MJ

Min semester började igår. Trodde att det skulle ta lång tid att varva ned, speciellt som helgen var en av de värsta på jobbet på säkert ett halvår. Allting krånglade, vi kände oss otillräckliga och det var varmt. Men nu är jag ledig och jag njuter av att inte ha några måsten. Har sovit länge, läst lite bok, forskat på nätet kring kommande resor, ätit vattenmelon och choklad. Vänt på dygnet.

Ikväll satt jag och tittade på Michael Jacksons minnesceremoni från Los Angeles. Det var en värdig tillställning med många stora artister och talare. Jag undrar om han hade varit med om att bestämma hur han ville ha det. Om han var en sån person som planerat sin egen begravning ut i fall att. Jag tror att ha var så, att han ville ha kontroll.

Jag tyckte verkligen om honom när jag var elva, tolv år. Han var min första idol, jag köpte hans album Dangerous på kassett och spelade i bandspelaren tills den blev varm. Han fascinerade mig på så många sätt; hans kläder, rörelser och musiken. Vi hade precis börjat lära oss engelska i skolan och jag satt på golvet med ordboken hemma och översatte hans låttexter ord för ord vilket tog timmar. Jag ville så gärna förstå. Kort därefter började de första anklagelserna om övergrepp mot barn. Hans stjärnstatus svalnade men jag började upptäcka hans tidigare låtar och musikvideos.

Jag blev förvånad över all uppståndelse kring hans död. De senaste tio, femton åren har han ju inte direkt blivit uppmärksammad för sin musik utan alla nyheter har handlat om hans (märkliga) privatliv. Men när han nu är död hyllas han av alla som King Of Pop och allt det andra verkar vara förlåtet. Bortglömt. Dagen han dog var seriösa Tv-kanalen CNNs hemsida fullständigt tapetserad av inlägg och bilder om honom och delar av Internet klarade inte av den plötsliga påfrestningen. Fans från hela världen var otröstliga och presidenter gjorde uttalanden. Men varför kunde inte Michael fått höra alla dessa fantastiska lovord medan han levde?

Alla människor i kväll på galan med kostym och svarta klänningar, blomsterarrangemang och de svarta, välpolerade bilarna i kortege på en avstängd Los Angeles-motorväg med helikoptrar surrandes ovanför berörde mig. Helt otroliga tal, om hans talang, hans givmildhet, att han var gränsöverskridande, den förste, den bäste. Unik. Tänk om han hade kunnat höra det själv. Det är synd att det ska komma för sent. Jag är övertygad om att han inte kan ha levt ett lyckligt liv de senaste åren. Han hade behövt stödet då.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback