Tankeväckande
Har just sett en dokumentär på SVT om depressioner. Från första bildrutan kände jag mig berörd. Jag kände igen mig. Sekvenserna från ett stökigt hem var så träffande. Att hålla ordning blir betydelselöst. Allt det vardagliga. Prylar får ligga kvar, man slutar laga mat, slutar tvätta och duscha. Jag vet. Det blir svårt att klara av jobbet eller skolan. Relationer med vänner och familj förändras. Jag kan bara hålla med.
Det pratades om ECT (elbehandling) som den bästa lösningen. Bättre än mediciner och terapi. På Tv såg det inte så farligt ut när den deprimerade mannen fick ECT på sjukhuset. Men när jag var med en patient för ett par år sen, då såg det mer brutalt och dramatiskt ut minns jag. Och jag vet inte helt säkert om det var innan eller efter den händelsen som min psykiater föreslog att jag skulle prova ECT. Jag tackade nej. Var rädd för behandlingen och kände mig inte så dålig då. Har varit så mycket sämre, andra gånger. Jag hade behövt hjälpen då.
Jag har vänner som inte förstår varför jag inte hör av mig på tre månader. Varför jag inte orkar träffas ens ett par timmar. Och kanske är det mitt fel att dem inte förstår, för jag talar sällan klarspråk med någon om mina problem. Jag skäms över mina brister och min oförmåga. Varje bruten kontakt blir ett personligt misslyckande på listan.
Som den deprimerade mannen i filmen sa när han fick reda på att det fanns en fungerande behandling: Jag kan inte säga att jag har slängt bort tio år av mitt liv men jag skulle velat ha tio år med mindre smärta.
Exakt hans ord. Mina tankar. Dessa tio år (tolv egentligen) har format mig och gjort mig till den jag är. Det är omöjligt för mig att veta hur jag skulle varit om jag inte drabbats av det här. Men jag har många gånger undrat.
Det pratades om ECT (elbehandling) som den bästa lösningen. Bättre än mediciner och terapi. På Tv såg det inte så farligt ut när den deprimerade mannen fick ECT på sjukhuset. Men när jag var med en patient för ett par år sen, då såg det mer brutalt och dramatiskt ut minns jag. Och jag vet inte helt säkert om det var innan eller efter den händelsen som min psykiater föreslog att jag skulle prova ECT. Jag tackade nej. Var rädd för behandlingen och kände mig inte så dålig då. Har varit så mycket sämre, andra gånger. Jag hade behövt hjälpen då.
Jag har vänner som inte förstår varför jag inte hör av mig på tre månader. Varför jag inte orkar träffas ens ett par timmar. Och kanske är det mitt fel att dem inte förstår, för jag talar sällan klarspråk med någon om mina problem. Jag skäms över mina brister och min oförmåga. Varje bruten kontakt blir ett personligt misslyckande på listan.
Som den deprimerade mannen i filmen sa när han fick reda på att det fanns en fungerande behandling: Jag kan inte säga att jag har slängt bort tio år av mitt liv men jag skulle velat ha tio år med mindre smärta.
Exakt hans ord. Mina tankar. Dessa tio år (tolv egentligen) har format mig och gjort mig till den jag är. Det är omöjligt för mig att veta hur jag skulle varit om jag inte drabbats av det här. Men jag har många gånger undrat.
Vägskälet
Dagens överraskning. Lilla glädje. Siffrorna på vågen. Kan inte förstå hur jag kan bli lättare när jag lever som jag gör. Pizza och 250 gram godis igår. Har inte motionerat avsiktligt sen i augusti. Har inte ens hunnit gå en promenad på fyra veckor. Levt på onyttigheter de senaste veckorna. Varje dag.
Men jag förstår nog ändå hur det gått till. Praktiken tar en massa energi. Att vara stressad dygnet runt. Det var likadant i våras när jag började nya jobbet. Jag gick ned flera kilon bara av stressen. Årstiden gör att jag fryser hela dagarna. Inte när det är som mest hektiskt på praktiken men annars. På vägen dit, på vägen hem. Hela kvällarna fryser jag trots min lila filt. Sover med långa ärmar/ben och vaknar ändå frusen ibland. Jag vet att sånt tar energi från kroppen utan att det märks. Och alla intensiva tankar. Och att flytta möbler och prylar.
Men jag älskar dem siffrorna. 50,0. Det är som att komma hem. Stå vid vägskälet och det känns så nära till 49, 48 och den vägen. Det är minnen från gymnasiet. Samma kropp som då. Samma längd, samma mått. Vit klänning på studenten storlek 34. Jag är så glad. Det är bara siffror men bland allt annat (elände) ger det hopp.
Men jag förstår nog ändå hur det gått till. Praktiken tar en massa energi. Att vara stressad dygnet runt. Det var likadant i våras när jag började nya jobbet. Jag gick ned flera kilon bara av stressen. Årstiden gör att jag fryser hela dagarna. Inte när det är som mest hektiskt på praktiken men annars. På vägen dit, på vägen hem. Hela kvällarna fryser jag trots min lila filt. Sover med långa ärmar/ben och vaknar ändå frusen ibland. Jag vet att sånt tar energi från kroppen utan att det märks. Och alla intensiva tankar. Och att flytta möbler och prylar.
Men jag älskar dem siffrorna. 50,0. Det är som att komma hem. Stå vid vägskälet och det känns så nära till 49, 48 och den vägen. Det är minnen från gymnasiet. Samma kropp som då. Samma längd, samma mått. Vit klänning på studenten storlek 34. Jag är så glad. Det är bara siffror men bland allt annat (elände) ger det hopp.
Kroppsliga besvär
Var tvungen att ta en omväg idag via Apoteket för att köpa Losec. Mitt recept har gått ut men som tur är går det att köpa receptfritt också men då blir det ingen rabatt. 150 kronor kostar en burk som tar mig en månad att förbruka. Det låter inte så mycket men det blir faktiskt 1800 kronor om året. Just nu känns det som om jag kommer få hålla på med den här medicinen i några år till. Jag har haft stressrelaterad magkatarr sen 2002 och det går inte över.
Enligt schemat är jag ledig i tio dagar nu men jag har en tenta i nästa vecka så det blir inte så mycket ledig tid över precis. Jag har inte börjat plugga ännu, jag skjuter på det hela tiden, och det ger mig så klart ännu sämre samvete än vad jag redan har. Imorgon ska jag börja.
Jag brukar inte ha huvudvärk. Kanske en gång i månaden i normala fall. Men nu har jag haft huvudvärk tolv dagar i rad, ibland bara på kvällarna men ibland redan när jag vaknar. Jag är dock ganska säker på orsaken. Datorn. Jag har suttit här och stirrat på skärmen alldeles för mycket. När jag är ledig blir det ofta tio timmar per dygn, långt in på nätterna. Inte bara slösurfande utan skolrelaterade ärenden och kreativt skapande. Men jag får helt klart skylla mig själv.
Något som är mer oroande och mindre frivilligt är hjärtklappningen som jag haft hela dagen. Det började egentligen redan igår eftermiddag och höll i sig igår kväll och kom tillbaka så fort jag vaknade idag. Även om jag känner mig ganska avslappnad och halvligger i soffan dunkar mitt hjärta på i onödigt hög takt. Det beror på tankarna. De halvt omedvetna. De negativa. Oron. Det dåliga samvetet. Även om jag haft en lugn dag rent fysiskt blir jag jättestressad bara av att telefonen ringer eller tanken på att göra något ganska enkelt som att tvätta håret.
Måste göra uppehåll från tabletterna i natt. Antar och fasar för att jag kommer ligga vaken länge och grubbla. Jag hoppas att ljudet av regnet mot rutan och stormen utanför kan distrahera mina tankar lite.
Enligt schemat är jag ledig i tio dagar nu men jag har en tenta i nästa vecka så det blir inte så mycket ledig tid över precis. Jag har inte börjat plugga ännu, jag skjuter på det hela tiden, och det ger mig så klart ännu sämre samvete än vad jag redan har. Imorgon ska jag börja.
Jag brukar inte ha huvudvärk. Kanske en gång i månaden i normala fall. Men nu har jag haft huvudvärk tolv dagar i rad, ibland bara på kvällarna men ibland redan när jag vaknar. Jag är dock ganska säker på orsaken. Datorn. Jag har suttit här och stirrat på skärmen alldeles för mycket. När jag är ledig blir det ofta tio timmar per dygn, långt in på nätterna. Inte bara slösurfande utan skolrelaterade ärenden och kreativt skapande. Men jag får helt klart skylla mig själv.
Något som är mer oroande och mindre frivilligt är hjärtklappningen som jag haft hela dagen. Det började egentligen redan igår eftermiddag och höll i sig igår kväll och kom tillbaka så fort jag vaknade idag. Även om jag känner mig ganska avslappnad och halvligger i soffan dunkar mitt hjärta på i onödigt hög takt. Det beror på tankarna. De halvt omedvetna. De negativa. Oron. Det dåliga samvetet. Även om jag haft en lugn dag rent fysiskt blir jag jättestressad bara av att telefonen ringer eller tanken på att göra något ganska enkelt som att tvätta håret.
Måste göra uppehåll från tabletterna i natt. Antar och fasar för att jag kommer ligga vaken länge och grubbla. Jag hoppas att ljudet av regnet mot rutan och stormen utanför kan distrahera mina tankar lite.