Cancer ger perspektiv

När jag höll på att rensa bland mina papper hittade jag ett urklipp om en ung tjej som bloggade om sin kamp mot cancer. Urklippet var från augusti 2005 och jag tänkte (pessimistisk som jag ofta är) att hon kanske inte lever nu. Letade upp hennes blogg på nätet och konstaterade att hon dog i somras. Hon blev bara elva år. Tragiskt.

Blev för ett år sen erbjuden jobb på en barncanceravdelning. Jag tackade nej och det är jag glad för fortfarande. Det hade blivit för jobbigt för mig mentalt. Jag jobbade en kort tid med vuxna patienter som hade lungcancer och kände då att det inte var rätt specialitet för mig. Men det var en nyttig erfarenhet. Tror att det kan ge mycket glädje att ta hand om även svårt sjuka barn men alla är nog inte lämpade för det.

Var för ett tag sen med på en cancerrond där läkare från flera olika områden tillsammans diskuterade den fortsatta behandlingen av ett antal patienter med cancer. Ett av fallen var speciellt tragiskt. Det var en ung person som hade haft cancer tidigare men blivit botad. Sen kom sjukdomen tillbaka på ett annat ställe i kroppen och då var patienten tvungen att genomgå en omfattande operation som lämnade tydliga spår. Fick även både strålbehandling och cellgifter. Nu bara något år senare var cancern tillbaka för tredje gången och på ett sätt som gjorde en ny operation omöjlig. Så läkarna konstaterade att det enda som återstod var palliativ cellgiftsbehandling. Patienten har troligen bara månader kvar i livet.

Hur känns det att ge ett sånt besked till någon?  Tyvärr kan vi inget mer göra. Livet är orättvist. Att vara med på den där cancerronden gav mig verkligen ett nytt perspektiv, i alla fall tillfälligt. Jag går runt och klagar över sömnstörningar, biverkningar, magkatarr och frusna fötter. Någon annan har just fått reda på att den är döende. Jag lovar att den unga cancerpatienten skulle byta problem med mig utan att tveka. Det hade jag också gjort. Tror att många av oss behöver bli bättre på att uppskatta det vi har.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag vill fråga min pappa, men kan inte. Han fick de orden som ett slag i ansiktet. Måste vara fruktansvärt. Jag saknar honom varje dag.

2007-01-30 @ 20:45:14
Postat av: Jenny

Satt just här och tyckte synd om mig själv som måste upp och jobba, som fryser och är stressad. Tack för att du gav mig perspektiv denna morgon! Jag har egentligen inget att klaga om eftersom jag är fullt frisk och kan på mina egna starka ben ta mig iväg!

Ha en underbar dag Louisa! :)

Postat av: Innie

Min fästman gick bort i en hjärntumör första maj 2006. Han blev 24 år gammal. Han hade varit sjuk första gången som 11åring, blivit friskförklarad och lagom till vår förlovning fått veta att risken att han skulle få en ny tumör var lika stor /liten som för vem som helst. Men den kom tillbaka. Och han klarade det inte. Det är tufft. Men han gav aldrig upp, han lät aldrig tumören vinna, det var oerhört att se. Trots att han inte fick behålla livet, var det han som vann kampen.

Är du syrra eller läkare förresten, var så längesen jag läste här :S

Ha en fin helg!
// Innie

2007-02-24 @ 11:01:19
URL: http://[email protected]
Postat av: Louisa

Vad tråkigt Innie med din pojkvän. Jag har läst det du skrivit om honom på din sida.
Jag är ssk men studerar just nu till op-ssk.

2007-02-24 @ 12:41:52
Postat av: Innie

Läste min kommentar igen, och insåg att jag inte fick fram min poäng :S Det var inte meningen att låta självömkande, meningen var att visa de nya perspektiven man får i livet. Just som du skriver så känns ens egna problem inte så stora längre, och det var så viktigt att han faktiskt kämpade hela vägen. Han lät inte tumören vinna, så varför ska jag låta min monster vinna mot mej?

Jag vill ju också läsa till ssk, ska bara må lite bättre först, men sen, lääängtar!! :) op-ssk måste vara ruskigt spännande!

2007-02-25 @ 11:34:52
URL: http://[email protected]

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback