat mig och världsatlasen hemma hade väl tummade blad. Jag kunde sitta där och drömma mig bort, följa floder och gränser med fingrarna. Städer med konstiga namn.
För mig är Grand Canyon inte bara ett namn utan ett begrepp. En symbol. Sen jag var liten minns jag att pappa satt vid köksbordet och pratade om att han ville se Amerika innan han dog. När han växte upp kallade man inte landet i väst för USA, utan Amerika. Han ville besöka storstäderna med de höga husen, se monumenten och de omtalade museerna, känna på atmosfären, maten, naturen. Han ville se Grand Canyon och idag är han där. Idag.
Resan har gått från New York till Washington DC och New Orleans. Sen ut i öknen i Arizona. Till detta naturens monument, ett landskap som Coloradofloden har format under miljoner år. Jag kan inte ens föreställa mig känslan att stå där på klippavsatsen och titta ner, eller miltals bortåt. Känna vinddraget. Studera de olika färgerna på stenen. Alla naturprogram som jag har sett. I mailen har pappa skrivit att dem ska flyga helikopter över området. Once in a lifetime. Jag är avundsjuk. Självklart. Grand Canyon finns också med på min måstelista men jag har mer tid kvar än pappa. Snart reser dem vidare till Las Vegas, Los Angeles och till sist San Francisco. Jag är så oerhört glad att mina föräldrar äntligen kommit iväg på denna resa. Och speciellt för pappas skull. Nu får han uppfylla sin pojkdröm.
Här hemma i verkligheten har jag varit på IKEA idag. Som alltid var där fullt med nyblivna föräldrar som "boar". Gravida magar till höger, en liten röd skrynklig bebis i en vagn till vänster. Själv blir jag alltid så påverkad varje gång jag går igenom barnavdelningen. Ser alla söta små spjälsängar, minitäcken, kuddar, leksaker, möbler. Det förtrollar mig. Jag vill skaffa barn genast bara för att kunna köpa allt det där gulliga och också vara en sån som boar. Så kanske var det av ren tröst som jag fick med mig en liten mjuk kompis hem. En elefant som ska få bo i min blå soffa med den lila filten. På den lilla tvättlappen står det att den passar barn från noll år. Men det står ingen övre åldersgräns. Blir man någonsin för gammal för att köpa mjukisdjur?
Jag har letat aktivt efter ett matlagningsförkläde i säkert ett halvår men inte hittat det perfekta. Alltid har det varit något fel, oftast färgen. Jag är nog lite kräsen. Idag på IKEA fann jag alltså ett i blått, som är min favoritfärg. Billigt också, 59 kronor. Kändes skönt att få det projektet ur världen. För det har faktiskt varit ett riktigt projekt.
Köpte också två bäddset, ett i ljusblått och ett i beigt. Insåg nyligen att det är kul att förnya sig någon gång ibland. Jag tycker mycket om dem påslakanen som jag har sen innan men. Tänk vad häftigt att vanliga lakan kan få mig på så bra humör. De små sakerna är viktiga för välbefinnandet. Köpte en snirklig växt också. Min ena blomma i fönstret har nyligen dött av värmeslag. Det var någon som inte vattnade den tillräckligt ofta tror jag.
Erkänn nu att elefanten är jättesöt...
Pirr
Jag läser min dagbok, från resan i somras. Minnen. Blir glad, pirrar som av nykärlek i magen. Har bokat sovplats och flygresa dit. I natt gjorde jag det. Har inte bestämt mig för hur jag ska åka hem. Antagligen via en annan stad, men har inte bestämt vilken. Jag kan öppna kartboken, blunda och peka. Bara det inte blir för långt bort. Det finns vissa gränser ändå. Tiden. Men det är äventyr som väntar och jag vill att det ska vara sommar nu. Jag vill smaka allt och inget, känna mig ung och fri. Gå mina egna vägar men inte göra samma misstag. Jag drömmer om att det ska bli alldeles perfekt.
...en bild kommer... snart
...en bild kommer... snart
2008
Plötsligt i eftermiddags kom reslusten över mig. Det började pirra i fötterna av rastlöshet och förväntan. Jag vill packa den stora ryggsäcken och ge mig iväg här och nu. Jag vill uppleva allt det där igen, de speciella känslorna. Frihet, äventyr, enkelhet. Att sitta på flygplanet, precis i början, med alla tankarna nu lämnar jag allting bakom mig och en oskriven dagbok. Att gå huvudgatan ned i en ny by och välja sovplats för natten. Sitta på en restaurang med fötterna i sanden och äta frukost och samtidigt låta fingrarna glida över kartan. Se solen gå ned från en strand, ett hustak eller ett bussfönster. Att vara ensam med sig själv och tycka om det. Jag kan resa vart jag vill. Ingenting är omöjligt. Det är jag själv som står för begränsningarna, kan inte skylla på något annat. I natt var jag i Kina och i Japan, strövade bland tempel och gamla byggnader gjorda av bambu. Två år sen min senaste långresa nu och jag håller på att förgås i natt av upptäckarlust. Jag brinner inuti och vill inte längre nonchalera.
Jag brukar inte ge nyårslöften, inte ens tyst i huvudet. Men 2008 är en kombination av vackra siffror, så kanske därför. Jag lovar mig själv att ta bättre vara på tiden än vad jag har gjort hittills. Jag ska leva mer. Och försöka acceptera att jag inte är felfri.
Det har tagit mig så många år att inse att det är jag själv som styr mitt liv och ingen annan. Länge väntade jag på att någon annan skulle ta mig i handen och hjälpa mig upp. Men nu har jag rest mig och jag har gjort det alldeles själv. Så jag ska fortsätta utvecklas och inte bara vara utan leva.
Jag brukar inte ge nyårslöften, inte ens tyst i huvudet. Men 2008 är en kombination av vackra siffror, så kanske därför. Jag lovar mig själv att ta bättre vara på tiden än vad jag har gjort hittills. Jag ska leva mer. Och försöka acceptera att jag inte är felfri.
Det har tagit mig så många år att inse att det är jag själv som styr mitt liv och ingen annan. Länge väntade jag på att någon annan skulle ta mig i handen och hjälpa mig upp. Men nu har jag rest mig och jag har gjort det alldeles själv. Så jag ska fortsätta utvecklas och inte bara vara utan leva.
Blommor under bron
Trots att det alltså har gått två år har jag fortfarande så mycket att berätta. Minnena klarnar när jag ser foton, på så många saker som jag glömt. Calcutta var en stad långt bort i öster som jag var rädd för. Jag hade målat upp bilder i huvudet långt innan. Trodde att jag skulle få se outhärdlig fattigdom och misär i varje gathörn. Vaga minnen av något som jag läst i en religionsbok på högstadiet. Istället mötte jag en livlig, vacker stad. Kärlek vid första ögonkastet, första kvällen. Ville stanna längre än vad jag hade tid med.
Indiens kulturella centrum kallades det. En stad så olik alla de andra som jag passerat när min rundresa gick mot sitt slut. För första gången öppna ytor, breda gator, stora parker, tunnelbana och spårvagn. Många tempel, smala gränder, tiggare och barfotabarn men ett underbart gatuliv. Att inspireras av. Jag njöt faktiskt av att ströva, kvarter efter kvarter och kände mig inte längre förföljd.
Andra dagen gick jag länge och beundrade alla ståtliga byggnader från kolonialtiden. Ett postkontor inrymt i ett palats. Jag gick mot floden och där stannade jag och studerade på avstånd alla män som tvättade sig och sina kläder i det bruna vattnet. Alla dem som satt i skuggan under träden. Jag tog den lilla passagerarfärjan över floden och var bara tvungen att följa strömmen av människor in i den gigantiska tågstationen. Struntade i middagshettan och gick över den stora Howrah Bridge. Mötte så många bärare, solbrända män som balanserade fem tunga resväskor på huvudet eller en korg med frukt. Ofta iklädda skynken, ibland barfota, ibland med enkla lädersandaler. De kastlösa.
Jag minns inte riktigt nu och min dagbok ger ingen ledtråd. Men jag tror att jag visste att det fanns en stor blomstermarknad på andra sidan bron och att det delvis var därför jag gick dit. För att se. Trots den intensiva hettan, avgaserna och trängseln. Vid brofästet stannade jag och tittade ned. På ett myller av människor och färg. Blommor i gult och oranget trädda på tråd. Som stora halsband att smycka tempel, gravar, bostäder, bilar med. Överallt, under hela resan, återkom just dessa färger. Gåvor till gudarna tror jag. Det var så vackert att stå där och jag stannade kvar en lång stund. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag kan inte förklara, men det var så mycket liv. I allting.
29 oktober 2005
Indiens kulturella centrum kallades det. En stad så olik alla de andra som jag passerat när min rundresa gick mot sitt slut. För första gången öppna ytor, breda gator, stora parker, tunnelbana och spårvagn. Många tempel, smala gränder, tiggare och barfotabarn men ett underbart gatuliv. Att inspireras av. Jag njöt faktiskt av att ströva, kvarter efter kvarter och kände mig inte längre förföljd.
Andra dagen gick jag länge och beundrade alla ståtliga byggnader från kolonialtiden. Ett postkontor inrymt i ett palats. Jag gick mot floden och där stannade jag och studerade på avstånd alla män som tvättade sig och sina kläder i det bruna vattnet. Alla dem som satt i skuggan under träden. Jag tog den lilla passagerarfärjan över floden och var bara tvungen att följa strömmen av människor in i den gigantiska tågstationen. Struntade i middagshettan och gick över den stora Howrah Bridge. Mötte så många bärare, solbrända män som balanserade fem tunga resväskor på huvudet eller en korg med frukt. Ofta iklädda skynken, ibland barfota, ibland med enkla lädersandaler. De kastlösa.
Jag minns inte riktigt nu och min dagbok ger ingen ledtråd. Men jag tror att jag visste att det fanns en stor blomstermarknad på andra sidan bron och att det delvis var därför jag gick dit. För att se. Trots den intensiva hettan, avgaserna och trängseln. Vid brofästet stannade jag och tittade ned. På ett myller av människor och färg. Blommor i gult och oranget trädda på tråd. Som stora halsband att smycka tempel, gravar, bostäder, bilar med. Överallt, under hela resan, återkom just dessa färger. Gåvor till gudarna tror jag. Det var så vackert att stå där och jag stannade kvar en lång stund. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag kan inte förklara, men det var så mycket liv. I allting.
29 oktober 2005
Privilegierad
I det dammiga Jodhpur i norra Indien träffade jag en trevlig kille. Jag har tyvärr glömt hans namn nu men han stod vid tågstationen en tidig morgon när jag kom till staden och han övertygade mig om att följa med till hans hotell. Det var ett bra val, jag fick ett trevligt litet rum med fräscht badrum. Samma morgon såg jag solen gå upp över de blåmålade husen från hotellets takterrass, som hade vid utsikt över hela stan. På takterrassen åt jag frukost med tre koreaner, vi satt på kuddar under uppspända sjalar som fladdrade i vinden. Så som jag bara sett på bilder tidigare. På kvällen bevittnade vi en bröllopsprocession från taket och såg ljusen fladdra nere i de smala gränderna.
Hotellet var familjeägt som så många andra och hade ungefär tio rum. Mamman lagade maten, pappan satt på det lilla kontoret/receptionen, killen som var ungefär 18 år och hans yngre bror raggade kunder hela dagarna. Killen berättade att han brukade åka till järnvägsstationen vid fyratiden varje morgon. Där väntade han på turister som kom med morgontågen. Efter att ha skjutsat dem till hotellet med sin mopedtaxi åkte han hem vid lunchtid och åt och sov en stund. Sedan återvände han till stationen och väntade där hela dagen på kunder. Vid 20-tiden åkte han hem för kvällen, la sig vid midnatt och gick upp fyra på morgonen och så började det om. Jag frågade om han aldrig var ledig. Han log mot mig och sa att han jobbade sju dagar i veckan, alla dagar om året. Alla pengar som han tjänade gick till hotellet. Men han var lycklig. Hans familj var lycklig som kunde driva sitt eget hotell.
Jag var på väg till Jaisalmer som alla andra turister. Staden som möter öknen, med sitt fort byggt i sandsten och kameler i överflöd. Han sa att Jaisalmer var så vackert. Jag frågade om han någonsin varit där. En gång. Jaisalmer låg bara 30 mil bort och han hade bara varit där en gång. Han hade aldrig besökt huvudstaden. Jag, en turist, hade under mina veckor besökt mer av hans land än vad han gjort själv. Det kändes märkligt.
Samtalet med killen fick mig att tänka på hur mycket jag tog för givet i livet. Jag kände mig verkligen som en rik europeisk turist som kunde åka dit jag kände för. Redan under de första dagarna av resan kände jag mig oerhört privilegierad som hade möjlighet att se världen när det fanns så många människor som inte ens hade råd med mat. I Delhi sov både barn och vuxna på kartonger på gatan i närheten av mitt hotell.
Tre veckor efter mötet med killen i Jodhpur hade jag precis anlänt till Goa och när jag gick mellan palmerna ned mot stranden i Vagator tänkte jag på honom och jag önskade med hela mitt hjärta att han kunde ha varit där och sett det vackra. Han bodde i sin dammiga ökenstad, arbetade hårt varje dag och hade aldrig ens sett havet. Jag tänker på honom fortfarande nu när jag läser i min gamla resedagbok. Det finns vissa möten och platser som håller sig kvar, extra länge tror jag. Och fortfarande tänker jag ganska ofta på hur privilegierad jag är och hur mycket som många av oss tar för givet.
Stigen ned mot Lilla Vagator Beach i norra Goa. 6 oktober 2005.
Hotellet var familjeägt som så många andra och hade ungefär tio rum. Mamman lagade maten, pappan satt på det lilla kontoret/receptionen, killen som var ungefär 18 år och hans yngre bror raggade kunder hela dagarna. Killen berättade att han brukade åka till järnvägsstationen vid fyratiden varje morgon. Där väntade han på turister som kom med morgontågen. Efter att ha skjutsat dem till hotellet med sin mopedtaxi åkte han hem vid lunchtid och åt och sov en stund. Sedan återvände han till stationen och väntade där hela dagen på kunder. Vid 20-tiden åkte han hem för kvällen, la sig vid midnatt och gick upp fyra på morgonen och så började det om. Jag frågade om han aldrig var ledig. Han log mot mig och sa att han jobbade sju dagar i veckan, alla dagar om året. Alla pengar som han tjänade gick till hotellet. Men han var lycklig. Hans familj var lycklig som kunde driva sitt eget hotell.
Jag var på väg till Jaisalmer som alla andra turister. Staden som möter öknen, med sitt fort byggt i sandsten och kameler i överflöd. Han sa att Jaisalmer var så vackert. Jag frågade om han någonsin varit där. En gång. Jaisalmer låg bara 30 mil bort och han hade bara varit där en gång. Han hade aldrig besökt huvudstaden. Jag, en turist, hade under mina veckor besökt mer av hans land än vad han gjort själv. Det kändes märkligt.
Samtalet med killen fick mig att tänka på hur mycket jag tog för givet i livet. Jag kände mig verkligen som en rik europeisk turist som kunde åka dit jag kände för. Redan under de första dagarna av resan kände jag mig oerhört privilegierad som hade möjlighet att se världen när det fanns så många människor som inte ens hade råd med mat. I Delhi sov både barn och vuxna på kartonger på gatan i närheten av mitt hotell.
Tre veckor efter mötet med killen i Jodhpur hade jag precis anlänt till Goa och när jag gick mellan palmerna ned mot stranden i Vagator tänkte jag på honom och jag önskade med hela mitt hjärta att han kunde ha varit där och sett det vackra. Han bodde i sin dammiga ökenstad, arbetade hårt varje dag och hade aldrig ens sett havet. Jag tänker på honom fortfarande nu när jag läser i min gamla resedagbok. Det finns vissa möten och platser som håller sig kvar, extra länge tror jag. Och fortfarande tänker jag ganska ofta på hur privilegierad jag är och hur mycket som många av oss tar för givet.
Stigen ned mot Lilla Vagator Beach i norra Goa. 6 oktober 2005.
Efterarbete
För mycket tankar ikväll igen. De gnager och skaver mellan mina fyra vita väggar. Önskar de kunde tystna men de blir bara fler och mer högljudda inför natten. Vara i säng klockan tio noll noll fungerar aldrig. Men jag ska lägga mig nu och vill inte drömma om sunkiga rum i öde hus och kackerlackor stora som möss. Som i natt. Vaknade svettig.
Har sett på The Bourne Ultimatum ikväll och började tänka på Indien, scenerna från del två. Tog fram min dagbok som jag skrev under resan, läste vad som hände detta datum. Jag visste ungefär. Är så glad nu att jag skrev så mycket som jag gjorde då. Det blir som en sorts bearbetning i efterhand. Orden får mig att minnas precis. När jag bodde i det dragiga insektsrummet där små svarta kryp sprang över kudden på natten. Det var där jag började bli sjuk. Skulle besöka grottorna i trakten. Men allting blev så jobbigt. Ändå längtar jag tillbaka ofta. Vill ut och resa igen. Det finns så mycket att se. Det tar kraft, stora prövningar. Men ger perspektiv och minnen för livet. Så jag vill ha fler.
Re: 15 dec, 10 mars, 16 sept
Har sett på The Bourne Ultimatum ikväll och började tänka på Indien, scenerna från del två. Tog fram min dagbok som jag skrev under resan, läste vad som hände detta datum. Jag visste ungefär. Är så glad nu att jag skrev så mycket som jag gjorde då. Det blir som en sorts bearbetning i efterhand. Orden får mig att minnas precis. När jag bodde i det dragiga insektsrummet där små svarta kryp sprang över kudden på natten. Det var där jag började bli sjuk. Skulle besöka grottorna i trakten. Men allting blev så jobbigt. Ändå längtar jag tillbaka ofta. Vill ut och resa igen. Det finns så mycket att se. Det tar kraft, stora prövningar. Men ger perspektiv och minnen för livet. Så jag vill ha fler.
Re: 15 dec, 10 mars, 16 sept
Stranden i Goa
Jo jag blir barnsligt exalterad ibland. Över småsaker som känns som något stort. Tittar på The Bourne Supremacy med snygge och sympatiske Jason Bourne (Matt Damon). Första gången jag såg filmen var på bio i New York augusti 2004. Inne i en femvåningsbyggnad fylld med biosalonger, helt gigantiskt i svenska mått mätt. Läget var centralt, på 42nd Street bara hundra meter från Times Square. Mitt i värsta turistgettot med snabbmatsrestauranger vägg i vägg, turister köande till teatrarna på Broadway, soveniraffärer med likadana t-shirtar och alla gula taxibilar.
Filmen hade inte haft premiär hemma i Sverige ännu då och det kändes lite häftigt att få se den i förväg. Och det jag minns fortfarande så tydligt är att de första scenerna är från Goa, Indien. Jag minns att det var vackert, när han och hon är vakna på natten. Hon omfamnar honom försiktigt i mörkret på deras altan när han ser ut på stranden. Det är natt och han har vaknat av mardrömmar. Kanske minns jag de där scenerna från Indien extra tydligt (ungefär det enda jag minns från filmen) för att jag på den tiden fortfarande drömde om att resa dit. Ett år senare blev resan av.
Så nu sitter jag här hemma i soffan och ser början av filmen. Vackert och romantiskt, precis som jag minns det. Jason Bourne står inne i huset på natten och man ser bara en liten bit av stranden genom dörröppningen. Men jag känner igen det. Utsikten. Delar av den lilla ön ute i bukten. Någon minut senare får jag se mer av stranden och den passar perfekt in i mitt minne. Men jag tänker att i Goa, längs kusten, finns tusentals stränder och när jag var där besökte jag bara en handfull. Vad är chansen att jag skulle känna igen mig från en film. Men sen joggar han längs stranden i fullt dagsljus och kameran visar lite åt båda hållen och då känner jag igen allt. Jag är så säker på att det är där jag var. Jag blir så glad och varm. Den knäppa känslan, Matt Damon har varit på samma strand som jag. Varför skulle det ha betydelse. Egentligen.
Jag bodde där på stranden i fyra, fem dagar. Badade i havet och gick så långt det gick åt båda hållen. Klättrade bland klippor och träd. Jag fotograferade ön ute i bukten. Den som jag känner igen. Många kvällar satt jag på stranden och såg solen gå ned i havet. Bland korna och hundarna och fiskebåtarna och turisterna och barnen som lekte. Jag har varit där. Och de sekvenserna som filmen visar kan inte mäta sig med verkligheten. Inte mina foton heller. 
Palolem. När jag har kommit på namnet på stranden gör jag en sökning på nätet och kan konstatera att jag hade helt rätt. Scenerna från filmen har spelats in där. Hur kunde jag känna igen mig efter att bara ha sett ett par meter av ön i halvmörkret? Förvånad över hjärnans förmåga att känna igen detaljer. Minnas avlägsna platser på sekunder. Och exalterad. Längtar tillbaka, just nu.
Re: 6 april
Taj Mahal
Kvällarna börjar bli kyligare nu. Jag går promenader vid havet och märker att hösten är på väg. Stranden är ofta öde nu och om någon månad börjar löven ändra färg. Men samtidigt kan jag på ett ögonblick förflytta mig i tiden. Till varma, klibbiga kvällar. För två år sen hade jag bara avverkat ett par dagar på min rundresa i Indien. Har väldigt blandade känslor från den tiden. Kände en stor nyfikenhet och längtan efter allt jag hade planerat, platser att besöka. Punkter och märkliga namn på kartan blev fantasier i huvudet. Bilder av riter vid den heliga floden, i religionsböckerna i högstadiet. Men också kulturchocken, som blev värre än vad jag hade trott. Jag blev stirrad på hela tiden, uppmärksammad i varje situation. Det var svårt. Och jag kände inte att jag fick tillräckligt med tid ensam, i början. När jag väl var det kände jag mig stressad, det var så mycket som jag skulle hinna med. Fysiskt och mentalt gick kroppen på högvarv. Försökte anpassa sig, bearbeta alla nya intryck. Mardrömmar varje natt, insekter i sängen, magsjuka, rostigt hänglås på hotelldrörren. Den där klibbiga hettan. Jag ville krypa ur mitt skinn. Natt och dag.
Söndag eftermiddag men hettan tyngde ned mig och alla andra ovana. Lång ringlande kö utanför murarna med hundratals andra ditresta, trots den separata kön för västerlänningar. Försäljare och tiggare. Tomma vattenflaskor i rännstenen. Innanför de höga murarna fanns välkrattade gräsmattor och fontäner. Så tillrättalagt och helt olikt det vanliga samhället. Nästan som en chock. En tidsresa. Vackra saris och solglasögon. Fotoblixtar och poserande turister. I alla oändlighet.
Det var overkligt att stå där. Som alla andra kända platser som man har sett på bild många gånger eller på Tv. Som man vet finns där långt borta och en dag står man plötsligt där. Taj Mahal. Så mycket större och vackrare än på bild. Jag var imponerad, hänförd. Förtrollad. Inte en ensam byggnad utan dussintals. Ett mausoleum byggt på 1630-talet av en man som älskade sin hustru. En sorts symbol för romantiken. Efter besväret att komma in på området stannade jag kvar i ett par timmar. Vandrade i palatsets innersta. Barfota på vita marmorgolv. Blommor låg på stenkistan. Det sägs att byggnaden ändrar färg i solnedgången men kanske är det tydligast andra tider på året. Jag såg inte mycket av det nu. Men det fanns så mycket annat att beskåda. Orädda apor klättrade på stenmurarna och solen gick ned på baksidan, vid floden. Jag såg barn och vuxna leka långt där nere. På flodens strand. Dit ingen dyr biljett behövde lösas. En vacker kväll. Och det hade knappt sjunkit in att jag var i Indien. Nu har det redan gått två år. Men minnet känns nästan lika starkt som tidigare.
Porten i röd sandsten in mot gården där Taj Mahal ligger (syns vitt i "dörröppningen")
Kortet taget ståendes vid Taj Mahal över den perfekta trädgården
I solnedgången ändrar byggnaden färg, säger dem...
Solen går ned vid floden, ett av vakttornen, muren där aporna höll till.
Ansikten
Delar av Berlinmuren finns kvar. I den östra delen av staden finns en kilometerlång sträcka där ett antal konstnärer har fått dekorera varsin bit av muren. East Side Gallery heter det. Varje dag besöks muren av många människor och en hel del av dem känner att de vill lämna ett meddelande till eftervärlden. Ett bevis för att de varit där. Datum, namn, land, politisk åsikt. Klottret förstör tyvärr många målningar men en del ytor förblir orörda.
Re: 1 aug, 19 aug
Re: 1 aug, 19 aug
Löftet
Saknar Amsterdam ganska ofta. Önskar att det fanns ett sätt att kombinera två livsstilar. Önskar att jag halva tiden var här hemma och jobbade och halva tiden reste runt i världen och upplevde nya saker. Nya möten.
Klättrade över klipporna idag i soldiset och tänkte plötsligt på Indien och hur de brände de döda vid Ganges strand. Man fick inte ta kort på brasorna men man fick gärna sitta och titta på ceremonin och det gjorde jag. Fler gånger under dagarna i Varanasi, den heliga staden. Det finns så mycket som jag vill berätta om den resan, fortfarande. Men det är svårt att sätta ord på allting. Det känns som om jag inte kan göra det rättvisa. Jag är rädd att förstöra det genom att säga eller skriva fel saker. Men jag tänker ofta på Indien. När jag går i mataffären och beskådar det överflöd som vi lever i. Hur vi jagar de senaste tränderna i köpcentrumet och skryter om dyra designerväskor på modebloggar. Vi fyller våra liv med de senaste teknikprylarna. Fyller ett tomrum med något.
När jag återvände hem efter de två månaderna lovade jag mig själv att vara tacksam för det lilla. Och det har jag, blivit så mycket bättre på sen dess. Så jag har hållit mitt löfte men ändå känner jag ibland att jag kanske fortfarande låtsas för mycket. Och inte riktigt lever. Utan bara försöker passa in och försöker visa mig från den perfekta sidan. Jag vet inte om jag är speciellt lycklig när jag reser men jag längtar ofta efter det. Och minns så mycket av det som varit. Det känns som om jag inte kan få nog. Känner mig ständigt jagad att se mer. En sorts nyfikenhet som aldrig blir tillfredsställd. Som längtan efter att se mer av människokroppens inre.
Jag saknar både Berlin och Amsterdam, men mest den senare och kanalerna på kvällarna. Två städer som jag föll för. Var vid rätt plats vid rätt tillfälle i livet. Det är inte ofta det sker. Men denna sommar har varit speciell. Det är fredag kväll nu och det börjar mörkna för hösten närmar sig. Jag måste gå upp innan soluppgången imorgon så sängen väntar om bara någon timme. Och det är då längtan kommer efter det där andra livet. Vad gör dem nu där i staden, i baren, vid kanalen? Hur känns det i luften när det blir höst i Amsterdam? Jag vill veta och jag vill återvända för jag blev liksom förälskad i något där. Och nu känner jag mig inte hel.
Klättrade över klipporna idag i soldiset och tänkte plötsligt på Indien och hur de brände de döda vid Ganges strand. Man fick inte ta kort på brasorna men man fick gärna sitta och titta på ceremonin och det gjorde jag. Fler gånger under dagarna i Varanasi, den heliga staden. Det finns så mycket som jag vill berätta om den resan, fortfarande. Men det är svårt att sätta ord på allting. Det känns som om jag inte kan göra det rättvisa. Jag är rädd att förstöra det genom att säga eller skriva fel saker. Men jag tänker ofta på Indien. När jag går i mataffären och beskådar det överflöd som vi lever i. Hur vi jagar de senaste tränderna i köpcentrumet och skryter om dyra designerväskor på modebloggar. Vi fyller våra liv med de senaste teknikprylarna. Fyller ett tomrum med något.
När jag återvände hem efter de två månaderna lovade jag mig själv att vara tacksam för det lilla. Och det har jag, blivit så mycket bättre på sen dess. Så jag har hållit mitt löfte men ändå känner jag ibland att jag kanske fortfarande låtsas för mycket. Och inte riktigt lever. Utan bara försöker passa in och försöker visa mig från den perfekta sidan. Jag vet inte om jag är speciellt lycklig när jag reser men jag längtar ofta efter det. Och minns så mycket av det som varit. Det känns som om jag inte kan få nog. Känner mig ständigt jagad att se mer. En sorts nyfikenhet som aldrig blir tillfredsställd. Som längtan efter att se mer av människokroppens inre.
Jag saknar både Berlin och Amsterdam, men mest den senare och kanalerna på kvällarna. Två städer som jag föll för. Var vid rätt plats vid rätt tillfälle i livet. Det är inte ofta det sker. Men denna sommar har varit speciell. Det är fredag kväll nu och det börjar mörkna för hösten närmar sig. Jag måste gå upp innan soluppgången imorgon så sängen väntar om bara någon timme. Och det är då längtan kommer efter det där andra livet. Vad gör dem nu där i staden, i baren, vid kanalen? Hur känns det i luften när det blir höst i Amsterdam? Jag vill veta och jag vill återvända för jag blev liksom förälskad i något där. Och nu känner jag mig inte hel.
Neon
Mina foton från Berlin. Hundra procent oredigerade.
Live från rymden
Brukar kolla läget i världen via CNNs hemsida varje dag. Just nu sänder de live video/audio från Mission Control Center i Houston. En rymdfärja skickades ju ut på uppdrag häromdagen. Och just nu ser jag hur de som jobbar sitter där vid sina monitorer och knappar på tangentborden, rör på huvudena, reser sig ibland och jag hör deras kontakt med rymdfärjan. Negative on course rate, copy thanks, svarar astronauten nästan oberörd. I många år har de säkert övat och övat inför detta. Men. Det är ju på riktigt nu. Så overkligt att sitta här i mitt vardagsrum och kolla mailen i myskläder, äta vattenmelon och mest av en slump hitta denna livesändning. Nu sitter jag alltså här och lyssnar på radiotrafiken mellan jorden och rymdstationen!
Önskar att denna fantastiska möjlighet hade funnits för tio, femton år sen när jag verkligen var fascinerad av allt som handlade om rymden. Kunde en massa fakta och namn och fantiserade ganska ofta om hur det skulle vara att få göra en sån resa och uppleva tyngdlöshet. Jag hade verkligen suttit klistrad framför datorn då. Om då hade varit nu. Känns som den där tonåringen kommer fram igen nu och hjärtat ökar lite i takt.
Rösten från jorden: Endeavour, if someone will be able on flight deck in 30 seconds we will take the O2 heaters off.
Statiskt brus, röst från rymden: Okey, 30 seconds.
Live video också som rymdstationen tar över jorden. Medan den roterar. Nyss var de över Nya Zeeland, nu tio minuter senare passerar de Texas. Amerika ser så pyttigt ut så långt uppifrån. Om man ändå kunde flyga så snabbt med vanliga flygplan. Slippa de där 16 timmars non-stop resorna mellan London och Hong Kong nästa gång.
De letar efter nått verktyg ombord hör jag. Gäller ju verkligen att planera allt i minsta detalj innan avfärd. Inte kul att vara där uppe och komma på oj då vi behöver visst den där skruvmejseln. Hum, den ligger nog kvar i garaget hemma. Typ. Fast lite mer komplicerade grejer.
Wow, kan verkligen inte fatta att inte hela mänskligheten sitter uppe nu och lyssnar på radion. Det känns liksom som herregud vi har skickat upp folk i rymden. Som om det vore första gången. Absurt egentligen att rymdresor blivit så vardagliga att det nu bara står nån liten notis på femte sidan i tidningen dagen efter avfärd. Säkerligen fick resan i december mer publicitet här i landet pga att en viss svensk var med.
Om fyra timmar ska besättningen där uppe sova berättar någon CNN-kommentator. Tänker spontant att det måste vara extra svårt att somna på beställning när man befinner sig på ett sånt speciellt uppdrag. De måste ha en massa tankar i huvudet och mycket förväntningar inför kommande dag då de tydligen ska ut på rymdpromenad. Och en hel del rädslor kanske. Så mycket kan gå fel. Men kanske ignorerar hjärnan sånna tankar där i rent överlevnadssyfte. För att det finns så mycket viktigt att koncentrera sig på. Att man inte har tid för ångest.
Men jag skulle faktiskt inte vilja byta plats med dem just nu. Föredrar min trygga säng hemma mot en sorts fastspänd sovsäck/kapsel/hängmatta i tyngdlösheten. Vad gör dem om de vaknar kissnödiga på natten? Tänk om någon är nyvaket förvirrad och får för sig att öppna ett fönster? Eller gå ut till brevlådan och hämta morgontidningen? Eller går i sömnen som jag gör. Antar att det finns lås och säkerhetssystem men ändå. Lite mindre förväntansångest här hemma.
Uppslukad
För en månad sen var jag i Berlin. Helt uppslukad av staden. I mitt huvud fanns bara bleka minnen. Ingenting var sig likt. Och det var nog bra tror jag, att jag inte hade planerat så mycket den här gången. För jag kände mig lugnare nu och mindre jagad. Av mig själv och kraven att utnyttja varje minut. Jag sov länge när jag behövde det. Jag gick i cirklar, många gånger, som det brukar bli. Men det kändes okej. Glöm alla krav och njut.
Husen fascinerade mig från första stund. Jag kan inte namnen på några stilar men plötsligt kände jag mig så fängslad av arkitekturen. Vad en byggnad ville säga. Hur den fick mig att känna. Vid floden, under utskjutande tak där uppe i himlen. Som en sagovärld men i grå betong med skarpa hörn. Form och känslan av något nytt. Att de var modiga de som vågade bygga det här. Husen. Som om jag inte kunde se mig mätt. Jag återvände nästan varje kväll. Och tittade i nytt ljus. Med nya ögon.
Alltid fanns väl historien i bakhuvudet. Det hemska som hänt och präglar staden. Hur så många kunde följa en man helt blint. Monument och minnesstenar och informativa skyltar. Namn ristade i sten och det får inte ske igen. Och då för många år sen besökte jag koncentrationslägret i utkanten av staden och gick längs muren. Såg resterna av fångvaktartornen och barackerna där de utfört medicinska experiment som enbart var sadistiska. Jag blev berörd och gick på brädgolvet där människor legat, utmärglade och dött. Det regnade den dagen i mars och jag minns träden i allén tillbaka till järnvägsstationen och jag frös.
Berlin är så stort och jag åkte buss och tunnelbana och spårvagn och tåg och båt för att ta mig fram. Och jag gick långa sträckor varje dag tills vaderna värkte och huden under fötterna blivit sliten och röd. Men jag älskar att gå så när jag är i en stad. Att vara fri och kunna välja riktning hela tiden. Gå mina egna vägar, mina stigar, som i skogen hemma. I en storstadsdjungel.
Besökte muren, det som fanns kvar. Tog på den, gick längs den men kunde nog ändå inte förstå. Hur det var på den tiden när människor sköts om de försökte fly. Likaså närmast pliktskyldigt fotograferade jag kända minnesmärken som alla besöker. Platser där turisterna samlades i skaror, ledda av någon med gul flagga och visselpipa. Och jag var förstås en av dem. En turist alltså, beväpnad med kamera, på en sorts jakt.
Vissa minnesbilder kom förstås tillbaka. Inne på det stora varuhuset. Gyllene glashissar upp till delikatessavdelningen som jag minns allra klarast. Ostron, hummer och lax. Fyrahundra sorters ost och rådjurssadel. Bakelser med krussiduller uppradade på parad. Och allting som går finns att köpa för pengar. Kocken i kritvit dräkt höjer slipad kniv över fisken som fortfarande är så färsk att den andas.
Kanske har insikten nått mig efter ett antal resor. Man hinner inte se allt. Men jag är glad nu för det jag fick uppleva och jag har funderat på vad jag tar med mig hem. Och jag tänker på det gamla riksdagshuset i skymningen, himlen ville aldrig mörkna där. En eftermiddag gick jag i den stora parken och hittade små stigar och dammar med grönt vatten. Trafiken tystnade i fjärran och jag kunde inte tro att jag befann mig mitt i en storstad. Kvittrande fåglar, tvinnade lianer runt träd. Stor rötter som i en sagobok och inte en människa i synhåll.
Jag tog spårvagnen ut mot förorten i öst. Satt bredvid bastanta gummor med knästrumpor under kjolen som handlat rotgrönsaker på torget. Utanför fönstret passerade bostadskomplexen i ledsen grå betong. Jag ville se det gamla öst och det fick jag. Återvände in till city, en tidsresa. Berlin är fyllt av kontraster.
Flera gånger promenerade jag hem i natten på mörka öde gator, ibland för långt mellan gatlyktornas sken. Då och då skenade hjärtat av rädsla över onödiga risktaganden. Ofta kom regnet när jag lämnat paraplyt hemma men det var ljummet sommarregn och alltid fanns en port eller ett träd att stå under en stund.
I ett anspråkslöst hål i väggen vid järnvägsstationen åt jag den godaste pan pizzan jag någonsin smakat. Vilade trötta fötter vid en parkbänk och såg på människorna som passerade. Det är härligt att få glömde bort sig själv en stund, glömma var man kommer ifrån och bara se och lyssna.
Husen fascinerade mig från första stund. Jag kan inte namnen på några stilar men plötsligt kände jag mig så fängslad av arkitekturen. Vad en byggnad ville säga. Hur den fick mig att känna. Vid floden, under utskjutande tak där uppe i himlen. Som en sagovärld men i grå betong med skarpa hörn. Form och känslan av något nytt. Att de var modiga de som vågade bygga det här. Husen. Som om jag inte kunde se mig mätt. Jag återvände nästan varje kväll. Och tittade i nytt ljus. Med nya ögon.
Alltid fanns väl historien i bakhuvudet. Det hemska som hänt och präglar staden. Hur så många kunde följa en man helt blint. Monument och minnesstenar och informativa skyltar. Namn ristade i sten och det får inte ske igen. Och då för många år sen besökte jag koncentrationslägret i utkanten av staden och gick längs muren. Såg resterna av fångvaktartornen och barackerna där de utfört medicinska experiment som enbart var sadistiska. Jag blev berörd och gick på brädgolvet där människor legat, utmärglade och dött. Det regnade den dagen i mars och jag minns träden i allén tillbaka till järnvägsstationen och jag frös.
Berlin är så stort och jag åkte buss och tunnelbana och spårvagn och tåg och båt för att ta mig fram. Och jag gick långa sträckor varje dag tills vaderna värkte och huden under fötterna blivit sliten och röd. Men jag älskar att gå så när jag är i en stad. Att vara fri och kunna välja riktning hela tiden. Gå mina egna vägar, mina stigar, som i skogen hemma. I en storstadsdjungel.
Besökte muren, det som fanns kvar. Tog på den, gick längs den men kunde nog ändå inte förstå. Hur det var på den tiden när människor sköts om de försökte fly. Likaså närmast pliktskyldigt fotograferade jag kända minnesmärken som alla besöker. Platser där turisterna samlades i skaror, ledda av någon med gul flagga och visselpipa. Och jag var förstås en av dem. En turist alltså, beväpnad med kamera, på en sorts jakt.
Vissa minnesbilder kom förstås tillbaka. Inne på det stora varuhuset. Gyllene glashissar upp till delikatessavdelningen som jag minns allra klarast. Ostron, hummer och lax. Fyrahundra sorters ost och rådjurssadel. Bakelser med krussiduller uppradade på parad. Och allting som går finns att köpa för pengar. Kocken i kritvit dräkt höjer slipad kniv över fisken som fortfarande är så färsk att den andas.
Kanske har insikten nått mig efter ett antal resor. Man hinner inte se allt. Men jag är glad nu för det jag fick uppleva och jag har funderat på vad jag tar med mig hem. Och jag tänker på det gamla riksdagshuset i skymningen, himlen ville aldrig mörkna där. En eftermiddag gick jag i den stora parken och hittade små stigar och dammar med grönt vatten. Trafiken tystnade i fjärran och jag kunde inte tro att jag befann mig mitt i en storstad. Kvittrande fåglar, tvinnade lianer runt träd. Stor rötter som i en sagobok och inte en människa i synhåll.
Jag tog spårvagnen ut mot förorten i öst. Satt bredvid bastanta gummor med knästrumpor under kjolen som handlat rotgrönsaker på torget. Utanför fönstret passerade bostadskomplexen i ledsen grå betong. Jag ville se det gamla öst och det fick jag. Återvände in till city, en tidsresa. Berlin är fyllt av kontraster.
Flera gånger promenerade jag hem i natten på mörka öde gator, ibland för långt mellan gatlyktornas sken. Då och då skenade hjärtat av rädsla över onödiga risktaganden. Ofta kom regnet när jag lämnat paraplyt hemma men det var ljummet sommarregn och alltid fanns en port eller ett träd att stå under en stund.
I ett anspråkslöst hål i väggen vid järnvägsstationen åt jag den godaste pan pizzan jag någonsin smakat. Vilade trötta fötter vid en parkbänk och såg på människorna som passerade. Det är härligt att få glömde bort sig själv en stund, glömma var man kommer ifrån och bara se och lyssna.
Regn
Jag har så mycket som jag vill berätta om min senaste resa
men jag känner viss brist på inspiration just nu.
Så det blir ett foto istället. Från Berlin.
Leipziger Straße en regnig kväll.
men jag känner viss brist på inspiration just nu.
Så det blir ett foto istället. Från Berlin.
Leipziger Straße en regnig kväll.
Berlin & Amsterdam
Igloo
Hemma nu. Försöker samla tankarna. Sovit tio timmar i min egen säng. Men tre långa svettiga mardrömmar, uppblandade med intryck från resan. Det brukar bli så, de första nätterna är ofta oroliga.
Det regnar ute och min lägenhet är kall som en igloo. Kallare än vintertid. Dubbla mysbyxor, strumpor, filtar, allt. Elementen är avstängda, tydligen, för det är ju sommar. Kanske vänjer jag mig snart.
Det regnar ute och min lägenhet är kall som en igloo. Kallare än vintertid. Dubbla mysbyxor, strumpor, filtar, allt. Elementen är avstängda, tydligen, för det är ju sommar. Kanske vänjer jag mig snart.
Avresa
Jag blir alltid så nostalgisk när jag ska ut och resa. Plötsligt känns mitt hem och vardagen så speciell. Smaken på kranvattnet och tystnaden i området om natten. Att sova i sin egen säng och allt det där. Det är klart jag vill ut och resa. Men alla tankar så här innan är lite jobbiga. Påträngande. Men det är väl naturligt att många funderingar passerar nu. Mycket att tänka på. Men för första gången på många år har jag hunnit packa inom planerad tid ikväll. Annat var det när jag skulle resa till Indien för ett och ett halvt år sen. Det blev ganska stressigt på slutet och jag var väldigt uppe i varv både mentalt och fysiskt. Just nu känner jag mig helt lugn i kroppen och det är jätteskönt. Flyget går inte förrän på eftermiddagen så jag får dessutom sova till nio vilket är lyx. Om jag lägger mig snart...
Funderade en del tidigare idag över resandet och hur jag brukar känna innan. Jag kom fram till att det är en himla skillnad på att resa iväg 2-3 månader eller i 10 dagar. Både psykologiskt och praktiskt. Nu behöver jag inte oroa mig för krukväxterna och det hinner inte komma några räkningar medan jag är borta. Någon tilläggsförsäkring har jag inte köpt denna gång och visum har jag inte sökt flera veckor i förväg. Jag uppskattar också att det inte finns Malaria i Europa och att risken för jet-lag är minimal.
Jag har en lång lista i huvudet på platser som jag vill besöka. Nästan alla resmål har funnits i mina tankar i många, många år. Även dessa. Så det känns bra att få unna sig det här, att få pricka av ett litet delmål. Och jag mår bra just nu och jag hoppas att jag lyckas behålla den sinnesstämningen under resan för det har jag tyvärr inte lyckats så bra med tidigare. Men någon gång ska mönstret brytas. Låt det bli nu.
Jo jag tänker på Indien och jag kan inte förstå att jag inte har flugit på så länge. Minns den senaste resan som om det vore igår. Minns vinterluften utanför Landvetter och mamma & pappa hade med sig min jacka. Hur allting kändes nytt och rent och svalt. Mitt hem var någon annans. Tystnaden. Var tog alla tusentals människor vägen? Alla lukter och ljud. Damm och insekter.
Jag skulle aldrig vilja ha den resan ogjord. Aldrig. Alla upplevelser och intryck. Fotografier och många dagboksanteckningar. Det var en stor resa. Som också var oerhört krafttagande. Nätterna innan avresan hade jag dödsångest i timmar. Mardrömmar om insekter och smutsiga tiggare i mörka gränder. Och sen reste jag och mötte verkligheten och kulturkrocken blev jobbigare än vad jag hade trott. Men jag är så glad för den resan. Trots att jag blev sjuk och aldrig blev lämnad ifred. Nej jag ska inte älta eller oroa mig nu. Jag ska njuta, av natten och att vara på väg ut i världen igen. Den där känslan när jag sitter i planet och har lämnat allt och alla bakom mig. Att vara på väg.
Funderade en del tidigare idag över resandet och hur jag brukar känna innan. Jag kom fram till att det är en himla skillnad på att resa iväg 2-3 månader eller i 10 dagar. Både psykologiskt och praktiskt. Nu behöver jag inte oroa mig för krukväxterna och det hinner inte komma några räkningar medan jag är borta. Någon tilläggsförsäkring har jag inte köpt denna gång och visum har jag inte sökt flera veckor i förväg. Jag uppskattar också att det inte finns Malaria i Europa och att risken för jet-lag är minimal.
Jag har en lång lista i huvudet på platser som jag vill besöka. Nästan alla resmål har funnits i mina tankar i många, många år. Även dessa. Så det känns bra att få unna sig det här, att få pricka av ett litet delmål. Och jag mår bra just nu och jag hoppas att jag lyckas behålla den sinnesstämningen under resan för det har jag tyvärr inte lyckats så bra med tidigare. Men någon gång ska mönstret brytas. Låt det bli nu.
Jo jag tänker på Indien och jag kan inte förstå att jag inte har flugit på så länge. Minns den senaste resan som om det vore igår. Minns vinterluften utanför Landvetter och mamma & pappa hade med sig min jacka. Hur allting kändes nytt och rent och svalt. Mitt hem var någon annans. Tystnaden. Var tog alla tusentals människor vägen? Alla lukter och ljud. Damm och insekter.
Jag skulle aldrig vilja ha den resan ogjord. Aldrig. Alla upplevelser och intryck. Fotografier och många dagboksanteckningar. Det var en stor resa. Som också var oerhört krafttagande. Nätterna innan avresan hade jag dödsångest i timmar. Mardrömmar om insekter och smutsiga tiggare i mörka gränder. Och sen reste jag och mötte verkligheten och kulturkrocken blev jobbigare än vad jag hade trott. Men jag är så glad för den resan. Trots att jag blev sjuk och aldrig blev lämnad ifred. Nej jag ska inte älta eller oroa mig nu. Jag ska njuta, av natten och att vara på väg ut i världen igen. Den där känslan när jag sitter i planet och har lämnat allt och alla bakom mig. Att vara på väg.