Louisa

Jag var arg när jag gick ned till havet. Utan att jag letat efter det dök det upp på Internet. Fotot av en person som jag inte haft kontakt med på över tio år. Och alla minnen kom tillbaka blixtsnabbt. Ilska och ledsamhet. Känslan av maktlöshet. Alla frågor varför? Kanske hat. För att han var med när förfallet började och såg. Men stod tyst och tom. Min kropp fylldes med energi och jag skyndade ned till havet och berget på udden. Jag ville krossa alla de vackra snäckorna på stranden. Och hela vägen dit ältade jag, alla minnen, alla händelser. Alla år som gått. Hur jag har kämpat varje dag och jag ville att han skulle veta det. Hur jag har försökt glömma.

Men så fort jag gick uppför berget, över småsten, på stigen under gröna grenar. Då bleknade ilskan och på toppen av berget mötte jag havet. Det mörkblå havet. Solen glittrade i vågorna och utsikten var precis lika vacker som för ett par dagar sen. Och mina tankar på det gamla försvann. Faktiskt. Som ett trolleri. Och jag satt där uppe och vinden lekte med mitt hår och solen sken precis lagom varmt mot min rygg och mot min kind. Om ett par timmar skulle den gå ned bakom de högra träden. Ett par vita segelbåtar passerade ute på fjärden och jag hörde hur linorna smattrade mot masten, i vinden, som vacker musik. Tisdag kväll i slutet av maj och jag var helt ensam där. Vilken enorm lyx. Hela havet framför mig. För mig själv.

På stranden bland snäckorna och tankarna var fortfarande snälla. Jag klev försiktigt över dem och satt sen ned på den platta stenen. Huvudet nästan tomt. Ren njutning. Här och nu. En vindstilla vik vid havet. Ett par änder simmade förbi, långsamt. Honan kallade hela tiden på sina tre fjuniga ungar. Hanen efter, vaktande. Det var så skönt att sitta där och glömma bort sig själv. En timme passerade utan att jag en enda gång tittade på klockan. Och jag tänkte jag ska gå hit varje gång i sommar när jag har det jobbigt. När jobbet gör mig stressad. Jag ska komma hit och glömma allt. Jag hoppas att det blir så.
Sen gick jag hemåt och jag frös inte trots att vinden var hård från norr. Och nu några timmar senare känner jag mig fortfarande lugn. Helt lugn i kroppen och de onda tankarna håller sig på avstånd och jag hoppas att imorgon blir en bra dag. För jag har kommit så långt nu.