Louisa

Kom cyklande hem från affären när jag såg en man ligga i gräset vid gångvägen nära mitt hus. Han låg utsträckt på rygg men inte bekvämt utan såg snarare ut som någon som tuppat av. Jag tvekade, tänkte att han var ännu en överförfriskad person från puben längre bort på gatan. Men sen kände jag ett sorts ansvar och sympati för mannen. Han kanske hade diabetes, epilepsi eller drabbats av en stroke. Jag ville i alla fall kolla läget.
Med cykeln brevid mig ropade jag hallå med något kraxig röst men vinden var hård och han reagerade inte. Ställde ifrån mig cykeln och närmade mig försiktigt. Han hade ljusblå jeans och en mörkblå kofta. Såg ut att vara i 60-årsåldern, ganska välvårdad. I handen hade han ett par bilnycklar. Den tjocka tröjan gjorde att det var svårt att avgöra om han andades men efter ett tag såg jag hur bröstkorgen höjde sig. Jag stod lutad över honom där han låg i gräset och ropade igen. Hallå. Efter ett par sekunder öppnade han sakta ögonen. Hur är det med dig?, frågade jag. Jag är trött, mumlade han så att jag bara uppfattade det sista ordet riktigt tydligt. Han lät lugn och inte alls arg. Jag ville fråga honom om han hade varit på puben men jag ville inte förnärma honom ifall att han inte var berusad. Men det var det jag misstänkte. Jag ville bara kolla så du inte var sjuk, sa jag förklarande, varför jag hade stört honom. Han öppnade ögonen lite halvt igen. Det är jag inte, tack för din omtanke, svarade han lugnt och det lät verkligen som om han menade det. Något i hans röst fick mig att tänka på min farfar när jag backade därifrån. Min farfar som aldrig låg berusad i gräset men som läste sagor för mig när jag var liten. Hans röst var så kärleksfull. Jag tog min cykel och gick hem men det kändes absolut bra att ha stannat till och pratat med honom.

En eftermiddag i Amsterdam när jag skulle parkera min hyrda cykel vid en bro såg jag en man som låg bakom ett elskåp och sov på asfalten. Jag kunde se på hans kläder och allmänna status att han var en missbrukare eller hemlös. Men han låg mitt i stan, mitt på dagen och på gatan passerade massor av människor. Jag var tvungen att kolla att han andades innan jag kunde gå därifrån och jag stod bredvid honom en minut eller två. Han var helt utslagen och märkte inte av min närvaro och det tråkiga är ju att han säkert spenderar många dagar och nätter så. På gatan.