Louisa

Det hände många saker den sommaren när jag var tjugo år. Det var en brytningstid för mig med en tydlig smak av vuxenliv. Ansvar och lek. Jag utforskade den nya staden, både dag och natt. Mötte nya människor och upptäckte nya sidor hos mig själv. Och andra dimensioner. Det var den sommaren som jag träffade honom. Vi gick i parken en eftermiddag och pratade om livet. Vi tyckte lika om mycket men det fanns också stora skillnader i vår syn på världen och livet. Han var väldigt intresserad av österländsk religion. Jag minns det tydligt. Att han var fascinerande att gå bredvid. För han var lite av en gammal själ i en pojkes kropp. Det märktes på honom att han var nyfiken på livet. Han var en sån person som man blev inspirerad av och ville veta mer om.

Jag såg dödsannonsen i mars, han dog i februari. Och jag vet fortfarande inte hur. Men jag undrar och bygger upp mer eller mindre sannolika scenarier och teorier i huvudet. Som jag sen försöker glömma. Jag vet vem jag kan ringa, hans bästa kompis, för att få reda på sanningen. Har hans nummer kvar i min mobil. Något år sen vi sist träffades. Jag ska ringa en dag under sommaren för jag vill ju veta. För jag minns ju den där eftermiddagen i parken som övergick i varm sommarkväll. Jag minns det som igår. Känslan av frihet. Vi var tjugo år. Vi gick på gatorna ned mot torget. Vi gick i hans kvarter, där han växt upp. I staden som fortfarande var ny för mig och vi skildes åt utanför 7-Eleven. Och jag såg honom gå hemåt.