Louisa

Igår var det sista dagen på praktiken. Jag bjöd traditionsenligt på fika vilket blev väldigt uppskattat. Min handledare och flera andra i personalen sa till mig att dem önskade att jag kunde börja jobba hos dem. Det är ett ganska fint betyg tycker jag. Känner mig uppskattad. Tyvärr verkar det som om det inte finns några lediga tjänster där just nu. Chefen skulle höra av sig om det blir det, men då har jag kanske redan börjat någon annanstans.

När jag kom hem igår tog jag en lång dusch. Det kändes lite som en symbolisk handling att göra mig ren. Att tvätta bort allt blod, svett och tårar från dessa tio veckor. Efteråt kände jag mig totalt lugn i hela kroppen och tankarna var snälla. Även om det var vemodigt att sluta var det också en stor lättnad. Att komma därifrån med så fina vitsord. Jag var lite rädd för att sista dagen göra något stort misstag som jag skulle ha blivit ihågkommen för.

Jag hann äta upp allt godis innan vågorna kom. Satt vid datorn till 02:30 och sökte på internet om cancer. Inte för att jag var tvungen utan för att jag ville. Det finns så mycket intressant att läsa om och lära sig. Ny forskning om behandlingar. Patienter och anhörigas perspektiv. Kanske är det inte idealiskt att sitta och läsa om cancer och lidande precis innan man ska lägga sig. Men det är om nätterna som min upptäckarlust och inspiration vaknar och då har jag svårt att slita mig från det jag håller på med. Jag tror att jag skrev majoriteten av min c-uppsats på sena kvällar och nätter. Den handlade ironiskt nog om sömn.  
 

Natten blev galen som befarat. Oerhört fragmenterad sömn utan tabletterna. Fem sex detaljerade mardrömmar som handlade om sjukhus eller sjukdomar (dock inte cancer). Men jag drömde ingenting om praktiken. Ingenting om misslyckanden eller dåligt samvete. En stor seger. Vaknade ett par gånger av att jag pratade i sömnen.

Första riktiga vårdagen. Minst tio grader varmt ute, solsken och barnen leker på gården. Jag känner mig så positiv. Fortfarande lättad över igår. Har tagit vara på energin, städat och fixat här hemma. Har varit på promenad i soldiset. Blev riktigt varm trots tunn vårjacka. Ikväll ska jag troligen äta på restaurang med mina föräldrar. Sen tänkte jag se (om) Da Vinci koden och äta popcorn. Och kanske lägga mig lite tidigare än i natt.

Står vid spisen och steker ägg. Tänker på att mitt arbete i operationssalen på vissa sätt liknar matlagning. Förberedelser, tillagning, efterarbete. Det är något i själva rörelserna som jag känner igen. Försöker få upp en liten bit äggskal från koppen. Med gaffeln är den svår att få tag i. Hal. Jag hade behövt den där pincetten som vi använde för ett par timmar sen. Ewald. Med den hade det varit så enkelt. Önskar att jag kunde öppna en kökslåda och se dem ligga där. Instrumenten. Fem olika pincetter, saxar i varierande storlekar, peanger och hakar. Yrkesskadad kallas det nog. Eller hängiven.

Toppen för övrigt att det sista som hände idag var att jag fick en mindre utskällning av en kirurg som var på dåligt humör. Jag förtjänade det delvis. Inte utskällningen men kanske en tillrättavisning. För det var ju mitt fel att patienten som jag hade talat med först sa att han ville träffa doktorn och ställa frågor. Men när jag ringt efter doktorn och han kom ned hade patienten ändrat sig. Så det är mitt fel, att jag inte är tankeläsare. Att jag bara försäkrade mig två gånger i stället för tre innan jag tog upp kirurgens dyrbara tid.

Nu är det helg och då är jag ledig och det är tur att jag inte är en sån som går hem och ältar mina misstag för då skulle jag kanske få svårt att somna ikväll och vakna svettig i natt av dåligt-samvete-drömmar om praktiken och även tänka på mina misstag halva nästa dag. Tur att jag inte är sån.

Jag vill inte att någon ska se mig när jag går och småler för mig själv i korridoren och i trapphuset. Men jag tänker på när jag var fjorton år och hade min första praktik på det stora universitetssjukhuset i Stockholm. Hur långt jag har kommit sen dess.

När jag gick där för mig själv på rasterna, vitklädd, i trapphuset upp till elfte våningen. Jag var inte alls på det klara med då att det var den miljön jag ville spendera framtiden i. Men det var under dem två veckorna som fascinationen började gro och idéer formas. Längtan växa.

Jag minns hur jag stod framför de stora fönsterlösa dubbeldörrarna, utanför operationsavdelningen. Det var förbjuden mark för mig. För många. Och det var kanske därför det kändes så speciellt. Därför jag drogs dit som av en osynlig kraft. Jag ville se vad som fanns där innanför, hur det gick till. Hur kroppen såg ut från insidan. Det pirrade av nervositet inom mig.
 

Nu står jag på första parkett. Jag är delaktig, har en viktig roll. Har redan upplevt mer än vad jag kunde drömma om. Idag höll jag för första gången i en tvåkilos tumör. När kirurgen separerat den från bukhålan, förlöst den som ett barn, gav han den till mig. Så oväntat tung i mina händer, men så glansig och vacker. Och det känns bra att vi har befriat en patient från denna potentiellt dödliga börda.

Jag går i korridorerna nu och så konstigt det känns när jag tänker på att jag är samma flicka som för tolv år sen. Hon som var så nyfiken och intresserad. Hon som ville veta allt, se allt. Nu har jag ju kommit en bra bit på vägen. Och det glädjer jag mig åt varje ny dag.

Känslan
när det röda ljuset
lyser på mig
tre meter från scenen.
Overkligt.

Jag sträcker ut handen och tror
att jag ska kunna nudda vid honom
för han är tre meter bort
står vid kanten med sin gitarr.
Jag känner honom väl
det är bara M och jag
inte tolvtusen andra.

Han ser på mig bakom sminkade ögon
bara mig
för jag är den utvalda.
Djupt inom mig växer kraften
som får min kropp att vridas i extas
av hans blick
och jag ropar hans namn
ljud som drunknar i femtusen decibel.

Rösterna som jag känner så väl nu
minsta nyans
dem har ekat i mitt flickrum, i min lägenhet
på bussar och tåg
i ensamhet och avgrundsdjup förtvivlan
i tio år.

Alla rörelser, era små egenheter
har jag sett förut
och nu träffas vi igen
inte bara i mina drömmar
utan tre meter ifrån
men min utsträckta hand
når inte fram.

Jag går därifrån med mina minnen
mina foton
och känslan
som är värd mer än alla pengar i världen.




Jo det här fotot på Martin Gore har jag tagit.

Det första jag la märkte till var hur du hela tiden fokuserade på patienten. Det var så värdigt att jag blev rörd. Min lärare sitter framför mig i det lilla rummet. Hon är tyst och vi ser på varandra. Stora ord. Jag nickar blygsamt. Jag är enormt lättad att bedömningen är över. I två timmar har hon varit med och observerat min minsta rörelse. I många veckor har jag väntat på det här. Väntat med en liten klump i magen.
Jag ser mot fönstret och förklarar för henne att det är härligt att få höra att det jag strävat efter kunnat synliggöras. Att andra faktiskt kan se det. Att det inte är inbillning. Jag är stolt över mig själv.

Min handledare öser beröm över mig och min lärares leende blir allt större och varmare. Veckorna här. Jag har utvecklats mycket. Jag lär mig extremt lätt. Jag lyssnar på allt och tar till mig. Det märks att jag tänker mycket, analyserar och ifrågasätter. Vågar ta plats i ett rum med nya människor. Klarar av att fokusera varje minut, även under många timmar. Mina handledare säger att jag tar ansvar, tar det på allvar men på ett lagom sätt. Du har växt in i rollen oväntat snabbt. Jag säger att det inte känns som en roll för mig. Det känns naturligt. Jag liksom glömmer bort att jag bara är student och tror att jag är färdig. Både min lärare och min handledare skiner upp. Det är så det ska vara. Det är inte bara en roll för dig. Det är en identitet.

En kollega till min handledare som varit med i salen idag sa att jag verkligen var duktig. Jag log lite blygt som man kan göra när man hört något många gånger och inte riktigt tror på det. Men hon sa jag menar det verkligen. Du behöll lugnet hela tiden och klarade alla situationer bra. Det kommer gå jättebra för dig.

Jag vill berätta om det här därför att för mig är det något unikt. Men samtidigt känner jag en ovilja att dela med mig. En rädsla för att det ska uppfattas som skryt. Jag vill inte framstå som självgod eller arrogant. Men detta är för bra för att inte berättas om. Jag förtjänade allt beröm. Varenda ord. Det var inga överdrifter. Jag är bara inte van att ta emot.
Men det här var min revansch. Över mig själv. Över negativa tankemönster. Över dåligt självförtroende. Över dåligt samvete och jobbrelaterade mardrömmar och nattliga hallucinationer. I många år.

För tio år sen stod jag i det grönkaklade rummet för första gången och känslan jag fick då har funnits med mig sen dess. Långt inom mig. En längtan tillbaka. En fascination. En dröm.
Men vägen har varit lång och krokig. Så många gånger har jag tvivlat på mig själv. Nästan gett upp. Men nu, efter tio år, är jag på väg och närmar mig målet. Och dessa ord och uppmuntran är en underbar hjälp på vägen. En bekräftelse på att min känsla var rätt. Du är som gjord för det här. Du har en naturlig fallenhet.

Det jag vill säga, till mig själv och andra, är att man aldrig ska ge upp. Säkert kommer jag ha dåliga dagar fram över men jag hoppas att jag kan ta med mig den här erfarenheten. Att jag kan våga tro på mig själv igen. För i rätt miljö, med rätt person, med rätt näring kunde jag blomstra. Och jag vill bara fortsätta växa nu.


Du är exceptionellt duktig, säger min handledare innan vi skiljs åt. Hon vill att jag ska stanna.

Min kropp är mörbultad. Det känns som om jag har sprungit ett maraton. En hel dag på helspänn, både fysiskt och mentalt. Men så roligt jag har haft. Spännande. I två veckor har jag vetat om detta, att jag skulle få vara med. På en operation som är så unik att den bara görs ett par gånger om året.
Min nyfikenhet och törst efter mer, erfarenhet, fick mig att glömma tid och rum. Alla känslor av hunger och dylikt försvann. Och att jag är öm nu är bara skönt för då vet jag att jag har gjort något. Bra. En av femton. Jag kan gå och lägga mig med rent samvete ikväll. Jag är på väg någonstans.