Louisa

Beskedet kom klockan åtta i morse när jag precis hade gått runt och delat ut morgonmedicinerna. Flydde från den höga ljudnivån på expeditionen. Tog med den bärbara telefonen in i linneförrådet där kopiatorn står. Tog ett djupt andetag, hastigt, när chefen började prata. Jag har fått det jobb som jag helst av allt ville ha. Det är klart nu och jag börjar där om två veckor. Många frågetecken har rätat ut sig och jag känner mig lugn. Jag kan se en bit in i framtiden nu.

Mest glad, lättad och förväntansfull men också rädd. Känns dock väldigt positivt att jag har varit där i flera veckor under praktiken. Så jag vet vilka som jobbar där även om jag har glömt många av namnen. Vet hur salarna ser ut, lunchrummet och omklädningsrummen. Sånt som skapar en viss trygghet när man är ny. Jag kommer inte till en helt okänd plats.  

Tre somrar har jag jobbat på det stora sjukhuset, på tre olika avdelningar med helt olika inriktningar. Detta har helt klart varit den bästa sommaren och jag hoppas att nästa blir än bättre. Det känns som om jag har fått tillbaka glöden nu. Det känns som om jag har växt flera meter som person på bara ett år. Vattna mig med rätt näring och jag kommer spira.

Klart att jag funderat mycket denna sommar, på hur hösten skulle bli. Rädslan för att det aldrig riktigt skulle ordna sig. Jag har glömt så mycket sen skolan slutade i våras. Glömt namnen på instrumenten och mycket av den topografiska anatomin. Men jag vet att det mesta kommer åter, så som det har gjort förut. När jag tror att jag har glömt och underskattat hjärnans fantastiska kapacitet.

Just nu tänker jag mest på de stunder från i våras som satt sina spår i mig. Den där dagen då det snöade så vackert och vi försökte rädda kvinnan med cancer. Lever hon nu? Alla de gånger jag stod där mitt uppe i det och insåg här står jag, här står jag. Efter alla år av längtan och fascination på avstånd. Nu är detta mitt jobb.
Självklart är mitt yrke så mycket mer än bara instrument och anatomi. Men det är onekligen människokroppen som fascinerar mig mest. Allting som jag vill återse och erfara igen. Att låta handen sjunka ned bland varma tarmar i en öppen buk. Att bli tilldelad ansvaret att hålla i en glansig tvåkilos tumör. Att sträcka ut handen och få en halv underkäke av kirurgen. Eller se de tunna blåaktiga blodkärlen framträda så tydligt genom en utspänd buk. Och allt det andra som jag ännu inte sett.

När jag kom hem såg jag att mamma varit här. På köksbordet stod tio rosa rosor i en vas, i kylskåpet en bit tårta. Det är verkligen något att fira. Jag har kommit så långt nu.



Re: 6 feb, 15 feb, 6 mars, 19 mars