Konsten att rensa
Men tiderna förändras. Mormor och morfar har flyttat till äldreboende och mamma har tömt hela deras lägenhet. Det ryms mycket saker där. Ett helt liv. Många sparade tidningsurklipp, många böcker från 1940-talet, många gamla handväskor och kaffeserviser. Saker som verkligen är av värde och sånt som inte är det. Mamma har efter allt detta rensande riktat sitt granskande öga mot sig själv och sina egna gömmor av gamla kläder och prylar. Nu vill hon rensa och hon har inspirerat mig.
För min del skedde nog uppvaknandet redan i somras i samband med stamrenoveringen som gjorde mig hemlös i åtta veckor. Jag insåg då att jag hade en himla massa saker (främst kläder) som jag aldrig använde. Så jag började rensa ut lite då även om det var svårt i början. För mig handlar det om att alla saker bär med sig minnen från gångna tider. En tröja som jag hade i högstadiet, ett par byxor från gymnasiet. Dem hade jag när jag var lycklig med pojkvännen, när vi gick på bio, hånglade på bussen hem, när jag gick i korridorerna, när jag grät på toaletten. En rödrutig kjol som jag hade julen 1998. Jag var lycklig då. En t-shirt som jag köpte när jag nyss flyttat hit och som påminner om hur det var då. Att vara tjugo år. Den där stickade polotröjan som jag hade när jag läste psykologi på universitetet. Det är så svårt att göra sig av med sånt. Men jag måste. Jag kan inte skaffa större lägenhet bara för att få plats med alla gamla saker. Alla måste rensa ibland, så är det bara.
I september slängde jag tio par strumpor som jag haft sen gymnasiet. Alla var slitna i olika grad men jag hade så svårt att skiljas från dem för jag behövde bara se på dem så kom minnena tillbaka så starkt. Skolan, pojkvännen, jullov, sova över. Jag kan minnas den exakta dagen då jag köpte dem. På H&M på Hamngatan. Det är ju absurt egentligen. Varför ska jag spara tio slitna strumpor bara för att dem påminner mig om gymnasiet? Finns ingen logik i det.
Och jag upptäcker andra saker. Som den där tröjan som jag köpte för två år sen och ännu inte använt. Inser ju nu att jag antagligen aldrig kommer använda den och därför ska den bort. Liksom den där vasen som jag egentligen aldrig gillat och den där tavlan som inte passar någonstans. En del möbler också. Nu ska det bli fint här hemma. Nu har jag kommit över den värsta perioden och jag ser nästan fram emot att rensa ut det gamla. Bli fri från det. Jag vill ha plats för det nya. Kanske kan man se det som en metafor för livet.
Förutom kläder är jag svag för resekataloger. Vackra bilder, snygg design. Möjligheter och drömmar. Längtan bort till äventyret. Ett löfte om lycka? Har varit på en del resemässor och kommit hem med tio kilo kataloger varav hälften hamnar i en tidskriftssamlare och glöms bort. Hittar därför nu The official guide to London 2001, Hong Kong: A Traveller's Guide från 2000, China Travel Guide 2000, Malaysia 2001-2002 och massvis med broschyrer om Australien. Tror att jag för många år sen planerade att klippa ur lite bilder från Australien för att ha när jag klistrande in mina egna foton från resan i ett album. Men det har inte blivit av, sex år senare. Skäms lite över det.
Fågelkvitter
Ur rytm
Har vänt lite på dygnet under lovet. Det brukar bli så. Nätterna vid datorn blir allt längre. Har svårt att slita mig när inspirationen flödar. Ligger och läser en del också. Sånt som jag inte hinner annars. Har sex pocketböcker som väntar. Någon köpte jag i somras.
Släckte 04, somnade efter en halvtimme. Vaknade av ett enormt oljud klockan 07. I över ett år har området varit en byggarbetsplats till följd av stamrenoveringen. Nu är dem nästan klara men det återstår lite småjobb här och var. Här och var råkade i morse vara precis utanför min dörr.
Jag halvdrömde att jag var med och amputerade ett ben, för bensågen som ortopederna använder låter ungefär som den borren som byggkillarna höll på med fem meter från mitt huvud. Öronproppar hjälpte inte och terrorn fortsatte i en halvtimme. Det tog mig lite tid att somna om sen men det var fortfarande mörkt ute och det underlättade. Och jag hade bara sovit i tre timmar.
Tycker att det är lite tidigt att börja borra klockan 07. Men det är ju inte byggkillarnas fel att jag har vänt på dygnet. Sen började oväsendet igen vid elva. Då blev jag arg.
Ska på en liten fest ikväll hos en vän. Jag hoppas att det blir trevligt. Känner mig ganska social just nu.
7 minuter
Livet går vidare
Jag såg en film ikväll som gjorde mig glad. Little Miss Sunshine.
Stilla beundran
Klarblå himmel när jag går mot havet. Julafton. Åtta grader varmt. Inte en flinga snö. Inte ens frost. Gräset växer grönt och frodigt. Trädens nakna grenar mot himlen. Julafton?
En öde parkeringsplats. Husvagnarna och sommarskratten är långt borta nu. Lukten från grillar i skymningen. Tomma sommarstugor men vägen slingrar sig fram som vanligt. Solstrålarna filtreras genom hög vass.
Går på stranden och det är helt vindstilla. Vackert slipad drivved och slingrande sjögräs. En ensam vit fiskmås fotbadar. Jag ser tassavtryck i sanden och en kvarglömd tennisboll. Alla konturer blir så mycket skarpare i solljuset. Snäckor, sand och stenar. Mönster i strandbädden.
Fotograferar och beundrar. Stillheten. Fotavtryck, jag är inte den förste här. Här på stranden som är min. Jag har inte sett havet på två månader. Och det är därför jag är här nu. För att gottgöra. Bli förlåten.
Vågorna skvalpar rogivande en bit ut. Det är lågvatten idag.
Traumatiska barnböcker
Jag använder bara den hjärtformade pepparkaksformen nu. Är väl inte lika engagerad som när jag var yngre. Gjorde hundar, lamm, gubbar och gummor då. Stjärnor, runda, hjärtan. Dem saknar mening nu.
När jag stod där och kavlade kom en massa minnen över mig. Så blir det alltid i sådana situationer. När jag gör något speciellt eller är på en plats där jag inte varit på länge. Som med julkonserten förra helgen. Men vad jag tänkte på nu var en barnbok som jag hade när jag var liten. Minns inte namnet men den handlade om en bagare och han dog och blev begraven inne i degen.
Kanske var den där boken till för att lära barn att alla skulle dö någon gång. Jag vet inte. Men när jag tänkte på den nu kände jag ett obehag i magen och jag minns att jag blev ledsen inuti varje gång jag läste om hans död. Jag tror att jag kände en sorts ångest (men jag visste inte att det hette ångest då). Jag var rädd för att dö.
Minns en diskussion som jag hade med min fd pojkvän för ett par år sen. Jag berättade för honom om en barnbok som min mormor och morfar hade. Varje gång jag hälsade på hos dem såg jag den i leksakslådan. Den handlade om en mus som hette Malla som blev påkörd när hon skulle korsa en väg. Hon hamnade i diket och hennes kropp förmultnade bland löv. Eller det är i alla fall så jag minns det. Det var bilder när hon låg ihopkrupen med slutna ögon. Jag var kanske sex år då. Och jag minns att jag verkligen blev upprörd av hennes död. För att hon var så söt och oskyldig. Den boken var mer traumatiserande än bagarboken.
Förstår att det inte finns någon mening i att hålla döden hemlig för barn. Men dem där böckerna, dem lever kvar i mig. Väcker obehag. Jag minns inte att mina föräldrar och jag pratade speciellt mycket om döden när jag växte upp. Kanske är det där felet ligger. Att dem inte förstod att jag var känslig redan då.
(Hittade den första bokens namn på nätet: Boken om bagar Bengtsson av Lennart Hellsing. En klassiker från 1984.)
"Nu är Bagar Bengtsson död han har bränt sig på ett bröd och här ligger han begraven i en limpa".
Svart bok
Hittade en söt liten sak i bokaffären. Emily's nightmare journal. Väldigt passande för mig. En liten bok att skriva ned sina mardrömmar i. Svarta sidor med spindelnät och fladdermöss i hörnen. Jag drömde verkligen konstiga saker i natt. Och natten innan dess, och natten innan dess...
Nya prylar
I sex år har jag suttit och glott på morfars gamla köksTv. 16 tum! Så jag förtjänar detta.
Premiär Dvdn blev självklart Depeche Modes One night in Paris. Så mycket bättre och levande på en stor skärm än i datorn. Men bäst är dem så klart live. Tre meter från scenen.
Bilglädje och boksorg
Jag känner mig så vuxen när jag kör bil. Kan sitta och småle för mig själv ibland för att det känns så stort. Jag har haft körkort i fem år men fortfarande kan det ibland kännas som den där första gången. Första turen när jag var ensam i bilen för första gången efter år av övningskörning med mina föräldrar och bilskolelärare. Det var så overkligt att sitta där helt själv då. Är jag verkligen kvalificerad för det här liksom?
Spanat efter ny Tv idag. Blev nog mer vilsen än innan. Åkte runt till fem olika affärer. Dålig service och packat med kunder på vissa ställen. Ont om parkeringsplats.
Det är så svårt att välja tycker jag. Bildkvalitet, pris och form. Allt måste stämma. Det är nog därför jag skjutit upp det här med att skaffa ny Tv en längre tid.
Jag började läsa en bok igår. En bok som jag läste för många år sen men som jag kom på att jag ville läsa om. Den är baserad på en verklig (sorglig) händelse. Ikväll när jag höll på att slösurfa och söka runt på nätet upptäckte jag att den tjejen som boken handlar om bor här där jag bor. Hon bor femhundra meter härifrån. Det känns så knäppt för jag låg och grät i natt när jag läste om hennes öde. Och när jag nu upptäckt var hon bor vill jag ringa henne och säga hur jäkla berörd jag blivit av den där boken. Både nu och för tio år sen.
Plötsligt vemod
Korridorerna i skolan var mörka och tysta när jag kom. Det var strömavbrott, ryktades om att någon grävt av en kabel. Spårvagnarna stod också stilla i backen utanför.
Mörkret gjorde mig vemodig eller kanske var jag det redan innan. Jag ville gå runt i dem där korridorerna och bara vara. Bara tänka. Jag ville vara tyst och stilla och liten. Minnen från dåtiden kom fort.
Satt i klassrummet bland andra människor men jag längtade bara bort. Vi var flera som behövde dator och kopieringsmaskin men dem fungerade ju inte i strömlösheten. Sen ordnade det sig tillslut men den där känslan har förföljt mig resten av dagen.
Vi var på guidad rundtur i Sahlgrenskas nya traumasal. Imponerande teknik och en väldigt engagerad sköterska som berättade hur det brukar gå till när dem får ett traumalarm. Det var intressant men samtidigt ville jag bara gå hem.
Senare stod vi i en annan mindre sal och hon pratade om blod och rupturerade aortaanerysm och visade konstgjorda blodkärl i Gore-Tex. Jag har inget emot blod och liknande egentligen men jag började må lite illa då. Eller det första som hände var nog att jag fick ont i magen. Hade inte ätit så mycket lunch dumt nog. Sen kom yrseln och jag kände att jag blev blek och började svettas både på ryggen och i ansiktet. Vi hade stått upp stilla och lyssnat då i fyrtiofem minuter vilket jag brukar klara utan problem. Rörde lite på benen för att öka blodcirkulationen men det hjälpte inte. Tillslut kände jag att situationen inte höll längre. Det värsta var inte tanken på att svimma utan att göra det inför alla klasskamrater och en blivande kollega.
Så jag ursäktade mig lite tyst och gick ut ur salen och jag kände mig verkligen svag och konstig. Gick in på en toalett och jag fick syn på min spegelbild och jag var blek. Mer än bara vinterblek. Sjukligt blek. Fascinerande blek. Precis som vid ett tillfälle på praktiken i november när jag var tvungen att lämna salen med en liknande känsla.
Det fanns en soffa där i väntrummet som jag vilade på tills de andra var klara. Sen kändes det mycket bättre. Jag behövde bara sitta ned ett tag.
Jag är ledig resten av året nu. Låter ju så enormt länge men. Känner mig lite besviken över att jag inte känner mig gladare. Har i minst någon vecka bara längtat till denna dag, denna kväll när skolan är över. Räknat dagarna. Men nu känns det som när jag kom hem till min nymålade lägenhet; jag kunde inte riktigt uppskatta det. Inte känna den tacksamhet som jag rimligen borde.
Är även ganska besviken på mig själv för att jag inte tar hand om min kropp på ett bättre sätt. Mina matvanor speciellt. Förstår ju att jag skulle bli sjuk om jag höll på så här en längre tid. Ska försöka bättra mig.
Rebeller
Frost ute och en jättevacker soluppgång på väg till bussen. Himlen gick i gult, ljusblått och rosa. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. Fast jag hade nog inte haft tid att stanna upp ändå för jag var sen.
Mina klasskamrater är riktiga rebeller. Redan har dem fått igenom ändringar som jag aldrig trodde skulle gå. Idag när vi skulle gå igenom en uppgift inför nästa termin blev det nästan upplopp i klassrummet. Det blev en två timmar lång diskussion om vad vi som studenter känner är viktigt med den här utbildningen. Några var så upprörda att dem gick därifrån. Jag tycker inte att den uppgiften vi var tänkta att ha var för mycket begärt men självklart är jag glad att slippa den nu. Förstår ju att vi alla inte har samma förutsättningar. En del är ensamstående med tre barn och en del har svårt för att läsa en massa knepig högtravande litteratur. Men jag håller med våra lärare om att vi faktiskt går en universitetsutbildning och måste ha med ett antal tråkiga avhandlingar i referenslistan. Så är det bara.
Köpte med viss motvilja en anatomisk atlas idag. 505 kronor. Har funderat länge på om det verkligen var helt nödvändigt men jag kom fram till att jag kommer använda den även när denna kurs och utbildningen är slut. Som ny och okunnig behöver man ofta gå hem kvällen innan och ta en titt på anatomin för att hänga med i ett visst kirurgiskt ingrepp nästa dag.
Känns skönt att jag bara har en dag kvar i skolan nu och jag har gjort klart den sista uppgiften till imorgon. Nu kan jag riktigt njuta av ett par timmar framför Tvn utan att känna dåligt samvete. Och jag ska äta rostat bröd med honung.
Emotionella toner
Julsånger gör mig ofta emotionell. Mina ögon kan tåras hur lätt som helst av vissa stämmor, vissa toner. Miljön spelar in: att vara finklädd, det är nedsläckt, alla lyssnar, tittar. Förväntan i luften. Jag tror att det är minnen från luciafiranden i skolan, tidigare konserter och jular som väcks. Det är en njutning att få sitta ned en stund i halvmörkret och glömma bort sig själv. När allas fokus riktas mot scenen. Att bli berörd.
Jag har ännu inte köpt en endaste julklapp men tänkte ta i tu med det på torsdag när jag är ledig. Jag brukar handla i sista minuten. Det har blivit en tradition. Ungefär som med tentaläsningen. Har bara två skoldagar kvar innan lovet och jag känner mig relativt lugn och överväldigande positiv. Önskar att det kunde komma lite snö nu.
Fågelkvitter
Jag släckte klockan fyra. Tidningsbudet hade precis varit här då. Jag jobbade som tidningsbud en sommar. Ute på landet, jag hade ett bildistrikt. Det var relativt varmt väder då men att jobba natt var inte min grej. Så det är härligt att ligga i sängen nu och veta att jag själv inte behöver dela ut tidningar i regn och rusk.
Har köpt en ny kökslampa. Vit med lite silverdetaljer. 650 kronor på Cervera. Jag hade en liknande innan men den hade varit trasig ett tag. Den lyste fortfarande men muttrar och olika stag föll av när jag städade en gång så jag var lite rädd att den skulle gå sönder helt och falla ned.
Passerat gränsen
En återkommande längtan
Måste erkänna att min reslust kom tillbaka ganska rejält när jag läste reportagen och såg de härliga bilderna från fjärran länder. Trevliga minnen av hur det var att 1998 vara 18 år, snart ta studenten och veta att mitt livs resa väntade på mig. Fyra månader i Australien.
Efter Indien förra hösten har jag känt mig mätt på upplevelser av det slaget. Rädd också. För mig själv och för världen. Jag har inte velat resa. Inte längtat bort mer än någon enstaka gång. Inte dagdrömt på jobbet som tidigare. Jag har varit nöjd med livet hemma. Med att vara vid liv. Jag har inte orkat, inte velat ge mig ut igen. Inte haft den energin som krävs. Inte haft lusten. Under hösten har jag satsat allt på att klara skolan och kämpat mot dem krafter som vill få mig att stanna i sängen hela dagarna. Att resa har inte varit ett alternativ.
Och jag förstår ju nu, minns, varför jag sagt upp min prenumeration på Vagabond så många gånger. Jag älskar att läsa tidningen men samtidigt gör det så ont. Att var fast i den grå vardagen, i rutiner. Att gå en treårig utbildning och känna att det kommer dröja länge innan jag har råd och tid att ge mig iväg igen. Jag vill inte bli påmind om allt det som finns där ute. Om alla andra som reser. Långt eller nära. Därför har jag slutat läsa, en period. Men sen kommer lusten, längtan tillbaka. Som nu. Och den är svår att ignorera.
Vinterblek
Ny delkurs nu i anatomi. Har haft flera intressanta föreläsningar av inspirerande kirurger men vi har fått se ganska makabra bilder också. Missbildade och döda barn. Tarmar fulla av cancer. En våldtagen kvinnas underliv. Hon hade blivit knivskuren där, som om inte våldtäkten var nog. Kirurgen som föreläste hade själv varit med och reparerat skadan. Verkligheten är brutal.
I operationssalen har jag stått och aborterat foster eller tittat ned i någons bukhåla och en kvart senare sitter man framför sin mikrovärmda spagetti och köttfärssåslunch.
Jag mötte en lärare i korridoren en morgon. I trappan. Hon stannade upp och såg på mig på flera meters håll och jag närmade mig sakta genom strömmen av människor. Undrade om det verkligen var mig hon tittade på. För jag var nog ganska anonym i en klass på hundra och det var ju ett par år sen nu. Kanske handledde hon något grupparbete som jag hade. Hon mindes inte mitt namn och jag mindes inte hennes. Men vi log och pratade ett par ord och efteråt kände jag mig konstig. Dem där korridorerna som bär minnen. Ibland är det inte så hemskt som jag befarat.
Har fått tillbaka den senaste tentan, den som jag var orolig för att jag inte klarat. Blev helt klart förvånad över att jag fick 40 av 42 poäng och jag är så stolt över mig själv och glad över att mina hjärna har en sån fantastisk kapacitet. Trots sömnbrist, näringsbrist och att den är överfull av negativa tankar. Denna termin har jag haft svårt med motivationen inför tentor och arbeten. Svårare än någon period tidigare. Har i princip börjat plugga först kvällen innan, bara lagt ned fyra fem timmar totalt och det är verkligen inget som jag rekommenderar. Det dåliga samvetet har gnagt varje dag i många veckor innan. Men jag är glad att det har gått vägen. På förra tentan hade jag 32 av 35 poäng. Önskar dock att graden av duktighet kunde överensstämma med graden av välbefinnande och hälsa.
Var nere på stan under lunchrasten. Gick lite snabbt igenom klädaffärerna. H&M, Vero Moda, Gina Tricot, Indiska, MQ. Ibland kan det gå månader utan att jag ser något som tilltalar mig. Varken kläder eller skor. Jag har pengar, jag vill handla, unna mig något för att jag varit duktig. Tror inte att jag förstår mig på dagens mode. Tycker om det enkla, det klassiska. Är jag inte tillräckligt hipp?
Min reflektion i bussfönstret en grå eftermiddag. Vinterblek, speciellt i svart polo. I spegeln. I korridoren. Blond, blåögd. Nordisk ljus hy. Det är jag. Så ser jag ut och jag tycker om det. Om vintern känner jag inga krav på att vara solbränd och brun. Varför låtsas vara något som jag inte är? Ett ideal. Jag låtsas för mycket redan. 
Lycklig resa
Jag var väldigt fascinerad av rymden när jag var yngre. Läste de flesta böcker och tidningsartiklar som jag kom över. Såg varenda program på Tv. Studerade månen med kikare ute på gatan. Besökte observatorium. Läste om utrustning och teknik. Bilder på planeter, galaxer, kometer och rymdfärjor. Hade en bild från Cape Canaveral uppsatt på anslagstavlan. Som ett mål, att någon gång se det live. Jag drömde helt klart om att bli astronaut och resa iväg från vår planet. Döpte min hamster efter en av Jupiters månar. När jag var elva, tolv år.
Skrev ett fysikarbete i nian om solsystemet som jag fick högsta betyg på. Jag hade lagt ned (halva) min själ på det och läraren var imponerad och sa att han aldrig tidigare sett ett bättre arbete. Den kommentaren minns jag ännu. Tio år senare.
Jag är inte lika avundsjuk på Christer och dem andra nu. Tänker mer på riskerna. Har ju haft besvärande dödsångest i flera veckor innan jag bara skulle flyga till Asien/USA. Det vore underbart att vara tyngdlös en stund men att resa ut i rymden är verkligen få människor förunnat. Min dröm har bleknat. Fascinationen finns kanske kvar under ytan liksom gulblekta tidningsurklipp från 1992 i någon låda. Men nu för tiden är det människokroppen och dess komplexitet som gäller för mig.
Planeringsförmåga
Är jag vuxen? Ibland tvivlar jag. Kan planera saker minutiöst på jobbet men tydligen inte privat. Har vetat i flera veckor att medicinen håller på att ta slut. Skrivit lappar till mig själv om att jag måste ringa doktorn. Tog det inte på allvar förrän jag påbörjade den sista kartan. Ringde då och hon var förstås inte hemma. Fick tillslut tag på henne någon vecka (fem försök) senare. Hon hade ingen tid innan jul.
Så nu sitter jag här med elva tabletter som ska räcka 35 dagar och jag avskyr mig själv för att jag har försatt mig i den här situationen. Hade inte heller modet att erkänna läget för henne i telefon (delvis för att hon känner till mitt yrke och alltså borde jag vara ansvarsfull). Jag vet att det krävs ett personligt möte för att få ett nytt recept, det är inget hon kan tänka sig att skicka hem.
Jag hoppas att jag lär mig något av det här.
Sammanträffande
Det kändes så absurt i morse när jag kom till nya praktikplatsen och det första jag fick höra var att vi skulle ha hand om åtta ECT-behandlingar. Efter Tv-programmet igår kväll låg jag och tänkte på ämnet ganska länge. Tänkte även på det i morse på väg i bussen. Undrade om jag mindes fel, den där gången jag var med och tittade. Men idag, när jag såg det igen, var det värre än alla fantasier och minnesbilder. Tack och lov att patienterna är nedsövda och inte minns något själva av kramperna. Tack och lov att det faktiskt hjälper många människor att tillfriskna. Men det ser verkligen hemskt ut. Brutalt och omänskligt. I alla fall idag. Handledaren sa att det kan bero lite på vem som utför behandlingen och hur van den läkaren är. Att det brukar vara lugnare. Jag önskar att jag inte hade sett, inte visste allt. För nu kan jag aldrig tillåta mig själv att ligga där om frågan skulle aktualiseras i framtiden.
Tankeväckande
Det pratades om ECT (elbehandling) som den bästa lösningen. Bättre än mediciner och terapi. På Tv såg det inte så farligt ut när den deprimerade mannen fick ECT på sjukhuset. Men när jag var med en patient för ett par år sen, då såg det mer brutalt och dramatiskt ut minns jag. Och jag vet inte helt säkert om det var innan eller efter den händelsen som min psykiater föreslog att jag skulle prova ECT. Jag tackade nej. Var rädd för behandlingen och kände mig inte så dålig då. Har varit så mycket sämre, andra gånger. Jag hade behövt hjälpen då.
Jag har vänner som inte förstår varför jag inte hör av mig på tre månader. Varför jag inte orkar träffas ens ett par timmar. Och kanske är det mitt fel att dem inte förstår, för jag talar sällan klarspråk med någon om mina problem. Jag skäms över mina brister och min oförmåga. Varje bruten kontakt blir ett personligt misslyckande på listan.
Som den deprimerade mannen i filmen sa när han fick reda på att det fanns en fungerande behandling: Jag kan inte säga att jag har slängt bort tio år av mitt liv men jag skulle velat ha tio år med mindre smärta.
Exakt hans ord. Mina tankar. Dessa tio år (tolv egentligen) har format mig och gjort mig till den jag är. Det är omöjligt för mig att veta hur jag skulle varit om jag inte drabbats av det här. Men jag har många gånger undrat.
Den bästa veckan
Jag lämnar praktiken med positiva minnen och så många nya erfarenheter. Och även det jobbiga jag har sett har varit lärorikt. Saker som vi läst om i skolan men som är svårt att föreställa sig. När någon skakar okontrollerat i hela kroppen av frossa. Darrar, hackar tänder, huttrar, ber om fler filtar trots att vi just lagt på fyra stycken. En fysiologisk reaktion som egentligen inte har med kyla att göra utan jag tror den utlöses av alla mediciner vi gett under narkosen.
Kvinna som hade så ont att hon inte kunde ligga stilla, vred och vände, en kramp inne i kroppen utlöst av medicin. Hon var så fruktansvärt tapper och klagade inte och lyckades gå till operationsbordet alldeles själv. Men vad hjälplös jag kände mig då. Som åskådare. Det var ju meningen att vi skulle hjälpa henne inte göra det värre.
Jag har intuberat riktiga människor denna vecka. Fört ned slangen i halsen efter att dem fått sömnmedlet. Hållit fri luftväg (det är verkligen inte så lätt som det ser ut). Ibland under korta ingrepp har jag stått med en mask över någons ansikte och ventilerat för hand, tio andetag per minut. Krampen i mina armar sprider sig och gör dem darriga. Handledaren frågar om jag orkar lite till eller om hon ska ta över. Men jag vill inte ge upp för jag tänker att om jag var ensam, om jag var narkossköterska på riktigt, och jag gav upp för att jag hade ont i armarna skulle den här patienten dö. Så jag ger inte upp, för jag är inte sån. Och även om jag fortfarande har ont i armarna idag, vet jag att det beror på att jag har gjort något viktigt.
Min hjärna är högaktiv även på nätterna. Har alltid väldigt fragmenterad sömn när jag gör uppehåll från sömntabletterna på helgen. Vaken varje halvtimme. Drömde i natt en massa konstigt. Saker jag sett på Tv igår blev till bas för mardrömmarna. Indien. Musik. Tåg. Spindlar. Den längsta mardrömmen handlade naturligtvis om sjukhus. Jag var narkossköterska och ensam med en nedsövd patient och jag förstod mig inte riktigt på alla funktioner på monitorn/narkosapparaten. Bristen på kontroll gjorde mig stressad. Det var en obehaglig situation och jag hade svårt att hålla patienten vid liv.
Är ju inte konstigt att jag drömmer om såna här situationer. Förstår att min hjärna behöver bearbeta alla intryck från den gångna veckan. Och jag tänker ju mycket på och har länge gjort, att man i mitt yrke är ansvarig för någon annans liv. Och rädslan för att misslyckas.