Louisa

 
Den helt fantastiske Chris Martin 18 september 2008 i Globen

För en vecka sen var vi i Stockholm på Coldplays konsert. Det var en resa som vi hade planerat sen i början av juni. Jag har tänkt så mycket på den och fantiserat om hur det skulle bli. Så när det väl var dags att packa väskan och åka kändes det mest overkligt. Vår första romantiska weekend på fint hotell, det kändes så stort för mig och vuxet.

Jag har lyssnat på Coldplay sen deras första album kom ut 2000. Jag älskar så många av deras sånger. Minnen av glädje och nykärlek men också av långa mörka perioder. Att få se dem live var jättekul och även R har lyssnat på dem i ett par år. Vi åkte till arenan någon timme innan förbandet gick på och vi hamnade riktigt långt fram, cirka fem meter från scenkanten i ett hav av betydligt yngre tonåringar. Kände mig plötsligt så gammal och erfaren då. Men när de väl började spela glömde jag nästan omgivningen, fokuserade på scenen, följde med i rytmerna och mina favoritmelodier som jag har väntat på så länge att få höra. Äntligen. Hans armar om min mage gjorde huden svettig, vi stod packade i folkhavet och alla spotlights bländade och blinkade i kapp. Jag älskar konserter, när jag blir oblyg och vågar sjunga med för att det ändå inte är någon som hör det. När mina armar sträcks uppåt bland tusen andra som av en magisk kraft. Det är att vara fri. Och med R blev det så mycket bättre.

Vi sov länge och brydde oss inte om att om stressa ut på stan för att hinna med en massa saker. Det var vår weekend, våra pengar, våran tid. Vi var ju där för att vara med varandra långt från jobb och vardagens måsten. Så det är nästan mitt bästa minne; när vi vaknade under fluffiga vita täcken i hotellsängen, tittade på varandra, gosade en stund och sen somnade om. Vi är så lika, så sömniga, morgontrötta, nattpigga. Köpte kanelbullar och röda äpplen på 7-Eleven klockan halv två på natten. På gatan där vi bodde kom det tjugo taxibilar på rad utan någon vanlig bil i mellan. Vi stod och tittade en lång stund och R räknade förvånat. De små detaljerna som jag bara älskar med honom. Han kan vara så pojkaktig. 

Helgen gick snabbt, vi gick i affärer en del, fikade och åt middag. Sov middag på rummet, gick runt i mysiga bostadskvarter på kvällen och natten. Jag försökte visa honom, guida honom, få honom att förstå. Det jag upplevt där i staden under mina år. Minnen från skridskoåkning i Kungsträdgården med skolan, McDonaldsbesök med vänner efter shoppingrundor, Vattenfestivalen när den existerade och så mycket annat. En massa minnen som tränger sig på. Samma stad men ändå inte. Åren går, man förändras. Jag känner inte alls samma klump i magen som förr, inte när jag pratar om det eller nu när jag var där. Det är liksom passerat nu. Äntligen kan jag säga det. Att det faktiskt är passerat.

Tiden går så fort. Halva september har gått. Jag har börjat ett nytt jobb. De första dagarna var värre än vad jag hade föreställt mig. Saknaden efter mitt gamla jobb är fortfarande stark. Som en förälskelse där jag inte var den som gjorde slut. Ibland drömmer jag om salarna och arbetskamraterna på natten. Oftast med mörka undertoner. Jag längtar tillbaka varje dag men jag försöker acceptera att det blev som det blev. Om några år kommer denna händelsen inte kännas så dramatisk som den gör just nu.

I helgen var jag och R bjudna på kräftskiva/inflyttningsfest. En av hans bästa vänner och dennes flickvän har köpt ett radhus med jättefin trädgård i ett lugnt villaområde i förorten. Vi var över tjugo personer där och många kände varandra sen tidigare, hade gått i samma skola, men inte jag. Barndomsvänner.
R och jag hade köpt en present till paret på DUKA. Någonting till köket. Det kändes så himla stort, att vi som ett par köpt en present till ett annat par. Vuxet. Jag har aldrig varit med om det förut. När jag var yngre var det "ta med er egen dricka", nu är det på en annan nivå. I alla fall denna fest i helgen. Det pratades en del om jobb, husköp och gravidmagar. Jag kan inte förstå att vi närmar oss trettio. Inuti känner jag mig fortfarande som tjugotvå.

Mamma och pappa är på veckolång resa till Prag. I lördags drömde jag att de reste iväg långt bort och jag oroade mig för att vi aldrig skulle ses igen. Jag tycker det är så roligt att de har tagit tag i sina drömmar och börjat resa mer på allvar. Kina, USA, Australien. Men samtidigt gnager oron om att något ska hända. Det känns så sårbart. Våran lilla familj. Jag vet ju att de lika gärna kan råka ut för något här hemma. En olycka eller plötslig sjukdom, dem är inte så unga längre. Men tanken på att de är långt borta, utomlands, om något händer. Minns den saknad jag kände när jag var ute och reste i flera veckor. Hur mycket mer jag uppskattade det vi hade. Varje gång som dem är bortresta känner jag så igen. Rädslan och känslan av att vara liten och maktlös.

Han ville inte låta mig betala för middagen på restaurangen igår. Älskling, spara dina pengar, du är ju arbetslös nu, sa han skämtsamt men jag vet att han är lite oroad för mig. I morgon var det en vecka sen jag lämnade jobbet så jag är ju inte precis långtidsarbetslös. I onsdags var jag på intervju och i nästa vecka börjar jag med stor sannolikhet på nya arbetsplatsen. Jag tycker alltså att R överdriver min ekonomiska krissituation, men han är söt som bryr sig. Kanske har han blivit nojig för att han själv fått räkningar på över miljonen nyligen, för hans nya lägenhet. Garage för sextio tusen, extra tillval i kök och badrum för fyrtio nånting. De ska betalas nu i slutet av september. Vi väntar båda spänt på att få kliva in i hans nya hem. Utsikten över havet är nog det bästa. I våras klättrade vi upp på byggnadsställningarna utmed fasaden, på kvällstid när inte arbetarna var där. Det blåste kyligt där högt uppe men utsikten fick de små håren på mina armar att resa sig. Han är så blygsam och jag var inte förberedd på att det skulle vara så vackert. Vi hade bara varit tillsammans i en månad då och jag minns att jag hoppades på att vi fortfarande skulle vara ihop vid inflyttningen i höst, så jag fick se lägenheten från insidan. Nu är det nästan dags. Jag vet att han räknar dagarna.

Vi har umgåtts så intensivt nu i tre dygn och när han åkte hem i eftermiddags kände jag att jag såg fram emot att vara ensam ett tag och få tid för mig själv. Men bara efter fyra fem timmar började lägenheten kännas tom och saknaden kom. Ingen att laga mat med, ingen att krama i soffan. Ingen som masserar ryggen eller leker med mitt hår. Ingen att somna och vakna bredvid. Men det är en positiv saknad som är lätt att stå ut med just nu. Vi har det så bra och jag har så mycket att se fram emot i höst.

Mitt nya jobb innebär lite längre resväg och tyvärr är kommunikationerna dit rättså dåliga från mitt håll. Det och lite annat har gjort att jag bestämt mig för att skaffa bil. Min första egna bil. Det känns jättestort. Vuxenpoäng.