Louisa

Ur form fortfarande. Känns som jet-lag men jag har inte flugit långt eller länge. Min hjärna är överbelastad av intryck. Har svårt ibland för förändring. Behöver tid att komma i kapp. Infinna sig i nuet. Musiken som jag har lyssnat på, för flera dagar sen, spelas nu i mitt huvud på repeat. Jag vill inte ha det så.
Har regnat kraftigt sen jag vaknade. Iskalla händer men jag börjar nog vänja mig vid det här. Ute i hallen ligger kläder och prylar på golvet osorterade. Tiden går så fort när man sover länge. Men jag har semester.

Drömde mycket och detaljrikt även i natt. Jag gick nära hamnen i staden i ett annat land. Skulle korsa järnvägsspår. Elledningar med högspänning hade lossnat från sina fästen över spåren och fallit ned. Ett tiotal människor hjälptes åt att hålla upp ledningarna i väntan på räddningstjänsten, så att inte någon skulle få ström i sig och skadas. Med sträckta armar höll de dem svarta, gummiisolerade rören upp i luften, bort från marken. Det var vackert på något vis, det mönster som dem bildade. Som pelarna i ett cirkustält. Jag skyndade lite kutryggig där under. Tänkte att om jag bara inte kom åt något skulle det inte vara farligt.
Men halvvägs igenom kände jag hur det brände till på min högra fot. Jag såg att jag inte nuddade något men strömmen liksom drogs till mig ändå. Hoppade som en röd liten blixt i luften, i slow motion så att jag hann se den i ögonvrån. Bortanför det farliga området stannade jag till på den soliga trottoaren och drog ned strumpan på höger fot. Där på fotryggen hade huden brännts bort på ett område stort som en femkrona och smärtan var riktigt intensiv. Huden var svedd och sotig, sårkanterna krulliga av hettan. En riktig brännskada konstaterade jag. Vaknade av att jag gned min fot.

Jo och i drömmen bläddrade jag i mitt pass och upptäckte chockad och förvirrad att en av sidorna var stämplade med "terminally ill". Jag var döende.