Vuxenlekar
Tiden går så fort. Halva september har gått. Jag har börjat ett nytt jobb. De första dagarna var värre än vad jag hade föreställt mig. Saknaden efter mitt gamla jobb är fortfarande stark. Som en förälskelse där jag inte var den som gjorde slut. Ibland drömmer jag om salarna och arbetskamraterna på natten. Oftast med mörka undertoner. Jag längtar tillbaka varje dag men jag försöker acceptera att det blev som det blev. Om några år kommer denna händelsen inte kännas så dramatisk som den gör just nu.
I helgen var jag och R bjudna på kräftskiva/inflyttningsfest. En av hans bästa vänner och dennes flickvän har köpt ett radhus med jättefin trädgård i ett lugnt villaområde i förorten. Vi var över tjugo personer där och många kände varandra sen tidigare, hade gått i samma skola, men inte jag. Barndomsvänner.
R och jag hade köpt en present till paret på DUKA. Någonting till köket. Det kändes så himla stort, att vi som ett par köpt en present till ett annat par. Vuxet. Jag har aldrig varit med om det förut. När jag var yngre var det "ta med er egen dricka", nu är det på en annan nivå. I alla fall denna fest i helgen. Det pratades en del om jobb, husköp och gravidmagar. Jag kan inte förstå att vi närmar oss trettio. Inuti känner jag mig fortfarande som tjugotvå.
Mamma och pappa är på veckolång resa till Prag. I lördags drömde jag att de reste iväg långt bort och jag oroade mig för att vi aldrig skulle ses igen. Jag tycker det är så roligt att de har tagit tag i sina drömmar och börjat resa mer på allvar. Kina, USA, Australien. Men samtidigt gnager oron om att något ska hända. Det känns så sårbart. Våran lilla familj. Jag vet ju att de lika gärna kan råka ut för något här hemma. En olycka eller plötslig sjukdom, dem är inte så unga längre. Men tanken på att de är långt borta, utomlands, om något händer. Minns den saknad jag kände när jag var ute och reste i flera veckor. Hur mycket mer jag uppskattade det vi hade. Varje gång som dem är bortresta känner jag så igen. Rädslan och känslan av att vara liten och maktlös.
I helgen var jag och R bjudna på kräftskiva/inflyttningsfest. En av hans bästa vänner och dennes flickvän har köpt ett radhus med jättefin trädgård i ett lugnt villaområde i förorten. Vi var över tjugo personer där och många kände varandra sen tidigare, hade gått i samma skola, men inte jag. Barndomsvänner.
R och jag hade köpt en present till paret på DUKA. Någonting till köket. Det kändes så himla stort, att vi som ett par köpt en present till ett annat par. Vuxet. Jag har aldrig varit med om det förut. När jag var yngre var det "ta med er egen dricka", nu är det på en annan nivå. I alla fall denna fest i helgen. Det pratades en del om jobb, husköp och gravidmagar. Jag kan inte förstå att vi närmar oss trettio. Inuti känner jag mig fortfarande som tjugotvå.
Mamma och pappa är på veckolång resa till Prag. I lördags drömde jag att de reste iväg långt bort och jag oroade mig för att vi aldrig skulle ses igen. Jag tycker det är så roligt att de har tagit tag i sina drömmar och börjat resa mer på allvar. Kina, USA, Australien. Men samtidigt gnager oron om att något ska hända. Det känns så sårbart. Våran lilla familj. Jag vet ju att de lika gärna kan råka ut för något här hemma. En olycka eller plötslig sjukdom, dem är inte så unga längre. Men tanken på att de är långt borta, utomlands, om något händer. Minns den saknad jag kände när jag var ute och reste i flera veckor. Hur mycket mer jag uppskattade det vi hade. Varje gång som dem är bortresta känner jag så igen. Rädslan och känslan av att vara liten och maktlös.
Kommentarer
Trackback