Louisa

Beskedet kom klockan åtta i morse när jag precis hade gått runt och delat ut morgonmedicinerna. Flydde från den höga ljudnivån på expeditionen. Tog med den bärbara telefonen in i linneförrådet där kopiatorn står. Tog ett djupt andetag, hastigt, när chefen började prata. Jag har fått det jobb som jag helst av allt ville ha. Det är klart nu och jag börjar där om två veckor. Många frågetecken har rätat ut sig och jag känner mig lugn. Jag kan se en bit in i framtiden nu.

 

Mest glad, lättad och förväntansfull men också rädd. Känns dock väldigt positivt att jag har varit där i flera veckor under praktiken. Så jag vet vilka som jobbar där även om jag har glömt många av namnen. Vet hur salarna ser ut, lunchrummet och omklädningsrummen. Sånt som skapar en viss trygghet när man är ny. Jag kommer inte till en helt okänd plats.  

Tre somrar har jag jobbat på det stora sjukhuset, på tre olika avdelningar med helt olika inriktningar. Detta har helt klart varit den bästa sommaren och jag hoppas att nästa blir än bättre. Det känns som om jag har fått tillbaka glöden nu. Det känns som om jag har växt flera meter som person på bara ett år. Vattna mig med rätt näring och jag kommer spira.

 

Klart att jag funderat mycket denna sommar, på hur hösten skulle bli. Rädslan för att det aldrig riktigt skulle ordna sig. Jag har glömt så mycket sen skolan slutade i våras. Glömt namnen på instrumenten och mycket av den topografiska anatomin. Men jag vet att det mesta kommer åter, så som det har gjort förut. När jag tror att jag har glömt och underskattat hjärnans fantastiska kapacitet.

 

Just nu tänker jag mest på de stunder från i våras som satt sina spår i mig. Den där dagen då det snöade så vackert och vi försökte rädda kvinnan med cancer. Lever hon nu? Alla de gånger jag stod där mitt uppe i det och insåg här står jag, här står jag. Efter alla år av längtan och fascination på avstånd. Nu är detta mitt jobb.
Självklart är mitt yrke så mycket mer än bara instrument och anatomi. Men det är onekligen människokroppen som fascinerar mig mest. Allting som jag vill återse och erfara igen. Att låta handen sjunka ned bland varma tarmar i en öppen buk. Att bli tilldelad ansvaret att hålla i en glansig tvåkilos tumör. Att sträcka ut handen och få en halv underkäke av kirurgen. Eller se de tunna blåaktiga blodkärlen framträda så tydligt genom en utspänd buk. Och allt det andra som jag ännu inte sett.

När jag kom hem såg jag att mamma varit här. På köksbordet stod tio rosa rosor i en vas, i kylskåpet en bit tårta. Det är verkligen något att fira. Jag har kommit så långt nu.



Re: 6 feb, 15 feb, 6 mars, 19 mars

Converse.com har slarvat bort min beställning. Fick jag reda på igår. Det har gått ett par veckor nu och visst stod det att leveranstiden kunde vara en månad men jag började ändå ana oråd. Så jag mejlade dem. Hade fått kvitto och ID-nummer och allt sånt vid beställningen. Det väldigt positiva är dock att i det nya mailet som jag fick igår stod det att fraktkostnaden från USA är 90 USD (ungefär 630 kr) och inte 12 USD (85 kr) som det stod på mitt ursprungliga kvitto. Frakten kostar alltså mer än dubbelt så mycket som själva skorna (295 kr) vilket inte känns rimligt. Och eftersom möjligheten fanns att avbryta (den bortslarvade) beställningen gjorde jag det.

I sneakersaffären i huvudstaden har dem fortfarande inte den färg jag vill ha. Vinröd. Gick på stan idag efter jobbet och såg röda skor i en affär men de var så klart slut i min storlek och tjejen sa att de inte skulle få in fler förrän till våren! Gick vidare till annan affär med massor av Converse i olika färger. Slut där med och osäker om/när de skulle komma. Men lite av en slump tittade jag in i en sista skoaffär innan hemresan. Och där såg jag de gråmönstrade som jag visserligen sett förut. Men nu visste jag att allt hopp var ute för de röda varianterna och då föll jag för dem. De grå med ljuslilarosa blommor. De fanns i min storlek och jag provade. Och kände att grått går bra det med. Är snyggt till jeans och kanske mer lättmatchat än röda. Så jag köpte dem.

Ingen kan anklaga mig för att vara en impulsiv shoppare. Från att jag första gången började fundera på att köpa ett par Converse till att jag faktiskt gjorde det tog det drygt tio år. Usch, ibland kan jag vara ruskigt obeslutsam. Borde nästan söka hjälp för det ;-)

     

Det har inte varit en bra dag idag. Jag har gjort mitt allra bästa men det känns som om jag har kämpat i motvind hela tiden. Man kan inte vara bästa vän med alla, jag vet. Och det är inte det jag strävar efter heller. Men det hade varit roligt med något uppmuntrande ord ibland från vissa och inte bara en tom blick. Känslan av att man kommer och stör.
Är trött på att dubbelkolla saker varje morgon och upptäcka alla fel. Små och ibland lite större. Första dagarna förstod jag inte att jag var tvungen att göra så, men jag blev utskälld av läkarna på ronden, för det var ju jag som var ansvarig och det var så jag lärde mig. Den hårda vägen. Att jag måste kolla allt. Men att vara noggrann känns tidvis mer som en belastning än en god egenskap. Lider av att se hur det slarvas. Mår illa och hoppas att det aldrig kommer drabba mig eller de jag känner. Och jag längtar nu allt mer efter min kommande placering där arbetet är mer strukturerat och baserat på precision i varje moment.

I början av sommaren kände jag mig så positiv och efter semestern också. Gradvis har den kanske runnit av mig, den där glädjen med att jobba. Varje morgon skuttar jag i princip upp och tänker fortfarande detta kan bli en bra dag. Men vissa dagar kommer känslan av att det jag gör saknar betydelse. För att det är så många som inte är som jag. En del hör inte hemma där alls. De har tappat gnistan och respekten för människor. Eller kanske har den aldrig funnits där för några få. Ibland känns det som att jag ror min lilla båt genom ett hav av sirap.

Har jobbat ikväll. Som vanligt väldigt varmt och kvavt inne på avdelningen trots fläktar och öppna fönster. Får oundvikligen ett äckligt klibbigt lager av svett över hela kroppen. Vi hade fullt upp hela tiden men mina kollegor hade nog mer att göra med sina patienter än vad jag hade. Smart av chefen att sätta tre nyanställda ensamma på samma pass. Vi fick fråga varandra men det gick faktiskt riktigt bra. Behövde inte ens ringa till jouren om något vilket hör till ovanligheterna.

En av mina patienter, en äldre multisjuk dement dam, blev orolig framåt kvällen. Inbillade sig att hennes telefon ringde trots att den inte gjorde det. Hon svarade och la sen på luren för att svara igen en halv minut senare. Hon sa hela tiden att hon ville åka hem, att någon skulle komma och hämta henne. Hon drog ut sitt dropp och jag fick sätta en ny nål. Hon var svårstucken men verkade inte besvärad av att jag fick försöka flera gånger. Jag lindade in den nya nålen och droppet med en elastisk binda många varv, för att skydda den. Vi tittade till henne ofta.
Senare fann vi henne på toaletten och då hade hon dragit ut nålen igen och det var en stor pöl med blod på golvet och stänk på hennes kläder och hennes händer var blodiga. Vi var tre stycken som hjälptes åt att städa, med handskar förstås. Hon blev arg på oss, ville åka hem. Pratade om gamla tider så som de med dåligt minne ofta gör. Hon slog oss några gånger när vi försökte byta hennes blodiga nattlinne. Det fanns ingen möjlighet för mig att sätta en ny nål när hon vägrade medverka. Jag hämtade lugnande mixtur som hon fått igår kväll när hon också blivit upprörd. Hon vägrade svälja den men jag gav mig inte och lirkade, övertalade med snälla ord. Hon sa att vi var hemska människor men hon drack medicinen tillslut men skrek och gapade så att medpatienterna på rummet blev skrämda och störda. Hon totalvägrade att lägga sig i sängen för att sova och hon slog oss igen när vi tog av henne skorna och blodiga strumpor. Vi var rädda att hon skulle ramla när hon fått lugnande, hon var inte precis stadig på benen i vanliga fall.
Efter en halvtimme började hon bli dåsig och vi lyckades trots protester få henne i säng. Fick flytta in henne på läkarexpeditionen då hon fortfarande störde de andra patienterna med osammanhängande meningar och nynnande. Tillslut somnade hon och jag kunde rikta uppmärksamheten till mina andra patienter, dokumentera det sista och rapportera till nattpersonalen.
Sådana här episoder råkar man ut för ett par gånger i veckan. Är inte alls något extremt eller ovanligt. Många äldre människor blir förvirrade av sjukdom eller miljöombytet det innebär att hamna på sjukhus. En hel del har minnesproblem sedan tidigare.

Det mullrar lite nu, har gjort så i en timme. Skulle tydligen kunna bli åska i natt. Jag har duschat av mig svetten och ätit honungsmelon och druckit massa vatten. Jobbar kväll imorgon med så jag kan vara uppe en stund nu. Ska bädda rent i sängen efter nattens mardrömmar om shopping och tillhörande svettningar. Har öppet fönster och nedsläckt för att inte locka in mygg. Men jag blev biten i natt.
Det är skönt med svalare nattluft. Området är så stilla. Det är fredag kväll men regnet har väl fått folk att stanna inne. Synd om dem som köpt biljetter till konserterna som pågår i stan denna helg. Utomhus i Slottsskogen och i Trädgårdsföreningen. Hade velat se några band om jag inte hade jobbat.

Just just nu känner jag mig lugn i kroppen, lite slö och glad. Skönt att inte behöva gå upp fem imorgon bitti. Är fortfarande glad och lättad över att läkarbesöket i onsdags gick så bra. De fina recepten jag fick. Känns som om allt kommer ordna sig nu. Eller har förutsättning för att bli bättre. Vardagen. Jag oroar mig inte alls för hur det kommer bli i höst med nya jobbet. Jag fokuserar mer på här och nu och tar några dagar i taget. Jag jobbar mycket nu men det känns helt okej. Är långt ifrån det tillstånd av mental och fysisk utmattning som jag upplevde förra sommaren. Det är som natt och dag. Jag har växt så mycket och hittat det självförtroende som jag förtjänar. Jag vet att jag blir omtyckt nu på jobbet för den jag är. Inte för den jag försökte vara, för jag har slutat låtsas. Slutat le falskt och svara bra när jag egentligen vill säga att jag håller på att bryta ihop. Jag är nog mer ärlig mot mig själv. Jag tackar andra för den hjälp jag får. Det är som om jag har insett vad som verkligen är viktigt.

Jobbar mer än heltid just nu. Det har blivit mycket stress på avdelningen och övertid i princip varje pass. Kanske inte konstigt att jag är rättså trött emellanåt. Väldigt fint väder idag men när jag kom hem på sena eftermiddagen stupade jag i soffan. Blev sådär helt tvärtrött och klarade inte av att hålla ögonen öppna. Somnade inom minuter och vaknade två timmar senare.
Att sova på soffan är härligare än att sova i sängen. Kanske har det att göra med viss förväntansångest inför den riktiga sömnen på natten. Har ibland svårt att koppla bort alla minnen av jobbiga nätter som passerat. Från soffan finns bara trevliga minnen. Där sover jag bara någon timme åt gången under mysig filt. Där hinner jag sällan drömma något men vaknar ofta något förvirrad. Det härligaste är att lägga sig ned, kura ihop sig, tillåta sig att ta en paus från allt. Vågor av behaglig yrsel strömmar genom kroppen och armar och ben blir allt tyngre. Vetskapen om att jag kommer somna mycket snart. Märker hur hjärtat saktar ned och tankarna bleknar. Det viktigaste just då är att få sova en stund och om solen lyser utanför saknar betydelse.

Har jobbat hela helgen. Känns inte som söndag kväll nu. Tiden har gått snabbt. Jag har haft det bra. När jag jobbar är jag så inne i det. Glömmer nästan världen utanför. Hunger och törst suddas ut. Sällan känner jag mig trött. Bara när jag kommer hem och vilar på soffan. Då märker jag att jag har sprungit runt i nio timmar och hållit femton saker i huvudet på en gång.
Frekvent har jag fått beröm den senaste tiden. Ibland har jag nästan svårt att tro att det är sant. För alla de gånger som jag kämpat i motvind och aldrig fått den uppskattning som jag förtjänat. Aldrig den klapp på axeln som jag behövt som ny. Nu inser de plötsligt hur värdefull jag är. Och jag har blivit mycket bättre på att säga tack vad roligt att du tycker det istället för att förringa mig själv med nja jag vet inte jag är inte så bra på det och det.
Jag hade en dröm för ett tag sen. Jag skulle tatuera in det som var viktigt för mig, för att aldrig glömma. Aldrig bli avtrubbad som de andra. Men just nu tror jag inte att de orden behövs. Jag bär de med mig inuti i stället. Leenden och hälsningsfraser som i början av sommaren var lätt krystade och fyllda av underliggande nervositet kommer nu så lätt och naturligt. Och för första gången talar jag utan att tänka innan. Utan att regisera, censurera. Rädslan för att göra bort mig har släppt. Står i köket nu på kvällen och inser att mina resor har hjälpt mig med allt detta. Jag har växt och genom resorna har jag fått känna på hur mycket jag klarar av. Och det är mycket.

Tredje dagen efter semestern blev lite lugnare och mänskligare än de två första. Jag hann ha totalt tjugo minuters rast under dagen och jag kunde gå därifrån med hyfsat gott samvete. Ledig idag. Har sovit länge, hunnit läsa tidningen vid frukost, varit ute på ärenden med bilen. Vädret är perfekt för mig. Tjugo grader och lite moln. Varken fryser eller svettas. Har energi över att gå på promenad ikväll. Om det inte kommer mer regn. Jag har inte vattnat mina blommor på uteplatsen en enda gång under sommaren men de lever och frodas.
Om jag inte skrapar för mycket under ytan har jag det väldigt bra just nu. Jag trivs på jobbet och ser fram emot en nya dag varje morgon. Min kropp är lugn och tankarna snälla. Sömnen är okej och knölen som jag oroat mig för har minskat lite i storlek. Av arbetskamrater och chefen har jag fått beröm och jag tror på mig själv.

Mina drömmar brukar till viss del baseras på intryck och händelser under dagen och drömmarna som jag hade i natt var verkligen ett bra exempel på det. Det kändes inte som om jag sov utan jobbade.
I drömmen hade jag hand om en svårt cancersjuk man. Doktorn och jag satt och rondade på ett litet kontor och konstaterade att den senaste röntgen visade metastaser överallt i skelettet. Lungcancern hade spridit sig och det fanns verkligen ingen bot längre. Mannens fru och unge son satt med oss och vi pratade om hur vi skulle försöka ta hand om mannen på bästa sätt. De var ledsna förstås och jag tyckte att det kändes tungt för jag hade verkligen kommit honom nära. Det kändes nästan som om han var min egen pappa. Han var för trött för att sitta upp nu och låg i sängen i ett litet rum och slumrade.

I en annan dröm var jag i sjukhusets källare och blev ombedd att byta om vid en brits. Jag hade förvandlats till patient och skulle genomgå ERCP. En sorts röntgenundersökning där man för ned ett endoskop via munnen och magen ända ned i gallgångarna. Jag kände ångest för under utbildningen hade vi fått reda på att denna undersökning ibland kunde leda till allvarliga komplikationer. Och jag skulle bli nedsövd och tänkte på alla risker med det och hur jag under praktiken med egna ögon sett hur det slarvats med medvetslösa patienter. Bristen på kontroll kändes otäck. Jag ville veta om den läkare som skulle utföra ingrepp var erfaren eller helt ny. Helst ville jag springa därifrån för jag kände mig inte sjuk.

I tredje drömmen bodde jag tillfälligt i Berlin (tittade på foton därifrån igår). Jag hade en liten lägenhet från 1900-talets början men den var i fint skick med högt till tak och vitmålade väggar och härlig balkong. Jag trivdes jättebra i den. Även ytterdörren var gammal, tunn som en garderobsdörr i olackerat trä. Nyckeln var snirklig i järn, tung och 15 cm lång, såg ut som en medeltida nyckel till ett slott. Jag gick ut och in på ärenden ett par gånger och då fungerade låset bra. Men sen gick det plötsligt inte att låsa ytterdörren och jag var tvungen att gå ut. Så jag stod där och lirkade ganska länge och mina förnäma grannar gick förbi i den halvmörka trappen. Att inte kunna låsa ytterdörren är verkligen ett återkommande tema i mina drömmar. Och det är nog därför jag har varit uppe och öppnat dörren i sömnen ett par gånger. För att jag har drömt om att den inte var låst.

Jag sov verkligen djupt i natt. Var uppe sent och kämpade mot fysisk och mental trötthet efter de stressiga dagarna jag haft. Varje gång jag vaknade till under natten kände jag mig helt omtöcknad av trötthet. Och när klockan ringde vid tolv kändes det som om det var riktigt tidigt på morgonen.

Trots extrem stress har jag lyckats hålla humöret uppe dessa dagar. Jag är stolt över mig själv. Även under de lediga kvällstimmar som blivit över har jag behållit lugnet i kroppen och inte låtit de negativa tankarna trycka ned mig. Jag har lyckats bättre än så många andra gånger. Det känns nästan osannolikt bra. Natten till måndag när jag låg ihopkrupen i mörkret och lyssnade på regnet funderade jag på om jag kanske var lycklig.
Mitt största besvär just nu är att jag har skavsår i ena örat efter iPodens hörsnäcka. Det har blivit en nygammal vana att lyssna på lugnande favoritmusik medan jag somnar. Men trycket från mitt huvud har skapat en ömmande punkt i ytterörat. När jag skulle lyssna på musik på bussen imorse gjorde det riktigt ont. Jag hoppade nästan till. Och jag inser förstås vilket litet problem detta är och jag är så glad för att jag har fått perspektiv. På livet. Som jag inte hade för tio år sen eller fem. På jobbet möter jag dagligen de döende. De med smärtor som inga mediciner biter på. De som tappas på fem liter vätska ifrån buken. De med medicinlistor som upptar tre och en halv sida. De vars namn vi skriver och därefter "ingen återupplivning" med röd penna. Och gör cirklar runt. Jag ser så mycket på jobbet. Och därför är jag extra glad för det jag har just nu.

Sommarnatt och i tystnaden vaknar minnen från en tid som för länge sen har passerat. Som känns väldigt avlägsen nu. Men djupt inne i kroppen finns spåren kvar av att ha varit älskad och behövd.

Den kvällen gick vi över lugna gator i villaområdet, bort till lekplatsen vid skogen. Vi satt på gungorna och pratade. Ritade menlösa mönster i sanden med fötterna. Log mot varandra och fnissade, åt ingenting, jag vet inte. Men att vara där ensamma var det viktigaste och vi märkte inte hur tiden gick eller hur luften sakta blev svalare. För det var inte viktigt då, sjutton arton år. Vi var nästan odödliga och fulla av lust.
Vi gick ut på ängen den natten, bortom gatubelysningens sken, in i mörkret. Följde sakta den smala stigen av torkad lera genom högt ovårdat gräs. Det var en stjärnklar natt. Och så tyst som om alla andra sov. Hela skogen runt omkring oss. Bara vi två, där i mörkret och en stilla bris. Våra ögon vande sig och snart kunde vi urskilja konturerna av allt det som fanns där. Träd och stenblock. För vi hade växt upp där och lekt där sen vi var små. Så vi visste allt och jag kände alla träd. Och det fanns en sorts trygghet i det.
I cirklar snurrade jag runt där på stigen. Som ett barn med ansiktet mot himlen och det långa håret utsläppt. Han var där när jag blev yr och vi log i samförstånd men luften började bli kylig mot bara ben. Du är så härlig, sa han till mig. Livlig och berusad av kärlek ville jag skrika ut hans namn, till stjärnorna och alla träden. Till alla dem som sov. Vi höll om varandra i mörkret, på stigen på ängen under stjärnklar himmel. Den natten. Och i hans öra viskade jag de finaste orden.

Kom cyklande hem från affären när jag såg en man ligga i gräset vid gångvägen nära mitt hus. Han låg utsträckt på rygg men inte bekvämt utan såg snarare ut som någon som tuppat av. Jag tvekade, tänkte att han var ännu en överförfriskad person från puben längre bort på gatan. Men sen kände jag ett sorts ansvar och sympati för mannen. Han kanske hade diabetes, epilepsi eller drabbats av en stroke. Jag ville i alla fall kolla läget.
Med cykeln brevid mig ropade jag hallå med något kraxig röst men vinden var hård och han reagerade inte. Ställde ifrån mig cykeln och närmade mig försiktigt. Han hade ljusblå jeans och en mörkblå kofta. Såg ut att vara i 60-årsåldern, ganska välvårdad. I handen hade han ett par bilnycklar. Den tjocka tröjan gjorde att det var svårt att avgöra om han andades men efter ett tag såg jag hur bröstkorgen höjde sig. Jag stod lutad över honom där han låg i gräset och ropade igen. Hallå. Efter ett par sekunder öppnade han sakta ögonen. Hur är det med dig?, frågade jag. Jag är trött, mumlade han så att jag bara uppfattade det sista ordet riktigt tydligt. Han lät lugn och inte alls arg. Jag ville fråga honom om han hade varit på puben men jag ville inte förnärma honom ifall att han inte var berusad. Men det var det jag misstänkte. Jag ville bara kolla så du inte var sjuk, sa jag förklarande, varför jag hade stört honom. Han öppnade ögonen lite halvt igen. Det är jag inte, tack för din omtanke, svarade han lugnt och det lät verkligen som om han menade det. Något i hans röst fick mig att tänka på min farfar när jag backade därifrån. Min farfar som aldrig låg berusad i gräset men som läste sagor för mig när jag var liten. Hans röst var så kärleksfull. Jag tog min cykel och gick hem men det kändes absolut bra att ha stannat till och pratat med honom.

En eftermiddag i Amsterdam när jag skulle parkera min hyrda cykel vid en bro såg jag en man som låg bakom ett elskåp och sov på asfalten. Jag kunde se på hans kläder och allmänna status att han var en missbrukare eller hemlös. Men han låg mitt i stan, mitt på dagen och på gatan passerade massor av människor. Jag var tvungen att kolla att han andades innan jag kunde gå därifrån och jag stod bredvid honom en minut eller två. Han var helt utslagen och märkte inte av min närvaro och det tråkiga är ju att han säkert spenderar många dagar och nätter så. På gatan.

Kände mig lite bättre och trött på Tv-tittandet så jag cyklade till affären då skafferiet blivit oroväckande tomt. Bilen är på semester i Skåne, annars hade jag verkligen tagit den nu när jag inte känner mig pigg. Cyklandet gick bra men fick stanna och snyta mig ett par gånger. På vägen hem gick det lite trögt. Tankar på att detta inte var någon bra ide dök upp. Har man hjärtklappning av att bara sitta hemma (med feber och så), då innebär det att kroppen kämpar och liksom har fullt upp. Då behöver den inte den ansträngning det innebär att cykla. Det borde ju jag veta. Ja ja, jag gick i alla fall uppför backarna med cykeln för att vara snäll mot kroppen, något jag annars aldrig gör.

När jag var liten pratade pappa om att bilen får helt andra vägegenskaper när den är fullastad inför semesterresan eller har takbox. Idag konstaterade jag att en cykel får helt andra vägegenskaper med en trekilos vattenmelon i cykelkorgen...

Kom hem nyligen. Har varit på födelsedagskalas/party hos en nära vän. Blev bjuden på mycket gott att både äta och dricka och stämningen var god hela kvällen. Speciellt mot slutet när glasen var tomma och lördag blev söndag. Då samlade vi ihop oss och gick vidare ut.

Åkte spårvagnen förbi den nattöppna akutmottagningen. Först såg jag en stor polisbuss slarvigt parkerad på trottoaren. Sen fem polismän som höll fast en ung man, nedbrottad på mage/sida på marken. Ett svart föremål låg bredvid honom. En sköterska inifrån akuten stod två steg bakom och såg på. Vagnen passerade så snabbt att jag inte hann se alla detaljer. Misstänker att det handlade om en våldsam patient, någon som viftat eller hotat med vapen. Påverkad. Sånt händer säkert varje natt här i storstan. Bara det att jag inte ser det.

Det har regnat lite idag och blåst men nu på natten var det ändå varmt. Till och med enligt min hårda standard. Jag som alltid alltid är frusen hade nu jackan och sjalen kvar över armen hela vägen hem. Kan inte minnas när det hände senast. 16 grader ute just nu.

Jag brukar inte vara speciellt rädd när jag går från hållplatsen och hem nattetid. Men nu, nyss, var gatorna oroväckande folktomma och inga bilar passerade heller. Och alla buskage längs vägen, alla skuggor. Tankarna växte. Mina steg bestämda, snabba. Målinriktade. Nödfallsplaner i huvudet, om ifall att. Det var ödsligheten och tystnaden som skrämde. Det kändes som om jag var den enda människan kvar i hela staden. Jag brukar inte vara rädd. I Berlin kände jag obehag någon gång sent en natt, var tvungen att passera under mörk järnvägsbro. I Amsterdam kände jag det aldrig. Jag kände en stor (falsk?) trygghet när jag gick längs kanalerna hem. Staden var så vacker och det var så mycket som jag ville säga, tänka, skriva. Om natten. Aldrig var jag rädd där.

Ur form fortfarande. Känns som jet-lag men jag har inte flugit långt eller länge. Min hjärna är överbelastad av intryck. Har svårt ibland för förändring. Behöver tid att komma i kapp. Infinna sig i nuet. Musiken som jag har lyssnat på, för flera dagar sen, spelas nu i mitt huvud på repeat. Jag vill inte ha det så.
Har regnat kraftigt sen jag vaknade. Iskalla händer men jag börjar nog vänja mig vid det här. Ute i hallen ligger kläder och prylar på golvet osorterade. Tiden går så fort när man sover länge. Men jag har semester.

Drömde mycket och detaljrikt även i natt. Jag gick nära hamnen i staden i ett annat land. Skulle korsa järnvägsspår. Elledningar med högspänning hade lossnat från sina fästen över spåren och fallit ned. Ett tiotal människor hjälptes åt att hålla upp ledningarna i väntan på räddningstjänsten, så att inte någon skulle få ström i sig och skadas. Med sträckta armar höll de dem svarta, gummiisolerade rören upp i luften, bort från marken. Det var vackert på något vis, det mönster som dem bildade. Som pelarna i ett cirkustält. Jag skyndade lite kutryggig där under. Tänkte att om jag bara inte kom åt något skulle det inte vara farligt.
Men halvvägs igenom kände jag hur det brände till på min högra fot. Jag såg att jag inte nuddade något men strömmen liksom drogs till mig ändå. Hoppade som en röd liten blixt i luften, i slow motion så att jag hann se den i ögonvrån. Bortanför det farliga området stannade jag till på den soliga trottoaren och drog ned strumpan på höger fot. Där på fotryggen hade huden brännts bort på ett område stort som en femkrona och smärtan var riktigt intensiv. Huden var svedd och sotig, sårkanterna krulliga av hettan. En riktig brännskada konstaterade jag. Vaknade av att jag gned min fot.

Jo och i drömmen bläddrade jag i mitt pass och upptäckte chockad och förvirrad att en av sidorna var stämplade med "terminally ill". Jag var döende.

Höll på att fixa till foton med mera 
men då vardagsrummet börjat luta kraftigt
tror jag att det är bäst att jag förflyttar mig till sängen
innan jag ramlar av den här stolen eller kräks.

Det hände många saker den sommaren när jag var tjugo år. Det var en brytningstid för mig med en tydlig smak av vuxenliv. Ansvar och lek. Jag utforskade den nya staden, både dag och natt. Mötte nya människor och upptäckte nya sidor hos mig själv. Och andra dimensioner. Det var den sommaren som jag träffade honom. Vi gick i parken en eftermiddag och pratade om livet. Vi tyckte lika om mycket men det fanns också stora skillnader i vår syn på världen och livet. Han var väldigt intresserad av österländsk religion. Jag minns det tydligt. Att han var fascinerande att gå bredvid. För han var lite av en gammal själ i en pojkes kropp. Det märktes på honom att han var nyfiken på livet. Han var en sån person som man blev inspirerad av och ville veta mer om.

Jag såg dödsannonsen i mars, han dog i februari. Och jag vet fortfarande inte hur. Men jag undrar och bygger upp mer eller mindre sannolika scenarier och teorier i huvudet. Som jag sen försöker glömma. Jag vet vem jag kan ringa, hans bästa kompis, för att få reda på sanningen. Har hans nummer kvar i min mobil. Något år sen vi sist träffades. Jag ska ringa en dag under sommaren för jag vill ju veta. För jag minns ju den där eftermiddagen i parken som övergick i varm sommarkväll. Jag minns det som igår. Känslan av frihet. Vi var tjugo år. Vi gick på gatorna ned mot torget. Vi gick i hans kvarter, där han växt upp. I staden som fortfarande var ny för mig och vi skildes åt utanför 7-Eleven. Och jag såg honom gå hemåt.

Efter några dagar ledig återvände jag till avdelningen. Den stora tavlan inne på expeditionen. I rummet där han legat stod nu ett annat namn. En ilning genom kroppen. Overkligt men ändå väntat. Han kommer dö här. Snart. Som dem andra sa. Och jag såg honom på slutet och det var inte vackert. Jag hoppas att han har fått frid nu. Han och alla de andra som slutar sina dagar hos oss.

En liknande känsla i höstas på Intensiven. Ett starkt minne fortfarande. Den äldre mannen. Jag hade varit där inne hos honom en del. Gått förbi den halvöppna dörren så många gånger. Sett de vakande anhöriga sitta halvsovande i fåtöljen bredvid sängen. Respiratorns regelbundna suckande. Och så en morgon när jag kom var sängen nybäddad och tom. Och det var så jag visste, att han var död. Han hade inte flyttats någon annanstans. Han hade inte mirakulöst blivit bättre och fått gå hem. Nej jag visste det direkt. Min kropp reagerade innan hjärnan. På en sekund ändrades allting lite grann.

Måndag och jag är ledig. Har drömt två nätter i rad om gamla klasskamrater men det känns ändå okej. Jag har inte gått och tänkt på drömmarna hela dagarna. Det finns viktigare saker att tänka på. Har bokat flygbiljetter och beställt hem böcker från ett förlag i England. Ska bli roligt att resa lite, det var länge sen. Jag ser fram emot att gå på samma gator där jag gick för tio år sen. Yngre och väldigt mer olycklig då. Jag vill fånga dessa miljöer på bild och ta med hem.

I natt upplevde jag något speciellt. Klockan var runt ett och lägenheten var helt mörk förutom ljuset från Tvn. Jag åt yoghurt med aprikossmak och filmmusiken var underbar. Har hört den många gånger, kan minsta skiftning. Min hjärna pirrade av elektriska stötar då och då men jag har upplevt värre. Ute var det helt tyst för alla grannar sov. Men jag var ledig och fri och inte trött. Bakom filten kände jag mig lagom varm. Jag liksom tänkte här sitter jag, i mörkret och äter yoghurt som jag inte ens ser. Och jag kände mig så glad. Över mitt liv. Att vara ledig en hel helg och vara helt lugn i kroppen. Att inte behöva tänka de där negativa tankarna dygnet runt som förr i tiden. Jag uppskattar verkligen det jag har nu.

Jag har inte alls haft någon aptit i helgen. Det tar inte direkt emot att äta men jag känner heller inget sug efter något vilket är ovanligt. Har en massa godis hemma som jag knappt har rört. Har mest levt på äppelpaj & glass och hemmagjord pizza i helgen. Väldigt näringsrik mat, jag vet. Jag och M fick för oss att göra pizza när det spöregnade och inte lockande att gå dit vi planerat. Den blev väldigt lyckad och hon tycker också om ananas som jag. Vi såg på film och myste under filtar.

Igår bakade jag äppelsmulpaj. Den blev väldigt lyckad och god. Med vaniljglass. Efter den senaste veckans ansträngning kände jag mig sliten i kroppen. Jag började gäspa redan vid nio. Ögonlocken blev tunga vid tio och jag gick och la mig halv tolv. Rekordtidigt för att vara fredag kväll.
Nu har jag sovit i tolv och en halv timme. Det behövdes verkligen. Men natten blev ganska orolig och jag drömde flera konstiga drömmar. En om mitt gamla jobb, om att saker gick fel och att jag gjorde misstag. En annan dröm handlade om ett vitt hus med havsutsikt och stor gräsmatta och katter som smög på varandra. En annan om att jag höll på att drunka i ett kärr.
Idag är det bara 18 grader ute och himlen är grå. Ute är det stilla och jag har knappt hört eller sett några människor. Alla verkar stanna inne och mysa. Det känns som om det är höst. September kanske. Min kropp är stilla och huden mjuk och jag skulle vilja stanna inne hela dagen. I soffan med filten och äta paj och se på video. Men jag ska träffa en kompis ikväll. Jag vill träffa henne men samtidigt känner jag mig frusen och seg. Mina fingrar och tår är kalla nu, som under den kalla årstiden. Jag längtar efter solens värme mot min kropp. Att ligga blundande på skön madrass på uteplatsen. Sommaren kommer nog snart tillbaka. I köket luktar det kanel.