Intresseförlust
Cancer ger perspektiv
Blev för ett år sen erbjuden jobb på en barncanceravdelning. Jag tackade nej och det är jag glad för fortfarande. Det hade blivit för jobbigt för mig mentalt. Jag jobbade en kort tid med vuxna patienter som hade lungcancer och kände då att det inte var rätt specialitet för mig. Men det var en nyttig erfarenhet. Tror att det kan ge mycket glädje att ta hand om även svårt sjuka barn men alla är nog inte lämpade för det.
Var för ett tag sen med på en cancerrond där läkare från flera olika områden tillsammans diskuterade den fortsatta behandlingen av ett antal patienter med cancer. Ett av fallen var speciellt tragiskt. Det var en ung person som hade haft cancer tidigare men blivit botad. Sen kom sjukdomen tillbaka på ett annat ställe i kroppen och då var patienten tvungen att genomgå en omfattande operation som lämnade tydliga spår. Fick även både strålbehandling och cellgifter. Nu bara något år senare var cancern tillbaka för tredje gången och på ett sätt som gjorde en ny operation omöjlig. Så läkarna konstaterade att det enda som återstod var palliativ cellgiftsbehandling. Patienten har troligen bara månader kvar i livet.
Hur känns det att ge ett sånt besked till någon? Tyvärr kan vi inget mer göra. Livet är orättvist. Att vara med på den där cancerronden gav mig verkligen ett nytt perspektiv, i alla fall tillfälligt. Jag går runt och klagar över sömnstörningar, biverkningar, magkatarr och frusna fötter. Någon annan har just fått reda på att den är döende. Jag lovar att den unga cancerpatienten skulle byta problem med mig utan att tveka. Det hade jag också gjort. Tror att många av oss behöver bli bättre på att uppskatta det vi har.
Underhåll och inköp
Har köpt en extern hårddisk på 250 GB. Nu kan jag ladda ned alla filmer jag vill ha utan att min stackars dator havererar. Tänker även spara kopior av foton och annat som jag är rädd om. Den kostade knappt tusen kronor.
När jag var i tonåren gillade jag inte lakrits. Om jag köpte en påse med Gott & Blandat lämnade jag kvar dem svarta bitarna. Nu äter jag dem först. Vilken tur att man kan ändra smak och tycke, tycker jag nu.
Mitt hår ser mycket mörkare ut på foton än vad jag tyckt att det varit i spegeln. Kanske har jag blivit hemmablind men jag har alltid trott att jag var blond. Men nu tycker jag att håret ser mer ljusbrunt ut. Eller kanske är det mellanblont?
Äntligen fredag
Tack vare min mamma är min soffa snart färdigomklädd. Rosa innan, blå efter. Men jag har fortfarande inte hittat några tillräckligt snygga gardiner.
Alla jobbiga biverkningar som jag fick av medicinen de första två veckorna har totalt försvunnit. Är väldigt glad över det.
Imorgon planerar jag att besöka frisören och ändra frisyr ganska drastiskt. Det var sex år sen jag hade riktigt kort hår sist. Sen dess har jag låtit det växa och bli längre. Nu har jag känt i flera månader att jag vill hitta på något nytt. Är trött på det halvlånga. När det inte är underbart nytvättat är det mest i vägen.
Obduktion
En naken kropp på ett bord av rostfritt stål. Gapande mun, slutna ögon. Blek hud. Ett rött stort märke mitt på bröstkorgen efter upplivningsförsök med defibrillator. Legat i ett kylrum i en vecka och hindrat förruttnelsen. Men lukten i rummet. Gör det omöjligt att låtsas att det är på Tv.
Var där med klassen. Vår lärare hade sagt innan att vi troligtvis inte skulle få se en riktig obduktion. Bara en mini-variant där organen redan tagits ur och lagts i skålar. Så blev det inte, fick vi reda på när vi kom.
Har sett på dokumentärer om brottsplatsutredningar och Crime Night på Discovery många gånger men verkligheten är mycket mer brutal. Lukten. Synintrycken. Ljuden. Stämningen. De små håren på armarna reser sig när vi går in i salen. Det här är inte som på CSI, säger läkaren.
Så oberörd och van lägger han ett långt snitt över buken med en kniv och gult fett blottas. Bröstbenet skärs bort, bröstkorgen bänds isär. Lungor och hjärta tas ut. Sen magsäcken, levern och tarmarna. Allting som är löst. Läggs på ett annat bord och granskas. Maginnehållet, en grön soppa, skopas ur i en skål. Lukten, värre än någonsin. Andas genom munnen hela tiden.
Men så fantastisk människokroppen är. Så delikat. Att se alla små kärl och strukturer på riktigt. Färgerna, om än inte riktigt desamma som hos en levande. Det mesta ser precis ut som i böckerna. Vi har nyligen läst anatomi och den kunskapen väcks till liv nu. Fascinationen som jag haft i tio år.
Har fått reda på när personen var född och vad den dog av. Överdos. Ett hårt liv. Gamla ärr och tatueringar. Ligger nu naken inför oss alla. Blottad och i vetenskapens namn skändad.
Det ser brutalt ut när skalpen med håret skärs upp, ett snitt i bakhuvudet. Skalpen vänds ut och in som en handske ned över ansiktet. Skallbenet borras upp i en cirkel. Lyfts av, benet och halva hjärnan. Som en delad melon. Alla små kärl och vindlingar. De olika hinnorna. Vit substans och hålrum. Anatomilektion på hög nivå. Hjärnan skrapas bort från benet. Läggs på våg. Dissekeras i jakt efter onormala fynd.
Organen samlas i en plastpåse innan de läggs tillbaka i bukhålan och det långa snittet sys igen. Hjärnan sätts inte tillbaka i skallen. Då läcker det ut vätska, förklarar läkaren. Begravningspersonalen gillar inte det. Det går inte att försluta skallbenet och huden som innan. Kan inte bli helt tätt. Hjärnan läggs alltså också i buken. Känns ju absurt. Utan hjärna kan man inte fungera, tänker jag. Men personen är ju redan död inser jag sen.
Om det inte vore för ansiktet som ger en så tydlig identitet och lukten i rummet skulle jag kanske kunna glömma en stund var jag är. Tro att det bara är en kropp som ligger framför mig, bara ett organ. Glömma helheten, sammanhanget. Livshistorien. Men den gapande munnen, de stela armarna. Det är verkligen inte på Tv. Och kroppen på bordet bredvid har blivit påkörd av ett tåg. Skador i ansiktet, på armar och ben. Tydliga felställningar. Men personen dog av inre blödningar, säger läkaren. Både i hjärnan och en bristning på aorta. Han visar oss organen med mörkblå blodklumpar. Hur känns det att ställa sig framför ett tåg? Hinner man känna smärtan?
Det värsta var dock i början. Personalen vände på den första kroppen så att vi skulle kunna se de karakteristiska likfläckarna på ryggen. Jag hann inte med, stod inte på rätt sida båren. Det var trångt, alla vi femton. Så jag stod vid ansiktet, den gapande munnen. Och när de vände på kroppen på sidan öppnades ögonen lite på glänt och det rann ut blodblandad vätska ur munnen. Liksom i slow motion. På personen som varit död i en hel vecka. Det känns som en inbillning nu i efterhand för det var verkligen som en skräckfilm. Så enormt overkligt. Att jag råkade se det. Just de sekunderna. De andra stod på rätt sida. Jag tror att jag blev stel av rädsla. Slutna ögon var plötsligt halvöppna. Jag tror att jag aldrig kommer glömma.
Sammantaget var det ändå intressant. Jag ångrar inte att jag var med men det var värre än vad jag trodde. Det är konstigt att se en människa så där. Jag trodde att armarna skulle börja röra sig när läkaren la snittet. Att det skulle göra ont. Har svårt att koppla bort det invanda tänkandet. Att vi vårdar. Tar hand om, skyddar, tröstar. Botar, lindrar. Jag har sett döda människor förut. Men det här var helt annorlunda.
Värderingar
Menar inte att jag har högre moral än andra. Kanske kommer jag också bli avtrubbad i framtiden. Glömma vad jag en gång tyckte var viktigt. Jag hoppas inte det. Tror att jag som ny har en färskare blick för sådana här situationer. Inte bara det dåliga. Ser ofta saker som jag önskar jag hade tänkt på.
Ingen ska behöva vakna upp i en pöl av sitt eget blod. Om det hade varit dem själva eller deras anhöriga som legat där på båren hade dem nog agerat annorlunda. Tyvärr.
Söndagsdvala
Vill inte plugga, vill inte ta itu med det jag måste. Drömde att jag misslyckades på provet. Att alla andra kunde. Har laddat ned nitton avsnitt av en serie som jag gärna skulle vilja se nu. Alla i en följd. Det är svårt att motivera sig att läsa anatomi. Vackra ord. Vena cava inferior. Jag har alltid tyckt att latin är vackert. Men idag vill jag inte. Allting går på halvfart.
Det är inte det att jag skulle vilja vara någon annanstans. Men i en annan tid. Jag skulle vilja ligga här i soffan hela dagen utan förpliktelser. I min filt, med kinden mot soffan och känna mig mjuk. Då skulle jag vara nöjd.
Organiserar
Har svårt att komma igång igen efter lovet. Träffade klasskompisarna här om dagen för grupparbete. Det blev mest en massa prat om annat. Ingen var direkt motiverad. Men någon hade pluggat under lovet inför tentan på måndag. Jag ska börja idag, tror jag. Den är inte så omfattande, tror att jag kan lära mig anatomin på ett par timmar. Om jag bara anstränger mig.
Har vänt på dygnet också under dessa lediga veckor. Lagt mig vid fyra varje natt, legat och läst en timme, somnat halv sex. Det blev svårt i onsdags när jag skulle gå upp nio. Jag försöker vända tillbaka nu. På måndag börjar skolan på riktigt.
Tycker nog att jag har fått lite mer ordning hemma nu. Köpt ett soffbord på IKEA. Rensat ut ännu fler tidningar och kataloger. Slängt saker från förrådet. Städat i många timmar. Köpt tyg till soffan som ska kläs om. Letar tyg till gardinerna, det är svårt att hitta det rätta. Funderar på hur jag ska ha tavlorna. Vill inte borra och göra fula märken i den nymålade väggen innan jag bestämt mig helt. En spegel ska jag ha i hallen och en hylla. Men jag börjar tycka om mitt hem igen. Skulle vilja vara hemma hela dagarna och pyssla, inte gå i skolan.
Köpte en söt liten hjärtformad hängare igår så jag kunde hänga upp mina balettskor igen på nya bokhyllan.
Ps. Möbeltassar är ett sött ord.
Don't lie to Oprah
Blev intresserad av boken när Oprah rekommenderade den på sin show. Författaren var där och blev intervjuad om sina svåra år som missbrukare. Boken prisades och sålde i 5 miljoner exemplar. Alla trodde att det var en självbiografi. Senare kom det fram att författaren modifierat sanningen ganska rejält. Han hade ljugit för Oprah och alla miljoner som tittade. Han fick komma dit till showen igen och förklara sig. Be om ursäkt. Hon var arg. Då blev jag ännu mer intresserad.
James Frey - A Million Little Pieces
http://www.thesmokinggun.com/archive/0104061jamesfrey1.html
Konsten att rensa
Men tiderna förändras. Mormor och morfar har flyttat till äldreboende och mamma har tömt hela deras lägenhet. Det ryms mycket saker där. Ett helt liv. Många sparade tidningsurklipp, många böcker från 1940-talet, många gamla handväskor och kaffeserviser. Saker som verkligen är av värde och sånt som inte är det. Mamma har efter allt detta rensande riktat sitt granskande öga mot sig själv och sina egna gömmor av gamla kläder och prylar. Nu vill hon rensa och hon har inspirerat mig.
För min del skedde nog uppvaknandet redan i somras i samband med stamrenoveringen som gjorde mig hemlös i åtta veckor. Jag insåg då att jag hade en himla massa saker (främst kläder) som jag aldrig använde. Så jag började rensa ut lite då även om det var svårt i början. För mig handlar det om att alla saker bär med sig minnen från gångna tider. En tröja som jag hade i högstadiet, ett par byxor från gymnasiet. Dem hade jag när jag var lycklig med pojkvännen, när vi gick på bio, hånglade på bussen hem, när jag gick i korridorerna, när jag grät på toaletten. En rödrutig kjol som jag hade julen 1998. Jag var lycklig då. En t-shirt som jag köpte när jag nyss flyttat hit och som påminner om hur det var då. Att vara tjugo år. Den där stickade polotröjan som jag hade när jag läste psykologi på universitetet. Det är så svårt att göra sig av med sånt. Men jag måste. Jag kan inte skaffa större lägenhet bara för att få plats med alla gamla saker. Alla måste rensa ibland, så är det bara.
I september slängde jag tio par strumpor som jag haft sen gymnasiet. Alla var slitna i olika grad men jag hade så svårt att skiljas från dem för jag behövde bara se på dem så kom minnena tillbaka så starkt. Skolan, pojkvännen, jullov, sova över. Jag kan minnas den exakta dagen då jag köpte dem. På H&M på Hamngatan. Det är ju absurt egentligen. Varför ska jag spara tio slitna strumpor bara för att dem påminner mig om gymnasiet? Finns ingen logik i det.
Och jag upptäcker andra saker. Som den där tröjan som jag köpte för två år sen och ännu inte använt. Inser ju nu att jag antagligen aldrig kommer använda den och därför ska den bort. Liksom den där vasen som jag egentligen aldrig gillat och den där tavlan som inte passar någonstans. En del möbler också. Nu ska det bli fint här hemma. Nu har jag kommit över den värsta perioden och jag ser nästan fram emot att rensa ut det gamla. Bli fri från det. Jag vill ha plats för det nya. Kanske kan man se det som en metafor för livet.
Förutom kläder är jag svag för resekataloger. Vackra bilder, snygg design. Möjligheter och drömmar. Längtan bort till äventyret. Ett löfte om lycka? Har varit på en del resemässor och kommit hem med tio kilo kataloger varav hälften hamnar i en tidskriftssamlare och glöms bort. Hittar därför nu The official guide to London 2001, Hong Kong: A Traveller's Guide från 2000, China Travel Guide 2000, Malaysia 2001-2002 och massvis med broschyrer om Australien. Tror att jag för många år sen planerade att klippa ur lite bilder från Australien för att ha när jag klistrande in mina egna foton från resan i ett album. Men det har inte blivit av, sex år senare. Skäms lite över det.
Fågelkvitter
Ur rytm
Har vänt lite på dygnet under lovet. Det brukar bli så. Nätterna vid datorn blir allt längre. Har svårt att slita mig när inspirationen flödar. Ligger och läser en del också. Sånt som jag inte hinner annars. Har sex pocketböcker som väntar. Någon köpte jag i somras.
Släckte 04, somnade efter en halvtimme. Vaknade av ett enormt oljud klockan 07. I över ett år har området varit en byggarbetsplats till följd av stamrenoveringen. Nu är dem nästan klara men det återstår lite småjobb här och var. Här och var råkade i morse vara precis utanför min dörr.
Jag halvdrömde att jag var med och amputerade ett ben, för bensågen som ortopederna använder låter ungefär som den borren som byggkillarna höll på med fem meter från mitt huvud. Öronproppar hjälpte inte och terrorn fortsatte i en halvtimme. Det tog mig lite tid att somna om sen men det var fortfarande mörkt ute och det underlättade. Och jag hade bara sovit i tre timmar.
Tycker att det är lite tidigt att börja borra klockan 07. Men det är ju inte byggkillarnas fel att jag har vänt på dygnet. Sen började oväsendet igen vid elva. Då blev jag arg.
Ska på en liten fest ikväll hos en vän. Jag hoppas att det blir trevligt. Känner mig ganska social just nu.
7 minuter
Livet går vidare
Jag såg en film ikväll som gjorde mig glad. Little Miss Sunshine.
Traumatiska barnböcker
Jag använder bara den hjärtformade pepparkaksformen nu. Är väl inte lika engagerad som när jag var yngre. Gjorde hundar, lamm, gubbar och gummor då. Stjärnor, runda, hjärtan. Dem saknar mening nu.
När jag stod där och kavlade kom en massa minnen över mig. Så blir det alltid i sådana situationer. När jag gör något speciellt eller är på en plats där jag inte varit på länge. Som med julkonserten förra helgen. Men vad jag tänkte på nu var en barnbok som jag hade när jag var liten. Minns inte namnet men den handlade om en bagare och han dog och blev begraven inne i degen.
Kanske var den där boken till för att lära barn att alla skulle dö någon gång. Jag vet inte. Men när jag tänkte på den nu kände jag ett obehag i magen och jag minns att jag blev ledsen inuti varje gång jag läste om hans död. Jag tror att jag kände en sorts ångest (men jag visste inte att det hette ångest då). Jag var rädd för att dö.
Minns en diskussion som jag hade med min fd pojkvän för ett par år sen. Jag berättade för honom om en barnbok som min mormor och morfar hade. Varje gång jag hälsade på hos dem såg jag den i leksakslådan. Den handlade om en mus som hette Malla som blev påkörd när hon skulle korsa en väg. Hon hamnade i diket och hennes kropp förmultnade bland löv. Eller det är i alla fall så jag minns det. Det var bilder när hon låg ihopkrupen med slutna ögon. Jag var kanske sex år då. Och jag minns att jag verkligen blev upprörd av hennes död. För att hon var så söt och oskyldig. Den boken var mer traumatiserande än bagarboken.
Förstår att det inte finns någon mening i att hålla döden hemlig för barn. Men dem där böckerna, dem lever kvar i mig. Väcker obehag. Jag minns inte att mina föräldrar och jag pratade speciellt mycket om döden när jag växte upp. Kanske är det där felet ligger. Att dem inte förstod att jag var känslig redan då.
(Hittade den första bokens namn på nätet: Boken om bagar Bengtsson av Lennart Hellsing. En klassiker från 1984.)
"Nu är Bagar Bengtsson död han har bränt sig på ett bröd och här ligger han begraven i en limpa".
Svart bok
Hittade en söt liten sak i bokaffären. Emily's nightmare journal. Väldigt passande för mig. En liten bok att skriva ned sina mardrömmar i. Svarta sidor med spindelnät och fladdermöss i hörnen. Jag drömde verkligen konstiga saker i natt. Och natten innan dess, och natten innan dess...
Nya prylar
I sex år har jag suttit och glott på morfars gamla köksTv. 16 tum! Så jag förtjänar detta.
Premiär Dvdn blev självklart Depeche Modes One night in Paris. Så mycket bättre och levande på en stor skärm än i datorn. Men bäst är dem så klart live. Tre meter från scenen.
Bilglädje och boksorg
Jag känner mig så vuxen när jag kör bil. Kan sitta och småle för mig själv ibland för att det känns så stort. Jag har haft körkort i fem år men fortfarande kan det ibland kännas som den där första gången. Första turen när jag var ensam i bilen för första gången efter år av övningskörning med mina föräldrar och bilskolelärare. Det var så overkligt att sitta där helt själv då. Är jag verkligen kvalificerad för det här liksom?
Spanat efter ny Tv idag. Blev nog mer vilsen än innan. Åkte runt till fem olika affärer. Dålig service och packat med kunder på vissa ställen. Ont om parkeringsplats.
Det är så svårt att välja tycker jag. Bildkvalitet, pris och form. Allt måste stämma. Det är nog därför jag skjutit upp det här med att skaffa ny Tv en längre tid.
Jag började läsa en bok igår. En bok som jag läste för många år sen men som jag kom på att jag ville läsa om. Den är baserad på en verklig (sorglig) händelse. Ikväll när jag höll på att slösurfa och söka runt på nätet upptäckte jag att den tjejen som boken handlar om bor här där jag bor. Hon bor femhundra meter härifrån. Det känns så knäppt för jag låg och grät i natt när jag läste om hennes öde. Och när jag nu upptäckt var hon bor vill jag ringa henne och säga hur jäkla berörd jag blivit av den där boken. Både nu och för tio år sen.
Plötsligt vemod
Korridorerna i skolan var mörka och tysta när jag kom. Det var strömavbrott, ryktades om att någon grävt av en kabel. Spårvagnarna stod också stilla i backen utanför.
Mörkret gjorde mig vemodig eller kanske var jag det redan innan. Jag ville gå runt i dem där korridorerna och bara vara. Bara tänka. Jag ville vara tyst och stilla och liten. Minnen från dåtiden kom fort.
Satt i klassrummet bland andra människor men jag längtade bara bort. Vi var flera som behövde dator och kopieringsmaskin men dem fungerade ju inte i strömlösheten. Sen ordnade det sig tillslut men den där känslan har förföljt mig resten av dagen.
Vi var på guidad rundtur i Sahlgrenskas nya traumasal. Imponerande teknik och en väldigt engagerad sköterska som berättade hur det brukar gå till när dem får ett traumalarm. Det var intressant men samtidigt ville jag bara gå hem.
Senare stod vi i en annan mindre sal och hon pratade om blod och rupturerade aortaanerysm och visade konstgjorda blodkärl i Gore-Tex. Jag har inget emot blod och liknande egentligen men jag började må lite illa då. Eller det första som hände var nog att jag fick ont i magen. Hade inte ätit så mycket lunch dumt nog. Sen kom yrseln och jag kände att jag blev blek och började svettas både på ryggen och i ansiktet. Vi hade stått upp stilla och lyssnat då i fyrtiofem minuter vilket jag brukar klara utan problem. Rörde lite på benen för att öka blodcirkulationen men det hjälpte inte. Tillslut kände jag att situationen inte höll längre. Det värsta var inte tanken på att svimma utan att göra det inför alla klasskamrater och en blivande kollega.
Så jag ursäktade mig lite tyst och gick ut ur salen och jag kände mig verkligen svag och konstig. Gick in på en toalett och jag fick syn på min spegelbild och jag var blek. Mer än bara vinterblek. Sjukligt blek. Fascinerande blek. Precis som vid ett tillfälle på praktiken i november när jag var tvungen att lämna salen med en liknande känsla.
Det fanns en soffa där i väntrummet som jag vilade på tills de andra var klara. Sen kändes det mycket bättre. Jag behövde bara sitta ned ett tag.
Jag är ledig resten av året nu. Låter ju så enormt länge men. Känner mig lite besviken över att jag inte känner mig gladare. Har i minst någon vecka bara längtat till denna dag, denna kväll när skolan är över. Räknat dagarna. Men nu känns det som när jag kom hem till min nymålade lägenhet; jag kunde inte riktigt uppskatta det. Inte känna den tacksamhet som jag rimligen borde.
Är även ganska besviken på mig själv för att jag inte tar hand om min kropp på ett bättre sätt. Mina matvanor speciellt. Förstår ju att jag skulle bli sjuk om jag höll på så här en längre tid. Ska försöka bättra mig.
Rebeller
Frost ute och en jättevacker soluppgång på väg till bussen. Himlen gick i gult, ljusblått och rosa. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. Fast jag hade nog inte haft tid att stanna upp ändå för jag var sen.
Mina klasskamrater är riktiga rebeller. Redan har dem fått igenom ändringar som jag aldrig trodde skulle gå. Idag när vi skulle gå igenom en uppgift inför nästa termin blev det nästan upplopp i klassrummet. Det blev en två timmar lång diskussion om vad vi som studenter känner är viktigt med den här utbildningen. Några var så upprörda att dem gick därifrån. Jag tycker inte att den uppgiften vi var tänkta att ha var för mycket begärt men självklart är jag glad att slippa den nu. Förstår ju att vi alla inte har samma förutsättningar. En del är ensamstående med tre barn och en del har svårt för att läsa en massa knepig högtravande litteratur. Men jag håller med våra lärare om att vi faktiskt går en universitetsutbildning och måste ha med ett antal tråkiga avhandlingar i referenslistan. Så är det bara.
Köpte med viss motvilja en anatomisk atlas idag. 505 kronor. Har funderat länge på om det verkligen var helt nödvändigt men jag kom fram till att jag kommer använda den även när denna kurs och utbildningen är slut. Som ny och okunnig behöver man ofta gå hem kvällen innan och ta en titt på anatomin för att hänga med i ett visst kirurgiskt ingrepp nästa dag.
Känns skönt att jag bara har en dag kvar i skolan nu och jag har gjort klart den sista uppgiften till imorgon. Nu kan jag riktigt njuta av ett par timmar framför Tvn utan att känna dåligt samvete. Och jag ska äta rostat bröd med honung.