Tiden rinner ut
För ett par dagar sen avled en kvinna och nästa dag såg jag hennes tillhörigheter ligga i en pappkasse i medicinrummet, i väntan på att någon anhörig skulle komma och hämta dem. Jag bara stirrade på den där kassen medan jag stod och blandade antibiotika. En stickad kofta. Hennes handväska. Ett smalt skärp. Nej jag är inte van vid att döden är så påtaglig som den har varit den senaste veckan.
De döende
Det är mest äldre patienter där jag jobbar nu men med många olika diagnoser och problem. Flera av dem som jag har lärt känna har cancer. Dem är döende. Har metastaser i hjärnan, inre organ och lymfkörtlarna. Går inte att rädda, bara lindra smärtan och andra symtom. De två tidigare somrarna har jag också haft hand om flera cancerpatienter och hur hemskt det än låter känns det som om jag har vant mig nu. Vid att inte alla patienter går att rädda. Det gör att jag har lättare att fokusera på den vård som jag faktiskt kan ge. Att försöka göra den sista tiden så bra som möjligt för patienten.
Vissa tillfällen är sådana som jag vet att jag kommer att minnas lång tid framöver. Som när jag fick hjälpa en äldre patient och dennes livskamrat att fylla i en ansökan till Hospice. Det var första gången för mig. Dem hade fått en kort information av läkaren att cancern var spridd i hela kroppen och ostoppbar. Naturligtvis tar sådan information ett tag att sjunka in. Så det var jag som fick ta emot många av deras frågor efteråt. Ett par som har levt ihop i femtio år. Det är klart att det är svårt att förstå att den ena kommer att dö. Kanske vill man inte förstå. Inte få den brutala sanningen kastad rakt i ansiktet. Kanske kommer insikten i små doser.
Men det känns bra att kunna hjälpa och jag är inte alls lika rädd som jag varit förut. Rädd för att prata om det svåra eller rädd för att säga fel saker. Tystnaden skrämmer mig inte heller som förut. Jag undviker inte att gå in på en sal där en svårt sjuk patient ligger. Jag märker att min närvaro har en positiv inverkan. För det är äkta, det jag gör.
Jag kommer att minnas kvinnan som hade balansproblem på grund av metastaser i hjärnan. Alla rörelser var skakiga och ansträngande. Jag gick långsamt bredvid henne i korridoren. Hon hade ett stadigt grepp om min arm. Och jag var stressad inuti, hade massor att göra, mediciner att dela ut, samtal att ringa men just då gick jag där med henne och då var inget annat lika viktigt. Och jag blev liksom lugn. Det är sånt som jag har insett med tiden. Sånt som jag inte förstod när jag var helt ny. Tror att jag har mognat. Som person och i min yrkesroll. De senaste dagarna har jag insett hur bra jag är på det jag gör. Jag har fått fantastisk respons från flera patienter och kollegor. Varje morgon ser jag fram emot att gå till jobbet.
Men så funderar jag på vad som kommer att hända med de patienter som jag har lärt känna. När de lämnar avdelningen för hemmet eller hospice eller canceravdelningen i en annan byggnad. Jag vill veta hur det går. Hur dem mår. Och jag tänker på den där förmiddagen när det snöade. 19 mars i operationssalen. Den där kvinnan. Jag minns fortfarande exakt hur rummet så ut. Hur det kändes att vara där och se. Lever hon nu? Blir detta hennes sista sommar? Jag kan inte låta bli att bli berörd av alla olika människoöden. Dem lagras någonstans inuti mig. Men just nu känns det okej. Just nu kan jag hantera det.
......
I natt släckte jag lampan klockan 05:30 och somnade kort där efter. Jag drömde att jag var i ett köpcentrum och träffade en klasskamrat. Ett par timmar senare när jag åt frukost damp ett vykort ned genom brevlådan från henne! Vilket sammanträffande. Jag som inte ens visste att hon skulle ut och resa. Glad blev jag i alla fall över att hon tänkt på mig. I morgon ska jag gå upp 05:30 så jag hoppas verkligen att jag kan falla i sömn vid 23 ikväll. Annars blir det en trött dag.
Fyra
Lite foton
Rhododendron i närbild
Ungefär lika söt cocker spaniel valp som den jag träffade
Kruka med blommor på min altan
Nya utemöbler i mörkt trä
Den krulliga växten i sin nya vita kruka
Vassa valptänder
Besökte IKEA idag. Köpte en krullig grön växt, vit söt kruka till och utemöbler i trä. Har letat länge efter det senare men inte hittat den rätta känslan. Nöjd med det jag fann. Har oljat in möblerna under kvällen på altanen. Varit ledig ett par dagar nu efter examen och har hunnit med ett par promenader. Fotograferat lite, det finns många vackert blommande rhododendron just nu i området. Träffade en underbar hundvalp ikväll. Nio veckor, beige amerikansk cocker spaniel. En liten tjej. Hon var blyg i början men jag satte mig ned och pratade med henne. Då kom hon fram och ville gosa och bet lekfullt i mina fingrar med vassa valptänder. Så underbar. Så liten. Mjuk päls, nyfikna ögon, vädrande nos. Men ständigt viftande svans. Lite okoordinerad i rörelserna, snubblade på sig själv och kopplet. Ägaren hade bara haft henne i en vecka. Mina mammakänslor kom tillbaka. Som när jag höll i den sex veckor gamla pojken i skolan. När han sov i min famn. När jag inte kunde ta ögonen ifrån honom. När allting runt omkring oss bara bleknade. Har kanske inte berättat om det ännu. Hur mycket känslor det väckte.
Examen
Oväntat möte
Men så fort jag gick uppför berget, över småsten, på stigen under gröna grenar. Då bleknade ilskan och på toppen av berget mötte jag havet. Det mörkblå havet. Solen glittrade i vågorna och utsikten var precis lika vacker som för ett par dagar sen. Och mina tankar på det gamla försvann. Faktiskt. Som ett trolleri. Och jag satt där uppe och vinden lekte med mitt hår och solen sken precis lagom varmt mot min rygg och mot min kind. Om ett par timmar skulle den gå ned bakom de högra träden. Ett par vita segelbåtar passerade ute på fjärden och jag hörde hur linorna smattrade mot masten, i vinden, som vacker musik. Tisdag kväll i slutet av maj och jag var helt ensam där. Vilken enorm lyx. Hela havet framför mig. För mig själv.
På stranden bland snäckorna och tankarna var fortfarande snälla. Jag klev försiktigt över dem och satt sen ned på den platta stenen. Huvudet nästan tomt. Ren njutning. Här och nu. En vindstilla vik vid havet. Ett par änder simmade förbi, långsamt. Honan kallade hela tiden på sina tre fjuniga ungar. Hanen efter, vaktande. Det var så skönt att sitta där och glömma bort sig själv. En timme passerade utan att jag en enda gång tittade på klockan. Och jag tänkte jag ska gå hit varje gång i sommar när jag har det jobbigt. När jobbet gör mig stressad. Jag ska komma hit och glömma allt. Jag hoppas att det blir så.
Sen gick jag hemåt och jag frös inte trots att vinden var hård från norr. Och nu några timmar senare känner jag mig fortfarande lugn. Helt lugn i kroppen och de onda tankarna håller sig på avstånd och jag hoppas att imorgon blir en bra dag. För jag har kommit så långt nu.
Försvunnen fisk
Tiden
Förändringen ligger i luften just nu. Årstiderna håller på att skifta, har ännu inte bestämt sig helt. Ungdomar ska bli vuxnare. Det går liksom inte att undgå det. Varje år vid den här tiden. Alla annonser i tidningarna om smycken och presenter. Vita klänningar och skor i klädaffärerna. Jag hör hur gymnasieungdomarna på bussen pratar om bal och studentskivor och stressen inför de sista avgörande proven. Slutbetyg och framtidsplaner. Vid lekparken gungar småflickor som snart ska sluta första klass och börja sitt första riktiga sommarlov. Jag tänker på alla dem vilsna själarna som ska börja högstadiet i höst och oroar sig för hur det ska bli. Jag minns ju hur det var trots att det var länge sen nu. I nästa vecka tar jag själv examen från universitetet. Tiden går. Ibland både fort och sakta. Har det redan gått fyra år sen den händelsen, tänkte jag nyligen. Har det redan gått ett helt läsår, nu är utbildningen klar. Räknar efter hur många år sen det var jag själv tog studenten. Vad har jag hunnit göra under den tiden? Allt och inget. Jo det har hänt massor men ibland måste jag påminna mig själv om det. Att jag faktiskt har växt och att många saker har förändrats till det bättre. Den här tiden på året brukar jag känna mig väldigt ambivalent och lite vemodig. Nostalgisk tror jag. Och så även i år.
Gick ned till havet i eftermiddags. Över gräsmattorna och längs stigarna som påminner mig så mycket om när jag var nyinflyttad. Och alla år sen dess. Men just denna årstid när allt blir grönt och frodigt. Får liv. Även människorna får ny kraft. Det har snart gått sex år sen den där sommaren med Ella. Jag saknar henne alltid mer den här tiden på året. De första åren utan henne fanns hon ofta i mina tankar. Plågsamt ofta. Efter ett tag kände jag att jag hade accepterat det som hände och mitt dåliga samvete minskade lite. Men sen kommer saknaden i vågor. Vissa datum eller foton, namn eller platser. Där var vi, där var hon med, där låg hon, den tröjan hade jag då, så kändes hon. Så doftade hon. Säkert är det så för alla som saknar någon. Att det går i vågor.
Tiden är både min vän och fiende. Den läker inte alla sår. Men den ger mig nya perspektiv. Jag har lärt mig att leva med vissa saker och kommit till vissa insikter. Blivit äldre och lite mer erfaren.
Kokong
Patologisk rädsla
Minns vad jag tror är en av mina första redovisningar. Gick i lågstadiet och vi skulle klippa ur en artikel från en tidning och presentera den inför klassen. Inget avancerat, bara en kort resumé. Kanske ett par minuter. Vi var ju inte så gamla då. Men jag minns hur jag kände en stor klump i magen redan när jag fick reda på uppgiften. Dock var det innan jag fick riktiga problem så det var nog vanlig förväntansångest.
Ett annat minne är från mellanstadiet. Fyran tror jag. Det måste ha varit i historia. Min grupp skulle redovisa vårt arbete, om Vikingatiden. Jag hade lärt mig hela texten till en runsten utantill (på fornsvenska) och jag var så stolt över det. Gick hemma och övade. Jag var den duktiga flickan. Men sen när jag stod där framme inför de andra blev jag så nervös att alla ord försvann ifrån mitt huvud. Allting som jag hade lärt mig. Det var en läskig känsla. Tror att det var första gången det hände. Jag minns att jag var tvungen att läsa det mesta innantill och det kändes som ett stort nederlag för mig. Jag fick ju inte visa att jag kunde.
I högstadiet och gymnasiet blev det mycket, mycket värre. Vill inte älta det nu, hur fruktansvärt det var. Även på universitetet var det inte lätt men ändå lite bättre. I en ny stad med nya klasskamrater. En ny början. Men det är nog först de senaste två åren som jag har märkt en viss förbättring. En tydlig skillnad. Idag efter redovisningen kände jag mig knappt ens lättad för att jag hade räknat med redan innan att det skulle gå bra. Har inte reflekterat över det efteråt heller och det känns faktiskt som att jag nedvärderar min prestation. Den enorma förbättring som helt är min egen förtjänst.
I september var jag så rädd att jag vill vända om och springa ut från klassrummet när redovisningarna kom på tal. Jag ville strunta i allting. Men någonstans på vägen blev det lite lättare. Kanske för att jag har lärt känna personerna i rummet bättre med tiden (och därmed deras svagheter). Eller för att mitt självförtroende förstärkts en hel del genom all positiv kritik under praktiken. I april var det dags för den största redovisningen under hela utbildningen. Kvällen före kände jag mig så laddad att jag till viss del såg fram emot nästa dag. Så har jag nog aldrig känt förut. Bara det är ju ett gott tecken. Jag var nervös när jag väl stod där framme och munnen blev alldeles torr men till nittio procent gick det bra och efteråt var lättnaden nästan obeskrivligt stor.
Ikväll inser jag hur långt jag verkligen har kommit. Det är bara två veckor kvar på utbildningen nu och två redovisningar återstår och jag oroar mig inte alls för dem. Inte det minsta. Jag vet att dem kommer gå bra. Säkert inte perfekt men tillräckligt. Min oro och ångest inför en redovisning ligger idag på vad jag skulle klassa som en normal nivå, kanske till och med därunder. I alla fall är det inte längre en patologisk rädsla.
Det jag ville berätta om: redovisningen idag. Att stå där framme och göra något spontant. Att inte få reda på uppgiften innan, att inte kunna öva kvällen före. Det absolut värsta för mig. Förut. Jag minns ett par skräckexempel från gymnasiet när allt blev totalt fel. Inte älta nu men spontanitet har aldrig varit min starka sida. Men idag, där framme inför dem andra. Jag pratade och fann orden och hade ögonkontakt med åhörarna som om jag inte hade gjort annat i hela mitt liv. Som om jag var gjord för det här. Som om jag älskade att höra min egen röst och få allas blickar på mig. Just då fanns inte en enda svettdroppe på min kropp. Inte den minsta darrningen i benen eller svaghet i rösten. Det var den perfekta redovisningen för mig. För att låta superlöjlig; det var så nära fullkomlighet som jag kommit (i den situationen).
Aldrig, aldrig under de senaste tolv, fjorton åren har jag vågat hoppats på att det skulle kunna kännas så här igen. Nej, jag har nog inte själv förstått hur långt jag har kommit. Så jag begär inte att någon annan ska förstå det heller. Hur stort det här är. Men jag hoppas att någon ändå är glad för min skull.
Ajj
Barnet
Tankarna kommer alltid när jag ska sova. När lamporna i rummen släcks en efter en. När ljuden från datorn eller Tvn upphör och allting blir tyst. Då blir det så tydligt, att jag är ensam med mig själv. Då väntar bara timmarna i mörkret innan nästa morgon börjar och jag undrar alltid vad natten kommer erbjuda. Lugn och avslappning. Eller kallsvettig terror.
Försöker att inte vara för sträng mot mig själv. Jag behöver inte vara perfekt och felfri. Alla dagar i skolan kommer inte bli helt lyckade men det räcker kanske att åtta av tio ändå är godkända nu för tiden. Mycket bättre än för några år sen. Jag borde vara nöjd. Sluta sträva efter det där perfekta, en illusion som ändå inte finns. Men ibland glömmer jag och andras kommentarer, andras blickar får mig att sjunka så lågt och jag känner mig mindre värd. Dem förstår inte att mitt självförtroende tidvis är så oerhört skört för jag tror att jag döljer det ganska väl. Vill ju inte att någon ska se mig som misslyckad även om jag känner mig det.
Jag försöker se det positiva också. Som siffrorna på vågen idag. Den drömlösa sömnen som jag hade en natt i förra veckan. Att sitta i klassrummet och se träden i skiftande färger nu om våren. Jag längtar efter att en regnfri dag gå ut i skogen eller parken med min kamera och försöka fånga det vackra. Vill köra bil sent om natten, färdas på stadens tomma leder ensam i bilen med bra musik. Vakna helt avslappnad, äta frukost och läsa morgontidningen utan stress. Smaken av kallt vatten efter en lång promenad.
Bekantade mig med en underbar liten pojke idag. Tre veckor gammal, sov mest hela tiden och hans små händer ryckte lite i drömmen, som en hunds tassar. Hans hud var blek och slät och hans totala avslappning förtrollade mig. Våra röster var stundtals många och höga men han bara sov vidare som om inget i världen kunde störa honom. Det såg så oerhört skönt ut. Tänk att vara så liten och inte behöva bry sig om vad som händer i världen, sa en klasskamrat när vi hänförda stod runt barnvagnen och beundrade honom där han låg med slutna ögon. Jag log för mig själv och nickade medhållande. Det var faktiskt bara ett par dagar sen jag tog en titt i ett fotoalbum och såg bilder på mig själv som nyfödd. Bilder när jag är ett par månader gammal och krälar runt på en filt och lyckas lyfta på huvudet. Det är verkligen svårt att förstå att vi alla har varit så där små en gång i tiden. Det är lätt att önska sig tillbaka till den tiden, när det mesta var varmt och gott. När ansvar och bekymmer var okända begrepp. 
(Klicka för större bild. Från Getty Images.)
Övertygelse
Mitt hopp går upp och ned. Ibland har jag en stark övertygelse om att allting kommer att ordna sig, att jag kommer att få drömjobbet och börja må bättre. Men sen kommer ofta tvivlet igen, timmar eller dagar senare. Oroliga nätter, det bultande hjärtat och rädslan varje gång telefonen ringer. Varför skulle dem vilja ha mig? Hur ska det här gå? Kommer det bli som förra sommaren och sommaren innan dess? Den som lever får se.
Efter regnet
Har den lilla flugan drunknat?
Egoisten
Vi har haft roligt också det ska jag inte förneka. Jag har haft tur att hamna i grupper med genuint trevliga människor. Vi har tagit små pauser då vi pratat om jobb, familj, drömmar och framtiden. Vi har upptäckt många likheter och nya sidor hos varandra. Jag har skrattat mer de senaste veckorna än vad jag har gjort på flera år. Det är härligt att skratta med någon, inte åt någon. Och jag tror att det gagnar samarbetsförmågan att lära känna varandra som individer och inte bara på det strikt skolmässiga planet.
Men. Jag har som vanligt upplevt en hel del frustration i tysthet. Över en del klasskamraters oengagemang och uppenbara brist på ansvar. Jag försöker påminna mig själv om att vi är olika. Alla har inte känslan för språket, för de rätta formuleringarna. För skrivregler och referenser. Alla har inte lika lätt för att granska vetenskapliga artiklar på engelska och fånga den röda tråden. Alla har inte lärt sig att man inte får kopiera en text från en bok rakt av och ange den som sin egen!! Jag måste visa ödmjukhet och i tysthet ta ett djupt andetag när vi inte kommit någon vart på tjugo minuter. Men det är synd att så mycket av min energi och tankekraft ska behöva gå åt till att förklara sådant som borde vara självklart när man skriver ett arbete på högskolenivå. Vi har till och med fått ett häfte med anvisningar hur vi ska skriva men det är inte alla som förstår och diskussionerna blir ibland långa.
Nu minns jag så väl varför jag absolut ville skriva min c-uppsats själv medan de flesta andra ville ta hjälp av varandra. Tanken på tio veckor av det jag nu genomgår var för mycket. Även nu önskar jag att jag kunde få göra hela vårt grupparbete själv. Det skulle gå mycket fortare, bli mer enhetligt och jag skulle få det precis som jag vill. Egoistiskt kan tyckas men jag lider av att behöva sätta mitt namn på något som jag inte är nöjd med. På ett arbete som i värsta fall är skrivet på ett språk som jag växte ifrån någon gång under mellanstadiet. Mitt stora kontrollbehov är bara i vägen nu och jag försöker verkligen sänka mina krav. Ett grupparbete kan inte bli perfekt.
Biten
Det brukar annars vara mina fötter och ben som blir bitna eftersom de är de delar som oftast hamnar utanför täcket under natten. För någon vecka sen hade jag fem stora bett på ena fotknölen. Men dem kunde jag möjligen ha fått när jag gick i skogen. Sällan tar jag myggen på bar gärning. Men igår kväll när jag gick hem från bussen kände jag att jag blev biten i hårbotten och nu har jag två kliande knölar där. Tack. Kanske borde jag sätta upp ett myggnät över sängen. Sommaren har inte ens börjat.
Nu är det maj och i denna månad kommer jag ta min examen. Lite läskigt känns det nu. Året har gått så fort. Jag undrar om jag i framtiden kommer läsa något annat på universitetet eller om det här blir sista gången i livet som jag kan kalla mig student. Sjutton år i skolan totalt. Känns lite vemodigt när jag tänker tillbaka.
Jag har deklarerat via Internet i år. Gick väldigt smidigt. Brukar ringa annars. Glad över att jag kommer få tillbaka hela 7960 kronor. Nästan åtta tusen. För dem pengarna kan jag resa långt bort. Det finns så många platser som jag skulle vilja besöka. Tyvärr är det oftast tiden snarare än pengarna som ställer till problem för mig. Kan ju inte börja ett nytt jobb med att säga att jag vill ha ledigt två månader i höst. Tror inte att det skulle uppskattas. Kanske blir det en kortare resa under sommarens lediga veckor.
Ps. Ett nytt bett på överarmen och två på foten ger totalt 22 myggbett just nu. Kanske inte personligt rekord men i alla fall årsbästa...
Hallon
Hallonmousse med browniebotten.
Tre långdragna, detaljerade, ångestfyllda mardrömmar i natt.
Härligt vårväder och vindstilla under promenaden i skogen.
Fortfarande något förhöjd energinivå sen igår. Dansade lite.
Samtalet
När samtalet kom var jag inte förberedd. Hade nästan glömt bort min ansökan. Befann mig helt i andra tankar. Både till tid och rum uppslukad av grupparbetet. Men jag fann snabbt fokus och min trevligaste röst.
Efter samtalet svepte en stor lättnad över mig. En glädje och hoppfullhet. Jag hade fått ett erkännande på att jag var tillräckligt bra. I telefonen lät chefen så glad och angelägen. Nu väntar en anställningsintervju i nästa vecka.
Jag var så glad sen. Resten av dagen. Vände bort huvudet och log mot fönsterrutan på bussen hem. Skuttade liksom tyngdlös över gräsmattan i solskenet. Som en liten flicka. Jag ville lyssna på musik på högsta volym och dansa över vardagsrumsgolvet. Jag hade kunnat springa en hel mil av ren glädje. Jag ville krama någon. Ville berätta för så många det fantastiska och allra helst för mina föräldrar. Men dem går inte att nå.
Men samtidigt med euforin aktualiseras också rädslan. Insikten om att det är på allvar nu. Det är en sak att skriva fina ord, att posta ett brev. Men att sen i egen hög person sitta på ett kontor framför någon och sälja sig själv. Jag har alltid varit rädd för det. Chefen var snäll att förvarna mig om att det kommer vara minst tre personer närvarande under intervjun. Jag kände mig genast granskad. Försöker att andas. Det är inget förhör. Jag står inte anklagad för något brott. Hon har hört av sig för att dem tycker att jag är intressant. För att de kan tänka sig att anställa mig. Inget annat.
Jag ljög inte i mitt brev. Men jag skrev så mycket positiva saker om mig själv att det gör mig nervös nu. Allt det där som de andra sa till mig under praktiken. Om mina goda egenskaper, som var så många. Och nu måste jag bevisa att det är sant. Kanske borde jag inte vara rädd för själva intervjun utan snarare för att få jobbet. För då måste jag leva upp till mina egna ord, mina egna krav, från dag ett och i all framtid. Jag får inte misslyckas. För dem sa ju att jag var exceptionell.
Det är inte första gången det här händer. Att bli kallad på en intervju och känna rädslan. Jag kan trösta mig med det. Men jag är övertygad om att det finns någon positiv lärdom även i det jobbiga. Även om jag inte får det här jobbet, även om jag skulle tacka nej, är det värt alla känslor som passerat igenom mig idag. För jag har känt mig så levande. Så oerhört levande och lätt. En glädje och massor av tillfällig energi och en stolthet över mig själv.
Rätt väg
Står i köket och ser ut på den tomma gården. Ljusen i fönstren släcks ett efter ett. En ny vecka börjar snart och det jag längtar efter mest av allt är att få återvända till operationsavdelningen och få vara med. Att få känna mig delaktig och betydelsefull igen. Att få hjälpa någon, rädda någons liv eller bara finnas där och hålla handen i en svår stund i livet. Jag vill växa och utforska min roll. Smaka på allt det nya.
Det känns så oerhört positivt att jag känner så nu, för då vet jag att jag har valt rätt väg. När jag längtar och saknar och tänker på även när jag är ledig. Tänker på på ett positivt sätt. Med ett lugn i kroppen. Med ett leende på läpparna, när jag står ensam i köket och ser ut på regnet.
