Stabilitet
Sommaren är över, hösten är på väg. Förändringar i luften. Har vetat om det sen innan sommaren, att det antagligen skulle bli så här. Men det definitiva beskedet kom först nu i veckan och hoppet har levt kvar till dess. Hoppet om att få stanna kvar, fortsätta utvecklas och fortsätta le för mig själv i korridoren. För jag älskar mitt jobb, även om det har sina svåra stunder.
Nu signerar jag min sista rapport och städar ur mitt skåp. Jag ler och tar emot lyckönskningar och blommor trots att mina tankar är någon annanstans. Det är inget personligt, säger chefen, du har gjort ett jättebra jobb. Men det handlar om ekonomin förstår du. Vi är för många just nu och du är ju den som började här sist.
Det är vemod och en sorts sorg. I våras tänkte jag ofta på hur lycklig jag var över att äntligen ha funnit stabilitet. Saker som förut tagit så mycket kraft gick lättare och jag berömde mig själv för hur långt jag kommit i utvecklingen. Så när jag fick reda på de stora förändringarna som skulle ske kändes det som en lucka i golvet öppnades och jag föll. Handlöst. Det är svårt att förklara men ibland väcker varje ny motgång det gamla till liv. Minnen, beteenden, rädslor. Jag har varit och är väl fortfarande väldigt rädd för att det här ska rubba balansen. Stabiliteten. Jag vill aldrig gå tillbaka till det liv jag levde förut.
Nu under sommaren när jag vetat att min tid var begränsad har jag uppskattat mitt jobb så mycket mer. Och det är flera personer som jag har kommit närmare den sista tiden. Det är så typiskt att relationerna förbättras först när de ska ta slut. Men jag ska hålla kontakten med vissa. Andra har sagt att de ska ringa mig om de ska på after work nån fredag. Även om det kanske inte blir av känns det skönt att höra sådana saker. Att jag har varit betydelsefull och omtyckt. Igår blev det många kramar, viss hårda och långa. I min familj har vi bara kramat varandra vid födelsedagar, på julafton och vid avsked på flygplatsen. Jag önskar att jag och andra var bättre på att ge beröm och närhet i vardagen. Inte bara vid speciella tillfällen när det ibland känns påtvingat. De här sista dagarna har varit bra på så vis.
Så igår städade jag ur mitt skåp och gick genom korridoren för sista gången. Alla har vi kanske inom oss en rädsla för att bli bortglömda. Jag vet ju att på måndag står dem alla framför den stora vita anslagstavlan och aktiviteten fortsätter som vanligt, utan mig. Mitt namn finns skrivet på flera ställen, min signatur i sterila paket som kommer öppnas först om någon månad. Kanske kommer någon tänka på mig då. Det här året har betytt så mycket för mig. Några fler pusselbitar har fallit på plats.
Nu signerar jag min sista rapport och städar ur mitt skåp. Jag ler och tar emot lyckönskningar och blommor trots att mina tankar är någon annanstans. Det är inget personligt, säger chefen, du har gjort ett jättebra jobb. Men det handlar om ekonomin förstår du. Vi är för många just nu och du är ju den som började här sist.
Det är vemod och en sorts sorg. I våras tänkte jag ofta på hur lycklig jag var över att äntligen ha funnit stabilitet. Saker som förut tagit så mycket kraft gick lättare och jag berömde mig själv för hur långt jag kommit i utvecklingen. Så när jag fick reda på de stora förändringarna som skulle ske kändes det som en lucka i golvet öppnades och jag föll. Handlöst. Det är svårt att förklara men ibland väcker varje ny motgång det gamla till liv. Minnen, beteenden, rädslor. Jag har varit och är väl fortfarande väldigt rädd för att det här ska rubba balansen. Stabiliteten. Jag vill aldrig gå tillbaka till det liv jag levde förut.
Nu under sommaren när jag vetat att min tid var begränsad har jag uppskattat mitt jobb så mycket mer. Och det är flera personer som jag har kommit närmare den sista tiden. Det är så typiskt att relationerna förbättras först när de ska ta slut. Men jag ska hålla kontakten med vissa. Andra har sagt att de ska ringa mig om de ska på after work nån fredag. Även om det kanske inte blir av känns det skönt att höra sådana saker. Att jag har varit betydelsefull och omtyckt. Igår blev det många kramar, viss hårda och långa. I min familj har vi bara kramat varandra vid födelsedagar, på julafton och vid avsked på flygplatsen. Jag önskar att jag och andra var bättre på att ge beröm och närhet i vardagen. Inte bara vid speciella tillfällen när det ibland känns påtvingat. De här sista dagarna har varit bra på så vis.
Så igår städade jag ur mitt skåp och gick genom korridoren för sista gången. Alla har vi kanske inom oss en rädsla för att bli bortglömda. Jag vet ju att på måndag står dem alla framför den stora vita anslagstavlan och aktiviteten fortsätter som vanligt, utan mig. Mitt namn finns skrivet på flera ställen, min signatur i sterila paket som kommer öppnas först om någon månad. Kanske kommer någon tänka på mig då. Det här året har betytt så mycket för mig. Några fler pusselbitar har fallit på plats.
Hästarna
Idag har jag matat hästarna i hagen. Med äpplen från träden på gräsmattan intill det gula huset. Som Rs mormor bodde i när hon var liten. Ute på landet men nära havet. Huset som har blivit deras sommarstuga nu. Och jag fick följa med för första gången. Nu i helgen. Det var så vackert där. Jag har fler foton som väntar på att bli lite klippta.
Möten
Idag mötte jag två kvinnor som gjorde djupt intryck på mig. Deras situationer var läskigt likartade. Tragiska. Journalhandlingar som vittnade om två människor som gått hemma med symtom en längre tid utan att söka hjälp. Diffusa förändringar i kroppen som till viss del kan skyllas på åldern eller ofarliga processer. Säkert kommer ibland tankarna på att det kan vara något farligt men vi människor är så bra på att förneka. Kanske av rädsla.
Den ena kvinnan låg helt apatisk på britsen, för tagen för att göra motstånd. Sjukdomen hade tagit all hennes kraft, hindrat henne från att äta och dricka. Under täckena var hon bara skinn och ben, men tumörerna kändes genom huden som stora svullnader. Så grymt när man läser om det. Hur hon liksom många andra först sökt hjälp på vårdcentralen och blev avfärdad, de hittade inget speciellt och hon blev hemskickad med värktabletter. Dagar eller veckor senare när obehaget helt tog över sökte hon på akuten på sjukhuset och blev inlagd på avdelning där undersökningarna började. På röntgen såg man det som växt i kroppen. Flyttad till annan avdelning, ställningstagande om operation och cellgiftsbehandling efteråt eller strålning. Alla besked, alla nya människor och omställningar på bara ett par dar. Avancerad cancer med mycket dålig prognos. Det är väl naturligt att bli berörd, att tänka på ens egna närstående? Att oroas för vad som kan hända i framtiden med ens egen kropp. Idag kändes det som att hela världen har cancer.
Den andra kvinnan kramade min hand krampaktigt där hon låg i sängen och viskade det kommer väl inte göra ont? innan jag ens hade hunnit presentera mig. Hennes röst lät som en liten flickas och jag såg skräcken lysa i hennes ögon, i hennes ansiktsuttryck. På ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag har sett hos någon annan patient tidigare. Jag kände mig så fattig på tröstande ord i den situationen. Så liten och maktlös. Jag kände för den kvinnan, jag ville verkligen hjälpa henne. Men jag tror att det var alla besked hon precis fått och rädslan för att sövas och öppnas upp.
Det där första mötet med henne gick för fort och jag kände ett sorts obehag. Sällan har vi patienter som gråter eller visar stark ångest. De allra flesta visar sig starka, har kanske accepterat situationen eller i alla fall hunnit bearbeta lite. Alla har heller inte cancer utan godartade tillstånd.
Jag minns hennes fingrar runt mina, jag hade ännu inte sagt mitt namn. Desperationen i hennes ögon och utsattheten och jag sa nej det kommer inte göra ont. Självklart kan jag inte lova något sådant. Vad vet jag om de månader som hon har kvar i livet. Men det kändes som det enda rätta just då.
Den ena kvinnan låg helt apatisk på britsen, för tagen för att göra motstånd. Sjukdomen hade tagit all hennes kraft, hindrat henne från att äta och dricka. Under täckena var hon bara skinn och ben, men tumörerna kändes genom huden som stora svullnader. Så grymt när man läser om det. Hur hon liksom många andra först sökt hjälp på vårdcentralen och blev avfärdad, de hittade inget speciellt och hon blev hemskickad med värktabletter. Dagar eller veckor senare när obehaget helt tog över sökte hon på akuten på sjukhuset och blev inlagd på avdelning där undersökningarna började. På röntgen såg man det som växt i kroppen. Flyttad till annan avdelning, ställningstagande om operation och cellgiftsbehandling efteråt eller strålning. Alla besked, alla nya människor och omställningar på bara ett par dar. Avancerad cancer med mycket dålig prognos. Det är väl naturligt att bli berörd, att tänka på ens egna närstående? Att oroas för vad som kan hända i framtiden med ens egen kropp. Idag kändes det som att hela världen har cancer.
Den andra kvinnan kramade min hand krampaktigt där hon låg i sängen och viskade det kommer väl inte göra ont? innan jag ens hade hunnit presentera mig. Hennes röst lät som en liten flickas och jag såg skräcken lysa i hennes ögon, i hennes ansiktsuttryck. På ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag har sett hos någon annan patient tidigare. Jag kände mig så fattig på tröstande ord i den situationen. Så liten och maktlös. Jag kände för den kvinnan, jag ville verkligen hjälpa henne. Men jag tror att det var alla besked hon precis fått och rädslan för att sövas och öppnas upp.
Det där första mötet med henne gick för fort och jag kände ett sorts obehag. Sällan har vi patienter som gråter eller visar stark ångest. De allra flesta visar sig starka, har kanske accepterat situationen eller i alla fall hunnit bearbeta lite. Alla har heller inte cancer utan godartade tillstånd.
Jag minns hennes fingrar runt mina, jag hade ännu inte sagt mitt namn. Desperationen i hennes ögon och utsattheten och jag sa nej det kommer inte göra ont. Självklart kan jag inte lova något sådant. Vad vet jag om de månader som hon har kvar i livet. Men det kändes som det enda rätta just då.
Spegelblankt
26 juli hemmaJag saknar de där jättevarma kvällarna i slutet av juli. Då det fortfarande var 27 grader varmt ute klockan nio på kvällen och havet låg nästan spegelblankt. Två veckor med riktig högsommarvärme och självklart klagade jag då, sov extra dåligt och svettades massor. Men nu känns det som om hösten har kommit. Det är bara i början på augusti men kvällarna är märkbart mörkare och regnmolnen många. Jag som ville bada mer när jag äntligen fått smak för det. Jag som var ledig då och avslappnad i hela kroppen. Jag saknar nog den där känslan mest. Av frihet och ungdomlig nyförälskelse. R skjutsade mig på min blå cykel, på kvällarna när vi susade ned till badet. Jag satt på pakethållaren och höll om hans midja. Syrsorna spelade i det höga gräset på ängen och jag var fjorton år igen. Och älskade livet.
R och jag har det riktigt bra. Ibland är jag nästan lika nykär som i början. Vi planerar en liten weekend på hotell i september i samband med en konsert. Det är så roligt att äntligen få drömma och planera tillsammans med någon. Det är vad jag länge drömt om. Han är det som fattades.
Jag har jobbat i två veckor efter semestern. De första dagarna var sega, jag fick tänka igenom allting två gånger. Jag tycker så mycket om det jag gör att ibland går jag och ler för mig själv och känner mig fånig när jag upptäcker det. Men nu i höst väntar stora förändringar och det skapar negativa tankar som maler i magen varje dygn. Kämpar mycket med att hålla dem på rimlig nivå. Men i det stora hela har jag det bra.