Perfekt
De senaste veckorna har mitt jobb tagit all min tid. Jag äter, sover, andas jobb. Jag är mitt yrke. Mina misslyckanden där betyder att jag är misslyckad som person. Just nu. Det följer med mig hem på kvällar och helger och tankarna verkligen gnager. Analyserar, planerar, fantiserar. Du kommer aldrig kunna få det helt perfekt, säger dem andra med längre erfarenhet och kanske börjar jag förstås. Att min största svaghet är just viljan att vara perfekt.
Skulle aldrig kunna leva så här i längden men jag har upplevt det förut, alla de gånger jag varit ny. Vet att det kommer bli bättre, om ett par månader kanske. Men det är slitsamt just nu. Det känns som om det är mitt yrke som definierar mig. Jag är nittio procent mitt jobb just nu. Fem procent flickvän och fem procent ny bilägare. Något annat ryms inte.
Vissa dagar är bra, jag har roligt, jag går hem med rak rygg. Jag vill lära mig mer, bli bättre, bli en av dem som man kan fråga om allt. Men det spelar stor roll vem och vilka man samarbetar med och det är frustrerande att göra sitt yttersta och ändå inte nå ett bra resultat eftersom andra personer inte strävar efter samma mål. Tyvärr finns det så många människor som borde jobba med något annat, jag blir rädd och ledsen över det jag ser.
Saknaden efter mitt gamla jobb kommer och går. Tänker ofta på allt det jag lärde mig och kollegorna som jag lärde känna. Ibland är det svårt att förstå varför den här omställningen blev så känslomässigt stor. Men jag älskade älskade älskade mitt jobb, min arbetsplats. Det var där som jag för första gången på över tio år kände att jag hörde hemma. Det var som om jag hittat en stor pusselbit av mig själv, en del av kartan. Varje dag påminner jag mig själv om att jag kommer kunna få komma tillbaka dit om några år om saknaden fortfarande finns kvar.
Skulle aldrig kunna leva så här i längden men jag har upplevt det förut, alla de gånger jag varit ny. Vet att det kommer bli bättre, om ett par månader kanske. Men det är slitsamt just nu. Det känns som om det är mitt yrke som definierar mig. Jag är nittio procent mitt jobb just nu. Fem procent flickvän och fem procent ny bilägare. Något annat ryms inte.
Vissa dagar är bra, jag har roligt, jag går hem med rak rygg. Jag vill lära mig mer, bli bättre, bli en av dem som man kan fråga om allt. Men det spelar stor roll vem och vilka man samarbetar med och det är frustrerande att göra sitt yttersta och ändå inte nå ett bra resultat eftersom andra personer inte strävar efter samma mål. Tyvärr finns det så många människor som borde jobba med något annat, jag blir rädd och ledsen över det jag ser.
Saknaden efter mitt gamla jobb kommer och går. Tänker ofta på allt det jag lärde mig och kollegorna som jag lärde känna. Ibland är det svårt att förstå varför den här omställningen blev så känslomässigt stor. Men jag älskade älskade älskade mitt jobb, min arbetsplats. Det var där som jag för första gången på över tio år kände att jag hörde hemma. Det var som om jag hittat en stor pusselbit av mig själv, en del av kartan. Varje dag påminner jag mig själv om att jag kommer kunna få komma tillbaka dit om några år om saknaden fortfarande finns kvar.
Kommentarer
Postat av: Maria
Grattis på vår dag Lisa!
Trackback