Självkritik
Vill kanske inte tänka på men det dyker upp ganska ofta, att jag manipulerar mig själv. Mina tankar, min kropp. Låtsas så mycket, intalar mig, försöker må bättre men ibland fallerar det bara. Luftslottet faller ihop. Blir platt och jag står naken. Inför mig själv. Dömande, kritisk. Hatisk blick. Varför lyckas jag aldrig?
Har tränat på att intubera i skolan. På dockor än så länge men ska ha praktik i några veckor nu och kommer sannolikt få testa på riktiga människor. Jag? Såg ju på Cityakuten och alla andra sjukhusserier när jag gick på högstadiet och inte kunde jag tro (men vad visste jag om framtiden egentligen) att jag en dag skulle vara ansvarig för någon annans liv. Det har jag varit nu, så många gånger, på den vanliga avdelningen. Men i operationssalen blir det ännu tydligare. Hur utlämnade dem är. Nedsövda och ovetande. Har nyligen lärt oss hur man söver ned människor, både praktiskt och teoretiskt. Vilka läkemedel som förlamar alla kroppens muskler, vilka som ger minst biverkningar, vilka som har längst effekt. Livsfarligt. Alla risker. Ibland ryser jag till och förundras över att de flesta faktiskt överlever. Blir ju rädd (med alla rätt) för att göra fel och döda någon.
Kanske inte konstigt att jag känner en ökande press nu när andra praktikperioden börjar. Nu är det allvar igen. Nu är förväntningarna höga. Jag har lärt mig mer och måste därför prestera mer. Ibland minns jag knappt varför jag gav mig in på det här. Den enkla vägen. Trodde jag. Som vanligt tog jag inte med i beräkningarna att jag skulle behöva kämpa mot mig själv, förutom allt annat.
Har tränat på att intubera i skolan. På dockor än så länge men ska ha praktik i några veckor nu och kommer sannolikt få testa på riktiga människor. Jag? Såg ju på Cityakuten och alla andra sjukhusserier när jag gick på högstadiet och inte kunde jag tro (men vad visste jag om framtiden egentligen) att jag en dag skulle vara ansvarig för någon annans liv. Det har jag varit nu, så många gånger, på den vanliga avdelningen. Men i operationssalen blir det ännu tydligare. Hur utlämnade dem är. Nedsövda och ovetande. Har nyligen lärt oss hur man söver ned människor, både praktiskt och teoretiskt. Vilka läkemedel som förlamar alla kroppens muskler, vilka som ger minst biverkningar, vilka som har längst effekt. Livsfarligt. Alla risker. Ibland ryser jag till och förundras över att de flesta faktiskt överlever. Blir ju rädd (med alla rätt) för att göra fel och döda någon.
Kanske inte konstigt att jag känner en ökande press nu när andra praktikperioden börjar. Nu är det allvar igen. Nu är förväntningarna höga. Jag har lärt mig mer och måste därför prestera mer. Ibland minns jag knappt varför jag gav mig in på det här. Den enkla vägen. Trodde jag. Som vanligt tog jag inte med i beräkningarna att jag skulle behöva kämpa mot mig själv, förutom allt annat.
Kommentarer
Trackback