Louisa

Jag är sjuk, lite ynklig. Tycker nog lite synd om mig själv också. Kanske får man göra det ibland. I natt sov jag nästan igenting, bara vände och vred. Ville somna men febern gav mig ingen ro. Jag försökte tänka positiva tankar som att feber är bra. Feber betyder att min kropp bekämpar de elaka inkräktarna. Men det hjälpte inte. Och sen kom drömmarna. Jag drömde att jag ringde till mitt jobb och sa att jag var sjuk men de sa att jag var tvungen att komma dit ändå. Att de inte klarade sig utan mig, att allt skulle falla samman utan mig. Så jag tror att jag tog mig dit men det vara bara lidande. Jag drömde att jag blev jagad genom en skog, hoppade utför ett stup och klättrade över taggtrådsstängslet till en övergiven gård. En liten flicka i vit spetsklänning följde efter mig som ett spöke. Jag drömde att jag var i vårat gamla hus. Där jag växte upp. Mitt barndomshem. Jag var sjuk även i drömmen och jag vaknade förvirrad i sängen i mitt gamla rum. Jag visste att det måste vara en dröm för det bor ju andra människor där nu.

Det är mitt eget fel att jag är sjuk nu. Jag gjorde ett val. Han kom hit i fredags, hängig och förkyld. Men vi var tvungna att träffas för längtan var så stark. Han ville inte kyssa mig, sa att jag skulle bli smittad. Men jag var så säker på min sak. Jag är en sån som sällan blir sjuk, sa jag bestämt. Mitt immunförsvar är jättebra. Dessutom struntar jag i dina bakterier, jag vill ju ha dig. Jag längtade efter hans mjuka läppar och han gav efter förstås, lät sig kyssas. Nu efteråt tänker jag att det kanske inte spelade så stor roll. Vi låg ju tätt intill hela natten och jag kan lika gärna ha blivit smittad då. Eller natten efter. Mina symtom kom som ett brev på posten natten mot måndag.

Igår jobbade jag trots att jag inte var i form. Själv tyckte jag inte att jag var så dålig att jag kunde stanna hemma med gott samvete. Men jag var glad över att jag fick de enkla uppgifterna för det enda jag tänkte på hela dagen var hur eländig jag kände mig. Totalt självcentrerad. De sa till mig att jag såg trött ut men jag svarade som jag brukar göra; jag blir sällan sjuk. Ett naivt förnekande? Jag har nog svårt att acceptera att jag inte är odödlig, perfekt. Att vara hemma från jobbet känns fortfarande som ett litet misslyckande för mig. Mina föräldrar var precis likadana. Det handlar väl om kontroll. Jag har svårt att släppa på kontrollen. Ha sa till mig i telefon igår kväll om du är sämre imorgon måste du stanna hemma, lova mig det. Och jag tänkte på dem orden i natt när jag vände och vred. Det kändes lite lättare idag att vara hemma sjuk, som om någon gett mig tillåtelse. Att vara liten och ynklig. Jag behöver inte vara stark i allt.