Louisa

Idag var jag på kafé i Haga och fikade med en vän. Åt god chokladtårta och tittade på folk, inklusive söta bebisar och hundvalpar. Jag berättade om min resa och började minnas saker som liksom fallit i glömska redan efter en vecka hemma. Vi satt ute, på likadana bruna trämöbler som jag har på min uteplats.

Att tänka tankar i sitt eget huvud är en sak. Att säga det man tänker på högt är en helt annan sak. Jag har minskat på den tidigare så stränga censuren. För mig blir det som ett erkännande att säga orden högt och våga stå för dem. Och ibland leder just det till en ny insikt om mig själv. När jag bollar tankar med någon annan.

Har både idag och igår pratat om goda och dåliga egenskaper och erfarenheter. Jag har berättat för dem andra hur mycket relationen med R har påverkat hela min vardag. Hur avslappnad och glad jag känner mig med honom och hur det smittar av sig på allt annat jag gör. Jag har även sagt det till honom, att han får mig att må bra. Men jag tror inte att han riktigt förstår vad jag menar. Men det är inte lätt för honom att veta vad jag syftar på när jag inte har sagt något om åren som har gått innan vi träffades. För det ämnet har ännu inte kommit upp på ett naturligt sätt.

I morgon åker R och jag ned till Skåne på en hastigt planerad utflykt. Vi ska bland annat gå på konsert och sen sova en natt på fint hotell precis i hamnen. Det ska bli så kul att åka iväg tillsammans efter min senaste resa då han inte kunde följa med. Jag ska njuta av vädret, honom, musiken, staden, havet och leva i nuet så mycket det går.

Nu blev det ännu en sen natt här vid datorn. Försöker faktiskt att inte vända på dygnet för mycket då jobbet väntar igen på måndag morgon efter fyra veckor ledigt. Men som vanligt är det svårt eftersom jag är nattmänniska.

Sitter nu och kollar igenom bilderna från resan. Minnen kommer tillbaka. Konserterna jag var på, nätterna i staden. Vännerna som jag fick. Saknar. Har varit hemma tre dagar nu och nästan vant mig vid min lägenhet igen. Njuter av att kunna gå barfota på golvet och dricka kranvattnet och tystnaden utanför. Sånt som jag alltid saknar varje gång jag reser.
 
Ibland har jag saknat den där spralliga nykära känslan som jag upplevde så starkt den första månaden med R. Den har ersatts av något annat nu. Stabilitet kanske men jag tar ingenting för givet. Minns de andra gångerna då det inte slutade väl. Vill verkligen lära av mina misstag (för jag hade ju en del i det hela).
Nu när R och jag inte träffats på två veckor, då var vi som nykära igen. Det märktes så tydligt även om ingen av oss sa det högt; att vi uppskattade varandra så mycket mer. Närhet, beröring, leenden och blickar. Försiktiga, lite trevande kyssar som precis i början och vi låg länge och bara såg på varandra utan att säga något. Jag hade glömt bort hur varm hans hud kan kännas mot min kalla hand, doften av hans hår. Jag tycker om honom så oerhört mycket. Och jag är tacksam för varje ny dag jag får med honom. Jag hoppas att vi aldrig kommer att ta varandra för givet.

Efter två dygn tillsammans har han åkt hem till sig. Det är skönt att få vara ensam men samtidigt är det tomt efter honom. Ibland öppnar jag munnen för att säga något till honom men så kommer jag på att han inte finns här. Men saknaden och längtan är positiv för det dröjer inte två veckor till nästa gång. Och jag får tid till att packa upp ordentligt, granska foton och ringa kompisar. Det har regnat lite varje dag men jag njuter ändå av att jag har semester nu och inte har några måsten på min lista. Jag är så lugn och avslappnad i kroppen. Jag känner knappast att hjärtat slår, det går så sakta. Så långt ifrån all inre och yttre stress jag tyvärr känner när jag jobbar.



Kameran och ägarinnan i provhytt 6 juli 2008.