Louisa

En naken kropp på ett bord av rostfritt stål. Gapande mun, slutna ögon. Blek hud. Ett rött stort märke mitt på bröstkorgen efter upplivningsförsök med defibrillator. Legat i ett kylrum i en vecka och hindrat förruttnelsen. Men lukten i rummet. Gör det omöjligt att låtsas att det är på Tv.

 

Var där med klassen. Vår lärare hade sagt innan att vi troligtvis inte skulle få se en riktig obduktion. Bara en mini-variant där organen redan tagits ur och lagts i skålar. Så blev det inte, fick vi reda på när vi kom.

Har sett på dokumentärer om brottsplatsutredningar och Crime Night på Discovery många gånger men verkligheten är mycket mer brutal. Lukten. Synintrycken. Ljuden. Stämningen. De små håren på armarna reser sig när vi går in i salen. Det här är inte som på CSI, säger läkaren.

 
Så oberörd och van lägger han ett långt snitt över buken med en kniv och gult fett blottas. Bröstbenet skärs bort, bröstkorgen bänds isär. Lungor och hjärta tas ut. Sen magsäcken, levern och tarmarna. Allting som är löst. Läggs på ett annat bord och granskas.  Maginnehållet, en grön soppa, skopas ur i en skål. Lukten, värre än någonsin. Andas genom munnen hela tiden. 

Men så fantastisk människokroppen är. Så delikat. Att se alla små kärl och strukturer på riktigt. Färgerna, om än inte riktigt desamma som hos en levande. Det mesta ser precis ut som i böckerna. Vi har nyligen läst anatomi och den kunskapen väcks till liv nu. Fascinationen som jag haft i tio år.

 
Har fått reda på när personen var född och vad den dog av. Överdos. Ett hårt liv. Gamla ärr och tatueringar. Ligger nu naken inför oss alla. Blottad och i vetenskapens namn skändad.   

Det ser brutalt ut när skalpen med håret skärs upp, ett snitt i bakhuvudet. Skalpen vänds ut och in som en handske ned över ansiktet. Skallbenet borras upp i en cirkel. Lyfts av, benet och halva hjärnan. Som en delad melon. Alla små kärl och vindlingar. De olika hinnorna. Vit substans och hålrum. Anatomilektion på hög nivå. Hjärnan skrapas bort från benet. Läggs på våg. Dissekeras i jakt efter onormala fynd.

 
Organen samlas i en plastpåse innan de läggs tillbaka i bukhålan och det långa snittet sys igen. Hjärnan sätts inte tillbaka i skallen. Då läcker det ut vätska, förklarar läkaren. Begravningspersonalen gillar inte det. Det går inte att försluta skallbenet och huden som innan. Kan inte bli helt tätt. Hjärnan läggs alltså också i buken. Känns ju absurt. Utan hjärna kan man inte fungera, tänker jag. Men personen är ju redan död inser jag sen.  

Om det inte vore för ansiktet som ger en så tydlig identitet och lukten i rummet skulle jag kanske kunna glömma en stund var jag är. Tro att det bara är en kropp som ligger framför mig, bara ett organ. Glömma helheten, sammanhanget. Livshistorien. Men den gapande munnen, de stela armarna. Det är verkligen inte på Tv. Och kroppen på bordet bredvid har blivit påkörd av ett tåg. Skador i ansiktet, på armar och ben. Tydliga felställningar. Men personen dog av inre blödningar, säger läkaren. Både i hjärnan och en bristning på aorta. Han visar oss organen med mörkblå blodklumpar. Hur känns det att ställa sig framför ett tåg? Hinner man känna smärtan?

 

Det värsta var dock i början. Personalen vände på den första kroppen så att vi skulle kunna se de karakteristiska likfläckarna på ryggen. Jag hann inte med, stod inte på rätt sida båren. Det var trångt, alla vi femton. Så jag stod vid ansiktet, den gapande munnen. Och när de vände på kroppen på sidan öppnades ögonen lite på glänt och det rann ut blodblandad vätska ur munnen. Liksom i slow motion. På personen som varit död i en hel vecka. Det känns som en inbillning nu i efterhand för det var verkligen som en skräckfilm. Så enormt overkligt. Att jag råkade se det. Just de sekunderna. De andra stod på rätt sida. Jag tror att jag blev stel av rädsla. Slutna ögon var plötsligt halvöppna. Jag tror att jag aldrig kommer glömma.

 
Sammantaget var det ändå intressant. Jag ångrar inte att jag var med men det var värre än vad jag trodde. Det är konstigt att se en människa så där. Jag trodde att armarna skulle börja röra sig när läkaren la snittet. Att det skulle göra ont. Har svårt att koppla bort det invanda tänkandet. Att vi vårdar. Tar hand om, skyddar, tröstar. Botar, lindrar. Jag har sett döda människor förut. Men det här var helt annorlunda.