Han sa nej
Mitt jobb är inte ett sånt där jobb som man bara stämplar ut ifrån på eftermiddagen och går hem. Alltid följer tankarna på patienterna och dagens händelser med hem. I sommar har tankarna varit mycket snällare än förut men likväl har dem funnits där. Speciellt vid läggdags när allting är tyst runt omkring.
Det är ovanligt att jag har ansvar för samma patienter varje dag under mer än en veckas tid men nu har det varit så. Ofta blir det att man får byta efter några dagar, beroende på schemat och vilka andra som jobbar. Många patienter stannar bara fyra, dem dagar på avdelningen och kan sen gå hem eller vidare till andra ställen. En del ligger hos oss i veckor. Och en del dör hos oss.
Den här mannen har jag alltså lärt känna. Det är inte så att vi har pratat speciellt mycket, för han är fåordig. Men jag märker att han känner igen mig och jag har lärt mig läsa av hans minspel under den gångna veckan. Han har varit sjuk och medtagen utan att någon riktigt vetat vad det beror på. Vi har diskuterat alla tänkbara diagnoser under storronderna och funderat ensamma vid skrivbordet. Klart att jag har gått hem ibland och tänkt på honom när jag är ledig. Önskat att vi kunnat hjälpa. Man känner sig maktlös när man ser någon lida varje dag. Och han är inte den som klagar. Jag har nästan fått dra ur honom information.
Jo så jag tycker att jag känner honom väl och för ett par dagar sen blev han sämre. Han kom fram till mig och försökte säga något, be om extra medicin antog jag, som han brukar. Men orden som han sa var inte riktiga ord. Betydelselösa ljud, sånt fenomen som jag bara läst om i böckerna. Vi kunde inte förstå vad han menade. Men jag förstod ju direkt att något hänt, inom honom.
Han blev allt sämre den kvällen, okontaktbar. Reagerade inte på tilltal eller beröring. Akuta prover, röntgen, syrgas, undersökningar, konsulter, morfin, lugnande. Plötsligt krampanfall och jag fick ringa jouren för att fråga om han skulle återupplivas om han slutade andas. Svaret blev helt väntat nej, han var ju gammal och multisjuk sen tidigare.
För första gången kändes det som om någon verkligen skulle dö under mitt pass. Jag gick hem den kvällen och det är klart att han fanns i mina tankar då. Väldigt mycket, i alla fall de närmaste timmarna. Och följande morgon. Förväntade mig att se hans namn utsuddat på tavlan nästa dag. Men han har förvånat oss alla.
Igår löstes mysteriet och de kom fram till vad han drabbats av. Behandling sattes genast in och idag var han lite, lite bättre. I alla fall kan vi som känner honom se en viss skillnad. Han har gradvis vaknat ur medvetslösheten. Börjat röra armar och ben spontant igen. Blinkar nu och har fokuserat blicken på oss ett par gånger. Sånt som man blir glad av.
Hela tiden har vi pratat med honom. Som om han var vaken. För säkert fanns han där någonstans under ytan. Instängd i en kropp som inte ville lyda. Det sista sinnet som släcks ut är hörseln har jag hört. Tänker själv hur det skulle vara att hamna i en sån situation. Hur rädd och förvirrad man troligen skulle vara. Så jag har fortsatt att ställa frågor, gett information om vad vi gör med honom. Injicera, inhalera, infundera, vända, tvätta, munvård, salvor, ögondroppar, lakanbyten. Och så i eftermiddag precis innan jag skulle gå hem var jag inne hos honom. Sa hans namn, rörde vid hans arm och frågade har du ont någonstans i kroppen utan att direkt förvänta mig något svar. Men då såg han på mig med dimmig blick och läpparna rörde sig sakta och han sa nej. Efter att ha vakat över honom i tre dagar, medvetslös, blev jag helt varm inombords. Ett fantastiskt framsteg. Ville rusa ut till expeditionen och tala om för alla att han svarat mig. Men jag visste att alla hade fullt upp med sitt och det finns flera andra patienter som är halvdåliga. Men sen log jag för mig själv flera gånger på vägen hem och tänkte på honom när jag gick vid havet på kvällen.
Jag jobbar med människor och förut önskade jag att jag efter dagens slut kunde trycka på en knapp och glömma allt som hänt, sluta tänka och känna. Jag vet ju att det inte går men jag tycker att jag har lärt mig att hantera det nu. Mycket bättre i alla fall. Och idag kände jag verkligen att det ger så oerhört mycket, de där små stunderna. Även om det också tar mycket kraft. Men det är helt klart värt det. Dagar som denna.
Visningar
Löftet
Klättrade över klipporna idag i soldiset och tänkte plötsligt på Indien och hur de brände de döda vid Ganges strand. Man fick inte ta kort på brasorna men man fick gärna sitta och titta på ceremonin och det gjorde jag. Fler gånger under dagarna i Varanasi, den heliga staden. Det finns så mycket som jag vill berätta om den resan, fortfarande. Men det är svårt att sätta ord på allting. Det känns som om jag inte kan göra det rättvisa. Jag är rädd att förstöra det genom att säga eller skriva fel saker. Men jag tänker ofta på Indien. När jag går i mataffären och beskådar det överflöd som vi lever i. Hur vi jagar de senaste tränderna i köpcentrumet och skryter om dyra designerväskor på modebloggar. Vi fyller våra liv med de senaste teknikprylarna. Fyller ett tomrum med något.
När jag återvände hem efter de två månaderna lovade jag mig själv att vara tacksam för det lilla. Och det har jag, blivit så mycket bättre på sen dess. Så jag har hållit mitt löfte men ändå känner jag ibland att jag kanske fortfarande låtsas för mycket. Och inte riktigt lever. Utan bara försöker passa in och försöker visa mig från den perfekta sidan. Jag vet inte om jag är speciellt lycklig när jag reser men jag längtar ofta efter det. Och minns så mycket av det som varit. Det känns som om jag inte kan få nog. Känner mig ständigt jagad att se mer. En sorts nyfikenhet som aldrig blir tillfredsställd. Som längtan efter att se mer av människokroppens inre.
Jag saknar både Berlin och Amsterdam, men mest den senare och kanalerna på kvällarna. Två städer som jag föll för. Var vid rätt plats vid rätt tillfälle i livet. Det är inte ofta det sker. Men denna sommar har varit speciell. Det är fredag kväll nu och det börjar mörkna för hösten närmar sig. Jag måste gå upp innan soluppgången imorgon så sängen väntar om bara någon timme. Och det är då längtan kommer efter det där andra livet. Vad gör dem nu där i staden, i baren, vid kanalen? Hur känns det i luften när det blir höst i Amsterdam? Jag vill veta och jag vill återvända för jag blev liksom förälskad i något där. Och nu känner jag mig inte hel.
Regndroppar
Fortsättningen
Beskedet kom klockan åtta i morse när jag precis hade gått runt och delat ut morgonmedicinerna. Flydde från den höga ljudnivån på expeditionen. Tog med den bärbara telefonen in i linneförrådet där kopiatorn står. Tog ett djupt andetag, hastigt, när chefen började prata. Jag har fått det jobb som jag helst av allt ville ha. Det är klart nu och jag börjar där om två veckor. Många frågetecken har rätat ut sig och jag känner mig lugn. Jag kan se en bit in i framtiden nu.
Mest glad, lättad och förväntansfull men också rädd. Känns dock väldigt positivt att jag har varit där i flera veckor under praktiken. Så jag vet vilka som jobbar där även om jag har glömt många av namnen. Vet hur salarna ser ut, lunchrummet och omklädningsrummen. Sånt som skapar en viss trygghet när man är ny. Jag kommer inte till en helt okänd plats.
Tre somrar har jag jobbat på det stora sjukhuset, på tre olika avdelningar med helt olika inriktningar. Detta har helt klart varit den bästa sommaren och jag hoppas att nästa blir än bättre. Det känns som om jag har fått tillbaka glöden nu. Det känns som om jag har växt flera meter som person på bara ett år. Vattna mig med rätt näring och jag kommer spira.
Klart att jag funderat mycket denna sommar, på hur hösten skulle bli. Rädslan för att det aldrig riktigt skulle ordna sig. Jag har glömt så mycket sen skolan slutade i våras. Glömt namnen på instrumenten och mycket av den topografiska anatomin. Men jag vet att det mesta kommer åter, så som det har gjort förut. När jag tror att jag har glömt och underskattat hjärnans fantastiska kapacitet.
Just nu tänker jag mest på de stunder från i våras som satt sina spår i mig. Den där dagen då det snöade så vackert och vi försökte rädda kvinnan med cancer. Lever hon nu? Alla de gånger jag stod där mitt uppe i det och insåg här står jag, här står jag. Efter alla år av längtan och fascination på avstånd. Nu är detta mitt jobb.
Självklart är mitt yrke så mycket mer än bara instrument och anatomi. Men det är onekligen människokroppen som fascinerar mig mest. Allting som jag vill återse och erfara igen. Att låta handen sjunka ned bland varma tarmar i en öppen buk. Att bli tilldelad ansvaret att hålla i en glansig tvåkilos tumör. Att sträcka ut handen och få en halv underkäke av kirurgen. Eller se de tunna blåaktiga blodkärlen framträda så tydligt genom en utspänd buk. Och allt det andra som jag ännu inte sett.
När jag kom hem såg jag att mamma varit här. På köksbordet stod tio rosa rosor i en vas, i kylskåpet en bit tårta. Det är verkligen något att fira. Jag har kommit så långt nu. 
Re: 6 feb, 15 feb, 6 mars, 19 mars
Neon
Re: 19 juli
I sneakersaffären i huvudstaden har dem fortfarande inte den färg jag vill ha. Vinröd. Gick på stan idag efter jobbet och såg röda skor i en affär men de var så klart slut i min storlek och tjejen sa att de inte skulle få in fler förrän till våren! Gick vidare till annan affär med massor av Converse i olika färger. Slut där med och osäker om/när de skulle komma. Men lite av en slump tittade jag in i en sista skoaffär innan hemresan. Och där såg jag de gråmönstrade som jag visserligen sett förut. Men nu visste jag att allt hopp var ute för de röda varianterna och då föll jag för dem. De grå med ljuslilarosa blommor. De fanns i min storlek och jag provade. Och kände att grått går bra det med. Är snyggt till jeans och kanske mer lättmatchat än röda. Så jag köpte dem.
Ingen kan anklaga mig för att vara en impulsiv shoppare. Från att jag första gången började fundera på att köpa ett par Converse till att jag faktiskt gjorde det tog det drygt tio år. Usch, ibland kan jag vara ruskigt obeslutsam. Borde nästan söka hjälp för det ;-)
Inte
Är trött på att dubbelkolla saker varje morgon och upptäcka alla fel. Små och ibland lite större. Första dagarna förstod jag inte att jag var tvungen att göra så, men jag blev utskälld av läkarna på ronden, för det var ju jag som var ansvarig och det var så jag lärde mig. Den hårda vägen. Att jag måste kolla allt. Men att vara noggrann känns tidvis mer som en belastning än en god egenskap. Lider av att se hur det slarvas. Mår illa och hoppas att det aldrig kommer drabba mig eller de jag känner. Och jag längtar nu allt mer efter min kommande placering där arbetet är mer strukturerat och baserat på precision i varje moment.
I början av sommaren kände jag mig så positiv och efter semestern också. Gradvis har den kanske runnit av mig, den där glädjen med att jobba. Varje morgon skuttar jag i princip upp och tänker fortfarande detta kan bli en bra dag. Men vissa dagar kommer känslan av att det jag gör saknar betydelse. För att det är så många som inte är som jag. En del hör inte hemma där alls. De har tappat gnistan och respekten för människor. Eller kanske har den aldrig funnits där för några få. Ibland känns det som att jag ror min lilla båt genom ett hav av sirap.
Live från rymden
Brukar kolla läget i världen via CNNs hemsida varje dag. Just nu sänder de live video/audio från Mission Control Center i Houston. En rymdfärja skickades ju ut på uppdrag häromdagen. Och just nu ser jag hur de som jobbar sitter där vid sina monitorer och knappar på tangentborden, rör på huvudena, reser sig ibland och jag hör deras kontakt med rymdfärjan. Negative on course rate, copy thanks, svarar astronauten nästan oberörd. I många år har de säkert övat och övat inför detta. Men. Det är ju på riktigt nu. Så overkligt att sitta här i mitt vardagsrum och kolla mailen i myskläder, äta vattenmelon och mest av en slump hitta denna livesändning. Nu sitter jag alltså här och lyssnar på radiotrafiken mellan jorden och rymdstationen!
Önskar att denna fantastiska möjlighet hade funnits för tio, femton år sen när jag verkligen var fascinerad av allt som handlade om rymden. Kunde en massa fakta och namn och fantiserade ganska ofta om hur det skulle vara att få göra en sån resa och uppleva tyngdlöshet. Jag hade verkligen suttit klistrad framför datorn då. Om då hade varit nu. Känns som den där tonåringen kommer fram igen nu och hjärtat ökar lite i takt.
Rösten från jorden: Endeavour, if someone will be able on flight deck in 30 seconds we will take the O2 heaters off.
Statiskt brus, röst från rymden: Okey, 30 seconds.
Live video också som rymdstationen tar över jorden. Medan den roterar. Nyss var de över Nya Zeeland, nu tio minuter senare passerar de Texas. Amerika ser så pyttigt ut så långt uppifrån. Om man ändå kunde flyga så snabbt med vanliga flygplan. Slippa de där 16 timmars non-stop resorna mellan London och Hong Kong nästa gång.
De letar efter nått verktyg ombord hör jag. Gäller ju verkligen att planera allt i minsta detalj innan avfärd. Inte kul att vara där uppe och komma på oj då vi behöver visst den där skruvmejseln. Hum, den ligger nog kvar i garaget hemma. Typ. Fast lite mer komplicerade grejer.
Wow, kan verkligen inte fatta att inte hela mänskligheten sitter uppe nu och lyssnar på radion. Det känns liksom som herregud vi har skickat upp folk i rymden. Som om det vore första gången. Absurt egentligen att rymdresor blivit så vardagliga att det nu bara står nån liten notis på femte sidan i tidningen dagen efter avfärd. Säkerligen fick resan i december mer publicitet här i landet pga att en viss svensk var med.
Om fyra timmar ska besättningen där uppe sova berättar någon CNN-kommentator. Tänker spontant att det måste vara extra svårt att somna på beställning när man befinner sig på ett sånt speciellt uppdrag. De måste ha en massa tankar i huvudet och mycket förväntningar inför kommande dag då de tydligen ska ut på rymdpromenad. Och en hel del rädslor kanske. Så mycket kan gå fel. Men kanske ignorerar hjärnan sånna tankar där i rent överlevnadssyfte. För att det finns så mycket viktigt att koncentrera sig på. Att man inte har tid för ångest.
Men jag skulle faktiskt inte vilja byta plats med dem just nu. Föredrar min trygga säng hemma mot en sorts fastspänd sovsäck/kapsel/hängmatta i tyngdlösheten. Vad gör dem om de vaknar kissnödiga på natten? Tänk om någon är nyvaket förvirrad och får för sig att öppna ett fönster? Eller gå ut till brevlådan och hämta morgontidningen? Eller går i sömnen som jag gör. Antar att det finns lås och säkerhetssystem men ändå. Lite mindre förväntansångest här hemma.
Vad som är viktigt
En av mina patienter, en äldre multisjuk dement dam, blev orolig framåt kvällen. Inbillade sig att hennes telefon ringde trots att den inte gjorde det. Hon svarade och la sen på luren för att svara igen en halv minut senare. Hon sa hela tiden att hon ville åka hem, att någon skulle komma och hämta henne. Hon drog ut sitt dropp och jag fick sätta en ny nål. Hon var svårstucken men verkade inte besvärad av att jag fick försöka flera gånger. Jag lindade in den nya nålen och droppet med en elastisk binda många varv, för att skydda den. Vi tittade till henne ofta.
Senare fann vi henne på toaletten och då hade hon dragit ut nålen igen och det var en stor pöl med blod på golvet och stänk på hennes kläder och hennes händer var blodiga. Vi var tre stycken som hjälptes åt att städa, med handskar förstås. Hon blev arg på oss, ville åka hem. Pratade om gamla tider så som de med dåligt minne ofta gör. Hon slog oss några gånger när vi försökte byta hennes blodiga nattlinne. Det fanns ingen möjlighet för mig att sätta en ny nål när hon vägrade medverka. Jag hämtade lugnande mixtur som hon fått igår kväll när hon också blivit upprörd. Hon vägrade svälja den men jag gav mig inte och lirkade, övertalade med snälla ord. Hon sa att vi var hemska människor men hon drack medicinen tillslut men skrek och gapade så att medpatienterna på rummet blev skrämda och störda. Hon totalvägrade att lägga sig i sängen för att sova och hon slog oss igen när vi tog av henne skorna och blodiga strumpor. Vi var rädda att hon skulle ramla när hon fått lugnande, hon var inte precis stadig på benen i vanliga fall.
Efter en halvtimme började hon bli dåsig och vi lyckades trots protester få henne i säng. Fick flytta in henne på läkarexpeditionen då hon fortfarande störde de andra patienterna med osammanhängande meningar och nynnande. Tillslut somnade hon och jag kunde rikta uppmärksamheten till mina andra patienter, dokumentera det sista och rapportera till nattpersonalen.
Sådana här episoder råkar man ut för ett par gånger i veckan. Är inte alls något extremt eller ovanligt. Många äldre människor blir förvirrade av sjukdom eller miljöombytet det innebär att hamna på sjukhus. En hel del har minnesproblem sedan tidigare.
Det mullrar lite nu, har gjort så i en timme. Skulle tydligen kunna bli åska i natt. Jag har duschat av mig svetten och ätit honungsmelon och druckit massa vatten. Jobbar kväll imorgon med så jag kan vara uppe en stund nu. Ska bädda rent i sängen efter nattens mardrömmar om shopping och tillhörande svettningar. Har öppet fönster och nedsläckt för att inte locka in mygg. Men jag blev biten i natt.
Det är skönt med svalare nattluft. Området är så stilla. Det är fredag kväll men regnet har väl fått folk att stanna inne. Synd om dem som köpt biljetter till konserterna som pågår i stan denna helg. Utomhus i Slottsskogen och i Trädgårdsföreningen. Hade velat se några band om jag inte hade jobbat.
Just just nu känner jag mig lugn i kroppen, lite slö och glad. Skönt att inte behöva gå upp fem imorgon bitti. Är fortfarande glad och lättad över att läkarbesöket i onsdags gick så bra. De fina recepten jag fick. Känns som om allt kommer ordna sig nu. Eller har förutsättning för att bli bättre. Vardagen. Jag oroar mig inte alls för hur det kommer bli i höst med nya jobbet. Jag fokuserar mer på här och nu och tar några dagar i taget. Jag jobbar mycket nu men det känns helt okej. Är långt ifrån det tillstånd av mental och fysisk utmattning som jag upplevde förra sommaren. Det är som natt och dag. Jag har växt så mycket och hittat det självförtroende som jag förtjänar. Jag vet att jag blir omtyckt nu på jobbet för den jag är. Inte för den jag försökte vara, för jag har slutat låtsas. Slutat le falskt och svara bra när jag egentligen vill säga att jag håller på att bryta ihop. Jag är nog mer ärlig mot mig själv. Jag tackar andra för den hjälp jag får. Det är som om jag har insett vad som verkligen är viktigt.
Återbesök
Var ledig idag och hade gärna sovit till tolv men jag hade fått en svårfångad läkartid och gick alltså upp före sju för att vara på plats vid åtta. Det var inte mycket fok på gatorna i stan så dags. Några stycken som cyklade eller gick till jobbet. Men i vanliga fall har vi på sjukhuset redan hunnit arbeta en timme och en kvart vid den tiden.
Har alltid en gnagande rädsla i maggropen varje gång jag ska till henne. Är rädd att hon ska säga nu räcker det, nu tänker jag inte skriva ut fler, nu måste du sluta. Men hon sa inte det denna gång heller. Och jag tycker om henne så mycket för det. Har gått där i fem sex år och vi känner liksom varandra nu. Pratar ofta om våra yrken. Hon kallar mig kollega vilket jag ofta har lite svårt för.
Hon blev inte arg för att jag höjt dosen på egen hand. Jag inflikade att jag har läst i FASS att det ju är normaldos. Hon log för sig själv och sa jag kan tänka mig att du har läst i FASS. Jag bläddrar i den tjocka boken flera gånger dagligen. Måste det genom jobbet. Klart jag också slår upp och kollar mina egna mediciner. Klart att jag har gjort det i tio år sen den första gången. Hon förstår mig som ingen läkare tidigare har gjort. Och förstående läkare växer inte på träd. Enligt egen erfarenhet iaf.
Affärena hade inte öppnat så tidigt. Köpcentrumet var nära på helt öde kvart i nio en onsdag. Endast några tiggare som jag kände igen. Några burkletare och tyska backpackers med stora sjuttifemliters ryggsäckar, på väg till centralstationen. Inne på Apoteket var det ingen kö. På eftermiddagarna är det ofta trettio nummer före. På måndagar fyrtio. Tog bara ut en förpackning, dock en storlek större än tidigare. Blev negativt överraskad när kvittot visade 1200 kronor. Kan inte minnas att jag någonsin betalat så mycket för ett enda uttag. En enda ask. Min rabatt hade tydligen gått ut. Tur att jag hade pengar på visakortet.
Klockan var nio och jag längtade hem till sängen men hade andra tider att passa. Senare. Klädaffärerna var stängda. Regnmolnen började komma på himlen. Några turister lunkade här och där. Tidigt ute som jag var så många gånger. Liksom rastlösa och måste utnyttja varje minut? Lukten av sopor ibland, tänker på Indien då. Gränderna med kastad blast från grönsaker och kospillning i små vattenpölar. Varma bussavgaser mot mina bara ben när jag går längs gatan, tänker på New York. Lockande bakelser bakom glasfönstret vid bageriet. Hade enorm abstinens i fredags på jobbet, efter chokladcroissanterna som jag njöt av varje dag i Amsterdam. Det lilla bageriet med den trevliga tjejen, nära där jag bodde. Min morgonritual. Det var en månad sen nu men jag kan ännu känna smaken i munnen. Jag drömde om dem en natt för inte så länge sen.
Tog några foton nere vid hamnen. Mest för att tiden gick så sakta, inte för att jag var inspirerad. Men jag satt där nere vid vattnet och en stor svan simmade förbi alldeles nära och helt orädd. Den såg ut som en sagobokssvan. En sån som ett barn kan rida bakpå. Respektingivande. Patrullerande längs kajen.
Blodprov sen och drop-in klippning på ett ställe där jag varit förut. Hamnade hos en trevlig ung tjej och hon pratade på och för första gången någonsin kände jag mig inte besvärad. Har alltid haft småångest för att gå till frissan och behöva sitta framför skoningslösa speglar och tvingas vara social eller ha dåligt samvete för att jag vill läsa en skvallertidning och vara tyst. Men idag gick det så bra och vi pratade om semester och hon frågade vad jag jobbade med och allting kändes bara så okej. Och mitt hår blev riktigt bra.
Det roliga var att jag frågade henne medan hon höll på att klippa är det någon speciell frisyr som är inne just nu? Och hon svarade eftertänksamt ja, den du har är det. Aldrig trodde jag att jag var så hipp!
Kom hem vid lunchtid och tänkte sova middag men hann inte då jag var tvungen att åka iväg på andra ärenden här hemma. Min DVD är trasig. Har fått installera min gamla video som känns helt stenålders nu när jag inte använt den på ett halvår. Det går snabbt att ändra uppfattning. Har ju klarat mig utan DVD i tjugofem år...
Märker att man kan få väldigt mycket gjort när man går upp tidigt. Det har varit en ovanligt produktiv ledig dag. Men nästa gång jag är ledig, på måndag, tänker jag minsann sova riktigt länge. 
Börshuset från 1894 på Gustav Adolfs torg
Tvärtrött
Att sova på soffan är härligare än att sova i sängen. Kanske har det att göra med viss förväntansångest inför den riktiga sömnen på natten. Har ibland svårt att koppla bort alla minnen av jobbiga nätter som passerat. Från soffan finns bara trevliga minnen. Där sover jag bara någon timme åt gången under mysig filt. Där hinner jag sällan drömma något men vaknar ofta något förvirrad. Det härligaste är att lägga sig ned, kura ihop sig, tillåta sig att ta en paus från allt. Vågor av behaglig yrsel strömmar genom kroppen och armar och ben blir allt tyngre. Vetskapen om att jag kommer somna mycket snart. Märker hur hjärtat saktar ned och tankarna bleknar. Det viktigaste just då är att få sova en stund och om solen lyser utanför saknar betydelse.
070803
Uppslukad
Husen fascinerade mig från första stund. Jag kan inte namnen på några stilar men plötsligt kände jag mig så fängslad av arkitekturen. Vad en byggnad ville säga. Hur den fick mig att känna. Vid floden, under utskjutande tak där uppe i himlen. Som en sagovärld men i grå betong med skarpa hörn. Form och känslan av något nytt. Att de var modiga de som vågade bygga det här. Husen. Som om jag inte kunde se mig mätt. Jag återvände nästan varje kväll. Och tittade i nytt ljus. Med nya ögon.
Alltid fanns väl historien i bakhuvudet. Det hemska som hänt och präglar staden. Hur så många kunde följa en man helt blint. Monument och minnesstenar och informativa skyltar. Namn ristade i sten och det får inte ske igen. Och då för många år sen besökte jag koncentrationslägret i utkanten av staden och gick längs muren. Såg resterna av fångvaktartornen och barackerna där de utfört medicinska experiment som enbart var sadistiska. Jag blev berörd och gick på brädgolvet där människor legat, utmärglade och dött. Det regnade den dagen i mars och jag minns träden i allén tillbaka till järnvägsstationen och jag frös.
Berlin är så stort och jag åkte buss och tunnelbana och spårvagn och tåg och båt för att ta mig fram. Och jag gick långa sträckor varje dag tills vaderna värkte och huden under fötterna blivit sliten och röd. Men jag älskar att gå så när jag är i en stad. Att vara fri och kunna välja riktning hela tiden. Gå mina egna vägar, mina stigar, som i skogen hemma. I en storstadsdjungel.
Besökte muren, det som fanns kvar. Tog på den, gick längs den men kunde nog ändå inte förstå. Hur det var på den tiden när människor sköts om de försökte fly. Likaså närmast pliktskyldigt fotograferade jag kända minnesmärken som alla besöker. Platser där turisterna samlades i skaror, ledda av någon med gul flagga och visselpipa. Och jag var förstås en av dem. En turist alltså, beväpnad med kamera, på en sorts jakt.
Vissa minnesbilder kom förstås tillbaka. Inne på det stora varuhuset. Gyllene glashissar upp till delikatessavdelningen som jag minns allra klarast. Ostron, hummer och lax. Fyrahundra sorters ost och rådjurssadel. Bakelser med krussiduller uppradade på parad. Och allting som går finns att köpa för pengar. Kocken i kritvit dräkt höjer slipad kniv över fisken som fortfarande är så färsk att den andas.
Kanske har insikten nått mig efter ett antal resor. Man hinner inte se allt. Men jag är glad nu för det jag fick uppleva och jag har funderat på vad jag tar med mig hem. Och jag tänker på det gamla riksdagshuset i skymningen, himlen ville aldrig mörkna där. En eftermiddag gick jag i den stora parken och hittade små stigar och dammar med grönt vatten. Trafiken tystnade i fjärran och jag kunde inte tro att jag befann mig mitt i en storstad. Kvittrande fåglar, tvinnade lianer runt träd. Stor rötter som i en sagobok och inte en människa i synhåll.
Jag tog spårvagnen ut mot förorten i öst. Satt bredvid bastanta gummor med knästrumpor under kjolen som handlat rotgrönsaker på torget. Utanför fönstret passerade bostadskomplexen i ledsen grå betong. Jag ville se det gamla öst och det fick jag. Återvände in till city, en tidsresa. Berlin är fyllt av kontraster.
Flera gånger promenerade jag hem i natten på mörka öde gator, ibland för långt mellan gatlyktornas sken. Då och då skenade hjärtat av rädsla över onödiga risktaganden. Ofta kom regnet när jag lämnat paraplyt hemma men det var ljummet sommarregn och alltid fanns en port eller ett träd att stå under en stund.
I ett anspråkslöst hål i väggen vid järnvägsstationen åt jag den godaste pan pizzan jag någonsin smakat. Vilade trötta fötter vid en parkbänk och såg på människorna som passerade. Det är härligt att få glömde bort sig själv en stund, glömma var man kommer ifrån och bara se och lyssna.
