Tredje veckan
Denna vecka har inte känts lika sprudlande positiv som den förra. Men tillräckligt bra. Det känns som om jag kommit till en platåfas när det gäller inlärningen. I början när man är dålig på allt är det lättare att märka att det går framåt. Nu när jag börjar kunna grunderna ställer jag högre krav på mig själv igen. Men man blir aldrig perfekt, påminde min handledare mig om. Hon har rätt. Jag ska försöka tänka på det.
Jag har fått mycket beröm även denna vecka och jag har sett många riktigt intressanta saker. Och jag fick ett nästan-jobberbjudande som först gjorde mig enormt glad och sen rädd. Det är ju en sak att ha handledaren två steg efter hela tiden, att veta att hon finns i rummet och jag kan fråga henne när jag behöver det. Att det inte riktigt är på riktigt ännu. Att jag inte har hela ansvaret även om jag står där själv. Men om bara ett par månader är utbildningen över. Visserligen kommer jag säkert få ett par veckors introduktion på nya jobbet men sen ska jag stå där själv. Någon gång måste jag klara mig själv. Just nu känns det läskigt att tänka på. Blir rädd, som i höstas. Osäker på min förmåga. Självförtroendet vacklar. Men jag har klarat av att vara ny förut. Jag var så rädd men det gick bra.
Min soffa är nu helt färdigomklädd och blå. Mitt sömnbehov har minskat och jag vaknar klockan 06 även när jag är ledig. Kroppen har vant sig vid att gå upp då och känner på sig att det är dags att vakna. Men jag brukar somna om ett par timmar till (på helgen alltså).
När jag tvättade håret för första gången efter klippningen blev jag lite förvånad. Var är resten av håret, tänkte jag när det liksom tog slut så snabbt och jag tog för mycket shampo av gammal vana. Men det är härligt att ha det kort. Nu har det gått en vecka men imorse vaknade jag och undrade var resten av håret var. Tar lite tid att vänja sig.
Jag har fått mycket beröm även denna vecka och jag har sett många riktigt intressanta saker. Och jag fick ett nästan-jobberbjudande som först gjorde mig enormt glad och sen rädd. Det är ju en sak att ha handledaren två steg efter hela tiden, att veta att hon finns i rummet och jag kan fråga henne när jag behöver det. Att det inte riktigt är på riktigt ännu. Att jag inte har hela ansvaret även om jag står där själv. Men om bara ett par månader är utbildningen över. Visserligen kommer jag säkert få ett par veckors introduktion på nya jobbet men sen ska jag stå där själv. Någon gång måste jag klara mig själv. Just nu känns det läskigt att tänka på. Blir rädd, som i höstas. Osäker på min förmåga. Självförtroendet vacklar. Men jag har klarat av att vara ny förut. Jag var så rädd men det gick bra.
Min soffa är nu helt färdigomklädd och blå. Mitt sömnbehov har minskat och jag vaknar klockan 06 även när jag är ledig. Kroppen har vant sig vid att gå upp då och känner på sig att det är dags att vakna. Men jag brukar somna om ett par timmar till (på helgen alltså).
När jag tvättade håret för första gången efter klippningen blev jag lite förvånad. Var är resten av håret, tänkte jag när det liksom tog slut så snabbt och jag tog för mycket shampo av gammal vana. Men det är härligt att ha det kort. Nu har det gått en vecka men imorse vaknade jag och undrade var resten av håret var. Tar lite tid att vänja sig.
Kommentarer
Trackback