Louisa

Vaknade och såg att mitt nattduksbord inte stod där det brukar. Det hade rört sig någon decimeter ut från väggen. Och då mindes jag vad jag gjorde i natt. Mina vakna drömmar, var ett tag sen nu faktiskt. Jag hade sänglampan tänd, för att vi skulle få tillräckligt med ljus förstås, att operera. Och jag drog i mitt nattduksbord, justerade läget, som jag brukar göra, dagtid med de andra borden som går att höja och sänka. Och har hjul. Invanda rörelser. Mina pennor på rad var instrument. Fint uppdukade. Jag satt upp i sängen, redo. Duktig. Väntade, men sen insåg jag väl att det var natt, inte jobb, så jag tror att jag la mig ned och somnade. Vaknade till senare och undrade varför lampan var tänd. Släckte tillslut. 

Drömde även om en återresa till Indien. En modern tågstation, dammiga gator och jag simmade i smutsbrunt vatten. Men jag var glad över att vara tillbaka. Senare kom de obligatoriska cancermardrömmarna. Vaknade frusen flera gånger, kröp ihop, ignorerade svettigt nattlinne. Alltid på helgen blir sömnen så fragmenterad, mycket värre än vanligt. När jag gör uppehåll. Min läkare säger att jag har utvecklat ett beroende. När jag sover tio gånger värre och vaknar varje timme beror det på en sorts abstinens i min kropp. Jag vet inte, jag har vant mig. Vet vad som väntar varje helg. Men jag är glad för det jag har nu. Att jag kan gå till jobbet varje morgon. Att min kropp är alldeles lugn just nu. Att tankarna är snälla. Det har tagit så långt tid, så många år.

Vissa datum förstås, känns lite mer än andra. Ella fyllde sju år idag. Saknaden känns inte lika knivskarp nu som den gjorde i början. Ett stort öppet sår, länge efter att vi skilts åt. Ett tomrum som jag försökte fylla med så mycket annat, destruktivt. Hon var mitt allt ett tag när jag försökte hitta en balans i en ny miljö, i ett nytt liv.

Veckorna går så snabbt, alla pratar om julen. Jag funderar en del kring det här med att bli äldre. Ibland är det skönt att tiden går, ibland vill jag att den ska stanna upp. Upplever just nu att nästan allting på ett eller annat sätt kretsar kring mitt jobb. Vill inte riktigt ha det så. Vill ha ett vanligt liv också. Men jag spenderar mer av min vakna tid där än vad jag är ledig. Under veckorna. Nio timmar på helspänn, fokuserad, nästan alla har cancer. Sen fem timmar hemma, ganska energilös och med magkatarront, innan jag måste lägga mig. Och varje varje natt drömmer jag om jobbet. Fortfarande. Jag drömmer att jag arbetar, precis med det jag gör om dagarna. Samma rörelser. Samma problematik och funderingar. I drömmarna möter jag också tragiska livsöden och så vaknar jag före sex på morgonen och det känns inte som om jag har sovit då. Utan arbetat. I framtiden vill jag inte ha det så här, att leva för jobbet. Jag kommer bli sjuk.

Nej allt känns inte negativt. Mitt självförtroende är relativt bra sen i helgen. Jag går rakryggad och kan prata avslappnat även med dem som är nya för mig. Jag kan le vänligt utan att det är tillgjort. Bara det är ju faktiskt en stor grej. Fick reda på häromdagen att jag ska få gå på handledning, i en grupp för oss som är nya. Jag ser fram emot det även om jag vet att jag kommer censurera mig själv hårt. Under min förra utbildning hade vi handledning en gång varannan vecka och det var riktigt givande. Att få prata med andra i samma situation. Vi hade så många gemensamma rädslor.

Relativt varm höstnatt när jag gick med cykeln bredvid mig i bostadsområdet i stan. Uppe på höjden och jag tror att det bodde många studenter där. Var helt ensam ute, det var riktigt sent och skuggorna skrämde mig. Kände mig inte hemma där, kände inte husen och de smala gångvägarna. Hade funderat på att flytta dit men kanske var det ett felaktigt beslut. Jag parkerade cykeln, låste fast den vid ett räcke. Kände hela tiden rädslan att i mörkret bli överfallen. Ensam, utsatt. Den totala tystnaden. Stillheten. Det kom en kille gående på gångvägen när jag stod böjd över cykeln. Han såg mig säkert men fortsatte bara gå. Jag ropade efter honom, när han just passerat. Bad honom stanna och hålla mig sällskap tills jag låst. Det gjorde han och obehaget lättade lite.
Vet inte varför men vi började gå genom området och pratade om gemensamma intressen. Som om det var en dejt. Han var några år äldre än mig och hade en dotter som var i tonåren. Han kände området och visade mig smala gränder upp mellan husen på ett annat berg. Ställen som jag aldrig gått på. Vi gick genom öde hus, trappor, rum med flagnade tapeter. Det var ett magiskt ljus över det hela. Det var som om solen var på väg upp utanför, en riktigt tidig sommarnatt. Ett speciellt sken. En av lägenheterna var ett museum, med gamla möbler och saker från en annan tid. I en stol satt en uppstoppad teddybjörn, alldeles stilla. Jag rörde mig försiktigt för att inte störa. Vi var ensamma där inne, på förbjuden upptäcksfärd. Någon av oss råkade komma åt en kontakt på väggen så lampor tändes. Jag var rädd att grannarna i huset tvärs över gatan skulle se att vi var där. Hukade på golvet, under fönstret. Hjärtat bultade. Ville skynda därifrån.

Det var konstigt för den här killen som jag var på nattlig promenad och äventyr med, han skulle opereras sen och det var jag som skulle ta hand om honom. Det var så tydligt att han var kär i mig och jag tyckte det var jobbigt att mina känslor inte var besvarade. Han förstod men ville inte acceptera. Jag kände dåligt samvete för han var sjuk och skulle gå igenom en riktigt stor operation.

Han låg iklädd vit sjukhusskjorta på britsen framför mig och jag stod där, arbetsklädd, och försökte koncentrera mig. Försökte vara professionell men hans blickar fick mig ur balans. Det var jourtid, kväll, och operationen skulle ske på den andra enheten. Jag tog hissen dit och försökte fråga mig fram, hade aldrig varit där förut. Hittade inte ens i lokalerna och det kändes lite sent att börja erkänna min osäkerhet. Det var strul med det mesta. Svårt att få klara besked. I salen bredvid skulle en sextonårig tjej hjärtopereras akut. Jag undrade vem hon var, hur hon såg ut, vad hon hade för sjukdom. Om hon skulle överleva. De stora blanka metalldörrarna till hissen stängde sig precis framför mig när jag ville åka med och jag kände mig stressad, hade bråttom tillbaka till förberedelserummet. Väl i hissen läste jag på panelen, trodde att jag visste vilken våning jag skulle till, men alla namnen på avdelningarna stod i oordning. Jag läste listan flera gånger innan jag hittade rätt och förlorade dyrbar tid.

Killen var ledsen nu när han förstått att jag inte var intresserad av honom. Kändes jobbigt i och med att han var min patient. Han ville vara ifred och la sig på mage på britsen. Jag var ändå tvungen att klä hans hud med gröna dukar, i fyrfält, medan han var vaken. Jag visste inte om han hade fått lugnande medicin ännu men jag tror att han slumrade till. Försiktigt la jag på honom grönvitrandiga varma täcken så att han inte skulle frysa medan han väntade. Han tittade upp då, blev förvånad att se mig. Jag trodde du hade gått, sa han men såg inte arg ut. Jag trodde att det var någon annan som pysslade med mig nu. Nej, sa jag och försökte le. Vet du hur länge jag behöver vänta, frågade han och jag såg djupt in i hans ögon. Han såg så lugn ut, trots att han var i en svår situation och jag kände för honom då. Medlidande. Jag vet inte, svarade jag diplomatiskt, det kan dröja mellan en till sex timmar, innan det är dags för din operation. Han la ned huvudet igen och sa inget mer.

I ett annat rum, i en annan tid, men på samma sjukhus kom min kollega in. Som patient. Hon skulle föda barn, tvillingar. Hon och jag har fått så bra kontakt, hon är en av de snällaste. Hon som sagt flera gånger att om hon skulle bli patient skulle hon vilja att jag tog hand om henne, för att jag är så bra med människor. För att hon sett mig, hört mig, med patienterna. Så glad jag blivit inuti när hon sagt det. Men nu kom hon på riktigt med smärtor och ångest och det var jobbigt att se henne, i den rollen. Inte som kollegan längre.
Jag stod vid hennes huvud, höll henne i handen medan en doktor förlöste barnen. Läget var akut, hon hade flera veckor kvar av graviditeten egentligen och jag kände ett stort obehag. En hjälplöshet. Jag såg på doktorns min när de kom ut, att det otänkbara hänt. Båda barnen, dödfödda. Jag såg hur de var små och outvecklade. Att de från utsidan såg ut som vanliga foster, men där inne i kroppen fanns ingenting. Deras kroppar var bara en säck av hud och slem. Ingen hjärna, inga inre organ, inga ben. Skrynkliga ansikten med slutna ögon. Hur kunde hon varit på ultraljud flera gånger utan att någon upptäckt denna totala missbildning tänkte jag. Min vackra kollega, fortfarande tagen och ovetande. Hon frågade hur det hade gått, vad det blivit, varför dem inte skrek. Hörde ett stråk av oro i hennes röst. Hon kommer inte klara detta tänkte jag, hon kommer förgås av sorg. Kände själv hur jag höll på att gå i bitar, bara av att stå bredvid och se. Vi var utomhus och jag ville släppa hennes hand och rusa ut på gräsmattan och skrika. Av frustration och ångest.

Sent, sent efter jobbet, gick jag hemåt för att hämta den gamla cykeln som jag tidigare låst fast uppe bland husen i mörkret. Jag var inte lika rädd nu, det verkade som om jag kände området lite bättre. Det var en varm sommarnatt men ganska långt mellan gatlyktorna. Jag vet inte varför men jag satte mig ned mot en husvägg och det var en liten trappa bredvid och skuggan föll över mig och gjorde mig nästan osynlig. Jag märkte då att det var en hel del människor ute, på väg till och från fredagsnöjerna i staden. Ett gäng med tre killar i min ålder gick förbi utan att se mig där jag satt. Och jag ville inte bli sedd. Jag ville bara sitta där och njuta. Av natten. Det kändes precis som i Amsterdam, när jag satt på den där trappan bakom buskarna och folk gick förbi. Utan att se.

Efter lång fika på ett av de mysiga kaféerna gick vi genom Haga och eftermiddagsluften var lagom sval. Det var mycket människor runt omkring oss men jag såg dem inte. Ett sorts tunnelseende som jag får då och då när jag är riktigt koncentrerad på något. På tvärgatorna med kullersten var vi ensamma och studerade husen och pratade om allt det vi hade gemensamt. Gick de branta trapporna upp till borgen på berget. Gula lönnlöv på varje trappsteg och vi stannade halvvägs och beundrade utsikten. Jag har bott i den här staden i sju år men sällan har jag gått upp där på berget. Och kanske aldrig har jag insett hur vackert det är, med hustaken och höstlöven och himlen. Det var speciellt att stå där. En osynlig spänning mellan oss förstås. Vi tyckte samma om så mycket. Jag ville ta ett mentalt fotografi för att bevara minnet, just den stunden. När vi stod där. Uppe på toppen, under gyllene krona och klättervänliga kanoner som väckte barndomsminnen. Ett fotografi någonstans i ett fotoalbum från en resa i en annan tid.

Jag vet inte om det finns ett namn på det som händer mig. När jag träffar någon eller ser något som till en början känns så bra. Blir exalterad och varm intuti. Hoppfull. Börjar planera för framtiden, de små sakerna, trots att jag inte borde. Möblerar mentalt den nya lägenheten. Glädjer mig åt de promenader som jag ska ta honom med på. Hand i hand. Jag bygger luftslott som sen pyser ihop.

Vi träffades igen och jag ville veta mer, om honom och hans värld. Men under kvällen växte ett tvivel fram inuti mig. Den där magkänslan som man borde lyssna på. Samtidigt som jag var med honom försökte jag analysera vad det var jag kände. Varför jag till viss del längtade hem och ville tänka ifred. Så mycket information på så kort tid, så många frågor och svar. Hans händer, hårfärg, ögonen, rockkragen, väskan, skorna. Den ursprungliga bilden förändrades gradvis. Skiftade sakta färg. Vi skildes åt vid busshållplatsen vid midnatt, han kramade mig hårt och jag sov en lång tung sömn bland nybäddade lakan. Med en sorts lättnad.

Det känns så jobbigt att behöva skriva de där orden. Att det inte känns rätt. För jag vet att han förväntar sig mer. Han vill träffas igen och han skickar små meddelanden där han skriver att han tänker på mig. Han vill spela sin favoritmusik för mig och visa mig gatorna där han bor. Jag vet precis hur det är för jag har varit där själv. Många gånger. Vill inte såra, vill inte låtsas. Mitt luftslott har åter blivit platt och tomt och jag klandrar mig själv för att jag började hoppas för tidigt. För att jag kände för mycket. För att jag log mot honom in i det sista. För att jag ville, önskade så mycket, att denna gång skulle jag ha hittat rätt. Men jag har kommit för långt nu för att kompromissa om det som jag verkligen tror på. Det jag söker finns inte där. Jag kan inte nöja mig med något bara av rädslan för att såra. Skulle inte vilja att någon gjorde så mot mig.