Louisa

Jippi för första natten på två veckor som jag inte drömmer om operationer. Men jag drömde om vanliga sjukhusavdelningar istället och en massa trassel. Men inget direkt ångestfyllt. Sen var jag även på fyra lägenhetsvisningar med mamma, men ingen av dem var bra. I en hade det bott en gammal tant. Hon hade dubbla heltäckningsmattor i sovrummet. Det var lite skumt.

Så jag står där med kirurgen som i princip alltid har en läkarkandidat med sig, för vi är ju ett undervisningssjukhus som det så fint heter. Och kirurgen säger till kandidaten att denne måste släppa peangen riktigt långsamt för om det går för fort kan de avklippta blodkärlen smita iväg innan man hinner knyta åt dem och det är inte bra. Och kandidaten försöker men det är konstiga vinklar och denne får ta med vänster hand och är inte så van. Så en stund senare säger kirurgen jag tror det är bäst att du tar den här till mig för nu handlar det om stora viktiga kärl och om dem glider undan blir det en störtblödning. Och jag vill liksom inte säga att jag är lika oerfaren som kandidaten, att jag heller inte är bra med vänster hand eller i konstiga vinklar. För det känns lite hedrande att ha fått ett sånt förtroendet. Att kirurgen fått intrycket av att jag är duktig, annars hade han inte bett mig. Så jag griper om peangen och öppnar försiktigt, jättesakta, när jag blir ombedd. Känner pressen från alla i rummet som nästan håller andan och det går bra och han mumlar bra, perfekt och sen går vi alla vidare med nästa moment. Men då växer jag någon centimeter inombords.

Ibland står jag där med två kollegor som inte har träffats på ett tag och har mycket att prata om. Först pratar dem om vad de håller på med eller olika tekniker. Men sen blir det också prat om familj & barn och semesterresor. Och sen lite skvaller om någon som har börjat jobba på ett annat ställe och hur den personen var egentligen. Privata saker och normalt sätt hade man tagit ett par steg bort och låtsas vara upptagen med något annat. Men det går inte nu för vi står alla här, arm mot arm och söker igenom en öppen buk på jakt efter blödning. Det är ungefär som på spårvagnen när man sitter bakom en person som pratar i mobiltelefonen riktigt högt med en kompis och man får höra en massa detaljer om dennes privatliv. Sånt som man inte har bett om att få höra. Man kan känna sig besvärad ibland. Men just när jag står med två kirurger som pratar så, då känner jag mig mest som en tjuvlyssnare. Men de vet ju mycket väl att jag står där och hör. Och helt plötsligt rakt i meningen om bra semesterhus på franska rivieran säger någon sax eller bränn på mig.