Louisa

Igår var det sista dagen på praktiken. Jag bjöd traditionsenligt på fika vilket blev väldigt uppskattat. Min handledare och flera andra i personalen sa till mig att dem önskade att jag kunde börja jobba hos dem. Det är ett ganska fint betyg tycker jag. Känner mig uppskattad. Tyvärr verkar det som om det inte finns några lediga tjänster där just nu. Chefen skulle höra av sig om det blir det, men då har jag kanske redan börjat någon annanstans.

När jag kom hem igår tog jag en lång dusch. Det kändes lite som en symbolisk handling att göra mig ren. Att tvätta bort allt blod, svett och tårar från dessa tio veckor. Efteråt kände jag mig totalt lugn i hela kroppen och tankarna var snälla. Även om det var vemodigt att sluta var det också en stor lättnad. Att komma därifrån med så fina vitsord. Jag var lite rädd för att sista dagen göra något stort misstag som jag skulle ha blivit ihågkommen för.

Jag hann äta upp allt godis innan vågorna kom. Satt vid datorn till 02:30 och sökte på internet om cancer. Inte för att jag var tvungen utan för att jag ville. Det finns så mycket intressant att läsa om och lära sig. Ny forskning om behandlingar. Patienter och anhörigas perspektiv. Kanske är det inte idealiskt att sitta och läsa om cancer och lidande precis innan man ska lägga sig. Men det är om nätterna som min upptäckarlust och inspiration vaknar och då har jag svårt att slita mig från det jag håller på med. Jag tror att jag skrev majoriteten av min c-uppsats på sena kvällar och nätter. Den handlade ironiskt nog om sömn.  
 

Natten blev galen som befarat. Oerhört fragmenterad sömn utan tabletterna. Fem sex detaljerade mardrömmar som handlade om sjukhus eller sjukdomar (dock inte cancer). Men jag drömde ingenting om praktiken. Ingenting om misslyckanden eller dåligt samvete. En stor seger. Vaknade ett par gånger av att jag pratade i sömnen.

Första riktiga vårdagen. Minst tio grader varmt ute, solsken och barnen leker på gården. Jag känner mig så positiv. Fortfarande lättad över igår. Har tagit vara på energin, städat och fixat här hemma. Har varit på promenad i soldiset. Blev riktigt varm trots tunn vårjacka. Ikväll ska jag troligen äta på restaurang med mina föräldrar. Sen tänkte jag se (om) Da Vinci koden och äta popcorn. Och kanske lägga mig lite tidigare än i natt.

Vågor av aptitlöshet sköljer över mig på kvällarna. Det är biverkningar av medicinen. Jag äter mitt godis men jag tvingas lämna halva till nästa dag ibland. Stressen har påverkat mig lite mer nu med ökat ansvar. Magkatarren gör sig påmind genom smärta. Hjärtklappning även hemma i soffan och framför datorn. Vårens relativa värme har gjort att jag kan sluta med långkalsongerna. Men fortfarande fryser jag på nätterna under täcket. Vaknar svettig av drömmarna. Så det är kanske därför siffrorna pekar nedåt. BMI 17,4 idag.

Står vid spisen och steker ägg. Tänker på att mitt arbete i operationssalen på vissa sätt liknar matlagning. Förberedelser, tillagning, efterarbete. Det är något i själva rörelserna som jag känner igen. Försöker få upp en liten bit äggskal från koppen. Med gaffeln är den svår att få tag i. Hal. Jag hade behövt den där pincetten som vi använde för ett par timmar sen. Ewald. Med den hade det varit så enkelt. Önskar att jag kunde öppna en kökslåda och se dem ligga där. Instrumenten. Fem olika pincetter, saxar i varierande storlekar, peanger och hakar. Yrkesskadad kallas det nog. Eller hängiven.

Toppen för övrigt att det sista som hände idag var att jag fick en mindre utskällning av en kirurg som var på dåligt humör. Jag förtjänade det delvis. Inte utskällningen men kanske en tillrättavisning. För det var ju mitt fel att patienten som jag hade talat med först sa att han ville träffa doktorn och ställa frågor. Men när jag ringt efter doktorn och han kom ned hade patienten ändrat sig. Så det är mitt fel, att jag inte är tankeläsare. Att jag bara försäkrade mig två gånger i stället för tre innan jag tog upp kirurgens dyrbara tid.

Nu är det helg och då är jag ledig och det är tur att jag inte är en sån som går hem och ältar mina misstag för då skulle jag kanske få svårt att somna ikväll och vakna svettig i natt av dåligt-samvete-drömmar om praktiken och även tänka på mina misstag halva nästa dag. Tur att jag inte är sån.

Jag vill inte att någon ska se mig när jag går och småler för mig själv i korridoren och i trapphuset. Men jag tänker på när jag var fjorton år och hade min första praktik på det stora universitetssjukhuset i Stockholm. Hur långt jag har kommit sen dess.

När jag gick där för mig själv på rasterna, vitklädd, i trapphuset upp till elfte våningen. Jag var inte alls på det klara med då att det var den miljön jag ville spendera framtiden i. Men det var under dem två veckorna som fascinationen började gro och idéer formas. Längtan växa.

Jag minns hur jag stod framför de stora fönsterlösa dubbeldörrarna, utanför operationsavdelningen. Det var förbjuden mark för mig. För många. Och det var kanske därför det kändes så speciellt. Därför jag drogs dit som av en osynlig kraft. Jag ville se vad som fanns där innanför, hur det gick till. Hur kroppen såg ut från insidan. Det pirrade av nervositet inom mig.
 

Nu står jag på första parkett. Jag är delaktig, har en viktig roll. Har redan upplevt mer än vad jag kunde drömma om. Idag höll jag för första gången i en tvåkilos tumör. När kirurgen separerat den från bukhålan, förlöst den som ett barn, gav han den till mig. Så oväntat tung i mina händer, men så glansig och vacker. Och det känns bra att vi har befriat en patient från denna potentiellt dödliga börda.

Jag går i korridorerna nu och så konstigt det känns när jag tänker på att jag är samma flicka som för tolv år sen. Hon som var så nyfiken och intresserad. Hon som ville veta allt, se allt. Nu har jag ju kommit en bra bit på vägen. Och det glädjer jag mig åt varje ny dag.