Stockholm

 
Den helt fantastiske Chris Martin 18 september 2008 i Globen

För en vecka sen var vi i Stockholm på Coldplays konsert. Det var en resa som vi hade planerat sen i början av juni. Jag har tänkt så mycket på den och fantiserat om hur det skulle bli. Så när det väl var dags att packa väskan och åka kändes det mest overkligt. Vår första romantiska weekend på fint hotell, det kändes så stort för mig och vuxet.

Jag har lyssnat på Coldplay sen deras första album kom ut 2000. Jag älskar så många av deras sånger. Minnen av glädje och nykärlek men också av långa mörka perioder. Att få se dem live var jättekul och även R har lyssnat på dem i ett par år. Vi åkte till arenan någon timme innan förbandet gick på och vi hamnade riktigt långt fram, cirka fem meter från scenkanten i ett hav av betydligt yngre tonåringar. Kände mig plötsligt så gammal och erfaren då. Men när de väl började spela glömde jag nästan omgivningen, fokuserade på scenen, följde med i rytmerna och mina favoritmelodier som jag har väntat på så länge att få höra. Äntligen. Hans armar om min mage gjorde huden svettig, vi stod packade i folkhavet och alla spotlights bländade och blinkade i kapp. Jag älskar konserter, när jag blir oblyg och vågar sjunga med för att det ändå inte är någon som hör det. När mina armar sträcks uppåt bland tusen andra som av en magisk kraft. Det är att vara fri. Och med R blev det så mycket bättre.

Vi sov länge och brydde oss inte om att om stressa ut på stan för att hinna med en massa saker. Det var vår weekend, våra pengar, våran tid. Vi var ju där för att vara med varandra långt från jobb och vardagens måsten. Så det är nästan mitt bästa minne; när vi vaknade under fluffiga vita täcken i hotellsängen, tittade på varandra, gosade en stund och sen somnade om. Vi är så lika, så sömniga, morgontrötta, nattpigga. Köpte kanelbullar och röda äpplen på 7-Eleven klockan halv två på natten. På gatan där vi bodde kom det tjugo taxibilar på rad utan någon vanlig bil i mellan. Vi stod och tittade en lång stund och R räknade förvånat. De små detaljerna som jag bara älskar med honom. Han kan vara så pojkaktig. 

Helgen gick snabbt, vi gick i affärer en del, fikade och åt middag. Sov middag på rummet, gick runt i mysiga bostadskvarter på kvällen och natten. Jag försökte visa honom, guida honom, få honom att förstå. Det jag upplevt där i staden under mina år. Minnen från skridskoåkning i Kungsträdgården med skolan, McDonaldsbesök med vänner efter shoppingrundor, Vattenfestivalen när den existerade och så mycket annat. En massa minnen som tränger sig på. Samma stad men ändå inte. Åren går, man förändras. Jag känner inte alls samma klump i magen som förr, inte när jag pratar om det eller nu när jag var där. Det är liksom passerat nu. Äntligen kan jag säga det. Att det faktiskt är passerat.

Kommentarer
Postat av: Vimbai

=) Härligt att ni också hade en så lyckad resa. Stockholm är riktigt vackert tycker jag.. och konserten var helt fantastisk ju. Kram

Postat av: Martina

Åh, var du i Stockholm! Hoppas du har vägarna förbi snart igen! Så kanske vi kan ses?



Kram kram

2008-11-15 @ 15:35:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback