Louisa

Trots extrem stress har jag lyckats hålla humöret uppe dessa dagar. Jag är stolt över mig själv. Även under de lediga kvällstimmar som blivit över har jag behållit lugnet i kroppen och inte låtit de negativa tankarna trycka ned mig. Jag har lyckats bättre än så många andra gånger. Det känns nästan osannolikt bra. Natten till måndag när jag låg ihopkrupen i mörkret och lyssnade på regnet funderade jag på om jag kanske var lycklig.
Mitt största besvär just nu är att jag har skavsår i ena örat efter iPodens hörsnäcka. Det har blivit en nygammal vana att lyssna på lugnande favoritmusik medan jag somnar. Men trycket från mitt huvud har skapat en ömmande punkt i ytterörat. När jag skulle lyssna på musik på bussen imorse gjorde det riktigt ont. Jag hoppade nästan till. Och jag inser förstås vilket litet problem detta är och jag är så glad för att jag har fått perspektiv. På livet. Som jag inte hade för tio år sen eller fem. På jobbet möter jag dagligen de döende. De med smärtor som inga mediciner biter på. De som tappas på fem liter vätska ifrån buken. De med medicinlistor som upptar tre och en halv sida. De vars namn vi skriver och därefter "ingen återupplivning" med röd penna. Och gör cirklar runt. Jag ser så mycket på jobbet. Och därför är jag extra glad för det jag har just nu.