Louisa

Tillslut kom dem iväg. Christer Fuglesang och hans kamrater i rymdfärjan. En stor ilning gick igenom min kropp när klockan visade noll och elden från startraketerna upptog hela Tv-rutan. Var rädd för en återupprepning av Challengerolyckan. Tänker på alla människor som tittar på Tv världen över och framför allt alla dem som ser uppskjutningen live. Deras familj och vänner. Reportrar och experter. Om det skulle hända något. Om dem skulle dö.

Jag var väldigt fascinerad av rymden när jag var yngre. Läste de flesta böcker och tidningsartiklar som jag kom över. Såg varenda program på Tv. Studerade månen med kikare ute på gatan. Besökte observatorium. Läste om utrustning och teknik. Bilder på planeter, galaxer, kometer och rymdfärjor. Hade en bild från Cape Canaveral uppsatt på anslagstavlan. Som ett mål, att någon gång se det live. Jag drömde helt klart om att bli astronaut och resa iväg från vår planet. Döpte min hamster efter en av Jupiters månar. När jag var elva, tolv år.
Skrev ett fysikarbete i nian om solsystemet som jag fick högsta betyg på. Jag hade lagt ned (halva) min själ på det och läraren var imponerad och sa att han aldrig tidigare sett ett bättre arbete. Den kommentaren minns jag ännu. Tio år senare.

Jag är inte lika avundsjuk på Christer och dem andra nu. Tänker mer på riskerna. Har ju haft besvärande dödsångest i flera veckor innan jag bara skulle flyga till Asien/USA. Det vore underbart att vara tyngdlös en stund men att resa ut i rymden är verkligen få människor förunnat. Min dröm har bleknat. Fascinationen finns kanske kvar under ytan liksom gulblekta tidningsurklipp från 1992 i någon låda. Men nu för tiden är det människokroppen och dess komplexitet som gäller för mig.

I en vecka har jag följt narkossköterskornas arbetsuppgifter. Den bästa veckan av alla praktikveckor hittills. Saker som jag varit fascinerad av i många många år, frågor som jag grubblat över, nyfikenheten. Nu har jag fått svar på mina frågor. Nu vet jag hur det går till, vad som verkligen händer när man är nedsövd. Pusselbitar har fallit på plats, min egen upplevelse för tio år sen. Att se på Tv och försöka göra sig en uppfattning är inte samma sak som att stå där själv och se någon glida bort, in i medvetslösheten.

Jag lämnar praktiken med positiva minnen och så många nya erfarenheter. Och även det jobbiga jag har sett har varit lärorikt. Saker som vi läst om i skolan men som är svårt att föreställa sig. När någon skakar okontrollerat i hela kroppen av frossa. Darrar, hackar tänder, huttrar, ber om fler filtar trots att vi just lagt på fyra stycken. En fysiologisk reaktion som egentligen inte har med kyla att göra utan jag tror den utlöses av alla mediciner vi gett under narkosen.
Kvinna som hade så ont att hon inte kunde ligga stilla, vred och vände, en kramp inne i kroppen utlöst av medicin. Hon var så fruktansvärt tapper och klagade inte och lyckades gå till operationsbordet alldeles själv. Men vad hjälplös jag kände mig då. Som åskådare. Det var ju meningen att vi skulle hjälpa henne inte göra det värre.

Jag har intuberat riktiga människor denna vecka. Fört ned slangen i halsen efter att dem fått sömnmedlet. Hållit fri luftväg (det är verkligen inte så lätt som det ser ut). Ibland under korta ingrepp har jag stått med en mask över någons ansikte och ventilerat för hand, tio andetag per minut. Krampen i mina armar sprider sig och gör dem darriga. Handledaren frågar om jag orkar lite till eller om hon ska ta över. Men jag vill inte ge upp för jag tänker att om jag var ensam, om jag var narkossköterska på riktigt, och jag gav upp för att jag hade ont i armarna skulle den här patienten dö. Så jag ger inte upp, för jag är inte sån. Och även om jag fortfarande har ont i armarna idag, vet jag att det beror på att jag har gjort något viktigt.

Min hjärna är högaktiv även på nätterna. Har alltid väldigt fragmenterad sömn när jag gör uppehåll från sömntabletterna på helgen. Vaken varje halvtimme. Drömde i natt en massa konstigt. Saker jag sett på Tv igår blev till bas för mardrömmarna. Indien. Musik. Tåg. Spindlar. Den längsta mardrömmen handlade naturligtvis om sjukhus. Jag var narkossköterska och ensam med en nedsövd patient och jag förstod mig inte riktigt på alla funktioner på monitorn/narkosapparaten. Bristen på kontroll gjorde mig stressad. Det var en obehaglig situation och jag hade svårt att hålla patienten vid liv.
Är ju inte konstigt att jag drömmer om såna här situationer. Förstår att min hjärna behöver bearbeta alla intryck från den gångna veckan. Och jag tänker ju mycket på och har länge gjort, att man i mitt yrke är ansvarig för någon annans liv. Och rädslan för att misslyckas.

 

28 november 2005. Nollgradig eftermiddag.  Jag promenerade vid havet, längs stranden där jag känner mig hemma. Kameran, silvergrå, i jackfickan. Minns fortfarande hur jag kände då. Hela mitt fokus låg fortfarande  på resan. Hade kommit hem men inte kommit över det. Försökte sortera tankarna tror jag.

Ett år har gått och så mycket hinner ändras. Hade hoppats på att vissa saker hade förändrats till det bättre. Varit annorlunda. Datum gör det så tydligt. Som en deadline. Jag kan se tillbaka på det nu, året som gått. Vad som varit bra och dåligt.  Mitt första riktiga jobb efter utbildningen. Stressen som höll på att bryta ned min kropp. Återfall och ljusa stunder. Mediciner både för kropp och själ. Jag har blivit äldre.

Lyssnar på REM och försöker få ordning i nya bokhyllan. Väldigt vitt har det blivit här hemma efter ommålningen. Funderade på att köpa vit bokhylla men det hade nog blivit lite för mycket. Köpte en i björk istället och är nöjd med det.
Mycket folk på IKEA som vanligt. Det trettioåriga paret i kassan bredvid köpte åtta stolar och annat för drygt tiotusen kronor. Inget ovanligt tror jag när man kanske flyttar ihop och ska inreda ett hem. Folk tar upp kortet och betalar utan direkt eftertanke. Så även jag. Konsumenter är vi allihopa.

Blir trött när jag tänker på allting som behöver göras/köpas. Hylla, spegel och lampa till hallen. Hyllor, spegel, byrå, soffbord, gardiner, nytt tyg till soffan som ska kläs om, tavlor, ev matta och lampor till vardagsrummet. Och ny TV. Har levt i provisorium sen i maj, innan stamrenoveringen då jag var tvungen att flytta bort alla möbler. Visste att det skulle målas om sen så jag satte aldrig tillbaka hyllor och sånt på väggarna. Har faktiskt levt med halvprovisoriska möbler i flera år eftersom jag inte visste hur länge jag skulle bo kvar. Men tiden går. Åren går. Nu är det verkligen dags att få ordning här hemma. Synd bara att allting kommer på en gång.

Sovit dåligt i helgen som väntat. Uppehåll från tabletterna. Vaknat fem tio gånger per natt. Drömt en massa om sjukhus och döende människor och en del annat icke önskvärt. Men det känns ändå okej. Jag har varit ganska utvilad och pigg men min kropp värker efter möbelflyttandet. Ska upp 06:20 imorgon så det blir ingen helkväll vid datorn precis.

För en stund sen, här vid datorn, kom minnen från den gångna dagen tillbaka. Luktminnen. Lukten av bränt människokött. I stället för att skära i vävnad med en kniv kan man använda en elektrisk apparat som bränner de små blodkärlen och minskar blödningen. Det är svårt att beskriva exakt hur det luktar. Nej, jag ska inte ge mig in på det nu. Men minnet är inte behagligt och det är natt och allting är tyst utanför i området och här inne bland ekande, kala väggar. Känner mig liten och ensam och jag vill inte gå och lägga mig när minnena kommer så starka. Vill inte få mardrömmar.
Har varje dag under veckan varit utsatt för den där lukten så det är inte konstigt att jag "kan" den utantill nu. Munskyddet hjälper inte mot lukterna eller farliga gaser. Säkert förstärker synen intrycken också. Hur det ser ut när man bränner vävnaden, lite förkolnat. Lite grå rök i små puffar. Men lukten är det starkaste minnet.

Varit med på en abort. Jag höll i slangen som sög ut resterna av fostret. Några koagulerade stycken blod. Mer än så syns inte i en så tidig graviditet (innan tolfte veckan). När kirurgen tagit av sig handskarna och gått ut ur salen stod jag kvar med en blodfylld påse. Vad som kunde blivit någons barn. På riktigt. Jag fick slänga det i en blå avfallstunna med gult lock. Bland annat skräp. Biologiskt avfall. Egentligen är det kanske konstigt hur lite man funderar i en sån situation. Man gör sitt jobb, stannar inte upp just då. Det är nu efteråt som tankarna kommer. För att låta dramatisk: har jag medverkat till att avsluta ett liv?

Tre dagar utan min kära dator gav som förväntat abstinens. Har så mycket förlorad tid att ta igen nu att det är svårt att finna motivation till att lägga mig och stänga av trots att ögonlocken blir allt tyngre. Måste absolut börja läsa på tentan i morgon, vet att detta är sista chansen för slösurfning på ett tag. 

Rummen är nymålade, har fortfarande kala väggar. Det första jag packade upp idag var min dator. Sen sängen. Allt annat är inte lika viktigt. Det kan vänta till i morgon. Önskar att jag kände mig gladare över den stora förändringen. Har verkligen avskytt tapeterna som jag hade innan. Längtat efter detta i flera år. Planerat. Nu när det är klart är jag mest bara trött. Efter en ansträngande vecka på praktiken. Efter att ha bott hos mina föräldrar i fyra nätter (känns som tio minst). Dem är snälla och allt sånt men det är inte samma sak som att bo hemma. Ha kläder och annat i kassar. Känna sig som ett barn igen, som en gäst i främlingars hem. Kanske känns det bättre i morgon när jag hinner njuta mer.  

Ska inte älta minnen, lukter, dåligt samvete mer men det är så typiskt (klassiskt?) att känslorna och minnena poppar upp nu om natten. Under dagen har jag varit för upptagen. Nu ska hjärnan bearbeta och gå igenom.

Första dagen på praktiken gick hundra gånger bättre än befarat. Sov bra i natt, trevliga hallucinationer av medicinen som jag levt på halva dagen. Bättre kemi med den nya handledaren. Jag fick ta över hennes roll idag, hon vågade släppa på kontrollen och låta mig pröva mina vingar och det var därför det kändes så bra. Att jag fick vara med på riktigt. Jag gjorde en massa små fel, sånt som jag lärt mig i skolan men glömde bort i den pressade situationen. Sånt som jag inte lärt mig men fick höra nu. Fick tillrättavisning av kirurgen men det kändes ändå okej. Tror att han menade väl och förstod att jag var student och okunnig. Jag överlevde kritiken och tog åt mig på ett positivt sätt. Jag vill bli bättre. Önskar alla dagar kändes som idag. Självförtroendet är delvis tillbaka.

Sitter i ett kalt rum. Ljudet från fingrarna över tangentbordet ekar. Alla möbler är borta. Alla saker. Gardinerna också. I morgon börjar förvandlingen. Här hemma. Det kommer bli fint.

Har haft så mycket att göra, rent fysiskt, de senaste tre dagarna att jag inte haft tid att funderar så mycket och inte haft tid att må dåligt. Och att hålla kroppen sysselsatt gör mig trött redan under tidig kväll och jag tror att det hjälper mig att sova. Det är dessutom skönt att känna i kroppen att jag har presterat något. Mer än bara tankar.

Vill kanske inte tänka på men det dyker upp ganska ofta, att jag manipulerar mig själv. Mina tankar, min kropp. Låtsas så mycket, intalar mig, försöker må bättre men ibland fallerar det bara. Luftslottet faller ihop. Blir platt och jag står naken. Inför mig själv. Dömande, kritisk. Hatisk blick. Varför lyckas jag aldrig?

Har tränat på att intubera i skolan. På dockor än så länge men ska ha praktik i några veckor nu och kommer sannolikt få testa på riktiga människor. Jag? Såg ju på Cityakuten och alla andra sjukhusserier när jag gick på högstadiet och inte kunde jag tro (men vad visste jag om framtiden egentligen) att jag en dag skulle vara ansvarig för någon annans liv. Det har jag varit nu, så många gånger, på den vanliga avdelningen. Men i operationssalen blir det ännu tydligare. Hur utlämnade dem är. Nedsövda och ovetande. Har nyligen lärt oss hur man söver ned människor, både praktiskt och teoretiskt. Vilka läkemedel som förlamar alla kroppens muskler, vilka som ger minst biverkningar, vilka som har längst effekt. Livsfarligt. Alla risker. Ibland ryser jag till och förundras över att de flesta faktiskt överlever. Blir ju rädd (med alla rätt) för att göra fel och döda någon.

Kanske inte konstigt att jag känner en ökande press nu när andra praktikperioden börjar. Nu är det allvar igen. Nu är förväntningarna höga. Jag har lärt mig mer och måste därför prestera mer. Ibland minns jag knappt varför jag gav mig in på det här. Den enkla vägen. Trodde jag. Som vanligt tog jag inte med i beräkningarna att jag skulle behöva kämpa mot mig själv, förutom allt annat.

I natt drömde jag att jag var tvungen att döda en kattunge. Den var underbart söt, gråspräcklig päls, liten och oskyldig. Det var någon som tvingade mig att dra åt en ståltråd kring dess hals och långsamt kväva den till döds. Det som plågade mig mest var att det var en långsam, utdragen död. Men jag hann inte se den dö, jag vaknade, full av ångest och det tog tid innan jag förstod att det inte var på riktigt. Alla små detaljer var så verkliga. Mina känslor.

Jag skulle vilja veta varför min hjärna hittar på sådana här saker? Varför plågar den mig? På natten vill jag koppla av. Koppla bort. Möjligen kan medicinen spela in, den kan framkalla mardrömmar. Men otäcka drömmar har jag haft flera gånger i veckan i över tio år, så det är inget nytt. Ibland minns jag dem bättre, ibland bara fragment. Och gånger som denna finns minnet av drömmen med mig under hela dagen. Jag minns alla detaljerna lika klart nu som i natt. Och det kanske är det som är felet med mig, att jag har svårt att släppa och gå vidare.

Bästa: sömnmedelsinducerad nattvila i åtta timmar
Insats: hjälpt morfar att skruva ihop ett nytt skrivbord från IKEA. Men det fattades delar :-(
Väder: duggregn
Tråkigaste: att det är söndag och jag måste lägga mig tidigt ikväll
Godaste: salta kex
Klagomål: grannen ovanför har besök av flera småbarn som springer runt och hoppar i golvet (mitt tak) och det stör min koncentration
Njutning: nytvättat hår
Musik: Muse, Placebo och David Gray

Det kom ingen tidning i dag. Röd dag. Inser nu att det var därför jag inte hörde tidningsbudet i natt. Satt vid datorn till efter 03. Sov sen väldigt fragmentariskt och med många drömmar. Kände mig ovanligt seg och som "dagen efter" idag. Det är mer regel än undantag att jag sitter uppe sent så jag förstår inte varför jag kände mig så konstig just idag. Men det har nästan gått över nu.

Min bredbandsleverantör har gett mig fyrdubbla hastigheten men för samma månadsavgift som innan. Toppen. Annars blir ju allting bara dyrare. Märkte faktiskt stor skillnad när jag laddade ned musik idag.

Har varit vaken sen före klockan sex i morse. Det var mörkt och minus fem och en halv grad ute. Det tog verkligen emot att gå upp och gå ut. Tröttheten har kommit i vågor under sena eftermiddagen och kvällen. Men datorn lockar mer än sängen som vanligt. Den håller mig kvar här.
Jag jobbade igår 13:00 - 21:30 och idag 06:45 - 15:30. Det var lugnt på avdelningen och alla mina patienter var riktigt trevliga. Det är otroligt hur snabbt man kan bli fäst vid någon. Men även till synes små skador kan dölja tragiska livsöden och jag påminns om hur bra jag har det, som är relativt frisk. Det är så lätt att glömma, ta för givet. Att man kan gå och stå, inte behöver matas, har alla armar och ben i behåll, inte behöver ta tio olika mediciner varje dag, inte behöver plågas av ständig smärta.

Det var ett tag sen jag jobbade nu och jag var lite orolig innan att jag skulle ha glömt bort viktiga saker. Men rutinerna satt inpräntade i mig, jag behövde bara tänka efter lite mer. Alla frågade förstås hur det gick för mig i skolan, nu när vi inte träffats på ett tag. När jag slutade i augusti lovade jag att komma och hälsa på men det har inte blivit av. Bara tanken gjorde mig nervös. Men det kändes roligt nu att träffas igen även om jag inte direkt gillar den extra uppmärksamheten som det medförde. Och att hoppa in så här i sin gamla roll får mig att fundera på om jag gjort rätt val. Vill jag verkligen byta bort hela livet på avdelningen?

Det är så många av sysslorna som jag kommer att sakna. Att dokumentera, att informera, att ta hand om, lägga en tröstande hand på axeln, ge ett leende till någon även när jag själv känner mig svag. Alla samtalen förstås men även dem små sakerna som att gå iväg med en remiss till röntgen, att få en liten paus från stressen och den höga ljudnivån på expeditionen. Ansvaret att hämta en nyvaken och ömtålig patient från operation som fortfarande luktar av narkosgas. Att ringa samtal i min yrkesroll. Även efter ett år känns det ibland häftigt att presentera sig med sin titel. Efter alla de gånger under praktikerna som man fick lägga till ordet "studerande" efter allt. Nu är jag fri, egen, klar, självständig. Men ändå en liten del i en stor process. Viktig dock.
Jag tycker om det praktiska som att stå och blanda medicin, de olika färgerna på kanylerna. Våra hyllor med läkemedel: färger, former, styrkor, paket. Journalmappar och papper som ska strimlas eller sparas eller skickas. Det som kan tyckas självklart men som tyvärr inte alltid är det: att alltid ge sitt yttersta för att ge ett gott bemötande. Att inte mitt i stressen och kaoset och konflikterna glömma bort att det är människorna som är det viktigaste. Att glömma hur det är att vara sjuk eller skadad och rädd i en ny miljö.

När jag tänker efter så här blir jag så glad för det som har varit. Dem positiva minnena som jag tagit med mig. Men framtiden gör mig rädd. Är det för att jag inte kan förutsäga hur den kommer bli? Men så har det ju alltid varit. Är det ännu mer på allvar nu?

Tentan gick bra. När jag kom ut från salen kändes det som om jag nästan kunde ha alla rätt. Men efter att ha diskuterat med andra i klassen vad vi svarat på den och den frågan insåg jag att jag nog hade något fel här och var. Så är det alltid efteråt. Man pratar och jämför och beklagar sig och så blir folk nedstämda. Inte jag den här gången, men ungefär halva min klass konstaterade att dem säkert blivit underkända. Vi vet redan var godkäntgränsen går. Jag vill inte skryta men jag har lätt för att lära mig nya saker. Denna gång hade jag inte alls engagerat mig så mycket som jag borde/som jag gjort tidigare och ändå gick det väldigt bra. Och dem frågorna som kom på tentan var inte ens dem som jag kunde bäst.
Hur som helst är det skönt att det är över nu. Men på måndag väntar en ny delkurs och schemat verkar tufft.


Vi gick till en indisk restaurang efteråt. Sällskapet var bra och maten likaså. Vi glömde tentan. Men det var kallt ute när jag åkte hem sen. Vinden kom från norr och det sved över kinderna. I natt kom den första snön. Ett tunt vitt lager över buskar och träd. Trodde att det skulle smälta bort under dagen men det är kvar ännu.

Oj, nu har klockan slagit. Nu är det november!

Jag har en tenta senare idag. Den börjar inte förrän 14:30, därför är jag fortfarande vaken. Just nu känner jag mig lugn och tror att jag har läst på tillräckligt. Hoppas att den känslan håller i sig även när jag får se tentafrågorna i morgon i skrivsalen. Efteråt ska hela klassen gå på restaurang och fira att kursen är över.