Louisa

Jag vill inte att någon ska se mig när jag går och småler för mig själv i korridoren och i trapphuset. Men jag tänker på när jag var fjorton år och hade min första praktik på det stora universitetssjukhuset i Stockholm. Hur långt jag har kommit sen dess.

När jag gick där för mig själv på rasterna, vitklädd, i trapphuset upp till elfte våningen. Jag var inte alls på det klara med då att det var den miljön jag ville spendera framtiden i. Men det var under dem två veckorna som fascinationen började gro och idéer formas. Längtan växa.

Jag minns hur jag stod framför de stora fönsterlösa dubbeldörrarna, utanför operationsavdelningen. Det var förbjuden mark för mig. För många. Och det var kanske därför det kändes så speciellt. Därför jag drogs dit som av en osynlig kraft. Jag ville se vad som fanns där innanför, hur det gick till. Hur kroppen såg ut från insidan. Det pirrade av nervositet inom mig.
 

Nu står jag på första parkett. Jag är delaktig, har en viktig roll. Har redan upplevt mer än vad jag kunde drömma om. Idag höll jag för första gången i en tvåkilos tumör. När kirurgen separerat den från bukhålan, förlöst den som ett barn, gav han den till mig. Så oväntat tung i mina händer, men så glansig och vacker. Och det känns bra att vi har befriat en patient från denna potentiellt dödliga börda.

Jag går i korridorerna nu och så konstigt det känns när jag tänker på att jag är samma flicka som för tolv år sen. Hon som var så nyfiken och intresserad. Hon som ville veta allt, se allt. Nu har jag ju kommit en bra bit på vägen. Och det glädjer jag mig åt varje ny dag.