Louisa

Han ville inte låta mig betala för middagen på restaurangen igår. Älskling, spara dina pengar, du är ju arbetslös nu, sa han skämtsamt men jag vet att han är lite oroad för mig. I morgon var det en vecka sen jag lämnade jobbet så jag är ju inte precis långtidsarbetslös. I onsdags var jag på intervju och i nästa vecka börjar jag med stor sannolikhet på nya arbetsplatsen. Jag tycker alltså att R överdriver min ekonomiska krissituation, men han är söt som bryr sig. Kanske har han blivit nojig för att han själv fått räkningar på över miljonen nyligen, för hans nya lägenhet. Garage för sextio tusen, extra tillval i kök och badrum för fyrtio nånting. De ska betalas nu i slutet av september. Vi väntar båda spänt på att få kliva in i hans nya hem. Utsikten över havet är nog det bästa. I våras klättrade vi upp på byggnadsställningarna utmed fasaden, på kvällstid när inte arbetarna var där. Det blåste kyligt där högt uppe men utsikten fick de små håren på mina armar att resa sig. Han är så blygsam och jag var inte förberedd på att det skulle vara så vackert. Vi hade bara varit tillsammans i en månad då och jag minns att jag hoppades på att vi fortfarande skulle vara ihop vid inflyttningen i höst, så jag fick se lägenheten från insidan. Nu är det nästan dags. Jag vet att han räknar dagarna.

Vi har umgåtts så intensivt nu i tre dygn och när han åkte hem i eftermiddags kände jag att jag såg fram emot att vara ensam ett tag och få tid för mig själv. Men bara efter fyra fem timmar började lägenheten kännas tom och saknaden kom. Ingen att laga mat med, ingen att krama i soffan. Ingen som masserar ryggen eller leker med mitt hår. Ingen att somna och vakna bredvid. Men det är en positiv saknad som är lätt att stå ut med just nu. Vi har det så bra och jag har så mycket att se fram emot i höst.

Mitt nya jobb innebär lite längre resväg och tyvärr är kommunikationerna dit rättså dåliga från mitt håll. Det och lite annat har gjort att jag bestämt mig för att skaffa bil. Min första egna bil. Det känns jättestort. Vuxenpoäng.