Louisa

Redovisningar har i många år varit min stora skräck. Jag har till och med funderat på att hoppa av flera utbildningar för att bara blotta tanken på att prata inför andra gjort mig så enormt ångestfylld. Så kände jag faktiskt senast i september förra året när terminen precis börjat. Nu känns det betydligt bättre.
Minns vad jag tror är en av mina första redovisningar. Gick i lågstadiet och vi skulle klippa ur en artikel från en tidning och presentera den inför klassen. Inget avancerat, bara en kort resumé. Kanske ett par minuter. Vi var ju inte så gamla då. Men jag minns hur jag kände en stor klump i magen redan när jag fick reda på uppgiften. Dock var det innan jag fick riktiga problem så det var nog vanlig förväntansångest.

Ett annat minne är från mellanstadiet. Fyran tror jag. Det måste ha varit i historia. Min grupp skulle redovisa vårt arbete, om Vikingatiden. Jag hade lärt mig hela texten till en runsten utantill (på fornsvenska) och jag var så stolt över det. Gick hemma och övade. Jag var den duktiga flickan. Men sen när jag stod där framme inför de andra blev jag så nervös att alla ord försvann ifrån mitt huvud. Allting som jag hade lärt mig. Det var en läskig känsla. Tror att det var första gången det hände. Jag minns att jag var tvungen att läsa det mesta innantill och det kändes som ett stort nederlag för mig. Jag fick ju inte visa att jag kunde.

I högstadiet och gymnasiet blev det mycket, mycket värre. Vill inte älta det nu, hur fruktansvärt det var. Även på universitetet var det inte lätt men ändå lite bättre. I en ny stad med nya klasskamrater. En ny början. Men det är nog först de senaste två åren som jag har märkt en viss förbättring. En tydlig skillnad. Idag efter redovisningen kände jag mig knappt ens lättad för att jag hade räknat med redan innan att det skulle gå bra. Har inte reflekterat över det efteråt heller och det känns faktiskt som att jag nedvärderar min prestation. Den enorma förbättring som helt är min egen förtjänst.

I september var jag så rädd att jag vill vända om och springa ut från klassrummet när redovisningarna kom på tal. Jag ville strunta i allting. Men någonstans på vägen blev det lite lättare. Kanske för att jag har lärt känna personerna i rummet bättre med tiden (och därmed deras svagheter). Eller för att mitt självförtroende förstärkts en hel del genom all positiv kritik under praktiken. I april var det dags för den största redovisningen under hela utbildningen. Kvällen före kände jag mig så laddad att jag till viss del såg fram emot nästa dag. Så har jag nog aldrig känt förut. Bara det är ju ett gott tecken. Jag var nervös när jag väl stod där framme och munnen blev alldeles torr men till nittio procent gick det bra och efteråt var lättnaden nästan obeskrivligt stor.

Ikväll inser jag hur långt jag verkligen har kommit. Det är bara två veckor kvar på utbildningen nu och två redovisningar återstår och jag oroar mig inte alls för dem. Inte det minsta. Jag vet att dem kommer gå bra. Säkert inte perfekt men tillräckligt. Min oro och ångest inför en redovisning ligger idag på vad jag skulle klassa som en normal nivå, kanske till och med därunder. I alla fall är det inte längre en patologisk rädsla.

Det jag ville berätta om: redovisningen idag. Att stå där framme och göra något spontant. Att inte få reda på uppgiften innan, att inte kunna öva kvällen före. Det absolut värsta för mig. Förut. Jag minns ett par skräckexempel från gymnasiet när allt blev totalt fel. Inte älta nu men spontanitet har aldrig varit min starka sida. Men idag, där framme inför dem andra. Jag pratade och fann orden och hade ögonkontakt med åhörarna som om jag inte hade gjort annat i hela mitt liv. Som om jag var gjord för det här. Som om jag älskade att höra min egen röst och få allas blickar på mig. Just då fanns inte en enda svettdroppe på min kropp. Inte den minsta darrningen i benen eller svaghet i rösten. Det var den perfekta redovisningen för mig. För att låta superlöjlig; det var så nära fullkomlighet som jag kommit (i den situationen).

Aldrig, aldrig under de senaste tolv, fjorton åren har jag vågat hoppats på att det skulle kunna kännas så här igen. Nej, jag har nog inte själv förstått hur långt jag har kommit. Så jag begär inte att någon annan ska förstå det heller. Hur stort det här är. Men jag hoppas att någon ändå är glad för min skull.